Edge.org publicerar varje år en fråga som de låter ett antal kloka tänkare svara på. Det är alltid tänkvärda frågor med än mer tänkvärda svar. 2009 års fråga (funnen hos Magnus Lindkvist) lyder:
What will change everything?
Vad kommer att förändra allt?
Här talar vi om ett skifte av gargantiska proportioner. Inget litet struntskifte som internets framfart, den franska revolutionen eller bilismens intrång i samhället. Nej, Skiftet med stort S. Alla skiftens moder.
Onekligen en stor fråga som kräver stora svar.
Har inte hunnit läsa alla ännu men ett som fastnar är Michael Shermers om vår civilisations övergång till ett stadie han kallar 1.0.
Definitionen lyder:
Globalism that includes worldwide wireless Internet access with all knowledge digitized and available to everyone. A global economy with free markets in which anyone can trade with anyone else without interference from states or governments. A planet where all states are democracies in which everyone has the franchise.
Med andra ord: mänskligheten tar sig äntligen ur beta.
Många svar cirklar kring mötet med andra intelligenta varelser, antingen sådana vi skapar själva eller sådana vi finner i rymdens mörka tomhet. Flera handlar om insikter kring den mänskliga hjärnan och medvetandet. Andra om hur vi besegrar döden.
Det kanske mest fascinerande är att läsa alla svar och begrunda att flera av dem kommer vi som lever idag att få uppleva i verkligheten. De kommande 50-100 åren kommer att erbjuda fler skiften än mänskligheten genomgått tillsammans under hela sin existens.
Kanske är det just denna acceleration av förändring som är det där Skiftet med stort S. Det hade nog fått vara mitt svar på Edges årliga fråga ”what will change everything?”.
Någon läsare som kan tänka sig ett annat svar? Låt oss veta genom att skriva en kommentar!
Något som skulle förändra människors villkor fullständigt, som vi inte har samma kontroll över som internet och digital kommunikation, vore t ex exponentiell tillväxt av resistenta bakterier. Snacka om skifte. Men inte i samma riktning, i förstone, som man kanske tänker på som en naturlig fortsättning på var vi är idag.
Det finns skiften och skiften. Antibiotikaresistens och klimatförändringar må vara viktiga och stora förändringar, men i jämförelse med superintelligens är de triviala. Varför? Därför att de bara ändrar vissa spelregler, medan SI ändrar i stort sett alla.
Det är lite som med teknik: klockan och kylskåpet är viktiga, men industriell produktion eller elektricitet ändrar *allt*. De är generella tekniker som kan tillämpas på i stort sett alla existerande uppgifter och inte bara effektiviserar dem utan också förändrar dem i grunden (plus alla nya möjligheter).
Nick Bostrom har ett koncept han kallar ”crucial considerations”. En sådan är en insikt som helt ändrar hur man ser på en sak eller hur man hanterar den – bakterieteorin för sjukdomar, alla människors lika värde, upptäckten att ens hedgefond är ett Ponzi-scheme etc. Crucial considerations är svåra att märka innan man upptäcker dem, så de är jobbiga wildcards om man vill förutse framtiden. Listan i Edge är en sorts kvasi-CC lista: ”om det här händer, då är det nog en CC”. Det är bara det att detaljerna av vad man ska göra (nu eller i framtiden) på grund av detta skifte blir omöjliga att säga något särskilt om.
Lustigt nog gör det att de mindre crucial sakerna som inte ändrar allt (som antibiotikaresistens) faktiskt är mer förutsägbara och hanterbara. Superintelligens är viktigare men vårt agerande har mindre (förutsägbar) effekt på dess utveckling än att agera gentemot resistensen.
Däremot har Erik en viktig poäng i meta-iakttagelsen att vi verkar få fler sådana här fundamentala skiften per livstid. Det är faktiskt en crucial consideration: vi kan vara *säkra* på att våra liv kommer att ändras fundamentalt på olika sätt. Det leder till uppenbara krav både på anpassningsbarhet och motståndskraft som faktiskt man rationellt sett måste möta i sin livspanering.
thebe: bakterier växer ju exponentiellt precis hela tiden. Däremot hindras tillväxten förr eller senare, antingen av en ännu hungrigare bakterie eller av att födan tar slut eller annat. Men visst, det finns ett otäckt skifte i ett dödligt virus som sprider sig snabbare än människan lyckas hindra det.
Här tror jag ändå våra snabba kommunikationsmöjligheter är ett bra skydd. Det är ju oftast ganska low-tech skydd som hindrar dig från att bli smittad. Handskar, munskydd etc.. Det är bara det att du ska veta att du ska bära dem samt betala det sociala priset i att gå omkring med ett munskydd. 🙂 Men om alternativet är en slemmig, hostande och smärtsam död kanske rätt många skulle kunna tänka sig det trots att man ser fånig ut.
Se bara hur SARS-spridningen inom någon dag gjorde att det fanns moderiktiga färgade och mönstrade munskydd till salu i Hong Kong. ”Om jag ska dö ska jag åtminstone göra det i ett matchande munskydd!”
Annars ligger ett annat viktigt skifte i hur vi behandlar sjuka på sjukhus, där de resistenta bakterierna är som vanligast. Det är något grundläggande fel i att samla ala sjuka människor på ett ställe. Här tror jag framtiden kommer att bjuda på fler varianter särskilt i takt med att medicinsk utrustning blir mer konsumentvänlig.
Jag är ju ingenjör själv, och vanligen euforisk inför framtidsmöjligheter, teknisk utveckling, idé- och tankeutveckling och skiften av olika slag. Förändring är spännande. Nya möjligheter, nya sätt att se saker och ting. Det kan bara föra framåt.
Men … jag tror att ni, och fler, underskattar kraften i livet själv, det biologiska livet. Och överskattar människans förmåga att vinna över det biologiska livet. Inför livet självt har vi inte en chans, hur superintelligenta vi än blir, eller hur mycket superintelligens vi än kan skaffa fram. Därför att livet ligger i superintelligensen också. Jag menar inte att utvecklingen ska ”stoppas” på något artificiellt sätt, jag menar nog att medans man springer iväg, euforiskt med förändringar i sikte, ska man ta med sig ”livets uppkomst, tillkomst, bevarande”, som är förutsättningen för alla skiften. Ungefär.
Men, nu är det ju inte direkt så att jag tror att resistent bakterietillväxt i oövervinnerliga mängder är det som står närmast för dörren. Bara att _om_ det skulle inträffa, skulle det förändra allt, hur mycket ”considerations” man än utför.
Evolution har en enorm kraft men är kortsiktig. Människor kan sprida antibiotika, behandlingsmetoder och manipulera evolutionstryck mycket snabbare än någon plasmid kan sprida sig, trots triljarder bakterier.
Evolutionär medicin har hygglig koll på principerna för antibiotikaresistens, det är bara det att vi har vårdsystem som inte tar hänsyn till detta av diverse kulturella, ekonomiska, juridiska eller politiska skäl. Typexemplet är överanvändningen av vancomycin i USA eftersom det skyddar läkare från att bli stämda för att ha gett en för svag behandling. En annan favorit är Englands misslyckade försök att minimera sjukhussjuka där systemet inte tar hänsyn till regression towards the mean och därmed straffar sjukhus godtyckligt (plus skapar incitament att inte rapportera fall – fru Browns infektion kan kosta sjukhuset tio tjänster!) Dessa problem kan lösas om man ser resistens som en viktig fråga och är villig att ta det på allvar – men att göra korrekta prioriteringar är inte trivialt, och det finns en del spelteoretiska problem med antibiotikaresistens som gör folk mindre villiga att fixa det än det är rationellt. Dock är detta inget nytt, vi har haft minst lika stora problem i andra delar av den medicinska kampen.
Anders är för övrigt för blygsam för att posta det själv 🙂 men han har forskat en del kring existentiella risker. Mer bl.a. här:
http://www.acceleratingfuture.com/people-blog/?p=2623
”Existential threats are something that threaten the well-being of humanity terminally.”
Hans veckans skifte handlade just om undergång och förödelse:
http://skiften.org/2008/09/02/veckans-skifte-apokalypsens-svans/
Här är några fler skiftesposter i ämnet:
http://sv.wordpress.com/tag/samhallets-skyddsmekanismer/
Så SÅ jäkla framtidsoptimistiska är vi inte. 🙂
Ahhh, det verkar lite mer betryggande i alla fall! I den mån någon trygghet existerar 😉 😀
Säkerhetsexperten Bruce Schneier gjorde en bra iakttagelse, ”security is a state of mind”. Så visst finns trygghet, men det är något vi subjektivt upplever snarare än ett objektivt tillstånd i världen.
Vi är nog per person säkrare än nånsin i termer av mortalitet, men jag tror inte vi känner oss tryggare. Mycket beror just på att vi lever i en kunskapsteoretiskt svårare situation än våra förfäder: fler sorters hot, mer komplexa hot, hot mot nya aspekter av våra liv (hälsa, privatliv, världsbild, email…), mer (des)information om hoten och dessutom höga förväntningar på att hot ska kunna hanteras.
Problemet är att riskaversion och trygghetsnarkomani inte producerar mer av den önskade trygghetskänslan, eftersom man istället oroar sig allt mer för hot mot tryggheten. Att försöka kontrollera dessa hot minskar kanske de objektiva riskerna men inte upplevelsen av risk. Egentligen skulle vi som samhälle kanske må bra av lite förnuftig fatalism och gamblerinstinkt.
Det stora skiftet formulerade Ray Kurzweil ganska bra i sin bok Singularity is near (2005), den ökande accelerationen av utveckling, oavsett vad det handlar om. Ur hans perspektiv är det givetvis tekniken som är drivande.