Nicklas Lundblad använder Max Weber för att beskriva bloggosfären. Det är en spännande användning, då Webers tankar blev avgörande för hur vi beskrev industrisamhället (och även en av grunderna i den kritiska teorin). Lundblads skisser utmynnar i dels en fråga om värderationalitetens återkomst i politiken, en förtrollning av samhället, dels att bloggosfären är ett eget parti som påverkar mobiliseringsgraden av väljarna.

Mina svar på frågorna från Nicklas Lundblad är:

1) Jag tror att värderationalitetens återkomst blir ganska så lätt att förhålla sig till för politiska strateger. Informationsmängden i samhället ökar, vilket göra av samhällsdebatten är svårare att avgränsa. Det blir flera storters dialog istället för en enda bloggosfär.

2) Mobiliseringsgraden hos väljarna kan vara ett intressant mått, till viss del finns detta i opinionsundersökningar i dag. Opinionsinstituten räknar ofta in en röstbenägenhetsfaktor i undersökningarna.

Weber studerade rationalitetens negativa och positiva effekter på det industrialiserade samhället. Han delade upp rationaliteten i målrationalitet och värderationalitet som sagt, och gjorde ytterligare en uppdelning mellan fyra olika former av rationalitet: praktisk, teoretisk, substantiv och formell rationalitet.

Den formella rationaliteten strävar efter ändamålsenlighet, förutsägbarhet, kostnadseffektivitet, att kvantifiera genom att finna optimala mål att uppnå. Avmystifieringen av samhället kommer från att Weber såg att den formella rationaliteten inom bl.a. industrin, militären och statsförvaltningen hotade att konkurrera ut alla andra former av rationalitet. Detta är den rationalitetens järnbur som Weber talade om. Alla verksamheter och institutioner i samhället skulle anpassas till att fungera som stora organisationer.

Den substantiva rationaliteten utgår från värderingar, där medel och mål diskuteras tillsammans. Det är en dialog, och grunden för dialog är motsättningar. Logik bygger dock på att det inte finns motsättningar och att den information som finns tillgänglig inte är för omfattande och olikartad. I den substantiva rationaliteten diskuteras vad som bör vara optimala mål, betydelsen för vad som man anser vara ”optimalt” i sammanhanget och om det är bra att sträva efter det.

Här ser vi grunden till regeringens ”irrationella rationalitet” i sitt försvar av FRA-lagen. Det optimala beslutet var fattat, och att föra ett substantivt samtal skulle skapa motsättningar.

Som Joakim Lundblad påpekat är pratarna inte en ny företeelse. Friedrich A. Hayek beskrev hur dessa pratare, de intellektuella i en mycket vid mening, i högsta grad påverkade agendan även i de mest målrationella samhällena i mitten av 1900-talet. Ur The intellectuals and socialism

I alla demokratiska länder, i USA ännu mer än på andra håll, råder en stark tro på att de intellektuellas påverkan av politiken är försumbar. Det är tveklöst sant om de intellektuellas möjligheter att med sina åsikter påverka beslut, eller i vilken mån de kan påverka folkopinionen i de frågor när deras åsikt skiljer sig från massornas. Men sett över en längre tidsperiod har de förmodligen aldrig utövat så stort inflytande som de gör i dag i dessa länder. Den makt de utövar genom att forma den allmänna opinionen.

Weber förutsåg dock inte riktigt de tekniska framsteg och vinster från internationell handel och utbyte som skulle ske under 1900-talet. De gav pratarna nya verktyg och ett genomslag de tidigare inte hade. Poängen här är att internet har hjälpt till att göra pratarnas samtal långt mer intensivt och brett. Det har också gjort insamlandet av relevant information svårare, då informationen inte bara blivit mer omfattande men också mer komplicerad.

Weber var subjektivist i sin metodologi. Men han hade också sin tids förkärlek till att skapa övergripande kategorier för samhällsstrukturer som är mycket mer myllrande och osamordnade än teorierna vill erkänna. Karl Palmås skriver om debatten mellan sociologerna Tarde och Durkheim (Durkheim ses tillsammans med Weber som sociologins fader). Debattens pendel verkar nu svänga tillbaka till att beskriva processer och delmoment, snarare än strukturer och helheter.

I dag så förknippar vi mobilisering av samhället med företeelser som demonstrationer på gatan, ett avslöjande av strukturerna eller att den får folk att gå till valurnan. Men bloggarna har nog inte riktigt det inflytandet i en tid av gör-det-själv, självorganisering, decentralisering, mixning och byggande av alternativa system. Det relevanta för ett parti, eller någon annan form av politisk kraft, är hur man genererar en intensitet miljö för kreativitet (Per Schlingmann från moderaterna pekar i den riktningen) runt sig, där utgången inte riktigt går att specificera.

Så ser vi också framväxten av mindre nätverk inom partierna som t.ex. Centeruppropet. En smart återförsäljare inser att nyckeln till framtiden är att ge kunderna fler valmöjligheter, inte att agera som en portvakt. Det gäller också för framtidens politiker.

Pingat på Intressant.se