När jag med många andra började upptäcka internet någon gång i mitten av nittiotalet var virus de största hoten på nätet. Med modemuppkoppling tog man sig via Netscape och Altavista ut på en virtuell ocean av information.
Då, fanns inte ens tanken om regleringar, farlig information, eller att staten skulle ha tillgång till alla klick som gjordes. Teknikutvecklingen skedde snabbt, och i dag har nästan alla tillgång till bredband med datorer – ständigt uppkopplade, och med nätet som del av vardagen. Avstånd krymper, både till vänner på flygavstånd, till internationella nyheter och källor som annars endast en grävande journalist hade haft tillgång till.
I stora drag pekar det mesta åt att informationssamhällets decentraliserande effekt borde vara ett skifte framåt. För någon som bott en tid utanför storstadsregionerna kan det snarast beskrivas som en revolution. Under bara tio år har fiktion blivit verklighet. Möjligheterna som digital information medför är enorma, användargenererat material kombinerat med proffessionalism, kommunikationsnätverken och smala nischade områden når helt nya målgrupper.
Nätet har omgärdats av få stängsel, och här i öppna och fria Sverige har länder med murar kring nätet dragits fram som skräckexempel. Amnesty har kampanjat om fria ord, och företag som censurerat yttrandefrihetskämpar har hamnat i dålig dager. Trots frivilliga regler, såsom polisens barnporrfilter, har reglerna kring nätet varit få, och de som finns har kritiseras regelbundet. För, förutom möjligen ekonomiska brott som rör kreditkort och bankkonton, samt något enstaka virus, finns det mycket liten brottslighet på nätet som skadar någonting annat än digital egendom a la ettor och nollor. Något som borde ytmynna i att nätet inte alls hade behövt lika mycket regler som den fysiska världen, om ens några alls.
Tack vare öppenheten och friheten i den digitala världen har vi fått en informationsrevolution. Den stora frågan är om den kommer stanna.
De senaste åren har röster höjts om inskränkningar i den frihet som rått i den digitala världen. Det har varit mjukvarupatentkrav, datalagringsdirektiv, krypteringsförbud och nu senast, lagen om att FRA skall få möjlighet att övervaka all digital trafik som passerar landets gränser.
Som passerar landets gränser.
Informationssamhället blir helt plötsligt lite stängdare. Internetanvändare varnas för operatörer som skickar information över landsgränser. De som kan och förstår sig på, börjar kryptera trafiken, de andra hamnar steget bakom. Den politiska flyktingen slutar maila tillbaka till hemlandet (migrationsverket har gjort fel förut), läckorna om oegentligheter inom polis och myndigheter blir allt färre. Vad som kan skada rikets säkerhet beskriver till och med självaste statsminister Reinfeldt som diffust.
Vi är många som protesterat mot FRA-lagen. Människor från höger till vänster till kors och till tvärs har skickat mail till de 143 riksdagsledamöter som röstade för lagen, och fått till svar att vi inte ens vet vad vi pratar om.
Trots protesterna, är det ett faktum att med fler regleringar på nätet, oavsett om det handlar om övervakning, lagring av surfande eller förbud mot kryptering, kommer det vara en start till en backlash för den informationsrevolution vi haft de senaste tio åren.
Bara för att någonting existerar, innebär det inte att det kräver reglering.