Månad: juni 2008

Ang. integritet: Tankar från en privat bubbla i rumtiden

Vad är integritet? Från riksdagens talarstol ljuder okunskapen och arrogansen ohämmade ur Helena Rivieres (m) mun:

”En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. Birgitta Ohlsson beskrivs i dagens DN som en kvinna med stark integritet. Skulle hennes integritet på något sätt naggas i kanten av signalspaning mot yttre hot mot landet? Jag tror inte det. Jag tror inte att någonting kan vara ingrepp i hennes personliga integritet så länge hon är den hon är. Den personliga integriteten är ett karaktärsdrag.”

Integritet är ett begrepp delvis utan integritet. Integritet handlar om kontroll och rätten till kontrollen över den egna varelsen. Det handlar om en privat sfär. Men sfären är inte bara en begränsning i rum, utan också i tid. Det är skillnad på att filma en person i en butik under ett 10 min långt besök, och att övervaka samma person en hel dag, ovsett vart han/eller hon beger sig. Dessutom handlar det om vem som övervakar. Integritet handlar alltså delvis om intimitetsnivå, men även om varaktighet i tid och övervakaridentitet. Låt oss titta närmare på dessa tre aspekter.

Intimitetsnivå är ett mått på vilka delar av en persons privata sfär som görs tillgängliga, och då innefattas enbart sådant tillgängliggörande som sker utan personens aktiva godkännande, agerande och/eller vetskap. Rimligtvis är individen själv ansvarig för den exponering det innebär att visa sig bland andra människor (man skulle däremot kunna fråga sig om individen har upphovsrätt till intrycket av hennes själv hos andra. Förespråkare av upphovsrättens inflytande på det imatriella borde kanske tendera till att tycka så?), och häri ligger en avvägning hos individen mellan att gömma sig, eller verka och samverka och tillåta andra att se vad hon gör. Övervägandet i sig behöver inte ens vara baserat på motsättningar, somliga tycker ju trots allt om att synas. Man ska dock minnas att det finns de som inte tycker om uppmärksamhet, eller som vill minimera den. I informationssamhället gäller samma premisser. Du väljer vad du berättar om dig själv på Facebook, och du väljer tillochmed vilka tjänster och nätverk du använder. Däremot måste den elektroniska trafiken i form av mail och privata meddelanden anses vara en del av den mer intima konversationen, liksom vad man gör på slutna tjänster, så som det elektroniska bankkontot.

Angående intimitet så kan man intutivt tänka sig att vissa saker känns intimare än andra, exempelvis sex, duschar eller allsköns annan nakenhet. Även andra saker känns intima, konversationer med nära vänner, ekonomiska ärenden med mera med mera. I somliga av dessa aktiviteter delar vi vår integritet och privata sfär med andra, men under den strikta förutsättningen att vi valt vilka de ”andra” är och att premisserna är utformade och godkända av båda parter.

I takt med att informationssamhället integrerats i det gamla samhället, har allt fler i allt högre grad fört över ansenliga delar av sina bestyr till elektronisk form. Detta är ännu en inte helt van form för oss, och det är därför kanske inte så konstigt hur frekvent det förbises att elektronisk övervakning idag innebär övervakning av allt från när du betalar räkningar till dina nätdejter, begravningsplanering, husköpande, och kanske, kanske rent av ett bootycall via webkameran.

Intimitet är inte bara en fråga för fysiska personer, utan även för organisationer. Närmast till hands ligger företag som hanterar information explicit, men även finansbranschen eller större börsnoterade bolag berörs i det att deras informationsflöden blir potentiellt transparenta för en okänd tredje aktör, inte i form av någon enstaka hacker utan av en stat.

Detta för oss in på frågan om övervakaridentitet. Spelar det någon roll vem som övervakar oss? Om så, hur och varför? Naturligtvis spelar det roll! Det finns en skillnad mellan enstaka butiksägare som använder videoövervakning för att förebygga och undvika stöld och/eller rån, och att din granne följer efter dig på dagarna med en kamera. På samma vis spalr övervakarstaten i en helt egen division. Med möjligheten att lägga kraften bakom en stat på övervakning innebär att övervakarperspektivet utgår från identiteten på den övervakade snarare än någonting annat. Den enstaka butiksägaren bryr sig inte om vem du är eller varför du är i hans butik (självklart föredrar han om du handlar), så länge du inte försöker begå ett rott mot honom. Större företag kan vilja charma dig med rabatter för att få övervaka ditt konsumtionsbeteende, men det är en annan sak. En stat å andra sidan, övervakar samhället i brottsförebyggande syfte. Vad betyder detta? Är vi oroliga att någon ska stjäla parkbänkar? Är vår övervakariver, för genom demokratins vackra formel är deras beslut vårt, baserad på ett upplevt hot mot samhället? Kan någon stjäla samhället? Råna det? Knappast. På sin höjd kan kriminalitet rikta in sig mot medlemmar i samhället. Ett sådant brott skulle kunna vara ”stalking”, och då kan man förstås tänka sig att det är bra att övervaka alla så att man kan försäkra sig om att ingen övervakar dem mot deras vilja…eller?

Övervakaridentiteten är framförallt en fråga om perspektiv, incitament och syfte. En övervakarstat utan specifika syften (för att kalla det liggande förslaget för varken specifikt eller syftesorienterat vore bara larvigt) är läskig just därför att den har en implicit makt att i efterhand komma på vad det är man egentligen övervakar. ”Den som inte gjort något fel har ingenting att frukta” är en tom fras tills ordet ”fel” görs absolut och definieras. Vad är fel? Vem ska få avgöra det? Staten kanske?

Om överakarens identitet är en rättstat, bör då inte övervakandet relateras till en brottsmisstanke? Det känns allt annat än familjärt att ett system som rättstaten, som utvecklats för att skydda individens fri- och rättigheter, ska utgå från att alla individer är på väg att begå brott och därför måste övervakas. Den integritetspenetration övervakningen innebär kan ju inte rättfärdigas med ett brott eller en konkret brottsmisstanke eftersom någon sådan inte finns! Då är frågan vad övervakningen syftar till att uppnå, och därmed vad rättstaten syftar till att uppnå, eftersom dess verksamhet uppenbarligen utökas så fort icke motiverad övervakning integreras i dess kontinuerliga verksamhet.

Slutligen återstår tidsaspekten av övervakandet. I den tidigare nämnda enstaka butiken övervakas man utifrån en tyst överenskommelse (det ska skyltas!) så länge man vistas på någon annans egendom (Reclaim the Streets har fel, det är inte deras märesvarubutiker…). Det är ägaren till egendomen som sätter upp premissen om övervakande och samtidigt förbinder sig att upphöra i sitt övervakande när man lämnat butiken. Hur fungerar detta med en övervakarstat? Den tysta överenskommelsen tycks då utvidgas till allt som inte kan specificeras som privat fysisk, faktisk mark, samt alla signalspektrum du kan tänka dig. Kan det verkligen försvaras som en tyst överenskommelse att övervaka medborgare, eller kunna övervaka dem utan given anledning, så fort de inte gömmer sig i sin sedan åtta generationer nedärvda jordkällare?

Ska staten få övervaka kontinuerligt över sina nyvunna spektrum, eller bör det utfärdas övervakningskvoter i termer av tid? ”Du har 3 timmar kvar att övervaka för, det är dags att fylla på ditt kort”? Tiden är i detta sammanhang dels ett mått på kontinuerlig följd genom rummet, men också ett mått på penetrationsdjup i mått av intimitetsnivå. Tiden är på det viset en korrelerande faktor som beskriver utvecklingen av intimitetsnivån och övervakaridentitetens roll i rumtiden. Sammantaget kan vi se att längre övervakning per definition bli intimare (du lär dig mer om den övervakades personlighet ungefär som om ni lärde känna varandra som de bästa av vänner, jag förutom att hon/han inte vet om det förstås). På samma vis blir övervakaidentiteten viktigare vid längre övervakningssekvenser, eftersom frågan är vilka denövervakandes incitament är. När ser vi det första stalkerfallet i vilket en statligt anställd använder starka statliga övervakningsverktyg för att kunna bli intim med sitt offer? När ser vi den första vitryska mutan till en svensk statligt anställd, ämnad att vertyga denne om att ta fram bara tre, fyra namn på vitryska oppositionister och deras svenska bekantskaper som har postat textmaterial om Vitryssland från Sverige? (Vitryssland kan sitt övervakande, kanske kan de rent av ge lektioner till riksdagen i utbyte mot namn?)

Övervakningsfrågan är aktuell nu, och har varit det länge. Frågan är vems frågan är. Riksdagspartierna lutar i sitt agerande allt mer mot att övervakning är statens rätt genemot medborgarna, för deras eget bästa. Detta är en enormt intressant, om än något dimmig, tankekedja. För att stödja en sådan åsikt måste man hävda att staten, som är vald av folket, vet bättre än folket själva vad de vill och inte vill (till samma intimitetsnivå som övervakningen ifråga omfattar). Dessutom hävdar man att staten inte vill bedriva övervakning i egenintresse, utan för medborgarnas säkerhet, samtidigt som man med övervakningstekniken sätter ett laddat vapen mot tinningen på varje man, kvinna och barn i samhället. För att vända på argumentet om vilka som behöver oroa sig kan man konstatera att ”Ingen som övervakas av någon med ett samvete som motsvarar den övervakades preferenser för övervakning behöver oroa sig”. Nu känns det genast lite mindre enkelt och kanske en smula mer riskabelt, inte sant?

När riksdagen nu, med handviftningar om grönbete, integritet som karaktärsdrag, tårar, partilinjer och byråkrati, rör sig mot beslut i FRA-frågan, rör de sig också mot ett principiellt ställningstagande i frågorna:

1: Spelar integritet någon roll?

2: Vems är integriteten, och vilken rätt har andra till den?

3: Till vilken gräns är övervakning en stats rätt mot samhället och medborgarna, oavsett deras åsikt (eller vetskap)?

Övervaka FRA

Veckans skifte handlar om övervakning

Ett problem med 2000-talets övervakning är att den oftast passas in i 1900-talets översyn. Det blir en parlamentarisk kommitté eller ett statligt verk som skall genomföra översyn. Det räcker inte.

Anders Sandberg diskuterar frågan om när övervakning är okej. Det finns legitima skäl till övervakning, att det bör finnas krav på effektivitet och översyn för att beivra missbruk.

Sandberg tar dock upp en ovanlig syn. Intrång i privatlivet måste balanseras en lika stor eller större ökning av öppenhet och högre krav av redovisningsbarhet vid ansvariga myndigheter.

Om FRA får läsa min aktivitet på internet, så bör all internetaktivitet för FRA också avlyssnas genom ett förbiseende organisation för att kontrollera den. Det här brukar man i Sverige vifta bort med offentlighetsprincipen, men den visar sig inte vara tillräcklig, det behövs en verklig maktdelning och tillräknelighet. Precis som framväxten av digitala medier har gjort traditionell informationsinsamling lättare, kan den också göra det lättare att hålla människor ansvariga. Som tidigare påpekat har ett av de områden som berörts minst av informationsteknikens intåg i samhället varit politiken och statsförvaltningen.

Den traditionella idén om tillsynsmyndigheter helt enkelt måste uppdateras för en tid då makt och tillräknelighet är svårare att separera.

Pingat på Intressant.se

Så lärde jag mig att älska Storebror

Veckans skifte handlar om övervakning

I George Orwells berömda roman 1984 finns en numer klassisk syn där huvudperson avkrävs sin kärlek till den framtida Stalinkopian ”Storebror”. Fruktan vill inte makten ha, för det implicerar att motstånd mot den ens skulle vara möjlig.

Makten finns inte riktigt på samma sätt som tidigare centraliserad hos en aktör. Orwell beskrev ett 40-tal där klyftan mellan KGB, CIA, SÄPO, det militärindustriella komplexet och den vanlige medborgaren var väldigt stor. De stora organisationerna har haft tillgång till liknande tekniker länge, skiftet är att nu fler av oss också har det.

Debatten om FRA-lagen landar lite enkelt kring avvägningen mellan integritet och säkerhet i samhället tenderar att hamna i gamla vedertagna positioner.

Etikerna undviker att vara normativa i sina uttalanden, och har föreslagit ramar för att bedöma övervakningen som bra eller dålig – inte som acceptabel eller oacceptabel. Deras plats har i stället fyllts av debattörer som varnar för att vi nu träder in i ett dystopiskt övervakningssamhälle, men ofta utan att föreslå vad som kan göras åt det eller uppmärksamma de nya säkerhetsproblem i samhället som faktiskt bör lösas. Statsmakten har intagit en tämligen enkelspårig syn, att intrång i den personliga integriteten ibland är nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning och därför bör ske.

FRA-lagen är inte bra som den utformats, om vilket jag skrivit i Kvällsposten idag. Den är vag, den brister i demokratisk insyn, det fördyrar för operatörerna vilket konsumenterna får betala för och det pressar in informationssamhället i en paranoid tanke som skadar yttrandefrihet och innovation.

Men det är inte alltför ovanligt för hur lagar ofta i Sverige. Det bästa vore att regeringen drar tillbaka sin proposition… men för att ta ett nytt grepp om frågan.

Vi är nog överraskade av både hur viktigt informationstekniken har blivit, av hur vår riksdag faktiskt har blivit kraftigt dominerad av regeringen (vilket grundlagen faktiskt haft som tanke i folksuveräniteten), och hur plötsligt vi kunde dra nytta av sociala mediers styrka.

Integritet är inget man får av lagar och regler, utan det är ett tillstånd av kontroll som upplevs subjektivt av individer. Även ett repressivt samhälle kan skapa strikta regleringar för övervakning – mer reglering är ofta goda nyheter för reglerare, administratörer och övervakare, men inte nödvändigtvis för medborgarna. Ett samhälle som försöker skapa metoder för redovisningsbarhet begränsar övergrepp och formare snabbare en dynamisk balans mellan samhälle och informationsteknik. Nödstopp av tekniken är inte bra, kommer ni ihåg debatten kring PUL?

För det här gäller inte bara vad en myndighet gör eller vad polis och säkerhetstjänst vill göra. Vårt samhälle är alltmer beroende av att vi lämnar elektroniska spår. Där är spårbarhet något positivt.

Vid jul tog jag upp att vi i många fall gärna lämnar digitala fotspår och faktiskt tycker att det är bra att informationen om oss sammanställs av någon. Det är bekvämt, det ger mig många nya tjänster och förbättrar värdet av varor och tjänster som fanns tidigare. Visst, man brukar säga att bekvämlighet betalas med frihet och anonymitet, men egentligen borde man få både och- utan att behöva tvingas välja. Svaret ligger i tekniken.

Vi kommer också att behöva ta en debatt om samhällets skyddsmekanismer, hur skyddar vi egentligen oss mot de högst reella hot som terror och vansinnesdåd medför?

Så det kanske är att vi kommer att behöva en ”storebror” bara storbror blir klart och tydligt definierad och kontrollerad. Samt själv övervakad av en mängd småbröder- i det kommer kanske det mest positiva från bloggbävningen

Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Material för (macho)statushöjning av syslöjdare och pappersvändare?

Varför har bilar en kaross frågade sig BMW—och ganska många Euro senare så har de kastat omkull hela genusdebatten kring slöjdvalet.

En ovanligt kul konceptbil helt enkelt—och ett fantastiskt materialval, tyg.

Konceptbilen sprang jag på hos Wired och de hade ytterligare en artikel om en annan lika fantastiskt otrolig skapelse i ett alternativt material, en mekaniskt fungerande Otto-V12a i papper! Denna har nog ytterligare några år på time-to-market-mätaren.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zXfGvKaOWNI&hl=en]

Idéarbete för kundval i vården

Petra Orogvaniyova berättar om ett intressant idéarbete.

Den tjeckiska hälsoministern, Tomas Julinek, ser vikten av att utan en förändring av patientrollen kommer inte reformer att lyckas. Patienterna uppträder sällan som kunder, de är rädda för att ställa frågor, invända mot läkarens beslut och att efterfråga tjänster.

Därför hälsoministeriet utfärdat en elektronisk handbok som tipsar hur de kan agera i olika situationer, t.ex. när en läkare vägrar att undersöka dem. Patienterna påminns att ställa frågor om den behandling som de får, att be läkare att tvätta händerna, etc.

Pekpinneaktigt? Nja, det behövs ett mer aktivt kundskap i fråga om sjuk- och hälsovård och för det krävs också ett idéarbete för att förändra synen på relationen läkare och patient. Ett bidragande skäl till att gamla industriella system överlever i sjukvården är just att patienter inte har tillräckligt mycket av en kundattityd i sitt förhållande. Petra har rätt i att det nog svårt att helt få bort kunskapsassymetrin mellan läkare och patient, men ett bra första steg är att öka systemkunskapen.

Vad är väl en nationaldag?

I en tid där informationssamhället och den tekniska utvecklingen har fört världens alla hörn närmare varandra finns det anledning att se över vissa koncept. Ta ordet ”nation”. Vad betyder det? Vad bär det för kategorisk pekare till vår gemensamma förankring i verkligheten?

En nation kan tolkas som ett geografiskt specificerat landområde inom vilken en uppsättning lagar och förordningar delas mellan och styr ordning hos dem som lever på detta område. I någon mån är detta också definitionen på familjen svensons tomt, inhängnad med ett sött trästaket i rött och vitt. Vän av ordning avbryter här och menar att staten inom vilken familjens tomt ligger har överordnad auktoritet i rättsfrågor. Men hur förhåller det sig då med sammanslutningar som EU, som tveklöst utövar ett inflytande på exempelvis Sverige?

På Wikipedia finner man följande definition för nationsbegreppet:

”A nation is a defined cultural and social community. In as much as most members never meet each other, yet feel a common bond, it may be considered an imagined community. One of the most influential doctrines in Western Europe and the Western hemisphere since the late eighteenth century is that all humans are divided into groups called nations.”

Med denna definition blir nationsbegreppet i allt högre grad någonting som inte alls begränsas till den fysiska världen. Relationen mellan stat och nation blir svagare och nationsbegreppet som sådant luckras upp iochmed att geografiska avstånd förlorar alltmer av sin betydelse, och gemene individ är inte längre inskränkt till bara socialisera, handla och kommunicera med de närmaste grannarna eller grannbyarna. Denna uppluckring blir ännu tydligare i ljuset av de många artificiella världar som stjäl alltmer beundran, popularitet och tid från allt fler människor. Vad är egentligen en nation? Är det något fysiskt eller är det ett förhållningssätt eller ett kontrakt till vilket individen ansluter sig av egen fri vilja? Och om det är ett kontrakt, hur kommer det sig då att vi skiljer på analoga och digitala nationer? Är det inte både möjligt och rimligt att handlingar utförda i digitala nationer bör bedömas efter de ramar som gäller där, emedan analoga handlingar på samma sätt regleras av andra kontrakt? Är det inte redan så att vi ingår nya kontrakt för att få tillträde till digitala världar som exempelvis de i World of Warcraft?

Är det kanske tillochmed så att nationsbegreppet kan förverkligas i högre grad under digitala förhållanden än under fysiska? Det är först när geografiska avstånd och externa faktorer helt förlorar sin betydelse som en nation helt byggd på kulturella och sociala värderingar och preferenser kan skapas, och det är väl egentligen först då som det blir praktiskt rimligt att påstå att individen kan välja sin nation?

Den kontaktpunkt som existerar mellan en geografisk stat och en artificiell är de serverstationer som bär upp den artificiella staten, och huruvida deras geografiska plats verkligen är relevant för att avgöra vilka regler som gäller är allt annat än klart. Vad händer om motsvarande servrar skjuts upp i rymden och drivs med hjälp av solpaneler (eller drivs från svampliknande flytande plattformar på internationellt vatten)?

I det potentiella gränsområdet till ett skifte, om så bara för för ett begrepp eller koncept, som detta är det svårt att inte undra när firandet av second-life-nationaldagen är lika självklart som firandet av den svenska nationaldagen?