Alexander Funcke frågar om hur det urbana rummet kommer se ut i framtiden. Själv har jag precis, efter att ha bott i både ett par mellanstora svenska städer och så långt ut på landet att inte ens googlekartorna kan identifiera rätt adress, flyttat till en storstadsregion, och bor i ett lagomt problemfyllt stadsdelsområde hyfsat nära stadskärnan.

Med tanke på att jag är ung, student och verksam inom kultur och media passar jag perfekt in i mallen för Richard Floridas teorier om den kreativa klassen. I samma stadsdel är 1,2% aktiva stimanslutna musiker och flera kulturprojekt satsas i området.

Tidigare i dag (och av en helt annan anledning) satt jag i ett möte på stadens stadsbyggnadskontor där en stadsplanerare och en arkitekt presenterade framtidsversioner för staden och konceptet med Malmö som kunskapsstad. Malmö är en av de kommuner som varmt tagit Floridas ideér till sitt hjärta, och menar att kunskapsstaden är det som skall ta över efter den nedrustade industrin. Samtidigt är det kommunala skatteutjämningssystemet, byggandet av Öresundsbron och uppförandet av högskolan de tre faktorer som främst lyfts fram som anledningar till att man vänt den negativa trend staden omgärdades av under slutet av förra seklet.

Stadsbyggnadskontorets framtidsvisioner handlar om en öppnare stad fylld med kreativa centrum. Kunskapscentrerade företag som placerar sig i centrum samtidigt som barnfamiljer flyttar till förortsliknande stadsdelar. Kollektivtrafiken spelar en stor roll, universitets- och kulturlivet, liksom stadsbyggnadskontorets åsikter om vilka värderingar ett företag skall ha. På andra sidan sundet, i Köpenhamn, strömmar liknande visioner där miljöperspektivet fått en ännu större roll.

Hur framtidens stad kommer att se ut vet vare sig jag eller stadsbyggnadskontoret. Troligen är det något helt annat. Om städerna missar att ge företag bra villkor kommer arbetstillfällen att flytta ut, och även om ett pulserande kulturliv är lockande, finns det få som vill bo i en stadskärna och arbeta i en småstad en bra bit bort. Hur högteknologiga vi än är i framtiden kommer fysiskt avstånd fortfarande spela roll, i synnerhet när det gäller arbete, och så länge städer växer kommer bostadsbrist råda.

Kanske kommer fler personer flytta tillbaka till småstaden om kommunikationerna mellan småstad och storstad blir bättre. Kanske blir den röda stugan med vita knutar mer lockande än pakethusen i villaförorten, ju mer individualistiska vi blir. Kanske får vi större regioner där kommungränser suddas ut och blir formalia som sysslar med vård, skola, omsorg endast i anknytning till det absoluta närområdet. Om avståndsproblemet löses tappar centralt boende sin vikt och centrum blir mötesplatser med extra kommers och låga skattesatser som konkurrensfördel.

Kanske är det inte en kunskapsstad som behövs, utan mobila regioner, där de fasta punkterna tappar i betydelse till förmån för kommunikationerna emellan.