Waldemar öppnar en mycket spännande diskussion när han frågar sig hur TV:s framtid ser ut. Snarare än att fundera kring tittande, kanaler och innehåll skulle jag emellertid vilja ägna några funderingar åt vår syn på TV-mediets uppkomst och faktiska betydelse som teknologi. Jag kommer att göra en kort tillbakblick för att se hur TV-mediet analyserades och utvärderats tidigare, för att sedan göra ett skissartat försök att måla framtiden efter (?) TV.

Det vore brukligt att inleda en historieskrivning med ett tillblivelseår, men precis just detta tror jag att det finns en poäng med att frångå. Uppfattningen att teknik plötsligt föds eller skapas, och därmed ger upphov till en revolution kan bara göras intuitiv för sammandragna historiska tillbakablickar. Vad som i framtiden kan komma att kallas revolutioner framstår i pågående form allt som oftast som mycket långsamma processer, och ny teknik kan bara vid enstaka tillfällen isoleras till ett enda skapelseögonblick.

I boken Television: Technology and Cultural Form från 1974 fångar den brittiske sociologen Raymond Williams framförallt två centrala trender, eller tendenser, som man måste förhålla sig till och skapa sig en konsekvent förståelse inför för att diskutera TV-fenomenet.

Den första tendensen framträder ur Wiliams lysande dissektion av TV-mediets uppkomst. Williams menar att TV:s historia inte kan förstås enbart genom den faktiska TV-apparatens uppkomst. Dess historia måste även skrivas i termer av andra teknologiers och apparaters tillblivelse, och inte som en serie av medvetna och sammanhängande utvecklingssteg utan som ett komplex.

”The invention of television was no single event or sieries of events. It depended on a complex of inventions and developments in electricity, telegraphy, photography, and motion picture, and radio. It can be said to have separated out as a specific technological objective in the period 1875-1890, and then, after a lag, to have developed as a specific technological enterprise from 1920 through to the first public televison systems of the 1930s. Yet in each of these stages it depended for parts of its realisation on inventions made with other ends primarily in view”

Det handlade alltså om ett kluster i den bemärkelsen att alla de komponenter som kom att utgöra TV-tekniken inte kom till för att fylla det syftet. Trots att TV i allra högsta grad krävde sammansättningen av flera tidigare teknologier, betraktas det idag som ett distinkt och självständigt medium med ett värde bortom sammansättningen av elektrisk ljud- och bildöverföring. Ingen skulle exempelvis drömma om att kalla TV för sammansatt radio och bildtelegrafi.

Williams andra viktiga observation, och likväl inledningen till boken, tydliggör han genom att konfrontera det väl etablerade påståendet att TV har förändrat (eller revolutionerat) världen. Han konstaterar rappt att ett sådant påstående inte har någon entydig innebörd. För att illustrera erbjuder han nio möjliga exempeltolkningar av påståendet att TV förändrat världen, och låter kontentan av de olika tolkningarna röra sig mellan olika perspektiv. Här följer två exempel:

”Television was invented as a result of scientific and technological research. Its power as a medium of news and entertainment was then so great that it altered all preceding media of news and entertainment”

”Television became available as a result of scientific and technical research, and its character and uses exploited and emphasised elements of passivity, a cultural and psychological inadequacy, whicjh had always been latent in people, but which television now organised and came to represent”

Det första exempelet är starkt teknikdeterministiskt – det beskriver världen som ett resultat av den tekniska utvecklingen. I det andra exempelet går tekniken från att vara orsak till att vara effekt. Williams kallar detta för symptomatisk tekniksyn, d v s teknik antas återspegla och utgöra symptom för social förändring snarare än att katalysera densamma. Williams ställer dessa två perspektiv mot varandra och konstaterar:

”The debate between these two general positions occupies the greater part of our thinking about technology and society. It is a real debate, and each side makes important points. But it is in the end sterile, because each position, though in different ways, has abstracted technology from society. In technological determinism, reserach and development have been assumed as self-generating. The new technologies are invented as it were in an independent sphere, and then create new societies and new human conditions. The view of symptomatic technology, similarly, assumes that research and development are self-generating, but in a more marginal way. What is discovered in the margin is then taken up and used.”

Vad Williams till syvende og sidst efterlyser är ett perspektiv som tar hänsyn till en växelverkan mellan teknik och samhälle (belyses idag närmast av Social Construction of Technology, SCOT). TV kan inte betraktas som en isolerad teknik som kommit till i tomrum antingen för att forma samhället eller som ett styrt resultat av samhällets utveckling eller förändring. Vi har egentligen redan bevisat inget av dessa perspektiv är tillräckligt, bara genom att vi refererar till TV som någonting mer än sammansättningen av dess teknologiska komponentteknologier. När vi säger TV menar vi något mer än bara dumburken.

TV är någonting annat för oss, någonting annorlunda. Det är en fokalpunkt för hur vi förhåller oss till varandra genom det gemensamma samhället. Vi ser samma nyheter, tittar på samma filmer (mer så förr, innan videobandspelaren och senare DVD-spelaren, än nu) och koordinerar oss i förhållande till varandra. TV som fokalpunkt består inte nödvändigtvis av apparaten som sådan, utan av det gemensamma flödet av information. Man skulle kunna tänka sig att inte heller kvaliteten på informationen var den bärande punkten, bara det var ’bra nog’ (något som låter sig bevisas genom en lekmannamässig ’genomzappning’ av basutbudet av kanaler). Vad som var viktigt, var att vi visste att vi visste ungefär samma sak allihopa. Det blev ett socialt kitt.

På samma vis som TV en gång trädde fram ur sammansättningen av olika teknikformer, talar vi nu om Internet som konvergensen av bland annat TV och radio. Men på precis samma vis som TV är mer än summan av sina tekniska komponenter, är även Internet någonting mer. Någonting nytt. Det finns anledning att tro att vi åtminstone till stor del kommer att lämna det sjävständiga TV-mediet bakom oss, men också att vi kommer att överge innebörden av TV-begreppet. Att vi lämnar den distinkta TV-tekniken till fördel för integrerade alternativ med bredare utbud är kanske inte förvånande, men att vi slutar tänka på och relatera till informationsflöden, underhållning och nyhetsförmedling i termer av TV är inte lika självklart.

Vad det innebär är att vi som samhälle i praktiken lämnar en fokalpunkt för informationskoordinering för en annan – vi går från ett mer styrt fåkanalssystem till ett kontinuerligt och anpassningsbart flöde av information som vi själva väljer hur vi ordnar och förhåller oss till. Somliga skulle mena att den ökade diviersifieringen innebär en ökad segregation mellan olika åsikter och grupper i samhället, men det torde vara lika troligt att vi när vi erbjuds möjligheten faktiskt engagerar oss i vad andra tycker, tänker, lyssnar på och sympatiserar med. När alla väljer och konstruerar sina egna kanaler blir andras flödessammansättningar lika intressanta som dina egna, fast på ett annat vis.

Om vi skulle lämna TV:n bakom oss skulle det inte bara betyda att vi fördömer dumburken till det eviga standbylägets avgrunder, det skulle också betyda att vi för evigt förändrar hur vi relaterar till varandra i termer av vad vi vet – och vad vi vet att andra vet – om omvärlden.