Joakim Lundblad frågar vad en agenda för EU:s IT-politik bör innehålla. Han skickar med som underlag den rapport som också är tänkt att fungera som underlag vid överläggningarna om den egentliga Visby agendan.
Rapporten är 66 sidor och titulerad ”A Green knowledge society”. Det är ju redan så man mår illa. Tack för den Joakim.
I förordet undertecknat av infrastrukturminister Åsa Torstensson kan man läsa att ”vi borde ta tillvara på informations- och kommunikationsteknik för att i förväg förhindra onödig förändring, så som överdriven urbanisering och ökat slitage på miljön”. Hon avslutar med orden: ”truly hope that we will be frank and fearless in the work in this important area.”
Allt som är onödigt, överdrivet och som sliter mer är vi emot. Bra där. Vad menas?
För att vi ska nå till ”Green New Deal” måste vi förstå vikten av kunskap, management, kommunikation, immateriella rättigheter, patent, etc., kan man läsa på sida 21. På samma sida refererar de till Boldrin & Levine samt Lundblad & Hampton och utesluter inte radikala lösningar för frågor kring immateriell rätt. Men av texten runt om får man ändå tillslut intrycket att hänvisningarna inkluderats mest för att även ”de radikala lösningarna” ska vara nämnda för att sedan tillåtas bli glömda i fred. Ett mönster som tycks upprepa sig.
En annan typ av skrämmande strof:
In particular we must find ways to make sharing of content legal, for instance via a simple licensing or clearing system for digital rights. This will require leadership from the European Commission across several Directorate Generals, and bringing together Member States, content creators and consumers to achieve consensus.
Vad det betyder i sak? Ingen aning. Men det kan inte vara bra.
Konkurrenslagstiftningen måste bli hårdare oj:ar sig skriften vidare. De pekar på att amerikanska företag, som Google, Microsoft och Intel, dominerar marknaden. ”[H]as damage been inflicted on the European ICT industry through inactivity of governments to protect fair competition?” frågar de sig sedan närmast retoriskt. Som om det var på grund av för få påföljder för bristande konkurrens i EU som var anledningen till att företagsklimatet på andra sidan pölen attraherat ”Sillicon Valley”-kluster.
Nå, nog bläddrat i foldern. Till frågan, vad bör agendan innehålla?
Mitt ryggmärgssvar är så lite som möjligt. Vissa saker finns ändå att nämna som en första reflektion: Immateriella rättigheter behövs kunna diskuteras förbehållslöst. Det är en konstruerad lag (positive law) och bör därför kunna omprövas grundligt.
Satsningar på eGovernment, i ett första steg genom att tillgängliggöra offentligt data. En deklaration om att brevhemligheter, integritet i allmänhet och yttrandefrihet även ska garanteras på nätet. En formulering om vad infrastruktur är, och varför nätneutralitet är en följd där av vore inte heller fel. Men hör allt detta hemma på EU-nivå? För mig ter det sig inte uppenbart så.
Jag som trodde att Green New Deal var något annat (pdf).
Frågan är vad ”överdriven urbanisering” egentligen betyder – för få väljare för landsbygdspartier? Som Geoffrey West visade i sin PNAS artikel, så har städer skalfördelar som borde vara bra för miljön (och definitivt är det för ekonomin).
Om man verkligen vill vara grön borde man ju storsatsa på telepresence och virtual reality som alternativ till miljöproblematiska resor. Inga halvmesyrer, ett verkligt försök att få en märkbar andel affärsresenärer och pendlare att kunna och vilja göra sina jobb från hemorten. Det borde ju kunna bli ett europeiskt ess i rockärmen.
@jimpan:
Intressant, och skrämmande, att FDR:s ”a new deal” har så positiv konnotation hos många.
@Sandberg:
”Överdriven urbanisering” syftar nog just på omlokeringskostnaderna som blir onödiga i takt med att telepresence och virtual reality blir vettigare.
Men ännu finns det fysiska, och trots VR, 3D-skrivare, och så vidare (exkl. nanoteknik), så måste ju råmaterial fraktas.
Det är som Stockholms Lokaltrafik vidhåller: Det är genialiskt att X tillsammans!