Waldemar Ingdahl tar i veckans skifte upp mycket intressanta frågor kring experter och beslutsfattande.
Vi människor är inte så rationella som vi tror. Flera exempel, tex på förankring och effekten av förväntningar, tas upp av beteendeekonomen Dan Ariely i Predictably Irrational . Visst är statistik och datorprogram utmärkta beslutsstöd. Med dem kan exempelvis statliga handläggare få upp sina case med en indikation på preliminärt beslut som de snabbt kan klicka igenom och sedan ägna desto mer tid åt mer komplicerade ärenden. Men det kommer fortfarande att krävas att någon designar systemen och väljer vilka parametrar i statistiken som ska tas med och hur dessa bör viktas, framing etc.
Enligt Business Week är marknaden för business intelligence på uppåtgående. I artikeln Business Intelligence Software’s Time is Now hänvisar de bl.a. till en studie från Accenture.
[…] according to an Accenture (ACN) survey of 250 executives that was released in December. In it, about 57% of companies said they don’t have a beneficial, consistently updated, companywide analytical capability, and 72% are working to increase their company’s use of business analytics. Today, only 60% of major decisions are based on analytics, according to the survey, while 40% are based on intuition.
Apropå att expert brukade vara någon med erfarenhet: Filosofiska rummet i SR P1 sände i våras några program om praktisk kunskap där de bl.a. tog upp problematiken i att man tagit fram rutiner och checklistor för att säkerställa kvalitet exempelvis i vården så har det medfört att personalen inte längre får chans att lära sig av sina misstag och förvärva erfarenheter, det vill säga att man har skapat en artificiell kvalitet som spricker i sömmarna när verkligheten avviker från standardmallen.
“The best computer is a man, and it’s the only one that can be mass-produced by unskilled labor” Wernher von Braun, NASA
Som någon sa, ”jag fruktar inte att datorer blir lika intelligenta som människor, utan att människor blir lika intelligenta som datorer”. Dåligt konstruerade rutiner kan reducera mänsklig intelligens och kompetens enormt. Vilket är ett skäl till att jag ryser varje gång jag hamnar i ett samtal med ett call-center: där används människor som användarinterface till osedd mjukvara, utan möjlighet till fria val utanför dialogstrukturen. Den enda expertisen som behövs där är människors språkförståelse.
Det är inte konstigt att många är rädda för expertstyre. Under mycket av 1900-talet var den andra sidan av myntet kring förtroendet för experter en djup nedvärdering av allmänheten och deras beslutsförmåga.
Läser vi skribenter som Walter Lippmann så finns utpekas allmänheten som barn i sinnet eller som barbarer, redo att manipuleras av en demagog. Det temat fanns även inom samhällsvetenskaperna, folk vet inte sitt eget bästa. Precis som hos Walter Lippman låg demokratins räddning i att ge experter tillräckligt mycket anslag för att påverka massan.
Den i dag åter populäre John Dewey gav den vinnande lösningen. Dewey köpte det resonemang Lippmann gjorde, men var rädd för oligarki bland experterna. Lösningen var att experterna bara skulle framlägga neutrala och objektiva fakta, som man sedan utformade politiken på.
Lösningen Dewey tog fram utlöste hårda politiska strider om vad som är fakta och vetenskap, och ställde inte upp några gränser för vad experter borde besluta om.
Det är därför som en viktig debatt är om var experter gör bäst nytta, och det finns sfärer som är alltför subjektiva för att kunna bedömmas?