Utbildningsminister Jan Björklund har presenterat ett nytt förslag till skollag. I förslaget finns kontroversiella delar som att slopa möjligheten att läsa upp redan godkända betyg på komvux (att läsa in kurserna själv och tenta av kommer fortfarande vara okej), religiösa friskolor blir kvar och elitklasser permenteras.

Om det är till det bättre eller sämre är kanske marginellt. Den svenska skolpolitiken har gått från katedern till kritor till grupprum. Kanske är Björklund på rätt väg framåt, kanske för han bara skolväsendet ett par steg bakåt. Min egen inneboende niondeklassare tycker att skolministern bryr sig för mycket om pekpinnar och att sätta upp regler för stökiga elever, i stället för att ge samtliga mer frihet under ansvar. Rent politiskt är jag glad över att de religiösa friskolorna verkar få vara kvar, och att elitklasser blir en godkänd form för utbildning.

Men trots allt är förändringarna i utbildningspolitiken inte så stora. Betygssystemet tar visserligen form från högskolan och bolongasystemet, men annars är det mest förändringar som krävts länge från olika håll. Detta trots att samhället förändrats en bra bit mer de senaste åren. En gedigen skolgång är inte längre en spikrak biljett till ett arbete, kunskapsbegreppet har omvärderats, och formalia tappar i betydelse. Ibland för att kunskap införskaffas utanför de formella ramarna, och ibland på grund av merit-inflation eller att examen inte är lika med att hålla måttet.

Står vi kanske inför ett skifte där utbildning omvärderas? Skolgången tappar i betydelse, och kunskap inte alltid behöver komma från formell skolgång? Hur ser framtidens utbildningssytem ut? Vad kommer krävas från samhället för att forma relevant skolgång för framtidens unga? Är det offentliga bäst lämpat för att vara huvudman för skoltidens fostrande hand, eller finns det andra vägar att gå? Hur bör skolan positionera sig i en värld där information snarare är myrrel av trådar, än ett rep mellan a till ö?

Är det kanske så att religiösa friskolor kan ha något att tillföra en mer mångfasetterad utbildningsvärd, där sanning måste ifrågasättas och inte ens läroboksfakta kan tas för givet? Har rädslan för elitklasser en grund, eller är de ett steg mot en mer individuell skolgång, även för högpresterande?