Moores lag, som populariserat säger att beräkningskapaciteten dubblas var 18:de månad, riskerar i och med finanskrisen att visa sig falsifierad, men bara i dess populäraform. Transistortätheten, eller antalet transistorer på ett chip, som Moores lag egentligen handlar om är inte direkt utmanat, ty istället för att ständigt få ”more bang for the buck”, så efterfrågas idag istället ”equal bang for less buck”.
Dessutom efterfrågas ”grönare” processorer, en faktor som tidigare nästan helt ignorerats. Inte minst i en tid där datorkraften koncent
reras i moln, och driftkostnaden för el blir påtaglig för leverantören, samtidigt som batteritiden i våra små netbook-batterier blir mer kritisk.
Denna lilla introduktion avser peka på något större, nämligen anpassningar i ”boom and bust”-cykeln, och cykeln som sådan.
Den kraftfulla kommandoekonomin som löser ”Boom and Bust”-problematiken verkar inte vara på modet för tillfället, men Keynsianism har dammats av och åter rullats in i alla finrum.
Veckan skifte undrar vad dessa svängningar betyder för utformningen av framtiden – i stort och smått? Och vilka idéer kan man tänkas rulla ut i framtidens finrummen för att förhindra hiskliga amplituder i konjuktursvängningarna?
Jag observerar några trender; Vi har blivit så vana vid att dator och internet existerar idag. Tekniken verkar ha nått fram till en tipping point där prestanda inte längre mäts i polygoner per sekund, utan vänner per socialt medium. De applikationer som driver på utveckling idag är sociala och nätverksintensiva, inte grafikintensiva. Spel och gammal hederlig multimedia drev fram behoven av prestanda i lokal hårdvara. Ställ det i kontrast till den sociala utveckling som internet drivit fram – det är två parallella förlopp där det tidigare nu gett vika för det senare.
För mig som macanvändare är dessutom separationen mellan spel och nytta given – spelen existerar i dedikerad hårdvara som Playstation 3 (eller iPhone), medan nyttobehoven och de sociala behoven i första hand nås via datorn. En Powerbook G4 från 2003 är kompatibel med Office, Facebook och Twitter, men den kan inte spela Street Fighter IV.
Så, när nyttan inte längre kräver den största maskinen söker jag ett bekvämare alternativ eller ett tillgängligare alternativ. Från det perspektivet känns övergången från den gängse uppfattningen Moore’s lag helt naturlig.
Även om vi slutar att räkna polygoner per tidsenhet i våra datorer, så kommer vi fortsatt räkna dem i våra spelmaskiner.
Priskänsligheten har dock fått många att titta två gånger åt Playstation3 och sedan välja Xbox360, Wii, eller rent av PS2. Har marginalnyttan med fler polygoner börjat avta snabbare än vad Moores lag jobbar?
Eller har vi helt enkelt dragit åt svångrämmen? Om jag tillåter mig själv att slå undan benen för min egen post, så tror jag att marginalnyttans förändring spelar störst roll.
Spelenheterna behöver en ny killerapp – Wii erbjöd två – Wii-kontrollerna och Wii fit.
Spelen är något så när ”snygga” på de billiga konsolerna – och inte väsenskilt mycket snyggare på de dyra. Liknande ”bang”, men för olika ”buck”. Utgången är given.