Johanna Nylander skriver om det allt mer interaktiva samhället, och framför allt om interaktiva informationsflöden. I Politiken är interaktiviteten ingenting nytt, men det är ett fenomen som vuxit sig tydligare och mer öppet betydelsefullt i den allmäna debatten.

Det har alltid funnits en tröskel för politiskt engagemang, även passivt sådant. Många har nog hittills kryssat i personvalsblanketten mer utifrån ställningstagandet att de minsann ska utnyttja sin rätt att kryssa än utifrån principiella argument för och emot respektive kandidat. Tröskelns höjd beror åtminstone delvis på det politiska systemet, och man kan gissa att det relativt introverta och maktcentrerade svenska systemet knappast varken sänker tröskeln eller uppmuntrar till engagemang.

I Beslutsteorin har man länge frågat sig hur mycket information det är rationellt för en beslutsfattare att samla innan ett beslut tas. en teori är att ytterligare information successivt skulle få ett avtagande värde, men kanske bör man också ta hänsyn till den miljö i vilken beslutsfattare agerar.

Även om det svenska systemet kan synas ofördelaktigt, så har ändå informationssamhället lagt grunden för en mer lättillgänglig informationsinsamlingsprocess i det moln av redan enagagerade som omger de politiska besluten. De som tidigare delade sitt engagemang med sin närmasta krets av nära och kära kan idag nå ut till så gott som vem som helst med sina tankar och reflektioner, och så gott som vem som helst kan dessutom nå till alla dessa tankar och reflektioner. Skillnaden är att informationssamlingsprocessen nu i allt större utsträckning lösgör sig från de traditionella kanalerna, och därmed förlorar makthavarna makten över den information som omger deras verksamhet. 

Neos Peter Wennblad skriver om pratarens roll som vinnare av val, och hur detta helt tycks ha gått Alliansen förbi. Prataren är ingenting nytt, men informationssamhället har fört ut pratarna i ljuset och givit dem mikrofoner.