Energifrågan väcker många känslor, och bemöts med många olika ansatser från många olika perspektiv. Det som gör frågan så infekterad är att den behandlas som en enda fråga. Energifrågan är egentligen en myriad av små frågor, som föranleder lika många, men olika, skiften. Det energiskifte Alexander Funcke spanar efter går alltså rimligtvis inte att finna i ordets klassiska bemärkelse.

Dels kan energiskiftet delas upp i fragment avhängiga på olika delar av den integrerade energibranschen, och här kommer Hayeks informationsteori väl till pass för att måla upp den enorma mängd av tyst, decentraliserad kunskap som marknaden som helhet besitter. I ett mer grovkornigt perspektiv kan energilandsapet delas upp mellan utvecklade energiproducenter/konsumenter och icke utvecklade.

För utvecklingsländer handlar energiskiftet om att få energi, och att få ren energi i form av ex. kärnkraft. I detta perspektiv handlar inte energiskiftet om att erbjuda experimentella metoder med vindsnurror och solfjädrar, utan om att skapa en stabil energiinfrastruktur. Ofta handlar detta framförallt om att erkänna äganderätte så att potentiella konsumenter kan äga sina hem och således bli reella konsumenter.

Ur ett i-landsperspektiv handlar energiskiftet om att ta till vara på marknadens kunskap och utveclingsdriv, och söka den kreat

iva förstörelsen inom energisektorn. Detta görs dock inte bäst genom skatter, avgifter, förbud och regleringar. Man talar mycket om att även låga koldioxidskatter kan förändra incitamentstrukturen för vind- och solkraft så att de blir fördelaktiga. Men vad innebär detta egentligen? Det innebär att man forcerar fram incitament för alternativ som inte genom marknadssignaler själva förtjänat den potential som artificiellt påtvingas dem. Dessutom innebär det att samma alternativ subventioneras, förutsatt att det nu är det man gör med inkomsten från koldioxidskatten. Men vad händer om våra rösthungriga politier har fel? Vad händer om vind och solkraft visar sig vara otillräckliga? Om de var så fantastiska som de framställs, varför exploderar då inte marknaden för sådana energilösningar? Risken med hårda energi- och miljöpolicys är att de är blinda inför framtida incitamentsdynamik så väl som den tysta kunskap som finns spridd på marknaden i dagsläget, och även riskerar att förblinda andra aktörer på marknaden. Kort sagt vet marknaden gemensamt mer om problemen än vad subventionerande politiker gör.

Sammantaget kräver energifrågan hela den dynamiska, globala marknad som den katalysrerar för att kunna nå tröskelvärdet för ett riktigt skifte. Det enda vi kan hoppas på med förenklingar, artificiella incitament och ekonomiska omfördelningar rättfärdigade med en grumlig kristallkula, är att bara köra lite vilse.