framtiden

Nya skiften, nya frågor

Skiften är bloggen för att spåra disruptiva tidpunkter, då två trender möts och passerar varandra. De tidpunkterna kan överraska även dem som tänker till kring dem.

Ibland tar saker ta slut. Förhållanden ändras, någon flyttar, någon byter jobb, någon skiljer sig, barn föds o.s.v. Intresset för att blogga kan variera över tiden och om något funnits på nätet i åratal så har det funnits i lång tid. När Skiften startade år 2008 så började gruppbloggar komma i ropet. Idag är gruppbloggar inte lika i ropet, men andra former som t.ex. Ajour har tillkommit.

Kanske den disruptiva tidpunkten kom och lämnade oss och många andra förbryllade? För min del var det Erik Starcks inlägg som var omskakande. Känslan av kris har hållit i sig. Det kanske var det 00-talets strålande tider som var onormala? Umair Haque skriver att vi fortfarande inte förstår vad krisen handlar om. Haque beskriver skiftet som ”on hold”. Kanske har han rätt?

Kommer det i framtiden att finnas något talande namn på vår samtid? Ekonomen Tyler Cowen kallar den för The Great Stagnation, att den tekniska utvecklingen har plockat de lågt hängande frukterna och att vi därför har en era av låg ekonomisk utveckling framför oss. Fast Daniel Ben-Ami anser att den stora stagnationen beror på bristande investeringar och en förlust av framtidstro. Ben-Ami lägger mycket av ansvaret på politiker som skyddat gamla samhällsstrukturer. Hur trenderna slog igenom kan ha skett på ett annat sätt än tidigare anat. Jämför det tidiga 00-talets beskrivningar av bobos, nätokrater och kreativa klass med dagens frilansekonomi.

I samhällsdebatt och framtidsanalys verkar utvecklingen på något års sikt nu uppfattas som en blick väldigt långt framåt i tiden. Lösningarna behövs här och nu. Fortfarande råder fruktan, osäkerhet och tvivel. ”Framtiden är redan här, den är bara inte jämnt fördelad” sa författaren William Gibson och det kan vara så att framtiden börjar bli mer jämnt fördelad. Det ställer nya frågor, utan frågor inga svar. Därför är det är lättare att tänka och skriva kring skiften igen.

Julskiften

00-talet närmar sig sitt slut, och klimatets nyckfullhet gör sig påmint och lämnar utrymme för varm chocklad, Adolphson och Falks Mer Jul och en smula rumstid för reflektion.

Med detta i åtanke vill jag ta tillfället i akt och fråga mina kära medskribenter om 00-talet blev som ni trodde? Erik presenterade 00-talet som veckans skifte i juni i år, och Alexander, Waldemar, Johanna och jag själv svarade. Har bilden förändrats? Eller vår uppfattning av den? Hur summerar ni 00-talet idag?

Och till sist, vilket skifte önskar ni er i julklapp när vi nu tar våra första trevande steg in på ett nytt 10-tal? Vad är det viktigaste som skulle kunna hända de kommande 10 åren? Och kommer det att hända?

Vad är IT-politik?

Joakim Lundblad frågar oss om Europeiska Unionens IT-politik, och hänvisar i veckans skifte till en rapport inför Visbyagendakonferensen. Det är samma problematik som Copyriot Rasmus Fleischer tar upp

Jag läser rapporten, och blir tvungen att bolla tillbaka frågan; vad avses med IT-politik?

Är det förvaltning och demokrati?

Är det integritet och medborgerliga rättigheter?

Upphovsrätt?

Är det miljöpolitik?

Allmän tillväxtpolitik?

Är det polisiära ärenden?

Nicklas Lundblads öppenhet till varje pris?

Handelspolitik?

Fördelar och nackdelar med open data?

Eller nätneutralitet?

Jämställdhetspolitik, som på konferensen Cyberellas are IT! och när IT-kommissionär Viviane Reding rappar loss om politikens primat och att ICT is wicked!

 [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Mmhe36xwS-Y]

Intrycket är att svaret från Åsa Torstensson blir allt av det ovanstående, och därför otympligt att sätta upp som en agenda. Många deklarationer idag blir därför uppräkningar av goda intentioner, och till Visby är det nog försent.

Den reella politiken utmejslas på andra ställen, därav kraven på handling från Europeiska kommissionen. Den vaga uppdelningen är en fara, europeiska politiker har varit duktiga på att spänna vagnen före åsnan förr.

Svaret är inte nödvändigtvis att se på frågan helt teknikneutralt, som Joakim tar upp på annan plats. Utan att börja diskutera policyfrågor med principer som utformats för dagens politiska läge.

Joakim Jardenberg har uppmärksammat risken för teknokrati i nätpolitiken. Joakim Jardenberg har rätt, det är en svår sak att upprätthålla en vital politisk debatt med den smala kombinationen IT och EG-rätt. och då kan politiken lätt få ett minne som en guldfisk.

Lätt hänt när man följer EUs gång, vilket är intressant när det samtidigt kritiseras att nätaktivisterna ofta kommer försent in i processen? Paradoxens lösning är att andra sätter agendan.

Programmering i perl räcker bara så långt.

Intressant

Mediaexplotioner är icke-linjära

Erik tar upp singulariteten i veckans skifte. Att se framtiden som exponentiell (eller ännu bättre: icke-linjär) istället för linjär.

Kanske är media och nätet ett av de största bevisen på att linjära tankesätt inte fungerar i längden. Upphovsrätten är utformad efter fysiska kopior, som följt ett någorlunda linjärt spår, medan digitaliseringen ger plats åt explosioner av kultur, media och digitalt spirande liv. Antalet informationskällor, publicister och kanaler för människor att nå ut, är nästintill oändliga, och i takt med att varje reform når ut till en bredare massa exploderar nästa form av värde.

Det är fortfarande svårt att se vilket forskarspår som slår igenom. Kanske kommer vi aldrig få AI på det sätt som siencefictionförfattarna såg det. Kanske kommer det något annat som fyller samma funktion. Framtiden kommer alltid vara oklar, och ja, det bästa är sannolikt att göra det bästa av nuet…

Singulariteten som drivkraft

I veckans skifte diskuterar vi singulariteten, en idé om att tekniken kommer att ta oss till en brytpunkt.

Konceptet av singulariteten är förstås svårt att ta till sig. Det finns idéhistoriska kopplingar mellan tankarna om singulariteten, den kristna kosmologin och Karl Marx tekniska vandring för samhället.

Vernor Vinge tog upp det som en teknologisk singularitet, där datorerna skulle bli smartare än människor. Kevin Kelly gav nyligen uttryck i Wired för hur internet blir den smarta one machine. Debatten har kretsat kring självmedvetna datorer, genförbättrade varianter av mänskligheten och radikalt omvandlade samhällen. John Searle begränsade frågan till att handla om medvetandet hos datorer.

Det svåra är att föreställa sig den expontiella tillväxten, när en eller flera faktorer skulle samverka till att radikalt förändra våra levnadsvillkor. Tidigare var vårt koncept om förändringar extensiv tillväxt mer av samma, intensiv tillväxt av helt nya riktningar är inte så väl förstådd.

Tidskriften Ord & Bild hade ett specialnummer om transhumanismen, där redaktörerna korrekt noterar att den transhumanistiska ideologin och tanken på singulariteten inte behöver ha med varandra att göra.

Singulariteten som mainstream? Vi lever i en tid av rätt kortsiktig pragmatism, präglad av en konservativ institutionskultur, där innovation blivit smalt och instrumentellt, vilket är tydligt i den svåra frågan om patent.

Det vi ser som dagens innovation bygger på grundforskning som gjordes på 80-talet för elektronik och kommunikation, och 70-talet för nya material. Kan siktet vara för lågt inställt för vad vi betecknar som innovation? Finansiell innovation har övertagit teknologisk innovation, både inom näringsliv och myndigheter. Kan det vara att fallet minskningen av forskning och utveckling är krisens orsak och inte en effekt av krisen?

Karl Palmås påpekar att vi har gjort mycket kraftiga investeringar i samhället för att åtskilja natur och kultur.

Hur kan singulariteten fungera som referens för framtidsdebatten då? Christopher Kullenberg pekar genom Manuel Delanda på en väg framåt. Manuel Delanda ser singulariteter som ständigt pågående evolutionsprocesser inom både biologi och teknik, men löser upp Vernor Vinges absoluta fråga genom att koppla in människan.

Jag skulle vilja argumentera för att en överskattning av singuariteten kan leda till att vi missar de singulariteter som pågår runt omkring oss hela tiden.

Så kanske singulariteten har varit en back om foten när vi diskuterar framtiden? Trots allt behövs en väldig tillväxt, flera singulariteter, för att kunna lösa många av de problem mänskligheten står inför.

Då kan vi stå inför den nya gryning som Carl Sagan och MC Stephen Hawking sjunger om i A Glorious Dawn från Cosmos.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zSgiXGELjbc]

Intressant

När framtiden blir böjd istället för rak

När jag gick i skolan som barn hängde det en tavla längs med ena väggen i skolsalen. Den hette något i stil med ”en sekund i tolv” och var menad att visa hur kort tid människan existerat jämfört med planeten jorden, solsystemet och resten av universum. Om universums ålder var en dag hade mänskligheten bara existerat en sekund innan tolv-slaget, d.v.s. nuet.

Det intressanta med den här tavlan är dock att man kan zooma in i den. Om man t.ex. betraktar enbart mänsklighetens existens och ritar in saker som befolkningstillväxt, kulturell rikedom, vetenskaplig utveckling, hälsa och allt annat som gör livet värt att leva så hamnar tyngdpunkten på de senaste 250 åren. Zoomar man sedan in på dessa så hamnar tyngdpunkten på de senaste 20-30 åren (fast nu börjar det bli svårt att avgöra exakt vad man ska mäta).

Man kan fortsätta att zooma in. 1979 beviljades 108’000 patent i USA. 2008 var siffran 485’000. Den information som produceras i världen växer med 30% per år. Varje minut laddas det upp 20 timmars film till Youtube. Om vi talar om ren teknisk prestanda på våra datorer och nätverk finns det massor av exempel på accelerationen.

Drivande bakom denna utveckling är två megatrender: automatiseringen (som driver ned kostnaden till noll och prestandan uppåt) och globaliseringen (som gör att allt fler människor kan ta del av och bidra till utvecklingen).

Om denna utveckling fortsätter kommer vi att nå en tidpunkt då utvecklingen går så snabbt att det blir omöjligt att förutse vad som kommer att ske därefter. Det skulle exempelvis kunna ske om man lyckas bygga en robot som är så pass intelligent att den kan bygga en något bättre version av sig själv. Denna version kan i sin tur bygga en ännu bättre etc.. Det skulle sålunda kunna ske en slags explosion i utvecklingshastighet. Denna händelse går under namnet singulariteten.

Under helgen pågick en konferens i New York vid namn Singularity Summit. Om du, till skillnad från Sveriges Radio Ekot, tyckte att det var en glad nyhet att forskare nu räknar med att hälften av dagens svenska barn kommer att leva i mer än 100 år, men samtidigt ställer frågan: varför nöja sig med det? Varför inte 120 år, eller 150 eller 500? Ja, då är detta en konferens för dig.

Troed Sångberg, futurist på Sony Ericsson var där och jag bad om en rapport. Han skriver:

Efter två dagars nonstop informationsbombardemang om framtiden är en reflektion att den ser så olika ut och ligger så olika i tiden beroende på vem som presenterar och hur de ser på konceptet singularitet. Itamar Arel, som hade en mycket intressant presentation om massivt parallella datorsystem byggda på VLSI-komponenter ansåg t.ex att de 90% av publiken som inte trodde att vi skulle uppnå mänsklig nivå på AI inom tio år helt enkelt hade fel. Han fick stöd av Ben Goertzel som jobbar med kognitiva distribuerade mjukvarusystem i öppen källkod, men i övrigt ansågs ett årtionde vara väldigt optimistiskt. Paypal-medgrundaren Peter Thiel ville se en återgång till de stora tekniska (statliga?) satsningarna från 50/60-talet för att uppnå snabbare teknisk utveckling, andra som Gary Wolf (Wired) och Michael Nielsen menade att crowdsourcing är det nya steg som krävs inom vetenskap för att vi ska öka takten.

När det gällde publiken, och till viss del även talarna, blev jag förvånad över hur spridda de var i sina egna åsikter. Jag träffade personer på konferensen som jobbade inom så skilda områden som TV-produktion och affärsmodellsutveckling – och sådana som jobbade inom försäkring inom kryogenik. De senare tillhörde den typen jag själv trodde skulle vara överrepresenterade på konferensen, men tvärtom visade det sig att de var både ganska få – iaf de som hördes/twittrade – och att de som väl var där var något besvikna över konferensens innehåll. Jag twittrade tidigt på andra dagen om att ”Singularity goes mainstream” och jag misstänker att det var det som ligger lite till grund för den här rapporten 🙂

Anders Sandberg, vår kände svenske transhumanist och en av talarna på konferensen på ämnet hjärnemulering, uttryckte det som att Singularity Summit ’09 både innehöll celebriteter och att det inte på något sätt ansågs töntaktigt eller pinsamt att prata om singulariteten som begrepp. Som exempel nämndes filosofen David Chalmers som helt enkelt anser det vara ett relevant ämne att ta upp. Ang. celebriteter hörde jag ifrån en av deltagarna att hon ansåg det tråkigt att en person som Ray Kurtzweil var så otillgänglig eftersom kön med människor som ville ha ett foto på dem, deras barn och Ray var så lång under pauserna …

Förutom en liten klick personer som aktivt motsatte sig uploading via resonemanget att en kopia aldrig kan vara ”jag”, eller att hjärnemulering aldrig kan producera en ”själ”, var överraskande nog publiken väldigt resistent mot s.k ”framtidsshock” (se länk). I den normala uppräkningen skulle man möjligen kunna tänka sig att det vore en framgång för en konferens som blivit mainstream ifall deltagarna låg på SL1 – men det var många instämmande applåder och frågor från publiken inom så vitt skilda områden som nanoteknologi, intelligensaugmentering, övermänsklig AI och medicinsk immortalitet – det sista som både Aubrey de Grey och Gregory Benford belyste väldigt väl. Den senare upplyste om att de, Genescient, kommer att ha produkter på marknaden redan nästa år med faktisk anti-åldringseffekt baserade på forskning på Methuselah-flugor. Iaf ansåg han att de hade haft effekt på honom själv under det halvår han tagit dem – med varning för anekdotisk bevisföring 😉 De tittade även på möjligheten att erbjuda dem till en större mängd människor i en typ av crowdsourcing för att bättre kunna evaluera upplevda effekter – ”participatory science”. De här teknologierna brukar anses ligga inom SL2 eller t.o.m SL3, och frågan är om inte den tio år gamla listan över framtidschock kan behöva en uppdatering.

Den bästa presentationen på konferensen, även om en del av orsaken till att jag tycker det är att jag inte tidigare var inläst på hans forskning, var Jürgen Schmidhubers presentation på ämnet kompressionsderivata som mått på kreativitet, innovation och skönhet. Att hjärnan upplever saker som tar få bitar att lagra jämfört med tidigare känd data som positivt var väldigt tankeväckande, och Jürgen utnyttjade det gyllene snittet, fibonaccirelationer och fraktalgeometri genomgående i presentationen för att få fram sin poäng. Den var helt enkelt väldigt vacker.

Som avslut tar jag med mig insikten att stora tänkare som Stephen Wolfram, Ben Goertzel, Michael Nielsen och Robin Hanson alla mer eller mindre sa att framtidens vetenskap och innovation bygger på öppenhet och kollaborativt arbete. ”Öppen källkod som modell”, helt enkelt. Det sker så mycket kreativt arbete inom oss alla som vi inte har råd att förbise – eller för att använda Wolframs ord: ”Innovation is free when mining the computational universe”.

Stort tack till Troed för den utförliga rapporten!

Ja, onekligen är singulariteten i ropet. Ett par filmer är under produktion. Men går det att hävda att singulariteten blivit mainstream? Mer intressant: hur skulle samhällsdebatten förändras om filosofin skulle bli mer spridd? För nog är det en filosofi (somliga kallar det lite föraktfullt för en religion). Det som skiljer en singularitan från andra är att hon betraktar utvecklingen som exponentiell istället för linjär. Forskarna som tror att våra nuvarande barn ska bli 100 år tänker linjärt. De utgår från den rådande trenden och drar en rak linje in i framtiden. En singularitan tänker istället: vilka tekniska genombrott kommer att ske under dessa 100 år som gör det möjligt att leva ännu längre? Vad händer om trendlinjen skjuter rakt uppåt istället för att vara rak?

Veckans skifte blir en öppen fråga och uppmaning till de andra skiftesskribenterna: hitta något i samhällsdebatten som utgår från en linjär utveckling och applicera exponentiellt tänkande på frågeställningen. Vad händer? Vilka nya frågor öppnar sig?

Blir det över huvud taget möjligt att planera för framtiden eller måste vi istället se till att göra det bästa av nuet?

Bokbranschen inifrån

Vad säger bokförlagen själva om förändringarna som Anna tar upp? På Bok- och biblioteksmässan i Göteborg  intervjuar jag Johan Hammarström, förlagschef på Bokförlaget h:ström- Text och Kultur som bl.a. gett ut titlarna Att hata allt mänskligt liv av Nikanor Teratologen och Sammanflöden av Jonas Sjöstedt.

Vad anser du om e-boksläsarna och läsplattorna som presenteras här i Göteborg? Är de framtiden eller är pocketboken fortfarande bättre?

Jag är övertygad om att eböckerna kommer att slå stort och brett så snart läsplattorna finns i hemmen. Jag tror att det kommer att vara studenter som i första hand kommer att gå i bräschen för en sådan ”revolution” – så snart kurslitteratur och studiemedel finns digitalt och de mer avancerade läsplattorna sjunker i pris, kommer dagens studenter att satsa på digitala utgåvor framför tryckta. Inte bara för att digitala utgåvor kommer att vara billigare, utan för att de dessutom kommer att vara lättare att hantera och arbeta med i studiesyfte. Och när läsplattorna faktiskt ligger där hemma och människor blivit vana att använda dem, kommer de att bli nyttjade även till skönlitteratur och andra typer av böcker än just kurslitteraturen.

Är SMS-böcker och iPhone-applikationer värda att pröva för förlagen?

Det är intressanta företeelser som ”happenings” och marknadsföring för böcker, men knappast något som på allvar kan konkurrera med vare sig den tryckta boken eller eboken.

Kommer samverkan att bli vanligare mellan mindre förlag?

Ja. Kanske inte någon utökad samverkan när det gäller enskilda utgivningar, men samverkan på annat håll, exempelvis inom marknadsföring. Utvecklingen inom eboken kommer att göra det billigare och enklare för mindre förlag att producera böcker, men det kommer att bli än viktigare att faktiskt lyckas nå ut med dem.

Vilken förändring kommer att vara viktigast inom tio års tid?

Den allmänna utvecklingen inom branschen mot alltmer slätstrukna bokhandlare med dålig bredd i sortimentet har under de senaste åren och kommer under de närmaste åren att vara den mest ödesdigra förändringen för många förlag med en ambitiös utgivning. Internetbokhandelns långa svans kommer att bli alltmer viktig och detta kommer också att cementera internetbokhandelns övertag. När sedan den digitala boken kommer att slå igenom i de breda lagren är det frågan vilken typ av fysiska bokhandlare vi kommer att ha kvar. Här har antikvariaten en viktig roll att spela i framtiden och kommer antagligen vara de fysiska bokhandlare som bäst klarar både ”hotet” från internetbokhandeln och ”hotet” med de digitala eböckerna.

Vad tror ni? Har Johan rätt?

Intressant

Berättandets och bokens framtid

Lagom till bokmässan lyfter Anna fram bokens framtid som veckans skifte. Precis som musik-, film och TV-industrin står bok-industrin inför ett pågående skifte.

Så, vad är en tänkbar utveckling för vår käre vän, boken?

Finns det ett värde i det nakna skriftspråket som är tillräckligt för att boken ska klara av att stå emot konvergensen när kusinerna film och TV svetsas samman och blir interaktiva TV-spel?

Låt oss finfördela bokens beståndsdelar och analysera dem var för sig.

  • Skriftspråket lär inte försvinna i första taget. Om 10 år kommer vi fortfarande att använda alfabetet för att forma ord, meningar och berättelser.
  • Berättarkonsten försvinner inte heller. Tvärtom, att kunna förmedla en gripande historia är viktigare än någonsin. Däremot kanske det skrivna berättandet kan utvecklas i nya riktningar när det inte längre hålls fånget av…
  • papper. Bokens format innebär begränsningar som i sin tur kontrollerar själva berättandet.

    • Kommer vi att få se spännande innovationer inom berättarkonsten när historierna släpps fria från tryckpressarnas tyngd? Eller är det måhända så att det linjära berättandet helt enkelt är den bästa formen för att skapa en historia som biter sig fast?

    Om så är fallet är inte boken hotad.

    Fast pappret klarar vi oss utan.

    Eller? Värt att hålla ögonen på: On Demand Books som säljer en boktryckarmaskin tänkt att fungera ungefär som en automat som kan skriva ut vilken bok som helst på någon minut:

    Library quality paperbacks at low cost, identical to factory made books, printed direct from digital files for the reader in minutes, serving a radically decentralized world-wide multilingual marketplace.

    Kanske är det bokhandlarna snarare än pappret vi klarar oss utan.

Framtidens kommunikation i fyra dimensioner

Jag är glad över att Joakim valde ett ämne för veckans skifte som ligger mig nära: framtidens telefoni. Jag är nämligen nyss hemkommen från Sweden Social Web Camp som tog plats ute på en ö i skärgården i Blekinge. Två sena nätter i tält gör att min bloggförmåga inte direkt är på topp denna söndag kväll: huvudkudden känns betydligt mer lockande än tangentbordet. (Campet var för övrigt helt fantastiskt bra, men mer om det någon annanstans.)

Nåja. Framtidens telefoni, var det, ja. Hur har den kapade tråden påverkat hur vi kommunicerar med varandra via telefonen?

Låt oss bredda frågan till hur vi kommunicerar i framtiden och analysera denna fråga ur inte mindre än fyra dimensioner.

Den första dimensionen är hur de minskade barriärerna för nåbarhet förändrar själva mediet. Det är ju så, att den trådburna telefoni som Joakim beskriver, inte är telefoni mellan två individer utan mellan två platser.

Man minns knappt hur det var men förr i tiden (för sisådär 10 år sedan) så ringde vi inte till personer utan till platser. Sedan hoppades man att personen man sökte befann sig på den plats man ringde till. Detta var det naturliga sättet att använda en telefon. Man ringde från en vägg till en annan.

Sedan dök mobiltelefonen upp och telefonin blev personlig. Platsen förlorade sin betydelse. Det var inte längre en vägg jag ringde till utan till en individ. Mobiltelefonen borde byta namn till den personliga telefonen (jmf: persondatorn) för det är precis vad den är.

Nästa fas är när kommunikationen blir så pass billig att man måste börja filtrera. Detta gör man genom att segmentera sin inkommande kommunikation i olika personas. Jag ingår som individ i olika sociala nätverk och jag vill som individ bli nådd på olika sätt beroende på vilken roll jag för närvarande befinner mig i. (Se denna slideshow som jag gjorde för drygt 3 år sedan om samma ämne.)

Så, den första dimensionen handlar om filtrering. Den andra dimensionen handlar om att vi nu har ett bredare utbud av kommunikationsmöjligheter än telefonin. Vi behöver inte använda rösten om vi inte vill. Vi kan välja teknologi (email, SMS, telefon, video, chat, Twitter etc.) baserat på dess emotionella bandbredd.

Vad är emotionell bandbredd? Jo, det är hur pass bra en viss teknologi är på att överföra känslouttryck. Vi människor är sociala varelser och läser automatiskt av andra människors ansiktsuttryck, röst, språk, kroppsrörelser, kläder osv. Men, det är inte alltid vi varken vill förmedla eller ta emot all denna information. Det är ofta socialt enklare att skicka ett email än att ringa ett telefonsamtal.

Det finns dock ytterligare en skillnad mellan ett email och ett telefonsamtal än den emotionella bandbredden och det är dimension nummer tre: realtid eller icke realtid. Realtidskommunikation sker direkt, lajv, här och nu. Ett telefonsamtal mellan två parter t.ex.. Ett postat brev eller ett email eller ett SMS är inte realtid (däremot skiljer det sig hur länge det är social accepterat att man väntar innan man svarar. Ett SMS bör man svara på inom 5 minuter, ett email kan man vänta en halv dag på att svara enligt den här undersökningen.)

Den fjärde dimensionen är om kommunikationen sker ett-till-ett eller ett-till-flera eller annan kombination däremellan.

Så, för att summera: vi har ett brett spektra av kommnikationsmöjligheter och detta går att dela upp i fyra dimensioner:

1. Filtrering, när vill jag kommunicera och med vem?
2. Emotionell bandbredd, hur intimt vill jag kommunicera?
3. Synkront/asynkront, realtid eller ej?
4. En-till-en, en-till-flera, mellan två individer eller flera?

Ritar man upp dessa fyra dimensioner i ett rutnät, och börjar fylla i varje ruta med lämplig teknologi så får man en bild av var kommunikationen står idag och vad som finns kvar att göra.

Tevens ersättare är redan här!

TV ligger på sitt yttersta, den tanken delas av Johanna och Joakim. Erik, Alexander och Anna ser fortsättningar in i internet eran. Jag avrundar veckans skifte med att utvecklingen inte bara rör sig mot att yngre generationer sitter och tittar på TV på sin laptop. Utvecklingen går mot att introducera ett nytt medium som tar televisionens plats.

Webb-TV växer och vållar strid.

Tiden för Tjockskärms-TV är förbi, steget från platt-TV till projektor kan bli kort. Fortfarande är plattskärms-tv lite för dyrt och bökigt, det gör bytet lättare nu när projektorspriserna går ned. Dessutom bygger alltfler om datorn till TV.

Nu finns 90 procent av sändningarna i USA lagligt tillgängliga en dag efter sändning och kostaden är bara för bredbandsabonnemanget.

Konsumenten ställer höga krav: titta när jag vill, jag vill kunna ladda ned och titta på bussen, det skall vara gratis och helst utan reklam. Kabelavgift blir svår att motivera. Förhoppningen från 1990-talet att TV på internet bara var ett komplement till den vanliga teven kommer på skam. Det kommer att bli konflikt kring betalningen, går det att ta betalt för nyheter eller är nyheter inte en handelsvara längre?

Det går för alla att se SVT-program med hjälp av någon teknik, så betalningen kan inte grundas på det.

Om public service skall finnas kvar måste den förändras- vilket public service gör redan.

Kolla på när Axel Gordh Humlesjö från Sveriges Television skapar kanalen om EU-valet! Inslagen är inte det viktiga, utan att ingen har kunnat se intervjuerna på TV! De finns uppe på en YouTube-kanal som SVT startat.

Specialen om EU-valet visade att videosajter som YouTube och Vimeo kan användas långt mer kreativt än till bara korta klipp. Det är inte återsändningar, det är material bara för nätet.

Videosajter kan ge en vettig konkurrens till sändningarna från digital-TV. Sända långfilmer och andra program blir svårt med upphovsrätten, och kabelbolagen har börjat sätt press på mediaföretagen att begränsa materialet.

Streaming, om den kan göras mobil kan nog ta över från nedladdningen. Streamingtjänster kan göras enklare. Det finns ett gap mellan exklusiva torrenttrackers med strikta moderatorer som Whaffles.fm och Bitmetv och äldre torrenttrackers som Pirate Bay som kräver speciell mjukvara och sortering.

TV-bolagen har varit mer anpassningsbara än skivbranschen och tidningsbranschen med att följa med tittarna till nya plattformar, Hulu ägs av mediabolag och får då material att visa. Fast många länder har mindre kräm i sitt bredband än vi i Sverige, modem är fortfarande vanligt, och när det ändras så kommer samma problem.

Reklamen får problem på nätet. När ett klipp visas från TV4 Play eller annan webb-tv är reklamklippet några få sekunder, och tittarna ser kanske på bara en fjärdedel av den reklamtid de såg på TV-apparaten. Sponsorpengarna växer, men är endast en bråkdel av reklamen. Program går från tiotusentals tittare till bara tusentals tittare, hur skall programproduktionen finansieras?

Hylands hörna är en svunnen epok.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bKNujDlhX60]

Vi bör vara oroliga för risken att samhället tappar en stor grupp människor som iallafall tittade på SVT Aktuellt och läste Katrineholms-Kuriren och inte kan eller vill följa med ut i den digitala världen.

Den goda sidan är att programmen blir mer intima och mer interaktiva med sin publik. Filmen Blair Witch Project var bara början, och serien Lonelygirl15 var det första steget ut i en svindlande värld. Det är en logisk utveckling av TV-trenden från dyra dramer till billigare talkshows. Det blir program bara gjorda för dig, och som ofta involverar tittarna i programmets skapande som Gemini Division och den World of Warcraft inspirerade serien The Guild.

Fast det här känns ju inte som TV längre! Det verkar vara ett nytt medium med andra sätt att kommunicera på och med andra konventioner än etermedia hade. Risken finns att svenska media inte hängt på, och att förändringen kan gå mycket hastigt!

Intressant