Ang Trassel, eller systemdynamik?

Först och främst ett varmt tack till Stefan Görling för hans gästpost här på Skiften. I veckans skifte tar han upp trassel. Jag läste det omedelbart i betydelsen ”komplexitet” men påmindes strax om en gammal diskussion om komplexitet vs myckenhet. Talar vi om detail complexity eller om dynamic complexity? Dvs är det ett trassel av en mängd variabler eller ett trassel av komponenter som har inbördes komplicerade relationer, där effekterna på sikt inte är uppenbara? Jag skulle nog säga att världen har blivit trassligare i bägge avseenden, och att några viktiga drivkrafter är ökad globalisering och teknologisk utveckling. Därtill finns det komplexitet som består i att vi inte börjar med blankt blad utan lägger nytt till det gamla utan att rensa upp.

Martin Sorrell, WPP, i Management Today:

In an increasingly networked world, the 21st century is not for tidy minds. I think – certainly in our business – trying to simplify complexity actually ends up in destroying value; that keeping complexity adds to the value.

Så hur styr man trassel? Mitt spontana svar är: i organisationen med målbilder och feedback, i ett större sammanhang med avtal och standarder, men jag antar att jag förmodas backa upp svaret mer än så.

Peter Senge:

Reality is made of circles but we see straight lines.

Systemdynamik är en disciplin som studerar saker/problem i dess kontext, i helheter snarare än att bryta ned dem i dess beståndsdelar. Med systemtänkande ser man till interrelationer inom system snarare än kausala samband. En grundpelare är den lärande organisationen, lanserad av Peter Senge i The Fifth Discipline 1990.Terrornätverk kan ses som lärande organisationer och systemdynamik förklarar hur en stormakt trappar upp sina militära styrkor samtidigt som det stärker motpartens upplevelse av aggressivitet och därmed får fler att sluta upp.

En fråga som ligger inbäddad i Stefans skiftespost är den om ansvarsutkrävande. Hur hittar vi den ansvarige när organisationsformen inte är en traditionell hierarki? Men det behövs inte centralisering för att det skall finnas en ansvarig. I verksamheter som bedrivs i kluster, partnersskap och värdeskapande nätverk finns avtal som reglerar dessa frågor.

Så kommer vi till frågorna om hur vi stiftar lagar och ser till att de efterföljs. Det är stora och svåra frågor, om integritet, yttrandefrihet och rättssäkerheten. Hela statsapparaten möter stora utmaningar i moderniseringen. I botten ligger en traditionell command-and-control hierarki. Till det lägger man ny teknik, processorientering och servicemedvetenhet. Tidigare var det tydligt när ett ärende hade inkommit till myndigheten, det kom en ifylld blankett. Men när processen flyttas till internet, var startar den då: är det när medborgaren startar sökningen, gör ansökan, får kvittot, eller när ansökan når myndigheten? Lagstiftningen är ett område där man behöver rensa upp, ta bort och se till djupare innebörder när man stiftar nytt, så att man inte låser fast sig i tekniken.

Trassel, moln, nätverk, brus och lättrörlig juridik

Stefan Görling ställer i sitt gästinlägg en intressant fråga: har världen blivit trassligare?

”Trassel” är ett intressant ordval. Att något är trassligt brukar betyda att det för tillfället saknar struktur, men att ordningen snart ska vara återställd. Jämför detta med andra populära metaforer i vår tid, som de heta molnen, brussamhället eller kusinen nätverkssamhället.

Molnet må vara svårfångat och flyktigt men molnen finns alltid där. Om ett försvinner dyker snart ett annat upp. Brus är en egenskap hos information och ett nätverk är en struktur. Trassel, däremot, är något temporärt. Något som bara behöver lite upptrassling för att återfå ordningen. Att någon ska ta sig tiden att nysta upp och lägga rätt.

Hur beständigt är då detta trassel som Görling ser i sin omvärld? Är det enda som behövs att någon ska komma in och nysta upp trasslet för att det ska försvinna?

Eller har vårt globala och upp- och sammankopplade samhälle nått en komplexitetsnivå och utvecklingshastighet som överstiger den mänskliga hjärnans förmåga att nysta upp och förstå?

Är vi från och med nu fast i trasslet?

Onekligen en intressant fråga.

Min bakgrund som mjukvaruutvecklare får mig att tänka på programmeringens utveckling. Att programmera större mjukvarusystem är nämligen inget annat än just kontroll av komplexitet. Bra programmerare tyglar komplexiteten likt en bra ryttare kan tygla en vild hingst.

Till skillnad fråd ridning är programmering nämligen förrädiskt enkelt för nybörjaren. Man skriver en rad kod. Den är enkel att förstå. Sedan skriver man en rad till. Den är också enkel att förstå.

Så håller man på tills man kanske har miljontals rader källkod. Någonstans på vägen upphör det att vara enkelt att förstå. Komplexiteten blir snabbt för stor för en stackars programmerarhjärna.

Trots detta utvecklas och frodas mjukvaruindustrin som aldrig förr. Man är förvisso notoriskt dåliga på att leverera i tid men som nätets kreativitet visar går komplexiteten att tygla (jag var inne på ett liknande resonemang i posten om plattformar och Moores lag).

Det finns även en självreglerande effekt som blir tydlig i tider av disruptiv förändring. Så länge innovationen på en marknad sker i små och kontrollerade steg kan en stor och kompelx mjukvara ha skalfördelar jämfört med en mindre. Men så fort ett skifte sker och innovationen tar en oväntad vändning (vilket skett vid ett flertal tillfällen i mjukvarubranschens historia – internet är i sig ett bra exempel) så blir den stora och komplexa mjukvaran för långsam att ställa om. (Se exempelvis hur Microsoft kämpar med sitt Office-paket för att anpassa det till internet när de har online-baserade verktyg som Google Docs eller Zoho flåsande i nacken.)

Den kan nog rent av upplevas som trasslig av de som försöker skriva om den.

Jag misstänker att just detta är orsaken till Görlings trassel. Stora delar av samhällskoden måste skrivas om. Den tillverkades i en annan tid.


Lättrörlig vs storskalig utvecklingsprocess. Foto av Hiddenloop.

Kanske är det dags för juridiken att ta intryck av samma agila, lättrörliga utvecklingsmodeller som de flesta internettjänster är byggda med? En lagbok som alla kan förstå, med kraftigt reducerad komplexitet – 30 sidor max. Nej, 10! Ett agile manifesto för en modern juridik: det vore ett välkommet skifte!

Sökmotor, Google trassel och smitta

Stefan Görling upptäckte katallaxi i trassel i veckans Skifte. Katallaxi som spontan ordning, utan en överstående samordning. Friedrick Hayek myntade katallaxi mot ekonomi som antydde hushållning,  styrning och hierarki. Dennis Josefsson på Sänd mina rötter regn förklarar från Friedrich Hayek själv. Självorganisation är ett svårt koncept som går ifrån att det finns en tydligt ansvarig orsak bakom allt som sker. Människan och hjärnan vill skapa mönster i trasslet.

Skapa mönster är viktigt. Tankesmedjan Eudoxa gav ut en kartläggning av den svenska politikens geometri för att se mönster i det trassel som är riksdagens voteringar.

För att förstå sammanhangen i informationssamhällets trassel så kanske Christopher Kullenberg och Karl Palmås kommer nära när de använder smittan, epidemin och epidemiologin som sociologen Gabriel Tarde talade om. I Eurozine skriver de om ontologi och smitta:

Ett smittontologiskt perspektiv kan alltså hjälpa oss att särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagrammen har smittan som objekt, men medan det förra syftade till att stoppa smittor har det senare – som vi snart skall se – som mål att injicera och läsa av smittor.

Epidemiologi och smitta från Tarde, snarare än Emile Durkheim, ordning, kvantifierbarhet och generella mål för säkra beslutsunderlag. Förståelsen av hur smitta i tanken utvecklas står bakom viral marketing. Det finns ingen plan, men mönster i svärmen och dess ekologi går att förstå och påverka.

IT pekar mot en samhällsförändring snarare än att vara ett nyckelområde för återhämtning och tillväxt. Kanske något för Anders Hektor på Näringsdepartementet att titta närmare på inför eUnion2015?

Det handlar om sökmotorernas makt både på Internet och ute i verkligheten. Varför finns det knappt någon debatt kring sökmotorernas makt? Varför skall det vara sökrobotar som avgör för användaren vilken information som är relevant att ta del av? Det kanske inte var lagar och regleringar som skyddade vår integritet, utan att tekniken varit så outvecklad hittills?

Det är svårt att diskutera sökmotorer och sökalgoritmer i samhällsdebatten, sökmotorer innehåller komplexa algoritmer och makten att leda är mer subtil än makten att styr.

Det finns för många konspirationsteorier om Google som företag och kontroll över hela världens information. Det är farligt att överdriva intresset från Google för våra detaljer i vardagen och det finns bra sätta att skydda den personliga integriteten som att stänga cookies. Argumentet att reglera sökmotorerna för att skydda oss från vad tredje part som FRA, staten, informationssökande stora företag och terrorgrupper kan få tag på låter inte så smart, bättre är att reglera vad företag och stat kan få ta reda på.

Google Street View är bara ett exempel på hur smittan väller in i det som kallats verkligheten. Då kan man söka och kartor, platsanalys och bilddelningsprogram som Microsoft Photosynth blir sökbara.

En gissning om framtiden för sökmotorerna och dess utveckling? Människan, redaktören, kommer kanske att åter igen behövas för att reda ut sökmotorernas resultat i Google trassel.

Intressant

Veckans Skifte: Trassel – gästskribent Stefan Görling

Veckans skifte är skrivet av gästskribenten Stefan Görling som gör premiär på Skiften. Stefan är bland annat doktorand vid institutionen för Industriell ekonomi vid KTH, och här delar han med sig av några intressanta funderingar om terrorister, trassel och Blondinbella. Enjoy!

***

The Pirate Bay-rättegången är till slut över. Eller, åtminstone denna rond. Jag är inte jurist. Och lämnar målet som sådant åt sidan. Men jag har funderat lite på vad det är som jag finner så fascinerande med fallet.

Jag tror att det är just det faktum att det är en gestaltning av vad jag ser är speciellt med Internet, och vad som kommer att bli allt mer problematiskt. Oavsett vad vi tycker om saker och ting borde det gå att upprätta någon form av konsensus kring att om vi tittar på TPB och inkluderar hela det trassel av datorer, personer, kablar och sladdar så tittar vi på vad åklagarna talar om en piratkopieringsindustri. Det sker brott mot upphovsrättslagen i parti och minut.

Men. Och här blir det mer spännande. När vi försöker koppla isär detta trassel, och fundera på övem det egentligen är som gör det olagliga. Och vilken central hjärna vi kan hålla skyldig för denna industri blir det genast mer problematiskt. Då kliar vi oss i huvudet och det här är ju det som diskuterats i TPB-fallet. Vem var det som organiserade det hela? Vem var ansvarig? Hur styrdes detta trassel? Det kan ju inte bara uppstå av en slump (eller kan det? Se här).

Tanken för mig till Kevin Kellys fantastiska bok Out of Control (Kelly 1995), som även med några år på nacken fortfarande är en fantastisk läsupplevelse (Finns online här, men kan med fördel köpas på papper). Där han skriver om Dennetts perspektiv på att det inte finns någon central del av vår mänskliga hjärna:

”Humans have a brain, but it is not centralized, nor does the brain have a center. ”The idea that the brain has a center is just wrong. Not only that, it is radically wrong,” claims Daniel Dennett. Dennett is a Tufts University professor of philosophy who has long advocated a ”functional” view of the mind: that the functions of the mind, such as thinking, come from non-thinking parts. The semimind of a insectlike mobot is a good example of both animal and human minds. According to Dennett, there is no place that controls behavior, no place that creates ”walking,” no place where the soul of being resides. Dennett: ”The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”

[…]

Much more likely, says Dennett, is that ”meaning emerges from distributed interaction of lots of little things, no one of which can mean a damn thing.” A whole bunch of decentralized modules produce raw and often contradictory parts — a possible word here, a speculative word there. ”But out of the mess, not entirely coordinated, in fact largely competitive, what emerges is a speech act.”

Vi har svårt att acceptera att något som ser ut att vara ett intelligent beteende, inte nödvändigtvis är det. Eller för den delen att vårt medvetande, som vi ser och känner dagligen, faktiskt inte skulle existera när vi börjar plocka isär neuronbana efter neuronbana i hjärnan. Vi vill hitta en intention, om vi så ska konstruera den i efterhand. Eller som Whitehead argumenterade, världen är ett trassel, men den befolkas av människor som låtsas att den är statisk.

”In short, the argumentis that, yes, the world is fluid, but it is populated by humans whose sensemaking apparatuses pretend that it is not fluid. But, as Whitehead poits out, although static categories may be used to enter into a fluid world, they are also made bya fluid world and remade in a fluid word. In other worlds, the static categories – or rather, the making of static categories – is part of the process.” (Hernes 2007, s.29)

Hela Internet är en väv av aktörer som är löst kopplade och tillsammans ibland skapar ett beteende som för en betraktare kan te sig lavinartat, koordinerat och organiserat. Bloggosfärens debatt kring FRA-lagen är ett tydligt exempel på detta trassel, även om många försöker peka ut vem det var som organiserade det hela. Men är bara ett av många exempel på komplexa system där många aktörer påverkar varandra utan hierarkis styrning och tydlig kontroll.

Ett annat exempel är den fantastiska väv av aktörer som tillsammans håller uppe begreppet ”Blondinbella”. Ett trassel som förutom bloggen involverar företagare som försöker bygga företag med hennes varumärke (klädkollektioner, webshoppar), eller på annat sätt koppla sig in i ekosystemet. Det handlar om alla de (företrädesvis tonåriga tjejer i mindre svenska städer) som kommenterar hennes blogg för att kunna länka in sin egen blogg i trasslet. Tillsammans skapar de ett enormt system som med vissa mått (sidvisningar) är det bland de största fenomenen i Sverige. Men med andra mått har en långt mycket mindre makt. Tittar man inte till hela trasslet är det svårt att förstå hur någon som är så populär, åker ut ur Let’s Dance långt innan Carl-Jan.

Vad det här innebär är att när vi börjar plocka isär det komplexa trasslet ”Fildelning via Pirate Bay”, Bloggosfärens kampanj mot FRA-lagen, eller för den delen Blondinbellas imperium är det inte säkert att det finns en central nod som styr. Att det finns en intention vi kan haka oss fast vid. Som vi t.ex. kan avkräva ansvar. När vi plockar bort bit för bit hittar vi ingen PR-byrå som var hjärnan bakom FRA-kuppen. Och vad är Blondinbella utan resten av sitt trassel? Kan vi ens säga att det är hon styr sitt imperium?

Men vad gör vi då när världen blir allt mer komplex, och trasslig? Hittills har vi angripit problemet genom att försöka identifiera en nod/del av det som faktiskt verkar ha inflytande. Och angripa den.

Hernes (Hernes 2007) använder Al-Quaeda som exempel. USA blev attackerat, och svarade genom att i hast bege sig till Afghanistan för att slå ut den där Al-Quaeda, och dess styrande råd. Al-Quaeda är inte en organisation med ett huvudkontor, det är ett ständigt föränderligt trassel av aktörer som i olika sammanhang associeras med fenomenet.

Al-Quaeda slås inte ut oavsett vad Usama faktiskt befinner sig. Ekosystemet runt Blondinbella lever vidare även om hon skulle sluta blogga. Och FRA-”rörelsen” står inte och faller med någon dold hjärna.

Våra försök att låtsas att världen inte är ett trassel fungerar inte längre. Allt fler fenomen går inte att plocka isär och förstå genom dess delar. Som Dennett skriver om hjärnan ”The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”.

Vad gör vi när vi inser att ekosystemet fortlever även om vi slår ut en nod? Att fildelning fortsätter efter TPB? Eller att trasslet kring modebloggare fortsätter även om Blondinbella slutar blogga.

Det pratas ibland att vi genom teknikutvecklingen måste börja prata om horisontell lagstiftning istället för vertikala stuprör. Att vi inte längre kan reglera marksänd tv för sig och webbtv för sig, eftersom tidigare separata områden växer samman. Att vi måste reglera på andra ledden.

Min tes är dock att det nu sker något större, att vi i detta ögonblick ser ett skifte från ordning mot trassel. En slutlig dödsstöt för tanken på en form av central styrning, mot en värld där vi lever i ett trassel där många viljor ständigt hörs och vi i alla frågor har en ständig kamp där vi måste kompromissa mellan många olika viljor. Whitehead hade rätt, att vi människor har en benägenhet att anta att världen inte var ett trassel. Men det ser ut att fungera allt sämre i samhället. Kommer det verkligen att vara ett hållbart förhållningssätt framöver?

Jag famlar runt bland systemteoretiker som Luhmann och hans följeslagare, som kanske kan hjälpa oss att beskriva denna trassliga värld, men de säger mest att det är svårt. Så jag vänder mig till skiftespanelen istället.

Är världen allt trassligare, eller är det bara något jag fått för mig? Hur ska vi hantera denna trassliga värld? Hur styr vi ett trassel? Hur stiftar vi lagar? Hur ser vi till att de följs? Går det att kombinera dessa nystan med integritet, yttrandefrihet och rättssäkerhet, eller kommer vi tvingas att göra avkall för dessa för att kunna styra världen?

Referenser

Hernes, T., 2007. Understanding Organization as Process: Theory for a Tangled World 1st uppl., Routledge.

Kelly, K., 1995. Out of control : the new biology of machines, London: Fourth Estate.