Vad är IT-politik?

Joakim Lundblad frågar oss om Europeiska Unionens IT-politik, och hänvisar i veckans skifte till en rapport inför Visbyagendakonferensen. Det är samma problematik som Copyriot Rasmus Fleischer tar upp

Jag läser rapporten, och blir tvungen att bolla tillbaka frågan; vad avses med IT-politik?

Är det förvaltning och demokrati?

Är det integritet och medborgerliga rättigheter?

Upphovsrätt?

Är det miljöpolitik?

Allmän tillväxtpolitik?

Är det polisiära ärenden?

Nicklas Lundblads öppenhet till varje pris?

Handelspolitik?

Fördelar och nackdelar med open data?

Eller nätneutralitet?

Jämställdhetspolitik, som på konferensen Cyberellas are IT! och när IT-kommissionär Viviane Reding rappar loss om politikens primat och att ICT is wicked!

 [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Mmhe36xwS-Y]

Intrycket är att svaret från Åsa Torstensson blir allt av det ovanstående, och därför otympligt att sätta upp som en agenda. Många deklarationer idag blir därför uppräkningar av goda intentioner, och till Visby är det nog försent.

Den reella politiken utmejslas på andra ställen, därav kraven på handling från Europeiska kommissionen. Den vaga uppdelningen är en fara, europeiska politiker har varit duktiga på att spänna vagnen före åsnan förr.

Svaret är inte nödvändigtvis att se på frågan helt teknikneutralt, som Joakim tar upp på annan plats. Utan att börja diskutera policyfrågor med principer som utformats för dagens politiska läge.

Joakim Jardenberg har uppmärksammat risken för teknokrati i nätpolitiken. Joakim Jardenberg har rätt, det är en svår sak att upprätthålla en vital politisk debatt med den smala kombinationen IT och EG-rätt. och då kan politiken lätt få ett minne som en guldfisk.

Lätt hänt när man följer EUs gång, vilket är intressant när det samtidigt kritiseras att nätaktivisterna ofta kommer försent in i processen? Paradoxens lösning är att andra sätter agendan.

Programmering i perl räcker bara så långt.

Intressant

Ang E-Demokrati: Ur nätmedborgarens perspektiv – konvergens och randvillkor

Frågor om e-demokrati och e-förvaltning har krupit in under samhällets fernissa. Istället för en explosiv digital revolution tycks vi se början på en långsam, institutionell strukturomvandling. För att försöka överblicka e-förvaltningens, och därmed i någon mån e-demokratins framtid finns det framför allt två viktiga observationer jag tror man bör göra.

Till att örja med skulle jag vilja vända på frågeformuleringen, och istället för e-förvaltning prata om e-medborgarskap. Genom att utgå från nätmedborgrens perspektiv tillåter vi oss även att se e-förvaltningen i relation till en större helhet.

För det andra tror jag inte främst att utvecklingen av e-demokrati på det hela taget handlar om att lägga till, utan att ta bort någonting. Kontrollen.

I boken Digital Citizenship: The Internet, Society and Participation motiveras det digitala medborgarskapet inte av sitt nyhetsvärde eller tekniken som sådan. Istället läggs tonvikten vid den effekt informationstekniken har på befintliga institutioner, samt den grad till vilken tekniken har integrerats i samhället. Det går helt enkelt inte att särskilja tekniken från medborgarskapets grundstenar så som de formulerades av våra klassiska tänkare längre.

IT har sänkt trösklarna för deltagande både i termer av att tillgängliggöra information, och att möjliggöra egen informationsproduktion. Det är en färdigtuggad sanning – men vad säger den oss egentligen? Vad förändras?

En intutitiv, men likväl negligerad sanning är att samordningsrollen konkurrensutsätts i och med att informationen blir tillgänglig för alla att ta del av, alterera och sprida.

Detta innebär i sin tur att en av de politiska partiernas fundamentala uppgifter görs allmän. Inledningsvis reagerade alla partier mot denna utveckling genom att dra öronen till sig, stänga dörrarna, eltejpa fönsterkarmarna och dra ned persiennerna. Så småningom kom man dock på, medan man kurade där inne i bunkern, att de där användarna, de som inte höll sig passiva, de är både en del av och ett redskap för den demokrati de flesta av oss faktiskt vill värna. Som ett led i den insikten har vi nu bloggande riksdagsledamöter och en twittrande riksdag, men förhoppningsvis är detta bara början på en större transparensprocess och omdaning av den traditionella partistrukturen.

Det digitala medborgarskapet förändrar även hur opinionsbildare måste tänka på och förhålla sig till information och informationsflöden.Det handlar inte längre om att konkurrera om uppmärksamheten i en envägskommunikation, utan istället om att skapa relationer, erbjuda utrymme och ge incitament för en kontinuerlig konversation.

En lika utsatt, men aningen mer uppmärksammad förändring äger rum på tidningsredaktionerna, där man så sakteliga kommmit fram till att läsaren inte längre håller sig så passiv som man varit van vid.

Till en början verkar nätet och nätmedborgarna helt enkelt bara ställa till det i den gamla bekanta vardagen. Från fönstret på en eller annan tidningsredaktion är det säkerligen ett ihållande intryck, men i det allra flesta fall stannar det inte vid svårigheterna.

Såväl tidningar som opinionsbildare, och i längden även myndigheter och politiska partier börjar upptäcka att de aktiva användarna är en tillgång för den egna verksamheten, och så sakteliga börjar dessa institutioner omformas för att ta tillvarata denna nya resurs. Omstruktureringen innebär dock även att institutionerna blir mer beroende av de individer som utnyttjar och passerar igenom dem. Institutionerna rör sig alltså ifrån det klassiska, statiska institutionsbegreppet, och mot något nytt och dynamiskt. Något delvis okänt.

Vad e-förvaltning och e-demokrati, precis som opinionsbildning och media inom den närmaste framtiden egentligen kommer att handla om är viljan att – eller rädslan för att – släppa kontrollen. När våra partier blir transparenta, våra tidningar anpassningsbara och våra opinionsbildare interaktiva (och förstås alla permutationer av de tre) kommer vi se en förändrad och förstärkt demokratiinstitution.

Kanske är den viktigaste insikten så här långt att begrepp som e-förvaltning inte kommer att hålla det digitala medborgarskapet uppdelat mellan fack som media, opinionsbildare och myndigheter. Ur den digitala medborgaen perspektiv hänger allting ihop och bör vara öppet.

Det riktigt spännande är att ingen kommer veta exakt hur den digitala demokratin fungerar eller vad dess innersta syfte är. Istället för kontroll av kommer vi att få nöja oss med att tala om randvillkor för demokratin.

Ang. E-förvaltning

En begreppsdefinition kanske kan vara på sin plats. Inom EU är definitionen av e-förvaltning (e-government) följande:

E-förvaltning är verksamhetsutveckling i offentlig förvaltning som drar nytta av informations- och kommunikationsteknik kombinerad med organisatoriska förändringar och nya kompetenser.

De fem prioriteringsområdena finns här och är e-Inclusion, Effectiveness/Efficiency, High Impact Services, Key Enablers (eID), e-Participation.

Ang e-demokrati

Waldemar Ingdahl tar upp elektronisk förvaltning i veckans skifte och efterlyser bl.a. goda exempel på e-demokrati. ”Är framtidens medborgarskap att vara en hacker? Hur byggs låga trösklar för användare in i systemen?” undrar Waldemar.

Här är ett, mitt, första inlägg i skiftesfrågan.
I Sverige har arbetet med e-förvaltning fokuserat på ökad service till medborgare och företag samt effektiviseringar. E-förvaltning är ett område som hör till Finansdepartementet och därmed är inriktningen given: att säkerställa en effektiv statlig administration. E-demokrati som sådan har kommit i skymundan, utöver vad som kommit upp i servicefrågor såsom medborgardialog, servicekontrakt, användarvänlighet etc.

I kommuner och regioner har det hänt en del. Malmöinitiativet är ett exempel där invånare kan lägga upp förslag på vad de tycker bör göras och samla röster från andra i kommunen för att på så vis lyfta frågan till politikerna. The European Citizens’ Consultation är en liknande plattform på EU-nivå. Internationellt finns det flera NGO:s som ägnar sig åt e-demokrati, t.ex. Involve och Gov2U.

I Estland kan man sedan 2007 rösta över internet i parlamentsvalet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=QzrceG71eRc]

Mats Odell talar om att ”stärka demokratin och skapa goda förutsättningar för att förädla den information som finns tillgänglig inom den offentliga sektorn”. En viktig grundpelare i den svenska demokratin är offentlighetsprincipen. Den understöds av en effektiv e-förvaltning genom att myndigheternas information, diarier mm publiceras och lagras elektroniskt och därmed är tillgängliga på ett annat sätt än förr. Det finns dock en del att göra för att öka sökbarheten i den offentliga sektorns information. Undersökningar som Statskontoret gjorde för några år sedan visade att de medborgare som var mest nöjda med myndighetsinformation på internet inte var hackers utan medelålders, kvinnliga akademiker, dvs. de som kan systemet och vet vilken myndighet som ansvarar för vad och behärskar byråkratisvenska. Detta håller förhoppningsvis på att förändras. När det gäller förädling av information kan mycket intressant hända de närmaste åren tack vare PSI-direktivet. Det innebär att företag ska kunna använda offentlig information för att skapa nya informationsprodukter och -tjänster.

En annan aspekt av e-förvaltning och demokrati är det faktum att en effektiv elektronisk förvaltning skapar förutsättningar för en ökad rättssäkerhet, i form av likabehandling. Ärendehandlingar kan enkelt fördelas mellan olika kontor i landet och på så sätt korta ned handläggningstider. IT-baserade beslutsstöd ger minskad risk för subjektivitet och en rättvisare bedömning av ärenden.

Att staten använder IT för att effektivisera flödena i administrationen back-office behöver inte vara tvingande för medborgarnas kanal in i systemet. Vid medborgarkontor kan de personer som så önskar få personlig service. Den höga internetmognaden i Sverige gör dock att de flesta tycker att det är god service att kunna uträtta ärenden online.

Tappar Mats Odell e-förvaltningen: veckans skifte

Mats Odell presenterade slutligen E-delegationen, som skall ersätta myndigheten Verva. Det blir istället samordning och standardisering mellan de största och mest IT-intensiva myndigheterna i samverkan med Sveriges kommuner och landsting, SKL.

Positivt att Mats Odell säger att målet är att stärka demokratin, att e-fakturor införts och att ramavtal upprättas (fast se upp med nyttan för slutanvändarna). Kan myndigheterna få bättre genomslag än Verva, som Mats Odell säger, om de samarbetar?

Så är den viktiga frågan öppen källkod och öppna standarder i e-förvaltningen, som Karl Sigfrid tar upp? Det finns nog viktigare frågor kopplade till historien bakom e-demokrati och e-förvaltning.

I skriften E-demokrati följs den första vågen av e-demokratiska försök. Frans G Bengtsson påpekade att mycket tal om brytningstider inte är intressant. Imponerande satsningar på cyberdemokrati som Kalix rådslag fanns som ordnats av Peter Eriksson nuvarande språkrör i Miljöpartiet och Votia. Direktdemokratiska partiet Knivsta.nu finns i kommunfullmäktige. Malaysia och premiärminister Mohamed Mahatir ledde en oerhört ambitiös satsning Multimedia Super Corridor MSC på att omvandla Malaysia till framtidens e-förvaltning.

Tanken svindlar! Mothugg Johan Karlsson påpekade att partierna och politiken ledde utvecklingen. Partierna och politiken satt inte kvar i 1900-talets kostsamma sociala tekniker.

Så vad hände? Kanske att cyberdemokratin riktades in på att vara en demokrati avskild från vardagen? Den påverkan som gavs var folkomröstningar och kontrollerade inspel i demokratin, med politiker och förvaltning i centrum. Medborgarna började istället använda spontant uppkomna kanaler.

I forskningen verkar e-förvaltningen ha ersatt e-demokratin. Danmarks borger.dk tar avstamp från medborgarens situation och är inte intresserade av att hålla ordning på alla instanser. Den brittiska FixMyStreet från mySociety ser på något så enkelt som att hjälpa vardagsfrågor. Förvaltningen är det som medborgarna oftast möter, så förvaltningen behöver vara effektiv. E-förvaltningen blir en grund för e-demokrati.

Risken finns för en vidgad digital klyfta om sätten att kommunicera utan dator stängs. Vågar du vägra internet och e-legitimation? Önskan efter kostnadseffektivitet kan skapa strukturer där myndigheterna snarast stänger sig för medborgarna och av rädsla för integritetsbrott håller på viktig information.

Det finns mycket att vinna i statsförvaltningen på att tydliggöra kostnader och överkomma flaskhalsar. Vad som tidigare setts som naturliga monopol behöver inte längre vara det, och vad tekniken sätter fingret på är vilka organisationer som kan bäst försäkra sig om kvalitet och säkerhet. Hur många sjukhus har kvalitetsansvariga?

Frågan är om det finns goda exempel på e-demokrati, vad bör undvikas när förvaltningen digitaliseras, är det fel att tala om e-förvaltning som en egen företeelse, är framtidens medborgarskap att vara en hacker, hur byggs låga trösklar för användare in i systemen?

Jag undrar vad Fredrik Sand på Stockholms Handelskammare tänker om e-förvaltningen och om Moderata Riksdagsledamoten Eliza Roszkowska Öberg har några bra lösningar på hur de digitala klyftorna skall minskas i samhället?

Intressant