Inlåst på Facebook?

Tänk om det är bra att vi blir insugna i ett system? Är opt-in det som borde eftersträvas? Det argumentet finns, särskilt om vi ser till internets första kaotiska tid. Då går det att likna Google vid internets Julius Caesar. Nu vill Facebook också opta in oss med sin mejltjänst.

Fast det är korta tidsperioder vi talar om, nätet har förändrats så mycket på inte ens tio år. Kommer ni ihåg då Microsoft sades stänga in oss. Nu är jätten i Redmond i klistret och efter freden i Twin Peaks har Linus Torvalds Linux öppnat upp datorvärlden. Facebooks nya inriktning känns lite som Google Wave som inte alls gick bra. Även Google har problem att hänga med. Det är som Alexander skriver, lätt att se tekniska monopol som kan hastigt försvinna. Det ställer nya frågor kring vad som är en rimlig konkurrenslagstiftning.

Det allvarliga med opt-in är snarare alla som lämnas ute, där system inte blir får en uppbackning av andra system och att en skörhet byggs in i informationssamhället. Mer om detta går att läsa i rapporten E-demokrati på rätt sätt. Hur mycket integritet kan vi vänta oss då?

Intressant

Facebooks potentiella konkurrens

Innan Facebook, myspace, Hi5 och allt vad de hette var på väg att slå igenom i Sverige, det verkliga Sverige, fanns det ett fönster då en öppnare lösning kunde ha introducerats.
Själv är jag lämnad i förvåning över att det inte skedde, då denna typ av projekt dels är relativt enkelt att genomföra rent tekniskt, saknar stora initiala kostnader, lämpar sig väl för distribuerad drift, och är närmast unikt väl anpassat för Open source världens logik. Äras den som äras bör av alla som känner till att någon ska äras. Kanske skulle den som skulle äras rent av få en film inspelad om sin bedrift. Vem vet?

Johannas svarAnnas post talar om den relativa omöjligheten att opt:a ur system, så som Facebook. Den relativa omöjligheten är sann, men den potentiella möjligheten är nog för att reglera de värsta avarter av policies aktörer kan anta.

Facebook har i många meningar ett naturligt monopol på sociala nätverk (se te x, Metcalfes lag).
De fick den kritiska massan och vann race:et. Lika mäktiga som de kan tyckas vara idag, lika bräcklig är deras position då den bara är avhängig ett koordinerat skifte till en konkurrent.
Monopolteori talar om potentiella konkurrenters effekt på monopolistens sätt att möta marknaden. En monopolist kommer alltid ha ett större premium än om han hade konkurrens, men dominans i marknader med naturligt monopol kan också leda till lägre kostnader och således slutligen ett lägre pris till konsumenten och högre marginaler för monopolisten.

Facebook är kanske ett exempel på ett sunt monopol i denna mening (se t ex, Reeds lag). Ju större de är, ju mer koncentrerar de innehåll och investeringar i just den produkt jag använder.
Ett monopol blir dock nästan alltid osunt då ofta levererar en specifik produkt som omöjliggör introducerandet av liknande men andra produkter. Så som ett Facebook med ”sundare” integritets ”ideal”. Men! En galen policy och ett fullgott alternativ med sundare ”ideal” och Facebook är gårdag.
Galna policies i sig gör väldigt lite väsen av sig, men kombinera det med en konkurrent eller någon som blankar facebook-innehav för att sedan lobba världens medier på krigsstigen mot den där skitstöveln vi alla sett i Social Network.

Fullgoda alternativ med sundare ideal kan vara påväg med projekt som Diaspora, och även om det inte blir DET nya sociala nätverkET, är det vårt vapen för att göra credible threat mot våran hat-älskade monopolist Facebook.

I stället för att opta ut

Anna tar upp hur lätt eller svårt det är att opt-in, opt-out. En del av det skulle kunna vara nätet och privatlivet som det beskrivs i det här diagrammet, två helt olika saker.

Jag tror inte att nätets utvecklingsbanor alltid är helt ideala. I vissa fall gillar jag dem inte alls, och jag är för opt-out-möjligheter i alla hänseenden. Oavsett om det handlar om att stänga av facebook, dra ut tp-kabeln eller gå ur staten.

Dessvärre går inte alla system att opta ut ur, och några som man kan, är oumbärliga på ett eller annat sätt. När vardagsinformation samlas på hög och in i system och transparensen blir påtvingad riskerar information bli synlig som vi inte vill dela med oss av. Då kan man antingen göra allt för att dra sig ur, säkra systemen eller på annat sätt förhindra att vi blir in-optade utan att vi vill.

I bland innebär de kollektiva omslutandet att informationen vi får är viktad och värderad. Rådata är ett rätt klumpigt format, och till och med googlesökningar kräver viss viktning för att vi skall se dem som användbara verktyg. När det kommer till det vanliga informationsinhämtandet gör systemen att vi måste börja omdefiniera fördomar, normer och värderingar. Antalet perfekta människor är ett fåtal, och öppenhet gör att vi måste leta fel och brister om folk.

När Facebook kom blev sajten inte stor för att, som det påstås i filmen Social Network, den gjorde det lätt att smygspana på människor i sin närhet. Det kunde man redan på alla andra forum och communities som var stora då. Lunarstorm kopplade ihop oss sena åttiotalister, Bilddagboken samlade nittiotalisterna, och subkulturerna hittade sina diton. Det Facebook gjorde var att kräva namn av sina användare. Man kunde inte längre dölja sig via alias eller nick, utan man blev helt plötsligt för- och efternamn med sina vänner.

Det går fortfarande att opta ut från Facebook i teorin, men för många är sajten mer eller mindre en nödvändighet. Då återstår det bara att lära sig leva med det. Tyvärr fungerar nätet på samma sätt. Det gäller att lära sig leva med det. Och vi kanske inte skall göra alla till perfekta människor som lever efter moraliska rättesnören likt en självspäkande katolsk munk, eller från den politisk korrekta form som nästa socialdemokratiska partiledare kommer att hämtas ur. Kanske behöver vi låta människor vara just människor, där man får lov att misslyckas, göra fel, och ta ansvar för sina egna handlingar.

Jag gjorde min första altavistasökning när jag var nio-tio år. Jag har publicerat mig själv på nätet i drygt halva mitt liv. Från början med en frontpagebyggd hemsida. I dag genom bloggar, tidningar och andra webbplatser. Det som finns på nätet ligger kvar, och letar man riktigt noga kan man säkerligen pussla ihop en bild av en ung tjej jag själv skulle ha svårt att känna igen mig i. Och det är det som är min poäng. Även om man hittar delete-knappen på datorn, drar ut sladden någon stans eller avslutar sitt medlemskap på någon sajt, så minns nätet det allra mesta. Vare sig vi vill det eller inte.

I en värld som inte glömmer, måste människor få lov att göra fel. Det är trots allt vi som avgör ifall det oändliga nätminnet är ett problem eller inte.

Din själ på nätet

The Karma Machine + Easy Photoshop Tattoo Tutorial!photo © 2009 Rama V | more info (via: Wylio)
Själen i maskinen.

Anna ställer frågan om hur informationen på nätet presenteras för dig. En närliggande fråga är hur information om dig presenteras på nätet.

Anna tar upp ett exempel med profilbilden på Facebook som plötsligt dyker upp på Sydsvenskans hemsida därför att du klickat Gilla på någon artikel. Din nuna blir del av någon annans nyhetssida och flyter liksom samman med TT-telegrammen och krönikorna. Var det önskvärt när du tryckte ”Like”?

En bekant hade under veckan problem med en webbtjänst som utan hans vetskap (p.g.a. av något val han hade gjort ovetandes om dess konsekvenser) hade skickat ut ett email till alla hans kontakter. Han var tvungen att be om ursäkt för vad maskinen hade gjort i hans namn.

En av våra mest flitiga kommentatorer på bloggen: Dr Anders Sandberg har en blogg med undertiteln:

”Another lobe of Anders Sandberg’s distributed brain”

En annan Sandberg, Peter på bloggen Disruptive sa en gång klokt att ”bloggande är som att sätta URL:ar på dina tankar” (URL = internetadress.)

Så vad har vi då: vårt medvetande och våra åsikter utsmetade över nätet som resterna av en nysning. Hur mycket av oss själva lyser genom? Hur många fragment av dig krävs det för att din själ ska framträda? Opt-in, soul-out.