Musik som kulturskatt

För ett par veckor sedan tog jag upp skiften kring synen på musik och hur snabbt format blir utdaterade. Nu har de danska biblioteken startat en digital musiklånetjänst som under sommaren kommer vara öppen för alla med ett danskt lånekort (eller ett danskt personnummer). Tjänsten heter BibZoom och poängen är inte bara att erbjuda senaste madonnaskivan, utan att digitalisera kulturarvet.

Så här skriver de om tjänsten ”Kulturskatte”:

”Bibzoom Kulturskatte Redaktion byder dig adgang til en stor del digitaliseret materiale fra den danske kulturarv. Gå på skattejagt blandt 50.000 danske retro-reklamefilm, historiske radioreportager, taler af berømte danske personligheder, samt et digitalt dialektkort med optagelser af danskernes sprog i det tyvende århundrede.

Bemærk at der kun er adgang til reklamefilmene, hvis dit lokale bibliotek har købt adgang til Statsbibliotekets AV-pakke; en rettighedssaftale for danske folkebibliotekers brug af rettighedsbelagt lyd, billede og tv.”

Ligger det här inom ramen om vad bibliotek borde syssla med? Är det onödigt? Eller är det enda sättet att tillgängliggöra material som annars stängs in i rättighetssnåren?

”Jag hade till och med en mp3 med den låten”

Minns ni när man ”hade” en MP3? Jag youtubade Bobby Brown (låten av Frank Zappa, inte Whitney Hustons idiot till ex-man) tidigare i veckan för att visa en poäng i en diskussion. När låten inte var så igenkänd som jag trodde att den var i de flestas begreppsvärld, utbröt jag att ”jag tror till och med att jag hade denna låten som mp3”, för att riktigt understryka att jag lyssnat på låten riktigt mycket.

Jag är lite för ung för LP-skivorna, men jag minns hur man gjorde kassettband efter radio, lekte med mina föräldrars LP-spelare, och hade säkert tjugotre stycken CD-skivor. Den första musik jag köpte för egna pengar var på en CD-skiva, men inte särskilt lång tid senare kom internet och mp3-formatet.

Filformatet mp3 var praktiskt för att det tog så mycket mindre plats. En CD-skiva som med vanligt format rymde 15 låtar klarade av ett hundratal mp3-låtar. De första mp3-låtarna förde jag över via någon annans hårddisk, men jag minns väldigt väl att den första låten jag laddade ner själv från den hackiga modemuppkopplingen hemma var Celine Dions My Heart Will Go On. Det tog över en timma, men var till slut så väldigt värt det.

MP3-spelarna banade väg för Apples storhetstid, och andra teknikföretag passerade med uppgång och fall. MySpace försökte ta över internet ett tag, och banade väg för andra musiktjänster och sajter, där Youtube och Spotify är de högst levande i dag. Själv har jag fortfarande en mapp någonstans med de gamla mp3-spåren, upphittade i en lagmässig gråzon i en preskriberad tidsålder, eller överförda från den där knappa CD-samlingen. Jag har sparat en gammal laptop enbart för att ha en enhet där jag kan spela upp gamla plastskivor, men musiken jag lyssnar på ligger enbart i Spotifylistor, överförda efter humör till min mobil.

Skiften av format för musik har varit tydliga de senaste åren, men inte bara filerna eller plastbitarna i sig, utan också på sättet som man använder den. Hittar man inte en låt i dag på spotify går man vidare till youtube eller till google. Tillgänglighet, strömmar och tjänster är viktigare än att äga plastbitar, och utvecklingen hade aldrig gått den vägen om man inte hade haft en lagmässig gråzon med kopieringsteknik däremellan. Själv lägger jag mer pengar på musik i dag (på spotifyappen och konserter) än jag gjort någonsin tidigare i mitt liv, och tänker inte ens på det. Men musikskiftena är långt ifrån över. Om fem år lyssnar vi någon annanstans, och nyttjar någon annan tjänst. Klart är att plastbitarna får allt mindre betydelse.

Nytt år och nya skiften

I elva dagar har det nu varit 2011. Nytt år kan innebära förändringar, nytt jobb, ny bostad, eller helt enkelt bara ett nyinköpt träningskort som kommer användas flitigt fram tills mars för att sen bittert gömmas bort i en skrivbordslåda.

Under 2010 var det ett riksdagsval i Sverige, Wikileaks fick ett ordentligt genomslag och världen återhämtade sig ett steg från finanskriserna. Sociala medier med Facebook i spetsen gjorde ett ännu större genomslag i det allmänna medvetandet, i USA började man tala om nätneutralitet på riktigt och i Sverige omfamnade traditionella media Ipaden.

Frågan är vad vi kommer få se för skiften under 2011. Vad kommer hända med öppenheten efter Wikileaks? Hur stor tolerans kommer vi ha för oliktänkande och yttrandefrihet när hatiska illdåd tar upp löpsedlarna? Vad kommer vi minnas när året är slut, och vad kommer vi se som den där självklarheten man direkt glömt bort var en nyhet? Kommer vi kanske få se en ny IT-bubbla, eller blir 2011 året då de värden som cirkulerat i IT-ekonomin blev omsatta i realitet och tydliga på riktigt?

Jag tror vi kan se ett skifte som lutar åt det senare. Apple har hjälpt många att materialisera tidigare abstrakt information och börjat måla en bild av vad som har sådana värden på nätet att människor är villiga att betala pengar för dem. Den så kallade gratiskulturen blir ointressant när man kan lägga energin på det som genererar mera, och det är snarare tjänster, det automatiserade redaktörskapet och tillgängliggörandet som är värdefullt när rådatan florerar fritt.

Vad tror ni?

I stället för att opta ut

Anna tar upp hur lätt eller svårt det är att opt-in, opt-out. En del av det skulle kunna vara nätet och privatlivet som det beskrivs i det här diagrammet, två helt olika saker.

Jag tror inte att nätets utvecklingsbanor alltid är helt ideala. I vissa fall gillar jag dem inte alls, och jag är för opt-out-möjligheter i alla hänseenden. Oavsett om det handlar om att stänga av facebook, dra ut tp-kabeln eller gå ur staten.

Dessvärre går inte alla system att opta ut ur, och några som man kan, är oumbärliga på ett eller annat sätt. När vardagsinformation samlas på hög och in i system och transparensen blir påtvingad riskerar information bli synlig som vi inte vill dela med oss av. Då kan man antingen göra allt för att dra sig ur, säkra systemen eller på annat sätt förhindra att vi blir in-optade utan att vi vill.

I bland innebär de kollektiva omslutandet att informationen vi får är viktad och värderad. Rådata är ett rätt klumpigt format, och till och med googlesökningar kräver viss viktning för att vi skall se dem som användbara verktyg. När det kommer till det vanliga informationsinhämtandet gör systemen att vi måste börja omdefiniera fördomar, normer och värderingar. Antalet perfekta människor är ett fåtal, och öppenhet gör att vi måste leta fel och brister om folk.

När Facebook kom blev sajten inte stor för att, som det påstås i filmen Social Network, den gjorde det lätt att smygspana på människor i sin närhet. Det kunde man redan på alla andra forum och communities som var stora då. Lunarstorm kopplade ihop oss sena åttiotalister, Bilddagboken samlade nittiotalisterna, och subkulturerna hittade sina diton. Det Facebook gjorde var att kräva namn av sina användare. Man kunde inte längre dölja sig via alias eller nick, utan man blev helt plötsligt för- och efternamn med sina vänner.

Det går fortfarande att opta ut från Facebook i teorin, men för många är sajten mer eller mindre en nödvändighet. Då återstår det bara att lära sig leva med det. Tyvärr fungerar nätet på samma sätt. Det gäller att lära sig leva med det. Och vi kanske inte skall göra alla till perfekta människor som lever efter moraliska rättesnören likt en självspäkande katolsk munk, eller från den politisk korrekta form som nästa socialdemokratiska partiledare kommer att hämtas ur. Kanske behöver vi låta människor vara just människor, där man får lov att misslyckas, göra fel, och ta ansvar för sina egna handlingar.

Jag gjorde min första altavistasökning när jag var nio-tio år. Jag har publicerat mig själv på nätet i drygt halva mitt liv. Från början med en frontpagebyggd hemsida. I dag genom bloggar, tidningar och andra webbplatser. Det som finns på nätet ligger kvar, och letar man riktigt noga kan man säkerligen pussla ihop en bild av en ung tjej jag själv skulle ha svårt att känna igen mig i. Och det är det som är min poäng. Även om man hittar delete-knappen på datorn, drar ut sladden någon stans eller avslutar sitt medlemskap på någon sajt, så minns nätet det allra mesta. Vare sig vi vill det eller inte.

I en värld som inte glömmer, måste människor få lov att göra fel. Det är trots allt vi som avgör ifall det oändliga nätminnet är ett problem eller inte.

Ang. konservativa kläder: Silikonkuddar och polyester

Martin skriver om att status kring kläder och ny teknik sällan går hand i hand. Behöver kläder egentligen vara konservativa för att de ska signalera status? För något år sedan skrev jag här om högklackade skor som artefakter, och det är klart att de som något konservativt klädesplagg går hand i hand med Martins teorier.

Däremot håller jag inte med om att kläder och mode är särskilt teknikkonservativt per automatik. För även om högklackat i sig är status, är det tack vare silikonkuddar och utvecklingen av skavsårsplåster som det går att ha på sig de där skorna en längre tid. När det gäller damkläder finns det lika mycket kläder som andas och är enkla och smidiga, som krångligt med strykbehov. Status är precis lika mycket att packa lätt och ha en extra sommarklänning i handväskan, som att dra på sig en komplett kostym, och etiketten föredrar nästan den förra.

Välsydda kvinnokläder finns dessutom i de allra flesta prisklasser, ett resultat av kopior och utveckling på ett område som saknar upphovsrätt. Nanotekniken har kanske inte nått kläderna riktigt ordentligt än, men själv känner jag fler män än kvinnor som regelbundet använder strykjärn, kanske för att tekniken gått ett litet steg längre på modemarknaden för kvinnor, som nylonstrumpor, sömlösa behåar eller strykfria stretchmaterial. Eller av den enkla anledningen till att kvinnor traditionellt har fått ta hand om sina kläder själva och därför värdesatt funktion, framför männen som inte strukit sina egna skjortor genom historien.

Det är kanske där skillnaden mellan herr- och damkläder finns. Den arbetande mannen har haft en hemmafru vid sin sida som pysslade om kostymer och skjortor. Den framgångsrika kvinnan har behövt smarta smidiga lösningar för att kombinera rätt kläder till rätt tillfällen. I bästa fall har hon någon som hjälper henne med smink och hår. Och där kan man verkligen lyfta teknikens under; hudvårds- och kosmetikbranschen lever ju helt och hållet på nya ämnen, kombinationer och tekniska framsteg…

Fyra politiska nätprinciper

Joakim frågar i veckans skifte, om vad framtidens europeiska IT-politik borde bestå av. Mitt ryggmärgssvar är samma som Alexanders; Så lite som möjligt.

Jag har varit internetanarkist ända sedan altavistas storhetstid, och blotta tanken på regler kring nätet bär emot. Det är inte samma sak som att det inte skall finnas någon politik alls kring internet, och ibland måste man vara pragmatisk. För trots allt finns det några saker som krävs för att internet skall fungera, och när vi nu har ett system med lagar och regler, passar det faktiskt att använda sig av det. Även, om jag fortfarande skulle önska, att vi hade tillräckligt bra regler kring yttrandefrihet, tryckfrihet och mänskliga rättigheter även i köttvärlden, att de kunde appliceras på nätet också.

Egentligen finns det fyra delar eller principer, av nätet som är väsentliga. De är att kunna se, delta, publicera och duplicera.

  1. Att ha rätt och möjlighet att se och läsa allting som finns på nätet.
  2. Att kunna delta i applikationer, program, diskussioner, format och system.
  3. Att kunna publicera sitt eget fritt valda innehåll var än man deltar.
  4. Att kunna duplicera information, länkar, filer och innehåll för att sprida vidare samt kunna se, delta och publicera.

Nätpolitiken borde syfta till att säkerställa dessa fyra principer av nätet i så stor utsträckning som möjligt. Sen kan det rent pragmatiskt handla om att garantera nätneutralitet, avreglera immaterialrätt eller garantera kryptering och säkerhet. Eller varför inte, handla om e-bistånd som kan garantera principerna för den som lever utanför landets gränser? EU:s roll, om någon, borde vara att upprätthålla dessa fyra principer i medlemsländerna. Detaljerna bör ske på en nivå närmare medborgarna, men liksom miljöarbete och handel bäst sker mellanstatligt, behöver nätets öppenhet garanteras över landsgränserna. Det är min Visbyagenda.

Mediaexplotioner är icke-linjära

Erik tar upp singulariteten i veckans skifte. Att se framtiden som exponentiell (eller ännu bättre: icke-linjär) istället för linjär.

Kanske är media och nätet ett av de största bevisen på att linjära tankesätt inte fungerar i längden. Upphovsrätten är utformad efter fysiska kopior, som följt ett någorlunda linjärt spår, medan digitaliseringen ger plats åt explosioner av kultur, media och digitalt spirande liv. Antalet informationskällor, publicister och kanaler för människor att nå ut, är nästintill oändliga, och i takt med att varje reform når ut till en bredare massa exploderar nästa form av värde.

Det är fortfarande svårt att se vilket forskarspår som slår igenom. Kanske kommer vi aldrig få AI på det sätt som siencefictionförfattarna såg det. Kanske kommer det något annat som fyller samma funktion. Framtiden kommer alltid vara oklar, och ja, det bästa är sannolikt att göra det bästa av nuet…

Böckers framtid eller läsandets?

Bokmässan är över, och förutom att återigen ha suttit på ett av alla överfulla tåg mot Göteborg med en konduktör som tyckte att vi skulle kramas, har jag inga egna intryck av kulturens egen rockfestival.

Anna frågar i veckans skifte om bokbranschens framtid. Det uråldriga mediet står inför digitalisering och potentiella förändringar, branschen är orolig, och ingen vet riktigt vad som är på väg att hända.

Utan att på något sätt säga att jag är representativ i mitt bokkonsumerande tänkte jag börja mitt resonemang just där. Som liten slukade jag böcker och älskade fantasins värld. Som äldre har jag en lite för stor bokhylla med alldeles för mycket böcker i som jag har flyttat runt land och rike några för många gånger.

Det största som ändrat sig är att jag läser betydligt mer sällan. Inte för att jag inte har intresset. Bokens värld är fortfarande fantastisk, utan snarare för att jag inte hittar tiden. Inte ens stilla tågresor blir lästid längre med laptop, eluttag och mobilt bredband vart jag än far, och som passiv avkoppling förefaller sträcktittande på teveserier vara ett mer givande alternativ.

Trots det känns bokens värde fortfarande ligga i att den är fysisk. Ljudböcker fångar inte koncentrationen, och om man är digital och uppkopplad blir sträckläsandet snabbt enformigt och ointressant. Böcker är inte bara nostalgisk lukt, utan praktiska just för att de fungerar i all sin enkelhet, beständiga och fysiska.

Kanske kommer vi inte se något större skifte för boken, utan bara för läsningen. Kanske kommer inte ens den förändras nämnvärt, och kanske finns det en anledning till att boken har överlevt i flera hundra år.

En sak är jag rätt säker på; så länge det finns nioåriga bokslukare som letar tegelstenar i bibliotekshyllorna, kommer pappersboken att överleva under i alla fall en livstid till.

Evig ungdom

Alexander sätter veckans skifte till synen på ålder och åldrande. Vi når allt högre åldrar, samtidigt som samhället är fixerat vid ungdom och skönhet. Så ser det ut på ytan i alla fall.

Kanske är det inte så, utan kanske står vi inför ett skifte där ålder blir mer socialt okej. Det kan bero på att gammalt inte längre är lika med sjukdom. Jag tror det finns en annan faktor bakom, nämligen den kvinnliga frigörelsen.

Länge var skönhet och ungdom viktigt för kvinnors status. Fortplantningsförmåga och kvinnors enda livsuppgift som vandrande livmoder krävde att man som kvinna helst skulle vara i fertil ålder och se bra ut. På senare år har kvinnor blivit självförsörjande i allt större utsträckning, och ungdom är inte längre det enda som signalerar status.

Förr var det här ett undantag:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=kFRuLFR91e4]

Patentera mera?

I Sverige är det i princip bara Piratpartiet som lyft patentfrågan. Kanske för att rädslan inför mjukvarupatent är stor, kanske för att patenträtten till synes ligger nära den kritiserade upphovsrätten. Idémonopol har länge ansets nödvändigt, kanske är det fortfarande. Samtidigt har just mjukvarupatenfrågan varit en av de som drog igång dagens rörelse om fria nät och immaterialrättskritik.

Är det skillnad på mjukvarupatent och ”vanliga” patent? Är medicinpatenten nödvändiga, eller låter de folk lida i onödan? Främjar patenten de som de var tänkta att främja från första början, eller är de ett verktyg för storföretag och snikna kapitalister? Var skall gränsen för det patenterbara gå?

Patentfrågan blir lätt krånglig, abstrakt och kantat av ett svartvitt för- eller emotperspektiv. Antingen tycker man att patent är guds gåva till innovatörerna, eller så är patenten det ondaste som finns. Går det att lyfta en patentdebatt till att se både för- och nackdelar? Finns det något realistiskt alternativ till patentsystemet? Kommer de finnas kvar, eller vara överflödiga i framtiden?

Jag har massvis med frågor om patent, så vad vore bättre, än att sätta skiftesskribenter, kommentatörer och bloggare på att svara?