Erik tar upp singulariteten i veckans skifte. Att se framtiden som exponentiell (eller ännu bättre: icke-linjär) istället för linjär.
Kanske är media och nätet ett av de största bevisen på att linjära tankesätt inte fungerar i längden. Upphovsrätten är utformad efter fysiska kopior, som följt ett någorlunda linjärt spår, medan digitaliseringen ger plats åt explosioner av kultur, media och digitalt spirande liv. Antalet informationskällor, publicister och kanaler för människor att nå ut, är nästintill oändliga, och i takt med att varje reform når ut till en bredare massa exploderar nästa form av värde.
Det är fortfarande svårt att se vilket forskarspår som slår igenom. Kanske kommer vi aldrig få AI på det sätt som siencefictionförfattarna såg det. Kanske kommer det något annat som fyller samma funktion. Framtiden kommer alltid vara oklar, och ja, det bästa är sannolikt att göra det bästa av nuet…
Det går utmärkt att ha linjära singulariteter: Eliezer Yudkowsky brukar visa ett diagram över intelligens med en skala från byfåne till Einstein, och förklara att AI hittils inte har kommit upp ens till byfåne. Så varför ska man tro att något snabbt ska hända? Men om vi skalar om diagrammet så det nu visar intelligens från toffeldjur till superintelligens, så blir det mänskliga intervallet litet. Datorers intelligens kan mycket väl vara stadd i snabb utveckling, men från en mycket låg startnivå. Eftersom vi har svårt att se skillnad på en ödlas och en mus intelligens märker vi inte framstegen – förrän maskinerna plötsligt stormar förbi den mänskliga skalan där vi har referenspunkter och försvinner vidare.
Jag tror att hans resonemang är en bra modell för många av våra skiften och singulariteter: det finns många processer omkring oss som växer eller ändras, men deras effekter registrerar inte. En del märks inte för att de är accelererande och ännu inte nått full fart, en del märks inte för att deras effekter ligger utanför vår vardagsskala.