Erik utmanade oss för en dryg vecka sedan att hitta nya singulariteter. Lätt som en plätt, right?
Efter en hel del funderande och ett par udda singulariteter slog det mig att det finns en singularitet som vi i allt högre grad beger oss in i, men som egentligen är allt annat än önskvärd. I takt med att mängden information växer explosionsartat och singularitetstanken blir mainstream händer någonting med vår subjektiva syn på världen. Vår upplevda förståelse av vår omvärld växer exponentiellt, och vi närmar oss en kunskapskultur i vilken medianmedborgaren tror sig, eller förväntar sig, vara del av en mänsklighet som vet nästan allt som finns att veta om världen.
Vi har i vår kunskapsutveckling kommit att ifrågasätta tidigare diffusa eller otrillfredställande förklaringar av centrala begrepp som kreativitet, och kanske är vi på väg att hitta nya förklaringar, inte minst i vårt utforskande av den mänskliga hjärnan. Men vad händer om vi hittar ett neurologiskt korrelat för kreativitet? Game over?
I takt med att denna kollektiva kunskapshybris tilltar riskerar vi att devalvera fantasin och nyfikenheten, och framförallt riskerar vi att bli slarviga. Vad vi måste minnas är att mycket av vår kunskap är organiserad i en stuprörsstruktur som ger oss många partiella bilder av hur verkligheten skulle kunna se ut snarare än en koherent ritning. Kanske behöver vi fler filosofer?
Hittar vi ett korrelat för kreativiteten lär vi väl bara göra oss önskvärt kreativa. Det är skillnad på den kanhända psykologiskt problematiska insikten och dess praktiska frukter.
Men problemet är knappast att vi devalverar fantasi och nyfikenhet: det finns för mycket information för att vi ska kunna kosta på oss att inte leta och rekombinera. Ingen kan överblicka den, och allt möjligt verkar finnas. Vilket leder till det verkligt stora problemet: slarvig ”science fact” där man inte kan skilja mellan framtida möjlighet, resultatet av nuvarande trender och faktiska produkter. Det finns tillräckligt med nyhetsartiklar om ”osynlighet” för att få folk att tro att fantasyns osynlighetsmantlar nog redan är här, medan verkligheten är metamaterial som gör dig osynlig för en (1!) radarfrekvens. Fakta och fiktion blandas, och risken är att man inte ser detta som något problem – konsekvenserna att tro på dumheter är ju i dessa dagar oftast inte så stora för de flesta personer. Vilket blir ett verkligt problem när beslutsfattare också följer denna princip.