Erik utmanade oss för en dryg vecka sedan att hitta nya singulariteter. Lätt som en plätt, right?
Efter en hel del funderande och ett par udda singulariteter slog det mig att det finns en singularitet som vi i allt högre grad beger oss in i, men som egentligen är allt annat än önskvärd. I takt med att mängden information växer explosionsartat och singularitetstanken blir mainstream händer någonting med vår subjektiva syn på världen. Vår upplevda förståelse av vår omvärld växer exponentiellt, och vi närmar oss en kunskapskultur i vilken medianmedborgaren tror sig, eller förväntar sig, vara del av en mänsklighet som vet nästan allt som finns att veta om världen.
Vi har i vår kunskapsutveckling kommit att ifrågasätta tidigare diffusa eller otrillfredställande förklaringar av centrala begrepp som kreativitet, och kanske är vi på väg att hitta nya förklaringar, inte minst i vårt utforskande av den mänskliga hjärnan. Men vad händer om vi hittar ett neurologiskt korrelat för kreativitet? Game over?
I takt med att denna kollektiva kunskapshybris tilltar riskerar vi att devalvera fantasin och nyfikenheten, och framförallt riskerar vi att bli slarviga. Vad vi måste minnas är att mycket av vår kunskap är organiserad i en stuprörsstruktur som ger oss många partiella bilder av hur verkligheten skulle kunna se ut snarare än en koherent ritning. Kanske behöver vi fler filosofer?
Hittar vi ett korrelat för kreativiteten lär vi väl bara göra oss önskvärt kreativa. Det är skillnad på den kanhända psykologiskt problematiska insikten och dess praktiska frukter.
Men problemet är knappast att vi devalverar fantasi och nyfikenhet: det finns för mycket information för att vi ska kunna kosta på oss att inte leta och rekombinera. Ingen kan överblicka den, och allt möjligt verkar finnas. Vilket leder till det verkligt stora problemet: slarvig ”science fact” där man inte kan skilja mellan framtida möjlighet, resultatet av nuvarande trender och faktiska produkter. Det finns tillräckligt med nyhetsartiklar om ”osynlighet” för att få folk att tro att fantasyns osynlighetsmantlar nog redan är här, medan verkligheten är metamaterial som gör dig osynlig för en (1!) radarfrekvens. Fakta och fiktion blandas, och risken är att man inte ser detta som något problem – konsekvenserna att tro på dumheter är ju i dessa dagar oftast inte så stora för de flesta personer. Vilket blir ett verkligt problem när beslutsfattare också följer denna princip.
Frodades inte X-files och konspirationsteorier bättre på 90-talet?
Internet innehåller en funktion av kritisk rationalism som är väl värd att ta fasta på.
Vi fick höra mycket om desinformationen från Twitterflöden från Iran, då det fanns en basij hacker bakom varje Teheran-användare.
I boken The world was going our way: the KGB and the battle for the Third World berättar Christopher Andrews om de otaliga falska nyheter som KGB planterade under kalla kriget och som först nu börjar att uppmärksammas. Världen var inte riktigt som vi tänkte.
CIA var inte främmande för det heller, och såg till att plantera stories i italienska tidningar, där man hade bättre kontroll. Då kunde amerikanska tidningar citera den italienska tidningen.
Det var lättare att infektera de centraliserade medierna och isolerade subkulturer var mer isolerade.
Var inte problemet med science fact värre tidigare?
Den enskilda konspirationsteorin eller desinformationskampanjen (min favorit var projekt Jennifer/Glomar Explorer, som fick en massa folk att fundera på djuphavsgruvbrytning i onödan) är nog mindre korrosiv än ett brett flöde av opålitlig information. De tidigare gör att man handlar fel i situationer där de är direkt relevanta och inte detekteras, medan dålig information till stor del passerar under radarn. Hur långt har stamcellsforskningen egentligen kommit? Hur farliga är GMO, nanopartiklar, kolesterol eller vaccinationer? En enkel websökning har svårt att ge en bra bild, och åsikterna i ens sociala omgivning behöver inte korrelera mycket med det verkliga kunskapsläget.