Ang. konservativa kläder: Silikonkuddar och polyester

Martin skriver om att status kring kläder och ny teknik sällan går hand i hand. Behöver kläder egentligen vara konservativa för att de ska signalera status? För något år sedan skrev jag här om högklackade skor som artefakter, och det är klart att de som något konservativt klädesplagg går hand i hand med Martins teorier.

Däremot håller jag inte med om att kläder och mode är särskilt teknikkonservativt per automatik. För även om högklackat i sig är status, är det tack vare silikonkuddar och utvecklingen av skavsårsplåster som det går att ha på sig de där skorna en längre tid. När det gäller damkläder finns det lika mycket kläder som andas och är enkla och smidiga, som krångligt med strykbehov. Status är precis lika mycket att packa lätt och ha en extra sommarklänning i handväskan, som att dra på sig en komplett kostym, och etiketten föredrar nästan den förra.

Välsydda kvinnokläder finns dessutom i de allra flesta prisklasser, ett resultat av kopior och utveckling på ett område som saknar upphovsrätt. Nanotekniken har kanske inte nått kläderna riktigt ordentligt än, men själv känner jag fler män än kvinnor som regelbundet använder strykjärn, kanske för att tekniken gått ett litet steg längre på modemarknaden för kvinnor, som nylonstrumpor, sömlösa behåar eller strykfria stretchmaterial. Eller av den enkla anledningen till att kvinnor traditionellt har fått ta hand om sina kläder själva och därför värdesatt funktion, framför männen som inte strukit sina egna skjortor genom historien.

Det är kanske där skillnaden mellan herr- och damkläder finns. Den arbetande mannen har haft en hemmafru vid sin sida som pysslade om kostymer och skjortor. Den framgångsrika kvinnan har behövt smarta smidiga lösningar för att kombinera rätt kläder till rätt tillfällen. I bästa fall har hon någon som hjälper henne med smink och hår. Och där kan man verkligen lyfta teknikens under; hudvårds- och kosmetikbranschen lever ju helt och hållet på nya ämnen, kombinationer och tekniska framsteg…

00-talet: Obeskrivbart

I termer av skifteskarakteristika har 00-talet inte kommit att betyda vad många trodde att det skulle betyda, men på sätt och vis har det gjort det ändå.

Ett skifte består av en disruptiv förändring som påverkar vår framtida grundläggande syn på hur saker och ting hänger ihop, men det är inte allt. Ett skifte omfattar även en retrospektiv eller introspektiv granskning av hur vår värld så som vi uppfattat den hittills kommer att förändras om vi förändrar vårt framtida förhållningssätt till den i enlighet med någon särskild skiftesspaning.

00-talet har inte inneburit de många framtidsspaningar som man drömde om när man under 1900-talet spelade in filmer och skrev böcker om det avlägsna 2000-talet. Med detta inte sagt att de senaste nio åren varit skifteslösa, långt därifrån. Jag tror att det vi ser när vi blickar bakåt är en ungefär nio år lång förankringprocess av skiften. Vi har tidigare här på Skiftesbloggen återbesökt och resonerat kring åtminstone John Perry Barlows vid det här laget gamla text ”An Economy of Ideas”, och Barlow är långt ifrån ensam om att återaktualiseras idag.

Många av de för sin tid extrema framtidsspaningar som kom under 1980- och 1990-talet beskriver de första skiftesspaningarna av sådana skiften som först idag är inne i en förankringsprocess. Och det är de extrema framtidsvisionerna – extrema i den bemärkelsen att de är grundliga och anstränger sig för att frigöra sig från allt sådant som tycks det minsta förgängligt –   som bäst spänner upp och bereder en idédiskussion inom sitt område. Det är lätt att i efterhand hitta profeter som beskrivit en viss händelse eller ”förutspått” någon oväntad utveckling, men det är inte det detta handlar om. Det här handlar om hur intellektuell debatt kring extrema idéperspektiv inte så mycket förutspår som förbereder för den samhällsdebatt som ett faktisk skifte för med sig och förser den med relevanta begrepp.

På samma sätt som Barlow, och andra med honom, förutspått Internets och informationssamhällets inverkan på upphovsrätten och handeln med informationsprodukter har åtminstone två andra tänkare på varsitt mycket individuellt vis beskrivit eller berört en förändring som kan sägas kappsla in alla andra pågående skiften i tysthet – språket. Donna Haraway (A Manifesto for Cyborgs: Science, technology,a nd Soacialist Feminism in the 1980s) och Sandy Stone (Will The Real Body Please Stand Up? Boundary Stories About Virtual Cultures) beskriver båda utifrån ett mer eller mindre könsidentitetsorienterat perspektiv (detta var innan genusvetenskapen ironiserade sönder identitetsbegreppet och alla försök att studera detsamma) hur informationssamhället – i synnerhet Internet – låter tidigare distinkta begrepp kollidera och flyta ihop.  Deras argumentation berör inte enbart könsidentiteter, utan tar särskilt sikte på hur gränsen mellan natur och teknik respektive mellan organism och maskin suddas ut. Det hela porträtteras väl av ett citat som Stone använder från Haraways text:

”In short, the certainty of what counts as nature – a source of insight and a promise of innocence – is undermined, probably fatally”

Utan att dra några slutsatser i denna post om könens upplösande i cyberrymden, kan vi ändå ta till vara på Haraways och senare Stones observation om språkets och begreppens oförmåga att utvecklas med vår syn på verkligheten. Det uppstår friktioner när vedertagna begrepp – begrepp vi hittills varit övertygade om att vi är överens om – plötsligt luckras upp därför att något grundläggande antagande om dem revideras eller helt upphör.

Om det är någonting som sammanfattar 00-talet så är det att förankringen av ett fundamentalt språkskifte har inletts. Vi har sett flera andra skiften förankras i debatten – inte minst fildelningsfrågan. Men vad som sammanfattar 00-talet är den utmaning vi ställts inför när våra vedertagna begrepp har tagits ifrån oss och vi står å ena sidan stumma utan lämpliga ord att beskriva vår värld och vår syn på den med, och å andra sidan vilt gestikulerande och tjattrande var och en med sina egna begrepp och beskrivningar.

Det är detta som gör att vi hittills inte har kunnat diskutera informationssamhällets moral – vi har inga gemensamma begrepp att utgå ifrån. Men det är också detta som ligger till grund för vår osäkerhet inför hur vi ska se på krig med terrorister – de är inte en krigande nation, men samtidigt är de inte civila och vi kan inte kategoriskt längre hänvisa till varje fiende som ren och skär ondska. Kanske är alla terrorister goda, kanske är Internet förkastligt och kanske är det moraliskt med targeted killings, men för att kunna enas om elelr ens diskutera det måste vi – en kritisk massa av debatten – finna gemensamma begrepp som vi i dialog kan väga och mäta utifrån.

Framtidsmannen: Som sedd på TV

När jag växte upp på 80-talet hette TV-seriernas hjältar sådant som Sonny Crockett, Zeb Macahan och Michael Knight. På film spände Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Dolph Lundgren musklerna ikapp och på skolgården pågick ständiga diskussioner om livsnödvändiga frågor som vem som skulle vinna en fajt mellan Bruce Lee och Rocky.

Skildringar av framtiden var dystopiska och brutala när det inte var rena sagor.

Johannas skiftesfråga om Framtidsmannen fick mig att titta lite extra noga på dagens TV-serier, särskilt de som försöker skildra en framtid.


Då.

En TV-serie som är en ren fortsättning på 80-talets meste machofigur, Terminator, är Terminator: The Sarah Connor Chronicles. Den ursprungliga terminatorn, i filmen från 1984, var en benhård mördarmaskin, helt avmänniskofierad och reducerad till mannens kanske mest centrala uppgift: jakten. I uppföljaren blir terminatorroboten något mer mänsklig och får också beskyddarens och fadersgestaltens roll. Mest macho i den filmen är annars Linda Hamilton i rollen som Sarah Connor.


Nu.

I tredje filmen är terminatorn en kvinnlig figur men den filmen kommer nog att gå till historien som parentes i Terminator-mytologin. TV-serien är bättre. Summer Glau spelar mördarroboten Cameron med uppgift att försvara tonårspojken John Connor mot andra mördarrobotar. Till sin hjälp har hon Johns mamma, Sarah, spelad av Lena Headey.

Som bekant för de som sett filmerna kommer John i framtiden att leda ett människornas uppror mot robotarna, som fått för sig att mänskligheten bör utrotas – termineras. Maskinerna skickar då en robot tillbaka i tiden för att ta livet av John innan han blir vuxen. Något Sarah och Cameron sätter stopp för om och om igen.

Se serien här.

En annan TV-serie med framtidsinslag är Eureka. Serien utspelar sig i en liten stad någonstans i USA där någon statlig organisation har samlat landets skarpaste hjärnor för att i avskildhet kunna forska och experimentera sig fram till nya genombrott. I detta samhälle av supergenier hamnar Jack Carter med sin dotter Zoe. Jack är stadens sheriff och en av få invånare med normal IQ och större intresse av baseball än kvantfysik.


Medelmåtta. Pappa.

En medelmåtta bland genier, alltså.

Här i ligger seriens bärande idé då Jack får med sitt vardagliga och medelmåttiga sätt att betrakta saker och ting lösa de problem som uppstår när något experiment går fel och tiden börjar gå baklänges eller en gigantisk magnet råkar dra till sig rymdskrot som bombarderar staden.


Geni. Dotter.

Högsta hönset i byn är Allison Blake. Kvinna, såklart.


Geni. Chef.

Machopriset i serien går till Jo Lupo, Jacks vapendragare och kollega. Hon läser lika gärna Guns & Ammo som Cosmopolitan (även om hon försöker gömma de sistnämnda från sin kollega).


Macho. Kompis.

På stora duken ser vi lille roboten Wall-E räddas av sin stora kärlek, den avancerade och moderna Eve. Roboten Eve är till en början avigt inställd till Wall-E men lär sig efter ett tag älska den lille krabaten. Han städar ju åtminstone upp efter sig, städrobot som han är.

Detta är bara tre exempel men de är tecken på en tydlig trend i populärkulturen: framgång, styrka och mod håller på att bli kvinnliga attribut samtidigt som mannen reduceras till medelmåttlig bifigur. Rambo-typen är ingen framgångsrik människa på 2000-talet.

Fast det är inte mannen som får stå tillbaka för kvinnan. Istället växer en ny slags idealmänniska fram som är en kombination av de båda traditionella könsrollerna.

Förenklat: män med känslor och kvinnor med stake.

Daniel Pink skriver om hur framgång hamnar hos de som kan utnyttja både den högra och den vänstra hjärnhalvan, logik och känsla. På samma sätt kommer de som kan kombinera det bästa ur de traditionella mans- och kvinnorollerna att bli vinnare. Som nämnts tidigare på bloggen håller det på att ske en uppdelning mellan kropp och identitet som ytterligare kommer att accelerera denna trend.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=OlLCqVKwWJk&hl=en&fs=1]
Stål och muskler.

Skillnaden mot min barndoms 80-tal är påtaglig. Men, någonstans på en skolgård just nu diskuterar förmodligen några 12-åringar vem som skulle vinna en fajt mellan Arnolds terminator och Summer Glaus dito. Även om vissa saker ändrar sig kan vi vara rätt säkra på att andra är sig lika. Jag skulle dock sätta en 50-öring på Glau.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_RGQGI7V8o8&hl=en&fs=1]
”Some times they go bad.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Framtidsmannen: macho och mes

Det är dåliga tider i ekonomin. Det brukar man säga leder till att mer traditionella könsroller kommer tillbaka. Det tror inte jag. Framtidens man, som Johanna frågar om blir olika manligheter

Frågans laddning kommer ju från feminismen och att den fokuserades i 50-talets USA. Enormt många fler möjligheter för kvinnorna, samtidigt som tudelningen mellan arbete och hem upplevdes som alltmer påtvingande. Visst steg antalet kvinnor på amerikanska arbetsmarknaden från 18,9% år 1890 till 25,8% år 1940 (enligt Brink Lindsey i boken The Age of Abundance) men synen på kvinnan i hemmet var kvar, och därför blev The Feminine Mystique av Betty Friedan så kraftfull. I kombination med delvis marxististiska och existensialistiska idéer blev den andra vågens feminism en krutdurk även om vi inte talar om radikalfeminism à la Andrea Dworkin. I segern över bristen fördes den sociala och politiska kampen över till kampen om kulturell acceptans och där kampen stämde överrens med reella förbättringar för det kapitalistiska samhället så slog kvinnorna igenom.

I nuläget så har förstås helt andra möjligheter öppnats upp för kvinnor. Journalisten Anders Rydell frågar var grabbarna är när kvinnorna plötsligt kommer fram i utbildning och arbetsliv. Alpha Girls boken av Dan Kindlon den går in på att beskriva unga elittjejers attityder. Nu tar de över, hej då gubbe.

När identiteterna har rubbats och en man inte längre behöver ha ett jobb, så behöver inte pojkar vara bättre, och de halkar efter. En liknande attityd fanns i boken Stiffed Susan Faludi (Ställd-sveket mot mannen på svenska, men förlaget Ordfrontsläppte originalets amerikanska undertitel) där den gamla fina manligheten bryts upp av den kommersialiserade Calvin Klein modellerna av manligheten

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-SA3ZKWkO4Y&hl=en&fs=1]

Stjärnor som Susan Faludi och Naomi Wolf har nog tappat sin glans sedan länge, med att nästan bli traditionalistiska (läs Cathy Young i Reason om den organiserade feminismens förlorade väg).

Are chavs the only real men? När jag söker svaret i den nyligen utkomna antologin Pittstim så hamnar jag i samma kritik som kom upp mot Faludi. Boken berättar inte bara historier om hur det är att vara man, i kissbombningens spår så dyker det snarare upp vissa problematiska manligheter.

De äldre begreppsapparaterna som fördes över från kulturkrigets USA, har fått problem, även sina försök till försoning mellan essentialism och den i Sverige starkare strukturalism. Den manlighet som verkar vara mest i kris och osäker verkar ses som en mycket traditionell arbetarklassmanlighet. Det beror nog inte på kris för manligheten i sig och att svara med att utvidga offerstatusen till män tror jag inte löser problemen.

Jag tror vi skall vara långt mer försiktiga än slutsatserna från Alpha Girls av Dan Kindlon, och förändringarna kan vara ojämna.

De nya manligheterna kommer att experimenteras fram, kanske med den tredje platsen borta från hemmet och arbetsplatsen som bas. Internet har redan nu blivit en sådan tredje plats. Där börjar vi röra oss mot frågor som morfologisk frihet genererar. Det ger möjligheten att kombinera ihop element från macho och mes, men det blir lokala pragmatiska kombinationer som utgör manligheten.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Framtidsmannen

Det är inte bara den här bloggen som använder sig av begreppet skiften. På Malmö Högskola annordnas det ”skiftesföreläsningar”, ett koncept som varit så lyckat att kvällens tillställning var nummer 92 i raden. Eftersom att undertecknad är (hyffsat) nyinflyttad Malmöbo och av en helt annan anledning studerat berörda doktorsavhandling in i detalj, bygger denna veckas skifte delvis på socialantropologen Fanny Ambjörnssons avhandling ”En klass för sig”.

De senaste decennierna har synen på genus förändras, både i den politiska diskursen och i den vetenskapliga forskningen. Genusvetenskapen är ibland frågasatt som vetenskap, och är inte minst kontroversiell då synen på kön ofta grundar sig i någon form av politisk uppfattning. Socialantropologen Fanny Ambjörnsson gav sig tidigt detta seklet ut i två gymnasieklasser – en samhällsklass och en barn & fritidsklass – och studerade tjejernas tillvaro utifrån både ett genusperspektiv och ett klassperspektiv.

Ambjörnssons forskning går in i tjejernas vardag, hur de uppfattats av omgivningen och påverkas av normen om hur den ”normala perfekta tjejen” skall vara. Kanske har hennes forskning också påverkat andra att ta tjejer lite mera på allvar och se bortom stereotyperna om tysta flickor med pojkidoler på väggarna.

Genusskapande är en process som pågår hela tiden. Oavsett vad en person har för bakgrund och förutsättningar, är omgivningens förväntningar någonting alla måste brottas med för att vara del av den sociala gemenskapen. Hur kvinnor förhåller sig till detta är någonting som diskuteras och debatterats flitigt, och utgångspunkterna kan vara allt från biologi och patriarkat till heteronormativitet och könsmaktsordning.

Veckans skifte handlar inte om att diskutera kvinnors situation eller diskutera navelludd om strukturers varande eller inte varande. Framtiden är nämligen inte ensidig. Veckans skifte handlar om det manliga genuset. Kommer framtidens män vara mer som kvinnor? Kommer männen behöva hävda sin manlighet? Kommer det finnas någon skillnad mellan män och kvinnor i framtiden? Var hamnar männen i det sociala spelet? Frågorna är många, men jag vill helt enkelt veta; vem är framtidsmannen?

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Kön och prestation

Fram till och med OS i Atlanta 1996 var alla kvinnliga idrottare tvingade att lämna ett könstest för att bevisa sin biologiska hemvist. På grund av viss felmarginal upphörde testernas obligatorium, och sker numera endast i fall då någon misstänks fuska.

Kön har av någon anledning alltid varit mycket väsentligt inom sportens värld, och få är de grenar där kvinnor och män tävlar gemensamt, och i de fall kvinnor råkar vara bättre, skall det helst sopas under mattan. Kvinnor och mäns resultat i mer muskelmassekrävande grenar närmar sig också varandra. I 100metersprinten ligger världsrekordet för kvinnor på samma tid som det låg för männen under 1920-talet.

Nu ligger det kanske någon charm i att atleter i event som de olympiska spelen skall tävla mot varandra utan att förbättra sina chanser med något annat än hederlig träning, men vari ligger egentligen skillnaden mellan proteinpulver, höghöjdsträning och välregisserade fyspass, mot att åstakomma samma saker genom kemi och biologi?

Vad är det egentligen som säger att kvinnors medfödda biologiska förutsättningar för att bli starka atleter, inte borde ses som ett handikapp i idrottsammanhang, ett handikapp värt att göra någonting åt, för att sedan låta kvinnor och män tävla sida vid sida. Med tillåten och accepterad kroppsförbättring, hade de biologiska könsgränserna kunnat bli överflödiga; tävlingar och rekord hade genomförts på lika villkor.

De senaste hundra åren har den tekniska utvecklingen suddat ut mycket av nödvändiga könsskillnader. Den fysiska råstyrkan (muskelmassa), och kanske lätt smidighet är punkter kvinnor och män skiljer sig åt. Dessvärre finns det fortfarande ett stort tabu mot att ändra på det och sudda ut könskillnader med kroppsförbättring.