Ang. Transsexualitet och transhumanism: Kontinuerligt misstag

På omslaget till Power – ett samlingsverk med texter, intervjuer och föreläsningar av Michel Foucault från perioden 1954-1984 – står följande citat att läsa:

”Nothing is more dangerous than a political system that claims to prescribe the truth”

Som Alexander Funcke mycket riktigt antyder i veckans skifte, är stasismens förmåga att att förvägra förändring lika instinktiv som grundlös. Könsbegreppet har kommit att få en binär innebörd, liksom sexualitetsbegreppet kommit att begränsas till en rad fastställda och distinkta kategorier. Vad som glöms bort är att diskretiseringen bara existerar som en språklig hänvisning till en kontinuerlig biologisk mångfald och ett kontinuerligt spektrum av preferenser.

I nr 3 2006 av magasinet Neo konstaterade Annica Dahlström, läkare och professor i neurobiologi, att könet sitter i hjärnan. Dahlström visar att olika aktivitet och proportioner mellan olika delar av hjärnan är starkt korrelerat till människans beteende och sexulaitet. Anledningen till att det är så lockande att göra en enkel kategorisering är att statistiken stödjer det, då de flesta män agerar på ett visst sätt och de flesta kvinnor på ett annat. Vad som faller bort i en sådan analys är alla dem som ligger emellan statistiska extrempunkter, och kanske är det lätt hänt eftersom vi helt enkelt saknar förmåga att identifiera och känna igen dessa.

Människor identifierar, känner igen och bedömer varandra utifrån grovt tillyxade kategoriseringar helt enkelt för att vi biologiskt inte förmår bättre (än). Hur ofta har man inte mött någon på ett tåg som alldeles säkert hade precis likadana ögon som en gammal vän eller partner, och hur osannolikt är inte det egentligen?

På samma vis bygger språklig kommunikation på diskretisering och enklare kategorisering (tings förhållande till varandra och en själv), något som ytterligare bygger på illusionen av att kategoriseringen i själva verket skulle vara naturlig, av någon oviss gud given. Frågan är om den mänskliga ivern för mönsterigenkänning och kategorisering rättfärdigar att varje individ ska tvingas anpassa sig till dessa artificiella, approximativa kategorier? Borde inte istället kategorierna iterativt anpassas till den empiriska verkligheten? Om svaret på den första frågan är ja, så bör lagstiftarna genast frysa kategoriseringen och införa straff för allt som antyder dess bristfällighet. Om svaret å andra sidan är nej, bör lagstiftarens uppgift istället vara att minimera den kategorisering som krävs för att stifta lagar, och omintetgöra de lagar som upprätthåller förlegade kategoriseringar. Om människor utvecklas, behöver då inte även våra kategoriseringar göra det?

Foucaults påpekande om maktens förhållande till sanningen gör sig utomordentligt väl till pass i betraktandet av individuella egenskaper och karakteristika, inte minst sexualitet och kön. I föreläsningsavsnittet Truth and the Juridical Forms i samma bok som ovan skriver Foucault:

”Indeed, I would be very pleased if at the end of each lecture you would voice some criticisms and objections so that, insofar as possible and assuming my mind is not yet too rigid, I might gradually adapt to your questions and thus at the end of these five lectures we might have done some work together or possibly made some progress

I will try to present what constitutes the point of convergence of three or four existing, already-explored, already-inventoried series of inquiries, which I will compare and combine in a kind of investigation. I won’t say it is original, but it is at least a new departure  ”

Hur anspråkslös och simpel Foucaults inledning än må låta, är det ändå den kanske viktigaste läxa såväl lagstifatre som människor i allmänhet kan lära sig. Vi uppfattar inte allt, vi uppfattar allt på olika vis och tillsammans kan vi kanske uppfatta vad vi inte uppfattat själva.

Ang. Transsexualitet och transhumanism: Provokationens normaliseringsprocess

När jag var tolv år och gick i sjätte klass fick vi en ny lärarkandidat till skolan. Hon hette Marie, var lite äldre än de andra lärarstudenterna som då och då kom till skolan, var ofta klädd i kjol, hade långa målade naglar och en vag skäggstubb.

Marie höll på att genomgå ett könsbyte från man till kvinna, någonting som tydligt syntes. Som tolvåringar på en landsbygdsskola i ett samhälle där könsroller var tydliga faktum, var vi stundtals riktigt elaka mot Marie (som i sin frånvaro kallades för ”Mats-Marie” då Mats var hennes tidigare namn), snackade skit om henne, och skrattade åt att hennes medicinering i bland fick henne att somna till under lektionerna.

Jag hoppas att hon i dag kan förlåta våra barnsligheter.

I dag, tio år senare, är könsbyten och transsexualism politiskt korrekt och mindre tabu. Könsbyten är ovanliga, men de förekommer. Dock har lagstiftningen inte hängt med lika väl, och kastrering, namnbyten och tvångsskilsmässa kan bli onödiga byråkratiska hinder. Behovet att definiera en annan person efter kön verkar fortfarande vara stort.

Transpersoner provocerar genom att ta könsrollerna till sina ytterligheter. Hela dogmen att man som person skall kunna vara vem man vill och stå för den man är utan att behöva sätta kniven i sig, förändra sig utseendemässigt för omgivningens skull, ruckas i sin grundval när en person vantrivs så mycket i sin kropp att den byter kön.

Samtidigt snuddar transpersonerna i sitt könsidentitessökande nästan till konflikt när feminister, liberaler och politiskt korrekta personer förespråkar individualism och könsrollsbrytningar. Etiketter både förkastas och lyfts upp i sökandet och skapandet av nya normer, genus och identiteter.

Lagstiftningen skulle mycket väl kunna göra sig av med könsbegreppet. Ur ett samhällsintresse borde kön inte vara intressant att registrera någon annanstans än i sjukvårdsjournaler. Oftast är könstillhörighet något uppenbart, men utanför vården tappar det relevans. Vad människor sedan väljer att göra med sina egna kroppar borde, ur ett samhällsperspektiv, vara precis lika orelevant.

Får elitidrottare vara lika dopade som pensionärer i framtiden?

I dag börjar OS i Beijing under den dubbeltydiga parollen One World, One Dream.

Precis som vid alla större idrottsevenmang de senaste årtiondena så har det redan innan spelen funnits en hel del fall av dopade idrottare. Det kommer inte att förändras, snarare ser vi här ett skifte på gång inom idrotten: att anpassa sig till resten av samhället.

Jag och Julian Savulescu skriver i dagens GP om EPO-dopningen och i DN skriver Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini om att det är lika bra att tillåta dopning i elitidrotten. Bengt Saltins påpekande om antidopingbyrån WADAs tester har väckt uppmärksamhet.

Att fortsätta vidga kriterierna för dopning till fler preparat kommer inte att gå bra. Vi är alla onormala på något sätt, och vi riskerar att den tragiska historien med skidåkaren Eero Mäntyranta får fler uppföljningar.

En hårdare testregim riskerar också att sprida sig vidare i samhället, om det är OK att bryta ned den personliga integriteten för idrottare vid testerna. Trots allt har ju elitidrottare hårdare drogtester än personal på kärnkraftverk.

Sedan så håller medicinens gränser mellan botande, förebyggande och förbättrande medicin blir allt mer otydliga. I dag används syntetiskt testosteron i åldringsvården. När människor får möjligheten att förbättra sin kropps funktioner på ålderns höst kommer många att ta den. Vi som inte tävlingsidrottar, varför ska inte vi få bli starkare, piggare och friskare?

Istället för en ”ren” idrott borde vi inrikta oss på en säker idrott

Pingat på Intressant.se

Ang. Transsexualitet och Transhumanism: Bortom identiteterna

Alexander Funcke tar upp ett viktigt ämne, om hur människans identitet rent fysiskt kan förändras av dagens medicin. Varför måste transsexuella kastreras för att passa in i en könsidentitet?

En del av svaret finns i Funckes argumentation mot queerperspektivet

Michel Foucault, som brukar kallas en av queerteorins andliga fäder, hade inte riktigt varit tillfreds med vår tids identiteter. Visst var det mer möjligt att vara öppen om sexuella läggningar och preferenser, men faran han såg var att det snarast skulle byggas upp starka begrepp kring dem, som snarast kunde bli en mer repressiv era.

Foucault har en poäng. Mycket av dagens sexualpolitik som förs av RFSU, RFSL och andra politiska intressen är begränsad till fixerade politiska kategorier, och kan inte se implikationerna av den kulturella mångfaldens utveckling. Så fort en ny grupp i samhället identifierats har den ramats in av ortodoxier och rigida definitioner på hur en gruppmedlem skall vara. Mångfalden borde istället vara en kraft för oändlig delbarhet.

Begrepp som HBT står för dessa identiteter, och kanske medicinens termer som MSM (män som har sex med män), KSK (kvinnor som har sex med kvinnor), MSK (män som har sex med kvinnor) och KSM (kvinnor som har sex med män) skulle vara bättre då de inte omfattar en hel identitet utan begränsar sig till sexuella handlingar.

Det skulle behövas en ny sexradikalism, från dagens rätt stillastående sexualpolitik, som främst verkar kretsa kring äldre strider.

Till viss del kan en sådan debatt anas i den så omdebatterade boken Bögjävlar

Brink Lindsey skriver i boken The age of abundance om subkulturernas intåg i USAs mainstream. Kanske att garderobens djup underskattades. Den första aktivismen, och de stora segrarna, vanns av dem som inte kunde kunde stå inne i garderoben. Öppenheten gjorde att även de längst bak kunde komma fram, och de delade inte nödvändigtvis den specifika kultur som skapats. Det brukar heta att subkulturen urvattats, kommersialiserats, repressiv tolerans men är snarast det som möjliggör för fler att ta del av den ökande friheten.

Det är ur individens autonomi och värdighet i enskilda fall- den morfologiska friheten jag tror vi kan finna en väg framåt för att bemöta rädsla och kontrollkrav. Mångfalden är en kraft för oändlig delbarhet.

Könsbyten har gått från något extremt sällsynt och chockerande till något fortfarande ovanligt, men nu på sin höjd märkvärdigt och kittlande. Det är tänkvärt hur många som idag inte ens kommer ihåg den transsexuella israeliska artisten Dana International som 1998 vann Eurovisions-schlagerfestivalen. Det är ett steg i rätt riktning.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=pdZi84F-Fsk&hl=en&fs=1]

Då kommer också transhumanismen till sin rätt, när vi själva har rätt att förändra våra kroppar till vad vi önskar. Till att bli man, kvinna eller något annat, och inte för att tillhöra en viss identitet.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Transsexualitet och Transhumanism

Om man är riktigt PK, som i politiskt korrekt och inte något annat, så vidhåller man att kön minsann är en hetronormativ konstruktion som hör till en diskurs som numera är pasé. Om man istället är en reaktionär, gärna religös, s k pösmunk, så vidhåller man att könsrollerna är en viktig del av moralen—och därmed staten.

Jag tilltalas inte av den postmodernistiska hållningen med vilken queerteoretikern avfärdar könsrollen som blott en konstruktion. De tar i och med den hållningen helt avstånd från vad vi kan se att evolutionen har skapat vad det gäller fysiologiska skillnader—och ofrånkomliga rollfördelningar, som vid t ex havandeskap.

Detta sagt, så är det än mer perverterat att låta staten försöka frysa och upprätthålla könsrollerna som de såg ut vid ett visst tillfälle.

Idag är Homo- och Bisexualitet allmänt accepterat. De sociala koderna har uppdaterats på detta område efter att statens orättfärdiga fördömande slutligen blivit skärskådat. Men hur är det med T:et?

T—som i Transperson är en skara av bl a transvestiter och transexuella.

Transvestiter är något som de flesta associerar till dragqueens och därmed förknippar med något lätt löjeväckande, men inte särskild hotfullt. Transsexuella är däremot något som verkar upplevas hotfullt.

I SOU 2007:16 ”Ändrad könstillhörighet” så talar man klokt om att det vore fel att detaljreglera det medicinska arbetet, man förklarar även att man kan identifiera man och kvinna på olika sätt. M h a kromosompar, externa könsorgan eller…

En annan definition hör samman med möjligheten att bli far respektive mor till ett barn. Detta är av intresse för frågeställningen om borttagande av könskörtlarna på en person som ansöker om ändrad könstillhörighet, en åtgärd som så gott som samtliga sökande begär tillstånd till och som i princip samtliga sökande klarar av att medicinskt genomgå.
Vi anser det vara rimligt att kräva att en person som har kvinnlig könstillhörighet inte har manliga könskörtlar och tvärtom. Även om det framstår som ett extremt undantagsfall, vill vi undanröja möjligheterna att en person som är folkbokförd som man föder ett barn.

Så där motiverar man tydligen kastrering av människor! Man tar en utav definitionerna (om nu någon juridisk definition alls är nödvändig!) och konstaterar att den ger upphov till ett ”problem”. Men vari ligger egentligen problemet? Utredningen fortsätter med att åberopa eventuella medicinska risker—en detaljstyrning om något? Och enbart ett par paragrafer under den kloka insikten om hur kunskaperna inom medicin utvecklas fort och hur det gör detaljstyrning dumt.

Vidare är de administrativa problemen som uppstår vid ett könsbyte som utredningen försöker tackla rent idiotiska! Vad är egentligen det ursprungliga problemet? Är det namnbytet? Nej, det är något som förekommer bland gemene man och kvinna vid giftermål eller efter andra infall.
Problemet är personnumret. Personnumret kodar nämligen vilket kön du har och som i och med denna lagstiftning skall behöva ändras efter ett könsbyte. Kanske är det något som känns viktigt för den idag transsexuella, men det är egentligen blott ett implementationsfel som verkligen behöver fasas ut.

Vad det gäller kastreringen så tror jag utredningen visar på en rädsla för det nya. Man tror sig veta vad män och kvinnor är enligt sina alternativa definitioner. Men en man som kan föda barn känner man inte till och man vill därmed, med konservativ slutledningsförmåga, inte känna till någon heller.
Det är ett uttryck för vad Virginia Postrel kallar stasismen, som med rädslan i högsta hugg vakar över de förändringar, administrativa, som reella som förekommer—ständigt beredda att kväsa den minsta tillstymelse av just förändring.

Förändring som inte är positiv självdör. Således kämpar stasisterna som hårdast emot den positiva förändringarna. Den dagen transhumanisterna har ett nytt stort framsteg att glädjas över är det denna front man skall möta.

Liberalismens kris är ideologiernas kris

Waldemar Ingdahl bjöd på veckans skifte i form av liberalismens kris.

Min korta kommentar och skiftesspaning är att det snarare handlar om ideologiernas kris. Politik har blivit ett taktiskt rösträknande med trianguleringar och väljargruppsundersökningar istället för vilja och hjärta. Detta gäller inte bara den ”liberala” alliansen utan alla riksdagspartier.

Förklaringen ligger delvis i precis vad Waldemar skriver: politiken är reaktiv på samhällets förändringar. Man tar inte ställning till något förrän det är tydligt vad väljarkåren anser. När en förändring når fram till politikens domäner har den redan skett, mätts och paketerats.

Politik har blivit snabbmat. Billig, lättsmält och anpassad för den bredaste massan.

Inget fel i detta, förvisso, om det hade funnits utrymme för alternativa uppstickare i form av hungriga entreprenörer och politiska förändringsagenter som kan fånga upp nya frågor och göra till sina egna.

Sådana individer saknas helt i partipolitiken. De som försökt har blivit slätstrukna och lättuggade anpassningar till den rådande plus-menyn.

Ett personvalsparti skulle kunna råda bot på den avsaknaden och bjuda på lite mer, och välbehövligt, tuggmotstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ang. Liberalismens kris: Hotet från överförmyndarna

Waldemar Ingdal kastade tidigare i veckan ut frågan om vart liberalismens kurs riktas, och skrev om hur stor besvikelsen mot den borgerliga regeringen varit.

Kanske beror det på att vi liberaler är så vana vid att befinna oss i opposition, att när en regering med någorlunda liberala aspirationer tillträder, läggs all hopp om frälsning hos dem, trots att vägen till ett friare samhälle är svårare att så att gå. Kombinerat med en regering som tror att de måste hålla sig till ett visst spår för att behålla makten i fyra år till, snarare än att åstadkomma verkliga förändringar.

Kanske är det också därför som alliansregeringen faktiskt kan vara den boost som vi liberaler behöver för att både i debatt och praktik hitta tillbaka till ideologin. När partier som i opposition verkar vettiga, inte klarar av uppgiften när de väl sitter vid makten, och kompromissandet och köpslåendet med rättigheter och värderingar synas i dagsljus, finns det helt plötsligt en plats för en mer ideologisk liberalism i debatten.

Diskussionerna kring FRA-frågan har dessutom visat att det finns en stor gräsrotsrörelsepotential i frågor som rör liberala värderingar. Sakfrågor berör inte längre enbart unga vänsterkids i palestinasjal och ett överflöd i knappar, utan har rotat sig fast vid köksbordet hos vaniljsvensson.

FRA-frågan har också gjort skillnaden mellan stat och folk betydligt tydligare. Reinfeldt och resten av regeringens bemötande av kritik när det gäller massövervakningslagen har gjort att fler än en och annan diskriminierad kvinna kännt sig klappade på huvudet som lilla gumman. Motståndet mot överförmynderi får potential att växa, och därmed även ett ökat intresse för ekonomisk frihet.

Det positiva i att den personliga integriteten hotas, är att fler ser vikten av att den bevaras. Med frihet i den personliga sfären kommer viljan att utnyttja den, och moralistiska trygghetslagar kan ifrågasättas.

Utmaningen är att från partipolitiskt håll möta liberala krafter och ge ifrån lite mera makt till folket. Annars kommer en borgerlig regering med liberala ledamöter däri, ha svårt att få något som helst förtroende i framtiden och i stället flyta ihop med tidigare regeringar till ett enda etablisemangssammelsurium.

Ang. Liberalismens kris: Maud det dynamistiska alibit

Alliansen är en stasistisk samling. Vilket är lätt att deducera ur det faktum att de, så när som på arbetslinjen, är en karbon-kopia av Sveriges stasistiska urmoder, socialdemokraterna.
Med min, kanske i överkant cyniska, karbon-kopie-inställning så är det inte mycket till kris för liberalismen. Det är dock en kris för liberalerna som är tänkta att se alliansen som deras ”lag”. Här kan det sista partiet som Nicklas Lundblad diskuterade i förra veckans skifte orsaka ett tapp för alliansen p g a minskad mobilisering.

Det kan i den bästa av världar leda till att alliansen m h a fingerkänsla inser att de behöver skifta tillbaka till en mer ideologisk utgånsgspunkt för att värna om sina kärnväljare. Kanske var det detta de fick lära sig av Rove—som skall vara något av ett mobiliserings-guru? Men knappast.

Johan Norbergs soffiga uttalande till trots så tror jag att hösten 2010 kommer de flesta av oss ideologiska liberaler skruva på oss, suck djupt och sedan kryssa någon som trots allt lyckas uppfattas som en uns liberalare än de övriga. För det är ju trots allt så att pest eller kolera inte är ett val mellan två lika horribla företeelser—nu minns jag inte vilket som är värst, men har hört att man bör föredra det ena.
Och alliansen kan komma att kvarstå som the lesser evil—speciellt om man bussar Maud på kärnväljarna.

Och förändringarna uteblir. Sossarna vinner valet. Reinfeldt avgår och först nu kan någon axla manteln som inte har tagit avstånd från allt vad ideologi heter. Ursäkta mitt trötta raljerande.

Vems är datormolnet?

Computer Sweden skriver om att Jättarna bygger datormolnlabb

Intel, Yahoo och HP startar ett labb, för att forska om datormoln.

Mjukvaran skall bli open source och man tänker dela med sig.

OK det är Gartner stora trendspaning för i år, cloud computing där molnet är en via nätet tilldelad minnesresurs istället för en annan maskin. Det som tidigare var programvara blir tjänster ”Everything as a Service” EaaS. Det verkar som om det är en bit kvar innan serverhallen sugs upp i datormolnet, t.ex. får man betala för upptiden på EC2, men utvecklingen har gått framåt. Molnet av de ihoppkopplade servrarna kan sedan t.ex Amazon, HP eller Google administrera.

Fördelarna är mycket lockande, servrar används när de behövs, lägre investeringar i maskinvara, går att skala upp massivt, lägre energiåtgång och lättare åtgång som är oberoende av vilket verktyg du använder för access. Det torde vara särskilt lockande för mindre företag.

Jag kanske är miljöskadad av den senaste tidens debatt om integriteten, men ett aber jag kommer att tänka på är just att mer av min information hamnar utanför min kontroll med ökad virtualisering. Är detta en risk? Kan den designas bort?

Pingad på Intressant.se

Veckans skifte: Liberalismens kris

Det är ingen tillfällighet att vi på Skiften de senaste veckorna har diskuterat teman som tangerat FRA-lagen.

Förutom att vara sommarens stora snackisföljetong så är det så klart en viktig principfråga, som öppnar en långt mer intensiv debatt kring informationssamhället.

Reaktionerna i bloggosfären har efter den borgerliga regeringens genomtrummande av lagen varit oerhört starka. Johan Norberg skrev om en borgerlighet utan principer och ideologi, Johan Ingerö om socialliberalismen som hållning istället för ideologi, Blogge Bloggelito ställde upp borgerligheten mot liberalismen, Louise Ps Frihetspropaganda kritiserar en lång svensk historia av blek paternalistisk liberalism och Mothugg lägger ansvaret hos panglossliberalismen.

Besvikelse efter genomdrivandet? Över att man ansåg att vissa liberalt profilerade riksdagsledamöter svek? Jo, delvis, men jag anar också ett skifte i samhällsdebatten och över vilka frågor som kommer att stå i centrum. Kanske ett skifte som varit på gång länge. Och det är som Mattias Bengtsson, tidigare chef för Timbro, skrev i Svensk Tidskrift bättre att ta ut en ny kurs än att vara arg.

OK, vad är den nya kursen? Jag tror att det handlar om att se att politiken är en eftersläpande indikator på vårt samhälle. Man behöver inte kunna dra sig till minnes DDR-Sverige för att se att vi har fått allt större utvidgning av vårt sociala och ekonomiska liv och som vi tagit upp mer individualiserad service, kultur och konsumentprodukter på varje nivå. Vi har en högre nivå av tolerans och långt fler krav på vård, skola, omsorg. Vi kanske är bara till 40 procent fria (läs boken), men det uppfattas av många som att de procenten köper oss långt mer frihet än tidigare. Den stora diskussionen om ekonomin verkar över.

Det blir nog att ta tag i nya politikområden, som t.ex. integritet, och börja det politiska samtalet utifrån det. Virginia Postrel ställde upp i sin bok Framtiden och dess fiender (svensk översättning tyvärr slut, se här) upp en användbar alternativ skala för dagens politik att orientera sig i. Hon anser att det är mer fruktbart att dela upp politiken i dynamister och stasister. Dynamisterna önskar mångfald i sina lösningar, medan stasisterna önskar kontroll: den enda bästa vägen. Denna brist på flexibilitet har allt svårare att fungera med ett mer komplext samhälle, och dess praktiska misslyckanden blir lättare att angripa.

Virginia Postrel byggde ut sina tankar i ett föredrag i Vancouver 1999

The most potent challenge to markets today, and to liberal ideals more generally, is not about fairness. It is about stability and control—not as choices in our lives as individuals, but as a policy for society as a whole. It is the argument that markets are disruptive and chaotic, that they make the future unpredictable, and that they serve too many diverse values rather than “one best way.” The most important challenge to markets today is not the ideology of socialism but the ideology of stasis, the notion that the good society is one of stability, predictability, and control. The role of the state, in this view, therefore, is not so much to reallocate wealth as it is to curb, direct, or end unpredictable market evolution.

Virginia Postrel vid ett tal i Kansas City

Kris brukar förknippas med en negativ utveckling, men det är också ett tillfälle att se över vilka frågor man prioriterar och de egna strategierna.

Pingat på Intressant.se