Ang. Det sista partiet: Vem bryr sig egentligen om bloggarna?

Att bloggarna skulle vara det sista partiet med makt över den ack så viktiga mobiliseringsvariabeln förutsätter att bloggarna har ett enormt genomslag.
Något som de verkligen har haft i frågan om FRA, men det är en isolerad fråga och kanske inte den mest typiska. De flesta frågor delar bloggosfären och väljarbasen. FRA-frågan gjorde det inte.

Det är trots allt en begränsad del av väljarbasen som följer med i den politiska debatten och en än mer begränsad som läser politiska bloggar.
Här tar pratarna, som Joakim nämnt, rollen som länk mellan de som tagit del av information och de som inte prioriterat att göra det.
Men det faktum att pratarna genom den sfäriska bloggmegafonen plötsligt har potential att nå många fler betyder tyvärr inte att fler kan tänka sig att prioritera ett förkovrande i den aktuella politiska verkligheten—de klassiska pratarna är därmed fortfarande viktigare.

Jag tror att FRA-lagen hade mött betydande motstånd även utan bloggosfären, den tredje statsmaktens oförmåga att lyfta frågan förens det nästan var försent till trots. Troligtvis inte med samma kraft, men kanske tillräckligt.
Vidare tror jag likt Johanna att bloggosfären inte kan påverka mobiliseringsfaktorn i någon kreativ riktning, men tydligen positiv destruktion. I politiken behövs det alternativ och inte bara brist på mobilisering för de dåliga alternativen.

Slutligen, om man, precis som jag, är (*host*, var) intellektuellt handikappad och inte känner sin Max Weber så kan man ta sig i genom detta nedkokade koncentrat för att få en påminnelse och/eller överblick.

Ang. Det sista partiet: Inte en produkt, ett symptom!

Nicklas Lundblads weberska analys av bloggosfären lämnar mig med en orolig fundering: Vad händer om bloggosfären inte är en produkt, utan snarare en indikator?

Det svenska systemet tycks implodera under sin egen oförmåga, och efter att ha sett så väl vänster- som högerstyre resultera i så uttänjade kompromisser att de inte längre uppfyller de värden besluten först var inriktade på att säkerställa. I FRA-debatten har alla svar och kommentarer från makthavarmegafonen låtit klargöra vad svensk politik allt mer kommit att handla om: kompromisser och beslut för kompromissernas och beslutens egen skull.

I FRA-frågan har man pratat om vad man tänker eller vill göra med de befogenheter som lagen ger, och inte en enda gång har man besvärat sig med att fundera över beslutets principiella innebörd, det vill säga vad man kan göra med de nya befogenheterna (Se Roland Poirier Martinssons utmärkta kolumn på ämnet). Den typen av resonemang borde vara omöjliga, de borde inte accepteras av väljare. Det är en enormt kortsiktig mentalitet som svenska politiker uppvisar, och det ger oss som Johan Norberg så väl påpekar all anledning att granska inte bara FRA-frågan utan hela maktapparatens och alla makthavarnas demokratiska hälsa.

Reduceringen av maktdelningen i det svenska systemet tycks kräva en principiellt resonerande och ideologisk regering och riksdag, eftersom allt fler utredningar blir allt kortare och allt oftare utförs av en enda utredare (som till skillnad från de flesta grupper kan antas vara mer partiska åt egna intressen). Att låta ett sådant statsväsen styras av en ideologilös ledning (som helt glömt sitt förflutna och sopat gamla sanningar under mattan) skapar inte bara kortsiktiga, utan även inskränkta beslutsunderlag och beslut. Beslut som ibland blir lagar.

Tänk om bloggosfären, det sista partiet, inte är en produkt, så mycket som ett symptom. Pratare är ingenting nytt, men bloggosfärens förmåga att sticka ut från maktharvarpolitikernas tomma ord tycks tudelad. Förutom pratarnas traditionella roll, har bloggosfären även kommit att bära ideologins kanske sista fana i Sverige. Och det sticker i ögonen, för det påminner om det ansvar som faktiskt vilar på, och som medborgarna lagt hos, männen och kvinnorna med de tomma orden. Måtte de inte tappa balansen när de dagarna i ända slår knut på så väl sig själva som varandra.

Ang. Det sista partiet: Den bekväma soffan lockar

Nicklas Lundblad gästbloggade tidigare i veckan om bloggosfären som det sista partiet. Bloggarna kan påverka mobiliseringsgraden hos väljare, lätt dissa etablerade partier på valdagen till förmån för en mjuk och skön soffa, eller se till att ett partis väljare faktiskt går och röstar.

Sympatier i all ära, men för att politiska skiften skall ske behövs det människor som går och röstar. Problemet uppstår när de politiska alternativen ligger för långt ifrån väljarskaran. När en ideologiskt livligt debatterande bloggosfär kan driva sakfrågor utan dess like, men utan ett alternativ bland de pragmatiska politikerna. Vad händer egentligen när viljan till förändring finns, men inte alternativet?

Soffan blir bekvämt lockande och mobiliseringen uteblir så länge alternativet inte är övertygande.

Ang. Det Sista Partiet: Personvalsparti kan revitalisera svensk demokrati

Nicklas Lundblads gästinlägg om det sista partiet leder fram till frågan om hur ett modernt politiskt parti skulle kunna se ut. Ett parti som tilltalar den interaktiva medborgaren.

Svaret kan finnas i något man kan kalla Personvalspartiet.

Ett sådant parti är ett tabula rasa, ett tomt ark, som under en mandatperiod fylls på med innehåll genom att låta människor kandidera på en för ändamålet uppsatt hemsida.

Kandidaterna får driva sina egna agendor men en omröstning såväl som en ständigt pågående debatt fortlöper på Personvalspartiets hemsida (och såklart på resten av nätet). Någon månad innan mandatperiodens slut och före valet inför nästa mandatperiod fryses listan över kandidater och listan blir en ”vanlig” partilista som faller under de gällande reglerna för partier och val till Sveriges riksdag.

Det finns ingen partiledare, ingen partipiska och inga partiböcker man måste dyrka.

Det enda som finns är individer med en vilja att förändra. Individer som står direkt ansvariga mot sina väljare.

Säkerligen kommer koalitioner och samarbeten som påminner om partier att uppkomma. Detta bör uppmuntras. Varför? Jo, man vill undvika en situation där ett fåtal superkandidater får en oproportionerligt hög andel röster. En sådan fördelning av röster skulle kunna kritiseras för att vara odemokratisk.

Ett parti som detta skulle kunna gå att bygga med tämligen sparsamma resurser. Något säger mig att det skulle tilltala webbgenerationen betydligt mer än något nytt missnöjesparti som rafsas ihop några månader innan valet.

Tiden att börja bygga ett sådant parti är nu om det ska hinna komma på plats inför valet 2010.

Någon som är intresserad av att hjälpa till?

Uppdaterat: Henrik Alexandersson kallar det open source-politik. Gillar uttrycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ang. Det sista partiet: De första nätverkens framväxt

Nicklas Lundblad använder Max Weber för att beskriva bloggosfären. Det är en spännande användning, då Webers tankar blev avgörande för hur vi beskrev industrisamhället (och även en av grunderna i den kritiska teorin). Lundblads skisser utmynnar i dels en fråga om värderationalitetens återkomst i politiken, en förtrollning av samhället, dels att bloggosfären är ett eget parti som påverkar mobiliseringsgraden av väljarna.

Mina svar på frågorna från Nicklas Lundblad är:

1) Jag tror att värderationalitetens återkomst blir ganska så lätt att förhålla sig till för politiska strateger. Informationsmängden i samhället ökar, vilket göra av samhällsdebatten är svårare att avgränsa. Det blir flera storters dialog istället för en enda bloggosfär.

2) Mobiliseringsgraden hos väljarna kan vara ett intressant mått, till viss del finns detta i opinionsundersökningar i dag. Opinionsinstituten räknar ofta in en röstbenägenhetsfaktor i undersökningarna.

Weber studerade rationalitetens negativa och positiva effekter på det industrialiserade samhället. Han delade upp rationaliteten i målrationalitet och värderationalitet som sagt, och gjorde ytterligare en uppdelning mellan fyra olika former av rationalitet: praktisk, teoretisk, substantiv och formell rationalitet.

Den formella rationaliteten strävar efter ändamålsenlighet, förutsägbarhet, kostnadseffektivitet, att kvantifiera genom att finna optimala mål att uppnå. Avmystifieringen av samhället kommer från att Weber såg att den formella rationaliteten inom bl.a. industrin, militären och statsförvaltningen hotade att konkurrera ut alla andra former av rationalitet. Detta är den rationalitetens järnbur som Weber talade om. Alla verksamheter och institutioner i samhället skulle anpassas till att fungera som stora organisationer.

Den substantiva rationaliteten utgår från värderingar, där medel och mål diskuteras tillsammans. Det är en dialog, och grunden för dialog är motsättningar. Logik bygger dock på att det inte finns motsättningar och att den information som finns tillgänglig inte är för omfattande och olikartad. I den substantiva rationaliteten diskuteras vad som bör vara optimala mål, betydelsen för vad som man anser vara ”optimalt” i sammanhanget och om det är bra att sträva efter det.

Här ser vi grunden till regeringens ”irrationella rationalitet” i sitt försvar av FRA-lagen. Det optimala beslutet var fattat, och att föra ett substantivt samtal skulle skapa motsättningar.

Som Joakim Lundblad påpekat är pratarna inte en ny företeelse. Friedrich A. Hayek beskrev hur dessa pratare, de intellektuella i en mycket vid mening, i högsta grad påverkade agendan även i de mest målrationella samhällena i mitten av 1900-talet. Ur The intellectuals and socialism

I alla demokratiska länder, i USA ännu mer än på andra håll, råder en stark tro på att de intellektuellas påverkan av politiken är försumbar. Det är tveklöst sant om de intellektuellas möjligheter att med sina åsikter påverka beslut, eller i vilken mån de kan påverka folkopinionen i de frågor när deras åsikt skiljer sig från massornas. Men sett över en längre tidsperiod har de förmodligen aldrig utövat så stort inflytande som de gör i dag i dessa länder. Den makt de utövar genom att forma den allmänna opinionen.

Weber förutsåg dock inte riktigt de tekniska framsteg och vinster från internationell handel och utbyte som skulle ske under 1900-talet. De gav pratarna nya verktyg och ett genomslag de tidigare inte hade. Poängen här är att internet har hjälpt till att göra pratarnas samtal långt mer intensivt och brett. Det har också gjort insamlandet av relevant information svårare, då informationen inte bara blivit mer omfattande men också mer komplicerad.

Weber var subjektivist i sin metodologi. Men han hade också sin tids förkärlek till att skapa övergripande kategorier för samhällsstrukturer som är mycket mer myllrande och osamordnade än teorierna vill erkänna. Karl Palmås skriver om debatten mellan sociologerna Tarde och Durkheim (Durkheim ses tillsammans med Weber som sociologins fader). Debattens pendel verkar nu svänga tillbaka till att beskriva processer och delmoment, snarare än strukturer och helheter.

I dag så förknippar vi mobilisering av samhället med företeelser som demonstrationer på gatan, ett avslöjande av strukturerna eller att den får folk att gå till valurnan. Men bloggarna har nog inte riktigt det inflytandet i en tid av gör-det-själv, självorganisering, decentralisering, mixning och byggande av alternativa system. Det relevanta för ett parti, eller någon annan form av politisk kraft, är hur man genererar en intensitet miljö för kreativitet (Per Schlingmann från moderaterna pekar i den riktningen) runt sig, där utgången inte riktigt går att specificera.

Så ser vi också framväxten av mindre nätverk inom partierna som t.ex. Centeruppropet. En smart återförsäljare inser att nyckeln till framtiden är att ge kunderna fler valmöjligheter, inte att agera som en portvakt. Det gäller också för framtidens politiker.

Pingat på Intressant.se

Veckans Skifte: Det sista Partiet

Denna vecka har vi på Skiften nöjet att presentera en gäst som väljer Veckans Skifte. Veckans Måndagsskribent heter Nicklas Lundblad. Nicklas är (bland annat) jurist, doktor i informatik och European Policy Manager vid Google. Nicklas har dessutom en fil.kand i teoretisk filosofi. Mycket nöje!

—

Det finns många sätt att förstå bloggosfären på. Det visar inte minst de inlägg om den interaktiva medborgaren som Skiften tidigare publicerat. Kanske kan det också finnas något att vinna på att leta i de dammiga sociologiska klassikerna för att se om det finns några ledtrådar. Särskilt Max Weber dyker upp i tankarna när jag sitter ned och analyserar diskussionerna om först upphovsrätten och sedan FRA.

Det är för det första bländande klart att bloggosfären är värderationell till skillnad från en alltmer målrationell politisk organisation i samhället i övrigt. Den som undrade var den ideologiska värdeproduktionen tog vägen kan sluta undra: bloggosfären definierar sig själv utifrån just sin förmåga till det principiella resonemanget, till att stå upp klart och enkelt för grundläggande värden som frihet, integritet och kunskap. Detta är en viktig ledtråd till varför krishanteringen i samband med både FRA och diskussionerna om Renfors varit så erbarmerliga. Den politiska elit av PR-konsulter som kommit till makten har utgått från att vi lever i en post-värderationell värld – att det handlar om att hitta kompromissen i stället för det rätta svaret. I denna antiplatonska analys av politikens sfärer finns inget utrymme för det märkliga djuret från Internet som i stället tycks navigera i politikens vatten utifrån en moralisk ledstjärna. Alltså möts de värdebaserade argumenten av än mer målorienterad rationalitet som bara lyckas – till både form och innehåll – övertyga bloggosfären om både det korrekta i den egna positionen och det sedeslösa förfall som politiken försjunkit i.

Liksom Weber arbetar jag med idealtyper här, men jag tror att det ligger något viktigt i denna förenklade skiss av bloggosfären, jag tror verkligen att det bara är möjligt att förstå den som man också förstår att den är den kanske enda värderationella aktören i dagens politiska fält.

För det andra tror jag att det finns mer att lära av Weber, och det som slår mig är att det är ganska klart att bloggosfären i Webers analys skulle vara ett parti. Det är – jag vet – en ickeintuitiv analys, av flera skäl. Det går inte att rösta på bloggosfären och den söker inget eget mandat, eller ser åtminstone inte ut att söka något mandat, men det är bara sken. Den som verkligen läser reaktionerna på FRA-lagen och söker igenom artiklar och citat kommer snart att finna att bloggosfären visserligen inte söker något eget mandat, men den påverkar den faktor som allt fler kommit att inse är avgörande i de moderna valen: mobiliseringen av väljarna.

Analyserna av Karl Roves strategiska geni slutar alltid i analysen att han inte vann några nya väljare för det republikanska partiet, men att han lyckades mobilisera den kristna högern genom att förvandla rätten för homosexuella att gifta sig till en fråga som fick denna grupp att verkligen gå att rösta (även om demokraterna år 2006 fattade detta). Likaledes finns i dag inom det demokratiska partiet en stor oro för att den utdragna striden mellan Clinton och Obama skall leda till att Clintons sympatisörer väljer att stanna hemma. Ett modernt val vinns av det parti som inte bara har flest sympatisörer, utan som också lyckas mobilisera dem.

Bloggosfären söker inget eget mandat, men är helt enkelt det parti som styr denna variabel i det nya framväxande politiska systemet i de moderna informationssamhällena, skulle Weber kanske konstatera. Se till exempel på Göran Skyttes hot om politiskt celibat i SvD i lördags (ännu ej på nätet!). Eller på Johan Norbergs funderingar på soffan.

Utifrån dessa skisser kan man nu formulera två för mig intressanta frågor:

1) Hur bör politiska strateger förhålla sig till det värderationellas återkomst – återmystifieringen för att leka med ännu en Webersk term som Peter Norberg brukar fundera kring – av den svenska politiken?

2) När får vi de första opinionsundersökningarna som också innehåller frågan om mobiliseringsgrad? Det vore oerhört spännande att ge människor möjligheten att säga att de skulle rösta på moderaterna, men att de kommer att stanna hemma. Det skulle vara ett direkt mått på misslyckandet att förstå värdenas återkomst i politiken.

Och ett tips i sommarvärmen: läs om Weber. Det är en fantastisk upplevelse, och ett knivskarpt instrument för att förstå delar av samtiden.

Ang. Interaktiva medborgare: Pratarna är inget nytt fenomen

Johanna Nylander skriver om det allt mer interaktiva samhället, och framför allt om interaktiva informationsflöden. I Politiken är interaktiviteten ingenting nytt, men det är ett fenomen som vuxit sig tydligare och mer öppet betydelsefullt i den allmäna debatten.

Det har alltid funnits en tröskel för politiskt engagemang, även passivt sådant. Många har nog hittills kryssat i personvalsblanketten mer utifrån ställningstagandet att de minsann ska utnyttja sin rätt att kryssa än utifrån principiella argument för och emot respektive kandidat. Tröskelns höjd beror åtminstone delvis på det politiska systemet, och man kan gissa att det relativt introverta och maktcentrerade svenska systemet knappast varken sänker tröskeln eller uppmuntrar till engagemang.

I Beslutsteorin har man länge frågat sig hur mycket information det är rationellt för en beslutsfattare att samla innan ett beslut tas. en teori är att ytterligare information successivt skulle få ett avtagande värde, men kanske bör man också ta hänsyn till den miljö i vilken beslutsfattare agerar.

Även om det svenska systemet kan synas ofördelaktigt, så har ändå informationssamhället lagt grunden för en mer lättillgänglig informationsinsamlingsprocess i det moln av redan enagagerade som omger de politiska besluten. De som tidigare delade sitt engagemang med sin närmasta krets av nära och kära kan idag nå ut till så gott som vem som helst med sina tankar och reflektioner, och så gott som vem som helst kan dessutom nå till alla dessa tankar och reflektioner. Skillnaden är att informationssamlingsprocessen nu i allt större utsträckning lösgör sig från de traditionella kanalerna, och därmed förlorar makthavarna makten över den information som omger deras verksamhet. 

Neos Peter Wennblad skriver om pratarens roll som vinnare av val, och hur detta helt tycks ha gått Alliansen förbi. Prataren är ingenting nytt, men informationssamhället har fört ut pratarna i ljuset och givit dem mikrofoner.

Ger mera bidrag bättre rymdfart?

Christer Fuglesang skriver en artikel på DN Debatt som vill ha mer pengar till big science, rymdprojektet.

Efter Fuglesangs rymdfärd har debatten om rymden försvunnit, och i likhet med många andra europeiska länder som sänt upp en astronaut på snabb-tur-och-retur så har det inte gett den där omtalade utväxlingen i höjt intresse för rymdfarten.

Frågan är vad vi får för utväxling på mer pengar till rymden? Det är inte alltid som de uppfinningar som sägs komma från rymdprojektet kommer därifrån eller att dess betydelse för forskningen är fullt så stor. ESA, den europeiska rymdorganisations budget är vad jag förstår en fjärdedel av NASAs, och där är Frankrike den största intressenten. Är det kanske på renodlat svenska projekt vi bör satsa våra pengar för att få utväxling?

Kruxet är hur vi kan ta oss tillbaka till rymden? Är lösningen mer pengar, eller att tänka i en öppen modell som är närmare oss andra i befolkningen så vi ser nyttan för oss själva?

Edward L. Hudgins skrev några bra förslag på Cato med den klart läsvärda boken Space: a free market frontier för hur vi kan ta oss ur den fälla i jorden omloppsbana som Wernher von Braun varnade oss för i rymdprogrammets barndom.

Mänskligheten har mycket att vinna från rymden, det är jag övertygad om, men då behöver vi tänka nytt. Vi behöver se ett skifte bort från rymden som ett big science projekt. Och vi behöver nog ha en politisk debatt kring hur rymdsatsningarna ska ske och vilka mål vi bör ha för rymdfarten.

Space is a place, not a program, som den amerikanska rymdrörelsen brukar säga. Inte för att NASA har varit så positiva till den, men avsaknaden av en folklig rymdrörelse i Europa har hållit intresset nere- även för att utveckla alternativa lösningar. Där, i människors entusiasm för rymdföretaget och rymdintresset kan man nog finna vägen ut till stjärnorna.

Pingat på Intressant.se

Ang. Interaktiva medborgare: I Almedalen dör den svenska demokratin

Var talet som Olof Palme höll från ett lastbilsflak vid Kruttornet 1968 början till slutet för den svenska demokratin?

Ja, om vi med ”den svenska demokratin” avser den modell som Sverige styrs efter i dag. Men kanske för att istället öppna för en deliberativ demokrati, för skapandet av verkliga offentligheter och för det interaktiva medborgarskapet. Det är en revolution som inte står den svenska parlamentarismens genombrott efter i betydelse.

I Sverige har politikerna inte haft den betydelsefulla makten. Grunden har istället legat på en ingenjörs- och experttro, där man ansåg att ett alltmer tekniskt avancerat samhälle krävde att experter tog över beslutsfattandet för att formulera, exekvera, mäta och utvärdera de optimala utfallen av politiken. Processen initierades, som Mauricio Rojas påpekat av arbetsgivarsidan (och med att IVA förde över taylorismen till Sverige) och genom att inkludera särintressen i processen kunde den vinna styrka. Man kunde snabbt samla alla som hade relevans vid ett bord, eller i en enda liten svensk småstads innerstad, för att fatta beslut. Det fanns vissa särintressen som t.ex. SAF, LO, LRF som ansågs vara ”neutrala”, ”objektiva” och vars positioner sågs som värnande om det allmänna bästa. I praktiken var det en demokrati där endast somliga var inbjudna. De relevanta tjänstemännen samtalade med de relevanta tjänstemännen i särintressena. För att tala med näringslivet behövde finansmininster Gunnar Sträng bara ringa ett telefonsamtal. När man talar om ”68” bör man tänka på att många av de stora segrarna vanns senare, när de tidigare unga radikalerna gjorde ”marschen genom institutionerna” och införde en aktivistisk statsadministration.

Modellen tjänar fortfarande som grund för den svenska demokratin, och innefattade nya områden inom framryckande områden som t.ex. gender- och identity politics och IT-branschen. Det är en av anledningarna till varför FRA-lagen är så intensiv, den rymmer en debatt om något betydligt större, hela informationssamhällets grundläggande politik.

Det tar sin tid att ändra, och att ändra systemet var nog inte Olof Palmes avsikt. Till början var det bara Palme som höll tal i Almedalen. Först 1975 bröts detta med att Lars Werner (vpk) höll tal och Gösta Bohman (m) breddade genom sitt tal 1976. Almedalen var fortsatt sluten, alla partier deltog först på 90-talet. Industriförbundet och Företagarna höll de första seminarierna som partierna stod bakom 1997. År 1998 hölls 6 seminarier, 2008 hölls 662 seminarier. När mer än 6000 personer deltog i Almedalen så har något hänt. Andra samtal än enbart det som den teknisk-administrativa agendan förespråkar kan komma in, och mycket riktigt minskade antalet deltagande politiker i år. Motsättningar är inte den stora faran som skall undvikas, motsättningar är en inbjudan till dialog och förståelse.

Nu är det ju inte bara att en bred ansamling av politiker och lobbyister på en som är den förutsättningen för ett interaktivt medborgarskap, men det förebådar faktiskt mer öppna processer. Politikerveckan i Almedalen 365 dagar om året. Två exempel från Almedalen belyser detta.

Per Schlingmann och Pär Henriksson berättade om moderaternas nya kommunikationsstrategi. Den är framsynt i denna brytningstid, där man jämställer bloggosfären med media. Bloggarna påverkar media i större utsträckning. Man har tittat på USA och finska Samlingspartiets valkampanj 2007 och vill skapa förutsättningar för att aktivera sig, inspirera och sätta upp micro-targets.

Per Schlingmann berättar om moderaternas intressanta strategi för nya medier på restaurang Friheten i Visby

Moderaterna vill vara lika seriösa online som offline, med den närvaro och interaktivitet som krävs, och kunna ge respons inom en dag. Det är modigt av Schlingmann att sätta upp nätet som navet i kommande valkampanjer och framallt att vara medveten om att man då behöver släppa varumärket ”modernaterna” fritt. Det återstår att se hur långt det kan genomföras, då det kan bli mycket svårt med hur partiernas kommunikation sett ut hittills. Tidigare har man köpt medieplats, nu måste man skapa bra content, och det är en större utmaning.

Moderaterna kommer att utse en pressansvarig för bloggarna och ge dem lika stor vikt gammelmedia. Vissa nyheter kan bli exklusiva för bloggarna. Man kopplar ihop medlemssystemet med webbsidan, vilket ger individualiserad information till medlemmen (det skulle man vara först i Europa med) och nya verktyg för undersökningar bland sympatisörerna. Det kan ge ett mycket större stöd för kandidater, som inte längre hamnar i valstugans bryderi att behöva kunna halvdant svara på frågor om alla politikområden, utan kan hålla sig till de som de kan och har störst intresse för, och utbyta information från webben om resten.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Ett tecken på det var en debatt i Almedalen mellan Dick Erixon och Leo Lagerkrantz Är ytan det nya djupet? Det handlade om den gamla konflikten om yta och djup, och distinktionen mellan det privata och det personliga, men pekade även på den förestående fragmentiseringen.

Vi får i dag läsa mycket om medieetablissemangets interna referenser och personliga händelser. Det är ett arv från MSMs tidigare dominans, när Viggo Caling åt lunch med Katrine Kielos så var det en begivenhet i sig, där vi förutsattes stå i givakt inför den höga grad av initiering och kontaktnät som journalisten hade.

Som en utvikning kan påpekas att objektivitetsidealet kom relativt sent. Sveriges nationsbärande tidning Dagens Nyheter startades av att Rudolf Wall hade tagit stort intryck av sin samtids amerikanska yellow press och sänkte priset och ändrade innehållet, så att dagstidningen blev en vana även för mindre bemedlade.

De interna referenserna borde angå oss alla som läsare, då det fanns en distinkt medieelit, och mycket av bloggkändisskrivandet är en svans på detta. Men i dag så har vi alltmer olika intressesfärer där vi rör oss, och Blondinbella angår inte alla utan bara en undergrupp. Jämför det med det breda genomslag som exempelvis en av Blondinbellas långväga föregångare, Maria-Pia Boëthius, hade på sin tid inom både politik och kultur. Då blir den politiska kommunikation mycket mer viktig att rikta in rätt. Moderaternas satsning är ambitiös, och övervinner man svårigheterna, så har man skaffat sig ett viktigt försprång före alla andra partier.

Självklart behöver också den interaktive medborgaren en hel del andra lösningar för att kunna existera på ett vettigt sätt. Den estniska cyberdemokratin har börjat att uppmärksammas lite i Sverige, men oftast som bara som att man kan lägga en virtuell valsedel. Då vore den ju lite banal, det viktigaste är återkopplingen- att medborgarna kan gå in och påverka i rätt skede av den politiska processen. Tänk om bloggosfären hade sparkat igång sin bloggbävning medan FRA-lagen var ute på remiss? Det hade kunnat ske i cyberdemokratin.

Sammanfattningsvis är det interaktiva medborgarskapet på väg. Frågan är hur lång tid det tar, hur omfattande det kan/tillåts bli, vilka dess positiva och negativa effekter blir, särskilt som det är ett steg bort från evidensbaserad politik mot värderingsbaserad politik. Det tar från den expertis som i dag har stor tyngd och hackar många institutioner.

Den svenska demokratin som vi kände den dör nog, bland annat genom Almedalen, men vi kan få en öppnare och kanske mer sympatisk demokrati i dess spår. Intressant nog, är kanske slutsatsen att den utvecklingen kan leda till att vi får mer politik i Sverige.

Pingat på Intressant.se

Ang. Interaktiva medborgare: Informismen och Utkvisitionen


Inkvisitionens glada gossar i form av Monty Python.

Johanna Nylanders inlägg om den interaktiva medborgaren lockar fram många tankar. Parallellen till den kvinnliga frigörelsen får mig att fundera över vad som är informationssamhällets motsvarighet till feminismen. En rörelse vars syfte är att bräcka loss tankemönster från industrialismen och föra vårt kollektiva medvetande in i 2000-talet. En rörelse med rötterna i årtalet 1999 snarare än 1968.

Ordet informism dyker upp i skallen.

En snabb googling visar att någon annan redan tänkt på ordet. Det visar sig att ingen mindre än Piratpartiets vice ordförande Christian Engström bollat med ordet som ett sätt att förklara Piratpartiets ideologi.

Hm. Två hjärnor, (ungefär) samma tanke. Kanske finns det ett litet frö där.

FRA-debatten (som inte ger sig) visar på kulturskiftet som skett. Mer än 70% av Sveriges ungdomar säger att FRA-lagen kommer att påverka deras val 2010. ”De gamla” talar om teknikneutral lagstiftning och förstår inte ens problemet.

Så, vad göra?

Hur frigör man den interaktiva medborgaren?

En informismrörelse kan te sig på många sätt. Kanske är Cory Doctorow något på spåren när han efterlyser en anti-rörelse till inkvisitionen – utkvisitionen:

In a talk with Cory Doctorow he imagined that it would need an almost missionary fervor, something like the Inquisition (which largely destroyed knowledge) in reverse, a crusade of open sharing, or as Cory dubbed it, the Outquisition.

Varken böcker eller behåar ska brännas i en sådan rörelse. Nej, tvärtom handlar det om att skapa, frigöra, kopiera och dela med sig.

Att bli politiskt interaktiv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,