Den visionära striden kring EULA

Det är symptomatiskt att Joakim frågar om visionärer i en tid när internet upplever en svacka i innovationerna. Den stora omvälvningen av att nätets material kopplas sa

mman till nya användningar pågår fortfarande.

Det blir, som Joakim noterar, förstås en del oväntade nya intressenter, då internet angår alla parter nuförtiden, men en visionär har vi inte sett; den politiske visionären.

Politikerna på 90-talet ränkas inte riktigt, trots mycket tal om nationella bredbandssatsningar så följde ofta politikerna bara infrastrukturs utbyggnaderna. Riktiga nationella storprojekt, som Malaysias Multimedia Supercorridor (MSC) misslyckades då de hängdes upp vid en specifik hårdvara eller på överdrivna förhoppningar (läs mer här om Malaysia).

Anna König Jerlmyr uppmärksammades nyligen för ett förslag att öppna polisstationer i Second Life, för att vara där kidsen är. Anna König Jerlmyr fick mycket kritik för att hon inte hänger med och att Second Life blir alltmer av en spökstad.

Fast det är inte att Second Life är passé som är problemet egentligen. Anna König Jerlmyr har rätt i att de virtuella världarna är legitima områden för politiken och juridiken. Sedan kan det röra sig om rena spelvärldar eller andra plattformar online. Jag undrar varför World of Warcraft skulle vara undantagen? Det är att se bakom internet, avatarer från poliser gör inte så stor skillnad. För den politiske visionären handlar det om att spänningsfältet mellan anarchy, choice of law or acts of God– som att t.ex. politiskt diskutera vilken EULA som ett företag får upprätta.

Där finns spänningsfälten inom dagens informationspolitik, vilket inte identifierats ännu av politikerna (inte riktigt av Piratpartiet heller). Därav ser vi den rätt lågmälda diskussionen kring nätneutralitet. Fast för att kunna se den sprängkraften så behövs inte bara kunskap utan ett ideologiskt tänkande, och där är visionärens plats.

Intressant

Storebror bakom katedern i framtidens skola

Är det storebror från 1984 som tar över efter flumskolans Farbror Barbro eller pluggskolans Caligula från Hets? Elevers integritet och säkerhet blir en allt hetare politisk fråga, fast egentligen handlar det om vilka värderingar skolan vilar på.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=clHfc-WsM_g]

Debatten om skolan skrämmer många. Det verkar inte finnas resurser, ingen tid eller eftertanke. Ibland ges intrycket att vi debatterar alla skolor från mallen av problemskolan, och det är en annorlunda debatt. Johanna diskuterar det nya förslaget till skollag och frågar om framtidens skola.

Striderna kring skolan blir särskilt hårda då skolan länge har varit en enhetsskola där myndigheterna antingen driver skolorna själva eller haft strikta regleringar om vad som är tillåtet. Alternativen har varit sällsynta. Allt eller inget för pedagogiska teorier.

Här är datoriseringen av skolan viktig. Fortfarande är informationstekniken eftersatt, det går sex kommunala elever per  dator och att tre av fyra kommunala grundskolelärare delar dator med sina kollegor, även om det finns intressanta exempel på satsning som i exempelvis Haparanda.

Hur integreras dock tekniken i elevernas vardag? I en skola som har svårt med värdegrunden finns risken att man går från etik och kontakt till att lösa problem med lagar och regler. Det kan även närsynt uppfattas som billigare.

Schoolsoft utvecklar intressanta tjänster för den uppkopplade skolan.Läxorna som barnen får läggs upp på nätet, lektionerna loggas med elevernas närvaro så att föräldrarna kan övervaka skolk

Det är förstås inte fel med den här typen av öppenhet på nätet eller att företag tillverkar dessa tjänster, tvärtom kan öppenheten vara en mycket bra utveckling. Det som är viktigast är beställarens specifikationer, att skolan och föräldrar och barnen tänker igenom hur systemen skall utformas. Här står en strid om vilka idéer som finns bakom undervisningen, och faran är att den brist på förtroende som finns i samhället drabbar även skolan.

Datainspektionen har reagerat på kamerorna och övervakningen i skolan, men vissa lärare har protesterat då de säger sig ha mist tryggheten på arbetsplatsen. Problemet är att eleverna också kan rikta sina mobilkameror mot lärare och personal. Mobbning av lärare via YouTube är inte acceptabelt men är ett tecken på en problematisk kultur som eleverna tagit till sig om IT och integritet. Elevernas filmande skulle kunna vara mycket konstruktivt för skolan under rätt former.

Skolan skall inte bara skall överföra och gestalta kunskap, utan också ge eleverna en skolning i demokrati och livsföringen (för att tala om idéer från Erik Homburger Erikson och John Dewey som ligger till grund för den svenska skolan). För närvarande är det en enhetlig skola som eleverna får gå. Därför är det extra viktigt med mångfald och tolerans och att bygga gemensamma.

Ett nyauktoritärt bemötande från skolan avslöjar ibland att det inte finns tillräckligt mycket strategi för att bemöta de alltmer komplexa sociala problemen. Det samma gäller de rätt fantasilösa kraven på mer resurser.

Storebror, farbror Barbro och Ingmar Bergmans Caligula är karikatyrer, men kan illustrera problem. Storebror är inte lösningen på att farbror Barbro bara riktade in sig på det som sågs som praktiskt i elevernas liv eller katederdisciplinen från Caligula

Liberati och Piratpartiet har varit inne på liknande tankar. Är det dags för ett skolpolitiskt program?

Intressant

Våga släppa taget om valrörelsen?

I dag var jag hos Moderaterna och lyssnade på deras strategi för sociala medier inför Europavalet Per Schlingmann, Maria Thyni och Pär Henriksson berättade om Moderaternas satsning, mycket intressant som uppföljning till det tal Schlingmann höll i Almedalen år 2008. Det är ett enormt skifte som omskakar partierna och hur de kommunicerar med medborgarna. Det är en tid mellan den gamla trianguleringsmodellen och att gripa den feta svansen.

Oscar Swartz skriver att Moderaterna i kampanjen har ett unket uppifrånperspektiv. Att dricka liberalt skriver att partiprogrammen måste öppnas upp, open source politics. Tekniken i sig är inte främsta frågan.

Jag träffade Mary X. Jensen från Minamoderatakarameller på mötet och talade lite med henne om bl.a. vikten att synas som politisk kandidat.

Är det bra att öppna den partipolitiska koden? Tänker inte främst på att kandidater och sympatisörer kan säga dumma saker i partiets namn, men det svåra arbetet är att kombinera ett genomarbetat budskap med en öppen plattform. Det är ett svårt arbete för kampanjskaparna, som Schlingmann korrekt påpekade, att motivera och locka alla i kampanjen att följa den linje partiledningen tagit fram.

Amelia Andersdotter är kandidat för Piratpartiet till Europaparlamentet. Amelia utökar Piratpartiets politik till nya områden. Det får man ju säga är riktigt intressant, oavsett vad man tycker om politikens innehåll. Fast i ett så tight ihophållet parti som Piratpartiet är gränsen för open source snävare, både i vilka politikområden som kan tas upp och hur de enskilda kandidaterna kan vika av mot partilinjen. Piratpartiets linje bygger ju på att partidisciplinen måste vara massiv när partiet förhandlar i alla andra frågor förutom integritet och upphovsrätt.

Moderaterna och Piratpartiet är exempel som pekar på hur svårt politiskt kampanjarbete håller på att bli. Det går inte att styra som tidigare, det har gått fram, men att släppa all riktning innebär andra problem inte minst demokratiska. Det är ett skifte inte bara för gammelpartier och gammelmedia.

Uppdatering: Pär Henriksson på Moderaterna håller ett intressant tal om valrörelsen och tekniken

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Xp4I4zob2ck]

Intressant

Obama hotar svenska demokrati

Oj, är det inte skifte på gång när media och kampanjmakare hyllar Barack Obamas internetkampanj.

Detta är den deliberativa demokratin, politik som livsstil. Men jag tror inte att svenska politiker kan lära av Obama, och bör tänka sig nog för om de vill det.

Skall vi lära oss av Obamas microtargeting, att finna små undergrupper noggrant kolla deras preferenser och se till att anpassa budskapet just till att passa just dem. Vänta, hade inte just en stor FRA-debatt om det här? Vill vi att det skall gå att göra sökningar som i USA. Vi behöver mer diskussion om storebror och hur vi som konsumenter manar fram honom. Vad säger Datainspektionen om det?

Det blir en annan miljö för medierna. Den svenska nyhetscykeln är inte anpassad riktigt ännu till att aldrig ta paus. Bloggarna driver på åt det hållet, men orkar en svensk kampanjorganisation vara så initiativtagande och snabb?

Det är inte heller att Obama helt släppt innehållet fritt. Det är en stor skillnad. Frihet på nätet har getts under ansvar och med kontroller. Budskapet, innehållet i politiken och vilka typer av aktiviteter som rymts inom kampanjens ram, det har inte satts av gräsrötterna. Vad jag förstått har även typsnitten förutbestämts centralt så att man inte får ett splittrat utseende.

I grunden finns ju en längtan efter framgången, men svenska val vinns inte av gräsrötter. Och den svenska demokratin byggs, som jag påpekat på andra principer. Så blev också moderaternas nya site sluten också.

Man bör betänka att olika former av demokrati har olika sätt att kommunicera, och kopierar vi Obama så måste man också lägga upp en strategi som är anpassad till att förändra vissa delar av det svenska systemet (vilket kan vara positivt och ge segrar).

Pingat på Intressant

USA är mer centraliserat

Partisekreterarna i Alliansen: Per Schlingmann (m), Anders Flanking (c), Erik Ullenhag (fp) och Lennart Sjögren (kd) slår in på en ny linje i Svenska Dagbladet Brännpunkt. Man kommer att för den politiska kommunikationen inför valet 2010 att titta mer på USA och valkampanjen från Barack Obama.

Det finns skillnader mellan Sverige och USA. Jag kom att tänka på det när jag lyssnade på Per Schlingmann och Moderaterna berättade om sin nya kommunikationsstrategi på seminarium i Almedalen.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Det betyder dock inte att man skall lämna en helt öppen plattform, särskilt om man faktiskt vill ha in högnivåbloggare med vilka man kan utbyta massiva mängder hits. Då behövs det en viss höjd i bloggandet, som på de amerikanska siterna. Frågorna om ”vad” man skall säga och ”hur” kan mycket väl hänga ihop.

FRA-debatten är värd att ta vara på som lärdom för hur man med väl utbyggda strukturer kan försöka utlösa egna FRA-stormar. Sådana stormar kräver trots allt man gjort ett gediget förarbete som sedan spinner vidare. Det är svårare än tidigare, men det betyder inte att inte går. I det ingår att lyssna, men upp till en viss punkt. Meningen är ju trots allt att göra detta för övertyga människor om partiets idéer, för att få förtroendet att vinna valet.

Pingat på Intressant.se

Ang. Det sista partiet: De första nätverkens framväxt

Nicklas Lundblad använder Max Weber för att beskriva bloggosfären. Det är en spännande användning, då Webers tankar blev avgörande för hur vi beskrev industrisamhället (och även en av grunderna i den kritiska teorin). Lundblads skisser utmynnar i dels en fråga om värderationalitetens återkomst i politiken, en förtrollning av samhället, dels att bloggosfären är ett eget parti som påverkar mobiliseringsgraden av väljarna.

Mina svar på frågorna från Nicklas Lundblad är:

1) Jag tror att värderationalitetens återkomst blir ganska så lätt att förhålla sig till för politiska strateger. Informationsmängden i samhället ökar, vilket göra av samhällsdebatten är svårare att avgränsa. Det blir flera storters dialog istället för en enda bloggosfär.

2) Mobiliseringsgraden hos väljarna kan vara ett intressant mått, till viss del finns detta i opinionsundersökningar i dag. Opinionsinstituten räknar ofta in en röstbenägenhetsfaktor i undersökningarna.

Weber studerade rationalitetens negativa och positiva effekter på det industrialiserade samhället. Han delade upp rationaliteten i målrationalitet och värderationalitet som sagt, och gjorde ytterligare en uppdelning mellan fyra olika former av rationalitet: praktisk, teoretisk, substantiv och formell rationalitet.

Den formella rationaliteten strävar efter ändamålsenlighet, förutsägbarhet, kostnadseffektivitet, att kvantifiera genom att finna optimala mål att uppnå. Avmystifieringen av samhället kommer från att Weber såg att den formella rationaliteten inom bl.a. industrin, militären och statsförvaltningen hotade att konkurrera ut alla andra former av rationalitet. Detta är den rationalitetens järnbur som Weber talade om. Alla verksamheter och institutioner i samhället skulle anpassas till att fungera som stora organisationer.

Den substantiva rationaliteten utgår från värderingar, där medel och mål diskuteras tillsammans. Det är en dialog, och grunden för dialog är motsättningar. Logik bygger dock på att det inte finns motsättningar och att den information som finns tillgänglig inte är för omfattande och olikartad. I den substantiva rationaliteten diskuteras vad som bör vara optimala mål, betydelsen för vad som man anser vara ”optimalt” i sammanhanget och om det är bra att sträva efter det.

Här ser vi grunden till regeringens ”irrationella rationalitet” i sitt försvar av FRA-lagen. Det optimala beslutet var fattat, och att föra ett substantivt samtal skulle skapa motsättningar.

Som Joakim Lundblad påpekat är pratarna inte en ny företeelse. Friedrich A. Hayek beskrev hur dessa pratare, de intellektuella i en mycket vid mening, i högsta grad påverkade agendan även i de mest målrationella samhällena i mitten av 1900-talet. Ur The intellectuals and socialism

I alla demokratiska länder, i USA ännu mer än på andra håll, råder en stark tro på att de intellektuellas påverkan av politiken är försumbar. Det är tveklöst sant om de intellektuellas möjligheter att med sina åsikter påverka beslut, eller i vilken mån de kan påverka folkopinionen i de frågor när deras åsikt skiljer sig från massornas. Men sett över en längre tidsperiod har de förmodligen aldrig utövat så stort inflytande som de gör i dag i dessa länder. Den makt de utövar genom att forma den allmänna opinionen.

Weber förutsåg dock inte riktigt de tekniska framsteg och vinster från internationell handel och utbyte som skulle ske under 1900-talet. De gav pratarna nya verktyg och ett genomslag de tidigare inte hade. Poängen här är att internet har hjälpt till att göra pratarnas samtal långt mer intensivt och brett. Det har också gjort insamlandet av relevant information svårare, då informationen inte bara blivit mer omfattande men också mer komplicerad.

Weber var subjektivist i sin metodologi. Men han hade också sin tids förkärlek till att skapa övergripande kategorier för samhällsstrukturer som är mycket mer myllrande och osamordnade än teorierna vill erkänna. Karl Palmås skriver om debatten mellan sociologerna Tarde och Durkheim (Durkheim ses tillsammans med Weber som sociologins fader). Debattens pendel verkar nu svänga tillbaka till att beskriva processer och delmoment, snarare än strukturer och helheter.

I dag så förknippar vi mobilisering av samhället med företeelser som demonstrationer på gatan, ett avslöjande av strukturerna eller att den får folk att gå till valurnan. Men bloggarna har nog inte riktigt det inflytandet i en tid av gör-det-själv, självorganisering, decentralisering, mixning och byggande av alternativa system. Det relevanta för ett parti, eller någon annan form av politisk kraft, är hur man genererar en intensitet miljö för kreativitet (Per Schlingmann från moderaterna pekar i den riktningen) runt sig, där utgången inte riktigt går att specificera.

Så ser vi också framväxten av mindre nätverk inom partierna som t.ex. Centeruppropet. En smart återförsäljare inser att nyckeln till framtiden är att ge kunderna fler valmöjligheter, inte att agera som en portvakt. Det gäller också för framtidens politiker.

Pingat på Intressant.se

Ang. Interaktiva medborgare: I Almedalen dör den svenska demokratin

Var talet som Olof Palme höll från ett lastbilsflak vid Kruttornet 1968 början till slutet för den svenska demokratin?

Ja, om vi med ”den svenska demokratin” avser den modell som Sverige styrs efter i dag. Men kanske för att istället öppna för en deliberativ demokrati, för skapandet av verkliga offentligheter och för det interaktiva medborgarskapet. Det är en revolution som inte står den svenska parlamentarismens genombrott efter i betydelse.

I Sverige har politikerna inte haft den betydelsefulla makten. Grunden har istället legat på en ingenjörs- och experttro, där man ansåg att ett alltmer tekniskt avancerat samhälle krävde att experter tog över beslutsfattandet för att formulera, exekvera, mäta och utvärdera de optimala utfallen av politiken. Processen initierades, som Mauricio Rojas påpekat av arbetsgivarsidan (och med att IVA förde över taylorismen till Sverige) och genom att inkludera särintressen i processen kunde den vinna styrka. Man kunde snabbt samla alla som hade relevans vid ett bord, eller i en enda liten svensk småstads innerstad, för att fatta beslut. Det fanns vissa särintressen som t.ex. SAF, LO, LRF som ansågs vara ”neutrala”, ”objektiva” och vars positioner sågs som värnande om det allmänna bästa. I praktiken var det en demokrati där endast somliga var inbjudna. De relevanta tjänstemännen samtalade med de relevanta tjänstemännen i särintressena. För att tala med näringslivet behövde finansmininster Gunnar Sträng bara ringa ett telefonsamtal. När man talar om ”68” bör man tänka på att många av de stora segrarna vanns senare, när de tidigare unga radikalerna gjorde ”marschen genom institutionerna” och införde en aktivistisk statsadministration.

Modellen tjänar fortfarande som grund för den svenska demokratin, och innefattade nya områden inom framryckande områden som t.ex. gender- och identity politics och IT-branschen. Det är en av anledningarna till varför FRA-lagen är så intensiv, den rymmer en debatt om något betydligt större, hela informationssamhällets grundläggande politik.

Det tar sin tid att ändra, och att ändra systemet var nog inte Olof Palmes avsikt. Till början var det bara Palme som höll tal i Almedalen. Först 1975 bröts detta med att Lars Werner (vpk) höll tal och Gösta Bohman (m) breddade genom sitt tal 1976. Almedalen var fortsatt sluten, alla partier deltog först på 90-talet. Industriförbundet och Företagarna höll de första seminarierna som partierna stod bakom 1997. År 1998 hölls 6 seminarier, 2008 hölls 662 seminarier. När mer än 6000 personer deltog i Almedalen så har något hänt. Andra samtal än enbart det som den teknisk-administrativa agendan förespråkar kan komma in, och mycket riktigt minskade antalet deltagande politiker i år. Motsättningar är inte den stora faran som skall undvikas, motsättningar är en inbjudan till dialog och förståelse.

Nu är det ju inte bara att en bred ansamling av politiker och lobbyister på en som är den förutsättningen för ett interaktivt medborgarskap, men det förebådar faktiskt mer öppna processer. Politikerveckan i Almedalen 365 dagar om året. Två exempel från Almedalen belyser detta.

Per Schlingmann och Pär Henriksson berättade om moderaternas nya kommunikationsstrategi. Den är framsynt i denna brytningstid, där man jämställer bloggosfären med media. Bloggarna påverkar media i större utsträckning. Man har tittat på USA och finska Samlingspartiets valkampanj 2007 och vill skapa förutsättningar för att aktivera sig, inspirera och sätta upp micro-targets.

Per Schlingmann berättar om moderaternas intressanta strategi för nya medier på restaurang Friheten i Visby

Moderaterna vill vara lika seriösa online som offline, med den närvaro och interaktivitet som krävs, och kunna ge respons inom en dag. Det är modigt av Schlingmann att sätta upp nätet som navet i kommande valkampanjer och framallt att vara medveten om att man då behöver släppa varumärket ”modernaterna” fritt. Det återstår att se hur långt det kan genomföras, då det kan bli mycket svårt med hur partiernas kommunikation sett ut hittills. Tidigare har man köpt medieplats, nu måste man skapa bra content, och det är en större utmaning.

Moderaterna kommer att utse en pressansvarig för bloggarna och ge dem lika stor vikt gammelmedia. Vissa nyheter kan bli exklusiva för bloggarna. Man kopplar ihop medlemssystemet med webbsidan, vilket ger individualiserad information till medlemmen (det skulle man vara först i Europa med) och nya verktyg för undersökningar bland sympatisörerna. Det kan ge ett mycket större stöd för kandidater, som inte längre hamnar i valstugans bryderi att behöva kunna halvdant svara på frågor om alla politikområden, utan kan hålla sig till de som de kan och har störst intresse för, och utbyta information från webben om resten.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Ett tecken på det var en debatt i Almedalen mellan Dick Erixon och Leo Lagerkrantz Är ytan det nya djupet? Det handlade om den gamla konflikten om yta och djup, och distinktionen mellan det privata och det personliga, men pekade även på den förestående fragmentiseringen.

Vi får i dag läsa mycket om medieetablissemangets interna referenser och personliga händelser. Det är ett arv från MSMs tidigare dominans, när Viggo Caling åt lunch med Katrine Kielos så var det en begivenhet i sig, där vi förutsattes stå i givakt inför den höga grad av initiering och kontaktnät som journalisten hade.

Som en utvikning kan påpekas att objektivitetsidealet kom relativt sent. Sveriges nationsbärande tidning Dagens Nyheter startades av att Rudolf Wall hade tagit stort intryck av sin samtids amerikanska yellow press och sänkte priset och ändrade innehållet, så att dagstidningen blev en vana även för mindre bemedlade.

De interna referenserna borde angå oss alla som läsare, då det fanns en distinkt medieelit, och mycket av bloggkändisskrivandet är en svans på detta. Men i dag så har vi alltmer olika intressesfärer där vi rör oss, och Blondinbella angår inte alla utan bara en undergrupp. Jämför det med det breda genomslag som exempelvis en av Blondinbellas långväga föregångare, Maria-Pia Boëthius, hade på sin tid inom både politik och kultur. Då blir den politiska kommunikation mycket mer viktig att rikta in rätt. Moderaternas satsning är ambitiös, och övervinner man svårigheterna, så har man skaffat sig ett viktigt försprång före alla andra partier.

Självklart behöver också den interaktive medborgaren en hel del andra lösningar för att kunna existera på ett vettigt sätt. Den estniska cyberdemokratin har börjat att uppmärksammas lite i Sverige, men oftast som bara som att man kan lägga en virtuell valsedel. Då vore den ju lite banal, det viktigaste är återkopplingen- att medborgarna kan gå in och påverka i rätt skede av den politiska processen. Tänk om bloggosfären hade sparkat igång sin bloggbävning medan FRA-lagen var ute på remiss? Det hade kunnat ske i cyberdemokratin.

Sammanfattningsvis är det interaktiva medborgarskapet på väg. Frågan är hur lång tid det tar, hur omfattande det kan/tillåts bli, vilka dess positiva och negativa effekter blir, särskilt som det är ett steg bort från evidensbaserad politik mot värderingsbaserad politik. Det tar från den expertis som i dag har stor tyngd och hackar många institutioner.

Den svenska demokratin som vi kände den dör nog, bland annat genom Almedalen, men vi kan få en öppnare och kanske mer sympatisk demokrati i dess spår. Intressant nog, är kanske slutsatsen att den utvecklingen kan leda till att vi får mer politik i Sverige.

Pingat på Intressant.se