Storebror bakom katedern i framtidens skola

Är det storebror från 1984 som tar över efter flumskolans Farbror Barbro eller pluggskolans Caligula från Hets? Elevers integritet och säkerhet blir en allt hetare politisk fråga, fast egentligen handlar det om vilka värderingar skolan vilar på.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=clHfc-WsM_g]

Debatten om skolan skrämmer många. Det verkar inte finnas resurser, ingen tid eller eftertanke. Ibland ges intrycket att vi debatterar alla skolor från mallen av problemskolan, och det är en annorlunda debatt. Johanna diskuterar det nya förslaget till skollag och frågar om framtidens skola.

Striderna kring skolan blir särskilt hårda då skolan länge har varit en enhetsskola där myndigheterna antingen driver skolorna själva eller haft strikta regleringar om vad som är tillåtet. Alternativen har varit sällsynta. Allt eller inget för pedagogiska teorier.

Här är datoriseringen av skolan viktig. Fortfarande är informationstekniken eftersatt, det går sex kommunala elever per  dator och att tre av fyra kommunala grundskolelärare delar dator med sina kollegor, även om det finns intressanta exempel på satsning som i exempelvis Haparanda.

Hur integreras dock tekniken i elevernas vardag? I en skola som har svårt med värdegrunden finns risken att man går från etik och kontakt till att lösa problem med lagar och regler. Det kan även närsynt uppfattas som billigare.

Schoolsoft utvecklar intressanta tjänster för den uppkopplade skolan.Läxorna som barnen får läggs upp på nätet, lektionerna loggas med elevernas närvaro så att föräldrarna kan övervaka skolk

Det är förstås inte fel med den här typen av öppenhet på nätet eller att företag tillverkar dessa tjänster, tvärtom kan öppenheten vara en mycket bra utveckling. Det som är viktigast är beställarens specifikationer, att skolan och föräldrar och barnen tänker igenom hur systemen skall utformas. Här står en strid om vilka idéer som finns bakom undervisningen, och faran är att den brist på förtroende som finns i samhället drabbar även skolan.

Datainspektionen har reagerat på kamerorna och övervakningen i skolan, men vissa lärare har protesterat då de säger sig ha mist tryggheten på arbetsplatsen. Problemet är att eleverna också kan rikta sina mobilkameror mot lärare och personal. Mobbning av lärare via YouTube är inte acceptabelt men är ett tecken på en problematisk kultur som eleverna tagit till sig om IT och integritet. Elevernas filmande skulle kunna vara mycket konstruktivt för skolan under rätt former.

Skolan skall inte bara skall överföra och gestalta kunskap, utan också ge eleverna en skolning i demokrati och livsföringen (för att tala om idéer från Erik Homburger Erikson och John Dewey som ligger till grund för den svenska skolan). För närvarande är det en enhetlig skola som eleverna får gå. Därför är det extra viktigt med mångfald och tolerans och att bygga gemensamma.

Ett nyauktoritärt bemötande från skolan avslöjar ibland att det inte finns tillräckligt mycket strategi för att bemöta de alltmer komplexa sociala problemen. Det samma gäller de rätt fantasilösa kraven på mer resurser.

Storebror, farbror Barbro och Ingmar Bergmans Caligula är karikatyrer, men kan illustrera problem. Storebror är inte lösningen på att farbror Barbro bara riktade in sig på det som sågs som praktiskt i elevernas liv eller katederdisciplinen från Caligula

Liberati och Piratpartiet har varit inne på liknande tankar. Är det dags för ett skolpolitiskt program?

Intressant

Ang. e-government: Öppen källkod – en öppen väg till öppna standarder

År 2002 var jag på ett möte och försökte engagera mig i projektet Linux i Skolan. Känslan var då att det finns de inom skolverket som ville lyssna, lära och förstå – för att sedan utvärdera och eventuellt börja emigrera – så sakteliga…

Redan då fanns det en handfull med goda exempel på företag, myndigheter och skolor som helt eller delvis använde mjukvara baserad på öppen källkod. OpenOffice, Mozilla/Firefox, Linux, GIMP och så vidare…

Speciellt minns jag det norska projektet, SkoleLinux. En helt egen distribution anpassad för en skolmiljö. Jag gillade vid den tiden inte projektet som sådant. Jag var BSD-nörd, de använde Linux. Jag tyckte KDE var förbehållet smaklösa tyskar, de hade valt KDE. Och så vidare.
Det var trots allt detta upplyftande att det fanns! Det existerade pengar, intresse och det finns inte längre bort än ett par mil väster ut. Det bådade gott.

I perioder har man var och varannan dag kunnat läsa på Slashdot om att land W, X, Y och Z minsann skulle anamma öppen källkod som policy. Ibland var pingvinen aktuell främst p g a anti-amerikanism, som i Venezuela och på Kuba, men även i dessa fall är fungerande installationer.

Men i Sverige är det 7 år senare knappt mer än intet nytt på öppen källkods-fronten…

När Karl Sigfrid nästan låter lite förvånad över sin partikamrats konkreta svar, så kan det inte härledas till att partikamraten tagit kliv ut på oprövad mark. Tvärt om. Det börjar bli trångt på tåget. Öppna standarder är vägen framåt. Öppen källkod är ett beprövat sätt att ta några steg längs vägen, och sannerligen en ögon öppnare för vad det digitala samhället kommer att bära på.

Visst saknas kompetens hos de lokala administratörerna. Det inlärningstrappsteg som en emigration innebär blir allt lägre, och idag är många av produkterna standard eller så lika standardprodukterna att man närmast kan betrakta det som en handikappanpassad tröskel.
Vad är det som trots detta gjort att Sverige är sent på bollen? Eller finns det försök att omfamna öppen källkod på det lokalare planet?

Men den viktigaste frågan är: vad händer nu?
Jag är optimist, för att inte säga determinist i detta fall. Survival of the fitest är ju en princip som brukar vara gångbar.

Ang. ”Mer innovation?”: Nej, tack.

Hur stimulerar man innovation frågar sig Anna i Veckans skifte. Detta är en fråga är en som kan klassificeras, vilket redan Erik har klargjort, som en fråga vilken en ”moderat classic” ur Lundgrens-skola kan svara på. (Det vill så klart säga: ”Sänk skatten!”)

Vidare fortsätter jag i Eriks fotspår med självinsikten att inte gå ner denna välupptrampade stig, och försöker fokusera på två andra spår.

Den första sidostigen är att innovation kanske inte nödvändigtvis är ett värde vi bör inkludera direkt i vår nyttofunktion. Innovation kan tvärt om vara både en direkt utmaning för mänsklighetensöverlevnad, eller bara ett slöseri med resurser.
Sydsvenskan hade en huvudledare i veckan där de skrev under rubriken ”Innovation så in i Norden”.
De frågade sig retoriskt:

Kan satsningar på tuffa klimatåtgärder och ny, klimatvänlig teknik rent av vara en väg ut ur den finansiella krisen?

Detta är egentligen nästan lika dumt som idéen att krig skulle stimulera ekonomin. Innan jag fortsätter raljera skall jag först sopa rent, första soptaget: det skulle kunna vara bra i det riiiktigt långa loppet att satsa på klimatvänlig teknik – men i så fall för klimatets skull. Andra soptaget: med klimatvänlig teknik antar jag att de menar teknik som enbart förbättrar klimatet – och inget annat – skulle tekniken vara värdefull på annatvis finns det ingen anledning att särbehandla den.

Det galna är att Sydsvenskan, Obama och andra påstår att den nya tekniken skulle vara en väg till tillväxt. De menar att om man tackar nej till ett existerande system av billig energi, så som kol och olja – och istället bygger upp ett nytt, så skulle det skapa tillväxt, och därmed en väg ut ur finanskrisen.
Med samma logik är det bra när någon slår sönder en fönsterruta – det skapades ju ett arbetstillfälle – denna villfarelse avvisades redan av Bastiat.
Så, klimatvänlig teknik? – Kanske, men i så fall för klimatets skull – och inte innovationens.

Mitt andra spår är att innovation ofta överskattas och romantiseras väl mycket. När det talas om Sillicon Valley, i Kista, och i alla andra High-Tech-företag så talas det ofta, vitt och brett om innovation, om avancerad tekonologi och stora upptäckter.

Jag skulle uppskatta att minst 90% av alla ingenjörerna egentligen arbetar med basala anpassningar, små förändringar och support. Det är i dessa områden det finns en ekonomisk bärkraft, en risknivå som är acceptabel, och det är här de flesta ingenjörerna hittar sitt ”flow”. Ur detta hantverksmässiga arbete stiger innovationerna långsamt och ackumulativt.
Denna ackumulativa process har i och med den öppna innoverande som Anna och Erik talar om tagit en ny och förbättrad form.

Open-source världen är mycket intressant, både som innovation och som producent av innovationer. Här är innoverandet ofta mycket öppet, det sker i ett sammanhang med ständig peer-review, har mycket nära kontakt med användarna och det är alltid möjligt att experimentera.
Open source-rörelsen skapar dock aldrig något värde som förvaltas med hjälp av upphovsrätt, men trots detta lämnar det ändå ett mycket stort värdefullt fottryck.

En sak som det fottryck drar fokus till är att den stora vinsten vid innovation går inte till innovatören, utan till användarna av innovationen, och de som ska anpassa och support:a.

Vad ska man då dra för lärdom av mina två sidospår? Satsa brett snarare än elit. Vi är många som skapar. Vi är många som äter frukterna av skapandet. Vi skapar bra tillsammans. Detta betyder inte att vi skapar av samma anledning eller ens med liknande mål. Skaparen är en individ, med egna drömmar och mål, och bör därför finansiera sin verksamhet av egen ficka.

Innovation genom samarbete: Eric von Hippel om demokratisering av innovation


The wall of International Peace – Arbat Quarter – Moscow. Bild av Jeff Bauche.

Anna Lundberghs första skiftespost handlar om innovation. Hon ställer den öppna frågan om var man bör placera resurser för att främja innovation i Sverige.

Bland kommentarerna på posten efterlyser jag fler människor i samhället med kapital nog att satsa i andras affärsidéer. Vägen dit tror jag (bl.a.) går genom kraftigt sänkta skatter.

Jag inser dock att ytterligare en entreprenör som gnäller på de svenska skatterna är bara tröttsamt, så låt mig anlägga en annan vinkel. T.ex. genom att rota fram en gammal bokrecension jag skrev åt Computer Swedens kultursidor. Den handlar om MIT-professorn Eric von Hippels bok ”Democratizing Innovation”. Jag skrev då:

Den traditionella bilden av hur innovation går till är att en grupp genier sitter i ett rum, kliar sina huvuden och får fram nya produkter i takt med att snilleblixtarna infinner sig. Möjligen låter man sina kunder komma till tals genom marknadsundersökningar eller förslagslådor utanför rummet.

Detta, menar von Hippel, är en föråldrad modell. Tack vare kommunikationstekniken och billig och användarvänlig mjukvara kan kunderna numera inte bara lämna feedback på produkter utan vidareutveckla dem och själva stå för innovationen. Kloka företag utnyttjar denna innovativa kraft.

Mindre kloka tar en stor risk i att inte göra det.

Den här recensionen publicerades i april 2006. Exemplen på företag som lever enligt Hippels deviser har blivit betydligt fler sedan dess. Att t.ex. ett företag som Nokia skulle släppa hela sin smartphone-plattform som open source:ad mjukvara var det nog få som kunde ana för bara 3 år sedan. Hos IKEA kan vem som helst ladda upp filmer och visa kreativa sätt att använda företagets produkter på. För att inte tala om hur tidningarna på webben omfamnat bloggosfären och låtit dess dialog bli en levande utveckling av den egna produkten.

Så, något håller på att hända. Den innovativa kraften utanför ett företags väggar är för stor för att ignorera. Kunderna blir del av skapandeprocessen, en svårslagen innovationsresurs. Samarbetets tidsålder är här.

Bortom TPB: Piratkopierade upplevelser i lågkonjuktur

Denna post syftar tillbaka på skiftet som tittade närmare på lågkonjukturers roll i samhälletsutveckling. Prismedvetenhet, mer eller mindre kreativ destruktion av de underpresterande, och massa friställd arbetskraft åt nya mer eller mindre fräscha idéer. Ungefär så brukar den oförtrötlige optimisten låta – med viss rätt.

Det finns begär, eller behov om man så vill, som i och med lågkonjukturens minskade köpkraft drabbar oss människor i den industrialiserade världen, en brist på ”unboxing”. D v s den lätt perverterade ritualen som innefattar kartonger, shrink-wrap, manualer, brist på batterier och nyplast-doft.

Ett viktigt skifte i det post-industrialiserade informationssamhället har dock lyckats ta sig runt problemet som den minskade köpkraften manifesterar genom att utrota knappheten. Kanske bör det kallas order propecia online

.gearlive.com”>piratkopierad ”unboxing”? Känslorna av förväntan, nyfikenhet och visuell stimuli. Men ägandet har upphört då det känslobringade plötsligt blivit knapphetsbefriat. Kan man påstå att det känslobringande har verkshöjd, och vem tillfaller i så fall det immateriellt monopolet?

Givet att försäljningspsykologin på prylar i mångt och mycket baserar sig på relativt irrationella ”ha-begär” kanske den virtualiserade upplevelsen dödar marknaden för Teknikmagasinet så snart luktdatorn gör sitt intåg.

På samma ämne:
Via Slashdot ser jag att det agiteras för att stimulanspaketspengar skall gå till utveckling av open-source mjukvara, med ett särskilt fokus på säkerhetsaspekter.
Plötsligt infinner sig mina känslor på den onda sidan av ”Public choice” ekvationen – så det är så här det känns…
Mitt känslokomplex rymmer dock fler känslor, men klart är att ett stimulanspaket alltid glädjer någon, och det är inte svårt att förstå att han/hon/SAAB som känner vittring av paketen slåss för dem.

zp8497586rq