Postmodernismen, au revoir

Postmodernismen: vad var det? Lever vi i postmodernismen eller har samtiden skiftat bort från den?

Det ligger en viss ironi i att skriva ett retrospektiv på postmodernismen, särskilt som ingen verkar veta riktigt när den började eller slutade. Den kunde vara så väl Blade Runner som Max Headroom, filosofi och performancekonst, Grace Jones såväl som Madonna i en salig blandning.

Postmodernismen påverkade konst, dans, filosofi, historieforskning, språkvetenskap, litteratur, arkitektur och musik och i början var postmodernismen inte bara en ironisk gest som var beroende av förlagan. Det plockade i sär alla konsensus om vad en viss företeelse skulle vara och innehålla.

Filosofiskt var postmodernismen problematisk. Påverkad av Martin Heideggers Seinsfrage och av att Gilles Deleuze ställde Friedrich Nietzsche på huvudet för att få Nietzsche att filosofera med hammaren.

Kanske bör postmodernismen ses som just en samling kritiska och retoriska praktiker, en verktygslåda för att betrakta världen som Foucault kallade sina idéer. Det drog undan marken för modernismens grundstenar av identitet, historiskt framåtskridande och epistemisk visshet. Maktstrukturer måste omvärderas och inte bara accepteras, men vi kan inte särskilja oss från de krav och identiteter som dessa strukturer förmedlar till oss.

Jean-François Lyotard använde Ludwig Wittgensteins idé om språkspelet, att olika grupper använder språket på olika sätt, vilket i sin tur kan leda till att deras världsåskådning kan se väldigt olika ut. Begreppet sanning ser olika ut för en domare och en filosof, en luffare och en polis. Det finns inte en enda åskådning som är giltig för alla.

Postmodernismen har åstadkommit många goda förändringar. Utan den hade inte internet varit möjligt att förstå konceptuellt. De sociala ramarna hade varit än trängre.

Det som drog undan fötterna för postmodernismen var att denna upplösning, som jag tog upp i Surrealism: simulacra och simulation, inte sågs som en start för att bygga upp nya tankar. Många av de postmoderna tänkarna är fortfarande husgudar på våra universitet, och att de just är husgudar är en del av problemet.

Den postmoderna tendensen kunde snarast bli totalitär. Om all konst ska vara filosofisk och all filosofi är politisk så blir idéerna mycket konfrontativa, delvis beroende på några av postmodernismens rötter. Den extatiska kapitalismen har en mörk sida. Många i första generationen förstod klassikerna och behärskade dem väl, men inte den andra generationen. Det spred ett dåligt självförtroende bland många konstnärer, författare, skribenter, filosofer etc. och en ovisshet hos allmänheten om vad som var trams eller inte. En känsla av osäkerhet som definitivt är närvarande i de sociala mediernas värld.

Det är därför som vår samtid är så desperat sökande efter autenticiteten. Reklamfilmerna visar inte längre att jeansbyxorna gör dig till en rebell, utan att du blir en i gänget. Autenticitet är svårare att uppnå, för att postmodernismen visat på hur konstruerade våra begrepp är. Det borde inte vara så farligt att något är byggt av människan.

Ett agilt Europa

Waldemar Ingdahl frågar vad som kommer att hända med Europa och den europeiska unionen efter vårens kreditkris.

Olli Rehn, EU-kommissionär med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, sade i en intervju[1] med BBC att Europa behöver vara mer lättrörligt (agile). Den agila ansatsen har när det gäller projektstyrningsmetoder blivit allt vanligare sedan dess intåg 2001 när det agila manifestet skrevs under. Den agila metodiken togs fram för mjukvaruutveckling för att hantera en förändrande kravbild, minska byråkrati och i slutändan ge kunden en bättre produkt.

Den agila mjukvaruutvecklingen har utvecklats under det senaste decenniet och ett antal olika metodiker har tagits fram. Alla bygger dock på samma grundvärderingar som togs fram i det agila manifestet:

  1. Individer och samspel framför metoder, processer och verktyg.
  2. Körbar programvara framför omfattande dokumentation.
  3. Kundsamarbete framför kontraktsförhandlingar.
  4. Anpassning till förändring framför att följa en statisk plan.

De agila metodikerna förespråkar kortare och fler utvecklingscykler till skillnad från de tidigare processerna som bara hade en enda lång utvecklingscykel. Detta leder bland annat till att designbeslut fattas under hela utvecklingsperioden istället för bara före utvecklingsperioden. Många beslut fattas därför när det finns en betydligt större förståelse för systemet och projektet än vad som finns i början.

Många menar dock att de agila metoderna inte passar stora projekt eller när alla krav redan från början är klart definierade. Om man försöker applicera agila metoder på EU måste man även komma ihåg att de lättrörliga utvecklingsmodellerna är anpassade för projekt och inte verksamhetsstyrning. Hur som helst kommer här ett försök på ett agilt Europa.

I och med skapandet av den Europeiska Unionen med ett centraliserat styre har Europa blivit trögare och klumpigare, en utveckling som går tvärt emot vad som händer inom den privata sektorn med agila metoder och outsourcing, företagen ska bara satsa på sin kärnverksamhet. Betyder skillnaden att en union av länder styrs av helt andra regler än en union av projekt eller processer? Vi kan börja med att titta på det agila manifestets grundvärderingar.

1, 2 – De två första punkterna kan i mer generella termer sammanfattas med minskad byråkrati. Ett agilt europeiskt samarbete bör stimulera samspel mellan länder och individer och minska barriärer, men regler byråkrati och policyer bör hållas till ett minimum. Regler är givetvis viktiga, men de ska inte stå i vägen för samspelet.

3 – Kundsamarbete ur ett EU-perspektiv kan ses som interaktionen inom EU-parlamentet. En agil metodik föreslår mindre formalitet och en tydligare direkt påverkansväg, mindre centralstyrning och fler direkta samarbeten mellan intressenter.

4 – Anpassning till förändring var förmodligen vad Olli Rehn menade i intervjun. För att ett Europeiskt samarbete ska fungera måste det kunna anpassas och förändras för att hantera skiftningarna i samhällsklimatet.

Det är svårt att i en bloggpost göra en ordentlig djupdykning i ett agilt Europa och det finns många aspekter att titta på. Jag ställer mig dock bakom Olli Rehns förslag och ser fram emot EUs första sprint.

[1] – Podcast: ”BizDaily: The Euro Crisis”, BBC World Service, Business Daily (26 Maj 2010)

Ett nytt EU tar form?

Kreditkrisen har skakat om Europeiska Unionen. Kommer den europeiska modellen att överleva? Ser vi ett stort skifte i hur EU kommer att fungera? Blir det mer centralstyrt i från Bryssel eller kommer några starka medlemsstater att ta över?

Vilka skiften kan anas för Europas framtid, kommer världsdelen att kunna behålla sin ekonomiska och politiska styrka? Är euron fortfarande en världsvaluta eller sjunker den undan? Kan EU blir en öppnare institution?

Vilka effekter kan förändringar av Europeiska Unionen tänkas få?

Intressant

Vi är vad de (inte) mäter

Alexander funderar i veckans skifte på vilka mått vi använder för att mäta människans och samhällets utveckling. Osökt kommer jag på mig själv med att fundera på vad som händer om vi vänder på perspektivet, från samhället och medborgaren, objektet för mätningen, till staten, mätaren. Vad betyder olika mått för staten och hur definierar de statens roll gentemot medborgarna genom måtten?

I en tid då mättekniken har tagit oss in under huden på människan, in i såväl hennes hjärna som hjärta och ända in i hennes grundläggande DNA-byggstenar, måste vi fråga oss vad det är vi vill uppnå när vi mäter samhällets och människans utveckling? Vad har vi hittills ansett att tillväxt och ekonomiska mått har varit en indikator på? Handlar det om den enskilda människan lycka eller om samhällets totala välmående? Handlar det om individens tillstånd eller hennes möjlighet att påverka sitt tillstånd? Visst är frågorna relaterade, och visst är det enklare att förverkliga sina drömmar om man har det väl ställt och är vid god hälsa, men det förringar inte behovet av ett tydligt mål för mätningen.

Statens mått för framgång och utveckling, utifrån vilka den mäter sig mot andra stater och mot sin egen historia, är talande för dess relation till medborgarna. Antag att vi definierade ett biologiskt tillstånd som lycka och inkorporerade det i välfärdssamhället – vårs, skola, omsorg och lycka. Målet skulle förstås bli att hålla så många som möjligt ”lyckliga”, och diskussioner skulle säkerligen blossa upp kring lycko-gapet mellan olika grupper. Lösningen på problemet skulle kunna stavas lyckopiller och portioneras ut i daglig dos, fast dithän är det – förhoppningsvis – få som egentligen vill, eller? Föreställ dig motsvarande scenario för ”frihet”. Hur intimt kan det frihetsbegreppet bli – hur nära får de mäta, bygga politik, återkoppla, reformera och mäta igen – innan det förlorar sin egen innebörd? Om statens mått blir noggrannare blir också kraven på politiken mer omfattande och den faktiska politiken mycket mer intim.

I ett samhälle som stundom präglas av sin oproportionella och kontextbefriade övertro på det kvantitativa och på naturvetenskapens formelmetodik står vi inför ett vägskäl. Å ena sidan kan vi använda måtten för att tydligare definiera en kvantiativ jämlikhet mellan individer och med politik och måttens återkoppling försöka uppnå detta optimum. Å andra sidan kan vi använda de grova måtten – exempelvis BNP, hushållsinkomst, skolstatistik och sjukvårdsstatistik som återkoppling inte bara på politiken i sig utan också på vilken nivå statens ansvar ligger på.

Det kan verka inhumant att mäta människans tillstånd, väldstånd och utveckling utifrån så grova måttstockar, nästan som vore medborgarna robotar i vårt välfärdssamhälle. Men frågan är vad vi vill att politiken ska utgå ifrån, vad ska statens öga fokusera på att se? För egen del vill jag bli ”sedd” i termer av externa variabler utifrån vilka man kan säga något om mina möjligheter snarare än om mitt befintliga tillstånd.

Visst kan vi förändra måtten. Inte minst vore det intressant att kontrastera hushållsinkomst med hur mycket tid man faktiskt lägger på att erhålla inkomsten när tid allt mer kommer att konkurrera med pengar om lyxstatus. Vid vilken nivå väljer vi att arbeta mindre? Men den viktigaste frågan handlar till syvende og sidst om måttens mått. Hur nära vi mäter avgör i mångt och mycket den detaljnivå på vilken vi vill att politiska styrmedel ska påverka oss. Var går din gräns?

Noll noll- talet fortsatte äldre trender

Joakim frågar oss om skiften för noll noll talet och vad som sker på 10-talet. Låt oss börja med 00-talet.

Förändringar skedde inom Sell The Latest Karaoke Software & Make Easy Cash

g=2187&line=2010:_Ett_årtionde_till_ända”>teknik och vetenskap, några beskrev jag i min årskrönika för Kulturmagasinet Voltaire.

Drivkraften efter status och lyx var inte girighet, utan osäkerhet. 2000-talet var kanske det sista årtiondet som det var möjligt att samla stora grupper, TV-mediet återspeglar utvecklingen.

Ett mindre uppmärksammat skifte, som bland annat ödet för SAAB visar, är att 00-talet bekräftade en strukturell trend. Från 50-talet till 70-talet var lågkonjunkturer att arbetslösheten ökade genom att lågutbildade arbetade varslades. Så är det inte längre. Den cykliska konjunkturen har brutits?

Färre arbetar i tillverkningsindustrin, och det är svårare att tala om arbetskraft som en homogen grupp. De har olikartade färdigheter. Ekonomin handlar om att bygga organisationskapital inte bilar. De flesta jobb som försvinner nu gör det för att det sker omstruktureringar för gott.

Utmaningen är att göra bästa nytta av dessa problemlösare snarare än att finna en perfekt mix av tillgång och efterfrågan eller kalkylerade arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska utspel för att vänta ut konjunkturen. Intressant nog är det just denna politik som använts, vare sig i USA eller Kina.

Utvecklingen gör det svårt att kick-starta den post-industriella ekonomin som helhet. De närmaste tio åren kommer vissa industrier att minska kraftigt, och om strykan i ekonomin skall komma tillbaka är det inom nya branscher.

Några utvecklingar ser jag främst inom att vissa teknikområden mognar. Internet och dess vidare utveckling beror mycket på vad som sker med molnet.

En oväntad comeback kan vara eugeniken, beroende på den nya kunskapen om kroppen och vilka idéer som påverkar medicinen.

Politiskt borde debatten om metainformationen och om informationspolitiken komma in i debattens huvudfåra.

Uppdatering: hacket med att lägga upp informationen om klädeskedjan Thor Steinars kunder kommer att få effekter, när det nu blir tydligare vad som kan göras med de många spår av information som lämnas.

Intressant