Ang. Interaktiva medborgare: Ilskna mobben – den fjärde statsmakten


Den ilskna mobben är inget nytt, men oj vad möjligheterna har förändrats. Den cyniske vill troligen hävda att mobben egentligen är dirigerade av den den tredje statsmakten, medans den genuine människovännen till och med vill påstå det motsatta. Vinstdrivande media vill ju sälja sin produkt och bör därför sträva efter att skriva vad pöbeln vill läsa—således är kanske människovännens påståendet inte helt verklighetsfrånvänt trots allt.

Det nya i den interakativa medborgarens tidevarv är att mobben kan föra sin talan själv genom argumentation. Den kan göra mer än skalla att de är många och starka och att de är på väg att krossa någonting. Mobben kan idag intellektualisera, förenkla, smutskasta, förtydliga och allt det andra som tidigare varit i händerna på fåtalet i den tredje statsmakten.

Johanna påpekar att detta måhända skapar en ny elit där ett fåtal utgör den egentliga fjärde statsmakten och det är klart att hon har rätt—alla kan och vill inte. Detta är särskilt tydligt om man skärskådar hierarkin inom den fjärde statsmakten. Det är ett verkligt fåtal i mobben som sätter dess egentliga dagordningen. Detta fåtal får nog med uppmärksamhet för att kunna påverka vart mobbens aggression riktas.
Det nya är att det är ännu enklare att utmana detta fåtal och vem som helst kan konkurrera på i princip samma villkor med blott en investering av ens tid.
Ribban ligger med andra ord lågt och alla kan vara med. Vilket betyder varierande kvalité, men precis som i sportsammanhang brukar en bred bas betyda en vass topp.

Om Habermas håller för öronen ett tag så skall jag våga mig på att påstå att detta är så nära deliberativ demokrati vi kan komma. Idag finns en möjlighet för alla att driva det rationella samtalet, även om det med all säkerhet kommer drunkna i en ocean av dravel så finns det utrymme för det och verktyg för att navigera bland dravlet. Således behöver aldrig ett beslut tas i ett vakuum—då det alltid kan föranledas av ett rationellt samtal.

Habermas förhoppning om att det kan leda till konsensus beslut är i och med olika individers uppsättning axiomatiska premisser (eller brist på sådanna) omöjliggjort. Det skulle dock kunna leda till konsensus beslut bland de som delar samma premisser.

Något som vi lärt oss inte är fallet idag. Konsensus hade fattas i den liberala blogosfären angående FRA-lagen och trots det så röstade nästan alla de riksdagsledamöter som representerade de liberala väljarna efter partilinjer—ett konsensusbeslut stick i stäv med det rationella samtalets konsensus-slutsats. Även om en del gjorde avkall igår.

Om man får lov att hoppas i ett par steg så hoppas jag på följande:
Att i framtiden när svedan från partipiskan sätts i proportion till mobbens illska så blir partipiskan ett litet nyp i underarmen medans man tar emot en välriktad spark i skrevet. Kraftspråket tjänar endast till att sätta företeelserna i proportion till varandra.
Om nu partipiskan blir till ett litet nyp i armen istället för ett ”dödsgrepp”, kanske kan det leda till en utveckling mot verkliga personval där den valde politikern har ett mandat från hans eller hennes väljarna och ingen annan.

Effektfullt, men grovt förenklat och fyllt av missuppfattningar, kan man sammanfatta det med:
Ett skifte för gemene man från röstboskap till statsmakt.

Veckans skifte: Interaktiva medborgare

Med dataspelens framfart får vi medier som är allt mer interaktiva. I stället för att som publik eller åskådare se en film, ett tv-program eller läsa en bok, kräver spelens värld deltagande. Aktiva val, i bland ledda av ett narrativ, men med konsekvenser och slut beroende på handlande.

Dataspelens interaktiva värld omsätter i dag mer än filmens passiva värld. Samtidigt börjar andra medier ta efter, och låter betraktaren bli användare. Kvällspressen efterfrågar både tips och bilder. Filmers slut blir inte alltid självklara. Bloggar och andra vanliga människor tar del i debatten, och envägskommunikation blir allt mer sällare skådad.

Interaktiviteten genomsyrar mycket av det som kallats för ”webb 2.0”, med användargenererat material, och många röster i etern. Dock är det fortfarande en balansgång att gå, då det är långt från alla som tar del i den icke-narrativa interaktiviteten. Att aktiveras över en grad som kräver mer än ett par musklick kräver intresse, tid och förförståelse, och skillnaden mellan passivitet och deltagande bli för stor. Samtidigt kan just den korta aktiviteten för somliga vara det som är enklast. Ett långt deltagande, i exempelvis ett spel, följande ett narrativ, kan bli tröttsamt och jobbigt. Passivitet blir enklare.

Dystopin är ett intellektuellt klasssamhälle där aktiva deltagare sätter sig in i politik, frågor och information. Tack vare det aktiva deltagandet och möjligheten att påverka gör de som bryr sig det. De andra lämnas efter, och efter hand blir gränsen för att sätta sig in, alldeles för hög för att kunna bli övervunnen. Kanske är det dit vi är på väg. Kanske är vi där redan idag. Kanske är det så att ju mer öppenhet och interaktivitet vi får, ju mer blir delaktiga i de beslut och den information som tidigare bara var förunnat några.

Oavsett vilket, tycker jag det är ett steg framåt när människor inte bara nöjer sig med att stilla titta på en hjälte som räddar världen i en film. Fler och fler tar steget till att själv spela hjälten som räddar världen. Passiva objekt blir aktiva subjekt. Lite som kvinnlig frigörelse, fast med information.

Ang. Nätverkssamhällets skyddsmekanismer: Utan stödhjul

Det är intuitivt lockande att inför förändring och nya samhällsfenomen tala om skyddsmekanismer. På en mikronivå talar man om hur privatpersoner och företag kan anpassa sig till de nya omständigheterna, och på en makronivå handlar det om hur stater anpassar sig till såväl nya förhållanden som till de anpassningar som sker på mikronivå. Men diskussionen handlar allt som oftast om nya mekanismer för nya fenomen. En annan, minst lika intressant och relevant, fråga är den om befintliga mekanismers evolutionära stabilitet och överlevnadsförmåga i nya miljöer.

Ett tydligt exempel på en sådan fråga berör Nicklas Lundblad i den något till åren komna boken Teknoptopier (Sanning att säga är boken minst lika, om inte mer, läsvärd idag). Lundblad undersöker juridikens förhållande till tekniken och berör då framförallt det potentiellt paradoxala förhållandet mellan en stadig och stabil lagstruktur och en allt snabbare teknikutveckling. Traditionellt innehåller lagstrukturen en inneboende tröghet, vilket hittills har setts som någonting positivt.

Historiskt har tröghet setts som en god mekanism för att förhindra att en liten maktelit förändrar ett samhälles grundläggande förutsättningar över en natt. I många juridiska sammanhang är detta troligen fortfarande sant, men inte nödvändigtvis i alla. I och med informationssamhällets framväxt och nätverkens utbredning och tillväxt har makten kommit att förskjutas, eller kanske snarare sträva mot en tydligare decentralisering. Utan att gå för djupt in i just denna diskussion om makt, information och informationsteknik (Nicklas Lundblad gör en mer intensiv djupdykning i denna fråga) kan vi nöja oss med att konstatera att en godtycklig individ idag har en större makt i form av en bredare flora av informationskanaler, och dessutom möjligheten att själv producera och sprida information till mycket låga kostanader. Frågan är hur detta påverkar en gammal mekanism som tröghet.

Är det möjligen så att vi måste omvärdera gamla mekanismer och öppna upp för en mer dynamisk syn på mekanismer som instanser i en födelse/döds-process?

Idag är det inte tillräckligt att konstatera att tröghet är positivt för att skapa en robust samhällsordning. Decentraliseringen av informations- produktion/konsumtion via olika kanaler skapar en inneboende tröghet, som delvis ersätter den önskan om robusthet som medvetet institutionaliserad tröghet tidigare eftersträvade. Det är helt enkelt naturligt svårare för en mindre maktelit att kontrollera all information och alla informationsflöden än det var när den som ville komma till tals behövde en egen tryckpress.

Vi bör fråga oss vilken roll en gammal mekanism som tröghet har att spela idag, och inte blint använda oss av den under alla omständigheter bara för att den tidigare uppfyllde ett rättfärdigat syfte. Är det inte tillochmed nödvändigt att utvärdera huruvida viss befintlig lagstifnting fortfarande fyller ett syfte när en grundläggande mekanism förlorar eller förändrar sin funktionalitet?

Är det möjligtvis så att strävan efter teknikoberoende eller teknikneutrala lagar är en felaktig strävan att inkorporera delar av informationssamhället i en säkerhet (ett trögt juridiskt system) som helt saknar syfte för de berörda strukturerna? Dessa har redan en egen inneboende, och dessutom dynamisk och med relativa mått demokratisk, tröghetsmekanism. Måste de omfattas av samma juridiska apparatur (och till hur stor utsträckning är denna applicerbar?) som allt annat bara för att det känns tryggt, eller borde vi tänka om? Hur många andra av gamla lagars syften uppfyller redan det nya fenomenet? Och var går gränsen för när det blir onödigt att behandla det med samma lagar som används för andra fenomen, eftersom de inte tillför någon utökad nytta eller säkerhet? Detta resonemang bygger alltså på antagandet att vi har lagar vars enda, eller ens primära syfte, kanske inte är den regel de befäster och uppbär. Sådana lagar kan exempelvis vara moraliserande och ”vägvisande”, vilket i praktiken betyder att man kanske inte ens förväntar sig att lagen strikt efterlevs.

Ett annat exempel är fildelningsfrågan, där äganderätten till och från lyfts in i argumentationen. Faktum är att äganderätten och ägandet som fenomen, och tillika stöld som handling, inte har samma applicerbarhet på imateriella, digitala föremål (inte ens begreppet föremål gör sig särskilt väl här eftersom det hänvisar till det fysiska rum som karakteriseras av ändlighet för varor). Vad är det då som rättfärdigar att nya fenomen per definition ska passas in i befintliga, och ibland föråldrade strukturer?

Stödhjul kan vara bra att ha på sin första cykel, men man ska kanske inte flytta över dem när man skaffar bil…

Ang. Nätverkssamhällets skyddsmekanismer: En förtroendefråga

Finns det hot mot vårt samhälle som kräver övervakning? Vilka är alternativen till FRA-lagen, frågade Erik Starck.

Det finns anledning att först vara kritisk mot många intiativ, ofta är det fråga om att vanliga polisiära metoder hade kunnat lyckas. Sedan behövs nog en debatt om vår informationsidentitet, snarare än vår integritet- jag utarbetar detta i en artikel i Svensk Linje nummer 3, 2007.

Alice Miles skrev en mycket intressant krönika i The Times.
Det är en fråga om den dolda spaningen, spaningen som inte behöver stå till svars.
It is the covert surveillance that has got everybody’s goat. And the reason that covert surveillance annoys people is that we have become paranoid. We assume that Britain is filled with petty, vindictive bureaucrats with hidden powers over our lives, who are ”out to get us”.
There is a coalescence of outrage around rubbish spies and bin taxes, around distant bureaucracy and speed cameras and parking fines; around the myriad ways that the State can intrude upon one’s life without warning and force you to pay to make it go away again. And never be forced to explain itself.
När det dessutom finns en glidning i vad som övervakningen används till så minskar förtroendet. Storbritanniens lagstiftning gav år 2000 bara 9 organisationer rätt att utföra övervakning, i dag har 786 statliga myndigheter och verk tillstånd att göra det. Det svenska PKU-registret började som ett forskningsregister, men i dag så ökar kraven på att det skall användas som ett allmänt DNA-register.
Kanske behövs nya typer av organisationer, fristående sådana, för att återvinna förtroendet. Ett sådant exempel är registrering. Den registrering av som föreslagits av europaparlamentarikern Marianne Mikko är fel, men ett tankeexperiment skulle vara att registrera sitt nym hos en fristående organisation, inte kopplat till din person men som kontrollerar till alias.
Det skulle göra att vi använder oss mer av autentifiering än identifiering. Autentifiering sker när vi t.ex. använder ett lånekort på biblioteket. Bibliotekarien kopplar oss samman med information för ett specifikt syfte- att se om vi kan låna en bok på det biblioteket- utan att bibliotekarien får tillgång till alla andra ovidkommande data om oss. Just sådana begränsade autentifieringar borde lägga en viktig grund för att ge individen kontroll över vilken information man vill kommunicera.
För skydd kommer vi att behöva, särskilt genom att enskildas massförstörelseförmåga ökas. Automatisering är inte i sig fel, bara den konstrueras rätt.
Pingat på Intressant.se

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Appropå vansinne

Jag delar Johannas analys av vansinnesdåd—de går inte att stoppa. Tyvärr.

Men, I ett stort öppet dynamiskt samhälle så är vansinnet en i evolutionärmening oduglig mutation. I takt med att systemet går emot det totalitära, kanske genom avlyssning, kanske genom paternalism och kanske motiverat med en rädsla för just det vansinniga, så blir samhället mer och mer känsligt för det vansinniga.

En vansinnig psykopat utrustad med ett digitalt-stetoskop mot Internets backbone-routrar (FRA), en kollektiv pekpinne (Folhälsoinstitutet) eller en smal ”Hitler-mustasch” (NSDAP) kan dock vara en ”lyckad” mutation i sitt kontext.
Mutationen premieras då var dag för—sin känslokalla natur, sin förmåga till manipulation eller bara rent och slätt för sitt vansinne.

De, med eller utan psykopatiska drag, som vill skydda oss från vansinnet har en av de omänskligaste vapen i sin arsenal. Själva förklarandet av någon som vansinnig.
Få saker har missbrukats av såväl demokratiska som icke-demokratiska stater så pass mycket under 1900-talet som gränsen för vansinne. Homosexualitet, anti-sovjetiska tendenser, drogbruk, missbruk, depression, med mera, med mera.
Många har symptomen varit som av ibland politiska eller rent av rashygieniska anledningar rättfärdigat sättandet av oskyldiga i karantän. Tvångsintagande, med sitt obligatoriska neddrogande kan ses som botemedlet. Ibland kryddat med sterilisering.

Det vansinnigaste man kan göra för att bemöta vansinne är att försöka låta staten kväsa det med nolltolerans för ögonen.

Den som verkligen är vansinnig är ett offer för sin natur och man kan inte mer än hoppas att han eller hon kan hitta en livssituation som passar. Jag har svårt att acceptera att en passiv kort livstid på en psykriatrisk klinik är det uppenbara svaret för de flesta offren av denna typ eller deras omgivning.

Nu är inte det här en enkel fråga och den håller egentligen inte för att sammanfattas med en enkel lösning. Varje patients situation är den andra olik. Men!
Jag tror passiviteten hos de inskrivna på psykiatrin är ett hot. Ett första steg skulle kanske kunna vara att introducera arbetslinjen för psykiatrins patienter?

Uppdatering:
Av en slump sprang jag på Ingemar Sundströms rapport ”Thomas Szasz och psykiatrin”, som tar en titt med ideologiska glasögon på hur det står till med den svenska psykiatrin och hur regeringens psykatrisattsning och Milton-utredning står sig. Intressant läsning!

Dessutom skrivs det på DN Debatt och SvD om avskaffandet av lagen om psykvård istället för fängelse. Det är ett steg i rätt riktning, att se de psykiskt sjuka som individer, med samma rättigheter och skyldigheter.
De talar även om att utöka möjligheterna till tvångsvård—det är inte utan att man räds en större godtycklighet.

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Måste det finnas ett skydd?

Erik Starck efterfrågar vad alternativet till FRA egentligen är. Med utgångspunkt i att ett samhälle behöver skydd mot cyberangrepp, vansinnesdåd och infrastruktur, efterfrågas konkreta förslag på vad alternativet till allmän övervakning och FRA egentligen är. Erik föreslår ett starkare hemvärn och civilsamhälle, men nämner balansgången mellan ett effektivt civilsamhälle, och ett angiverisamhälle. I bland är skillnaden hårfin.

Jag vill i stället frågasätta om vi verkligen behöver några skyddsmekanismer som ens är i närheten av vad FRA är.

Vansinnesdåd hör till det vi inte kan skydda oss ifrån. Kanske kan man förebygga dem genom att ha ett så bra samhällsklimat som möjligt, se till att våra barn växer upp i bra miljöer, och strypa tillgången till vapen. Det är å andra sidan åtgärder som förebygger det mesta. Vad FRA skulle kunna göra åt skolskjutningar, bombade fordon eller psykfall med yxa är minimalt, om än något.

Hot mot vår infrastruktur skulle FRA möjligen kunna avvärja, i alla fall i de fall FRA skulle få nys om dem. När det gäller känslig infrastruktur finns det få lösningar förutom att göra den så stark som möjligt. Visst kan man lägga resurser på att försöka snappa upp potentiella hot, men om man inte vill ha ett Minority Report-samhälle, behöver resurserna ligga på att se till att vår infrastruktur klarar både en ordentlig Gudrun, som en attack från förbannade hackare.

Cyberangreppen blir om möjligt ännu svårare att avvärja. Det kommer alltid finnas personer som kan överlista FRA:s datorsystem, eller vilket annat datorsystem också för den delen. När det gäller cyberangrepp kan dessutom för många regleringar kring nätet vara farligt. För vad händer om illasinnade hackare skulle ta sig in i FRA:s system, snappa upp internetleverantörernas lagrade data om surf, mail och chatt, eller tar sig in direkt bland kommunikationen vid eventuella krypteringsförbud.

Förutom ett och annat virtuellt bankrån finns det mycket lite på nätet som faktiskt är skadligt utan att vara det i den fysiska världen. Kanske är det egentligen så att det inte alltid måste finnas skydd och regleringar i den digitala världen, utan att vi alla måste vara ansvarstagande och skapa våra egna skyddsnät.

Veckans skifte: Nätverkssamhällets skyddsmekanismer och Hemvärnet 2.0

FRA-frågan biter sig fast i den svenska politiska debatten som en svåråtkomlig fästing. Om den inte klingar av fram emot hösten kan den mycket väl växa till den här 4-årsperiodens viktigaste fråga.

Vem hade kunnat tro det i den förra valdebatten som handlade om jobb, jobb, jobb, Göran Perssons bufflighet och – visstja – ett dataintrång också.

Frågan har flera liv då den har så många klangbottnar. Därför är den svår för regeringen att ta livet av. Framför allt blottar den ett kulturskifte mellan de som i allt högre grad lever sina liv på nätet och de som på sin höjd betalar räkningar och bokar en teaterbiljett då och då. Förespråkarna menar att lagen blott gör signalspaningen ”teknikneutral”. Kritikerna talar om ett Stasi-samhälle. Är det över huvud taget möjligt att mötas någonstans på mitten? Dragkampen mellan säkerhet och privatliv kan komma att bli lång och svettig.

Det har skrivits mycket mot FRA-lagen på denna bloggen och andra, men en sak som lyser med sin frånvaro i kritiken är konkreta förslag på alternativ.

För hur illa man än tycker om det allseende, statliga ögat, så återstår det faktum att samhället behöver skyddsmekanismer av det slag som FRA utger sig för att vara. Skydd mot vansinnesdåd såväl som mot cyberangrepp mot infrastruktur.

Den tekniska utvecklingen för med sig mycket gott, men den möjliggör också massförstörelse till en allt lägre kostnad. Precis som all annan teknisk utveckling är priset för massförstörelse sjunkande, vare sig den sker i form av ett av människohand skapat virus, en cyberattack på samhällets infrastruktur eller som en konsekvens av att allt fler nationer får tillgång till atomvapen. Eller varför inte i form några kartongknivar inne i en fulltankad 747:a?

Ett skrämmande exempel kommer från Finland. Pekka-Eric Auvinen var en okänd finsk tonåring tills han bestämde sig för att skjuta ihjäl alla som kom i hans väg på sin skola.

Auvinen var formad av en djupt människofientlig filosofi. På Wikipedia-sidan om honom syns han med en pistol i handen och en t-shirt med texten ”humanity is overrated”. Vad skulle han ha gjort med de möjligheter som öppnar sig med genetic engineering till konsumentpris.

Tanken är otäck, minst sagt.

Så, om en allseende maskin styrd av staten är det ena alternativet och risken för vansinnesdåd av enorma proportioner det andra, var ska samhällets skyddsmekanismer då befinna sig?

Ett alternativ kan vara att modernisera Hemvärnet.

Du tänker antagligen på något överviktiga gubbar i gröna kläder som leker soldater på Åsa-Nisse-vis när du hör ordet, men idéen med ett hemvärn är att skydda och stötta civilsamhället vid kriser. Ett modernt hemvärn skulle kunna hjälpa företag och myndigheter skydda sig mot cyberangrepp. Ett hemvärn är djupare rotat i civilsamhället än den övriga försvarsmakten och kan fungera som känselspröt för att fånga upp möjliga obehagligheter (även om angiverisamhället är ett otrevligt tredje alternativ till de två andra).

Skulle detta ”Hemvärnet 2.0” kunna bli den skyddsmekanism som samhället trots allt behöver? Hellre FRO än FRA?

Eller finns det andra skyddsmekanismer för ett modernt, hyperuppkopplat och accelererande samhälle som vårt?

Uppdaterat: Piratpartiets Rick Falkvinges svar på den här frågeställningen kan för övrigt läsas här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Vi är internet, internet är vi

Jag tar mig denna vecka, med anledning av Joakims val av veckans skifte, friheten att återberätta en historia jag postade på min andra blogg, Framtidstanken, för ett tag sedan. Den handlar om en applikation vid namn Skype. Eller så handlar den om en ny slags livsform, ett nytt slags medvetande, vi döpt till ”internet”. Det är en berättelse om död – och återuppståndelse.

Den 16:e augusti 2007 hände det. Telefoni-applikation Skype slutade fungera.

Om du levt under en sten de senaste åren och inte vet vad Skype är så går det att sammanfatta som en mjukvara du laddar ned till din dator som möjliggör röstsamtal via internet utan att det kostar dig någonting. Det är lika gratis att ringa någon i Indien som det är att ladda ned en indisk hemsida.

Det finurliga med Skype är att själva applikationen byggs upp genom att koppla samman olika körande instanser av programmet. Det finns alltså ingen central server med vilken applikationerna kommunicerar (delvis sant, själva inloggningen sker centralt). Detta för med sig en väldigt flexibel och skalbar arkitektur vilket också möjliggjort Skypes fantastiska tillväxt de senaste åren.

En nackdel med arkitekturen är dock att Skype själva (företaget) inte har direkt kontroll över sin egen mjukvara. Det går inte att ”starta om” en Skype-server någonstans om något går fel.

Å fel gick det, den 16:e augusti.

Användare lyckades inte logga in och programmet blev oanvändbart. Efter ca två dygn så började saker och ting åter fungera igen. Det intressanta är hur Skype själva beskriver vad som hände:

On Thursday, 16th August 2007, the Skype peer-to-peer network became unstable and suffered a critical disruption.

Vidare:

Normally Skype’s peer-to-peer network has an inbuilt ability to self-heal, however, this event revealed a previously unseen software bug within the network resource allocation algorithm which prevented the self-healing function from working quickly.

Skype är alltså ett självläkande, distribuerat system med vilket du kan kommunicera till ingen kostnad över hela jordklotet. Själva applikationen är dess användare. Å den är, likt en organism, självläkande.

Det ligger något djupt fascinerande i detta.

Hela internet kan sägas vara det samma men det är först när saker slutar fungera som man får tillfälle att reflektera över dem och än så länge har inte hela internet slagits ut under två dygn. För vad Skypes black-out belyser är hur sammankopplade vi är, både med varandra men också med tekniken.

Skype ger mig förmågan att tala med andra människor på andra sidan jordklotet, men det är inte Skype i sig som möjliggör detta utan kombinationen av tekniken och själva nätverket av användare som utgör Skype.

Det samma gäller hela internet.

Därför är vi internet och internet – det är vi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ang. Informationssamhället: De arga mobbarnas seger?

Joakim Lundblad inledde veckans tema med en positiv artikel om informationssamhällets decentraliserande effekt där han pekar på att vi nu håller effekterna av informationstekniken på att bli synliga bortom ”the early adopters” den tidiga informationsaristokratin. Vi är inne i den tredje informationsrevolutionens konsolideringsprocess. Konsolideringar är viktiga men naturligtvis inte så innovativa faser. Det är konsolideringarna som gör att man kan gå vidare till nya innovationsfaser. Hur skall vi använda det här? Borde det vi gör nu ändras eller skrotas? Vad funkar, vad funkar inte? Vad har det för effekter? Vad bör det ha för effekter?

Det gör analysen svårare för en bransch som präglats av ”wow, dude, cool!” och det kontinuerliga öppnandet av nya fält, vilket Anders Mildner tog upp i Sydsvenskan från sina intryck på Reboot.

Konsolideringarna går i en annan riktning än tidigare. Johannes Forssberg påpekar i Vem vill adda Raj-Raj? att den syn som partier, PR-firmor och företag tagit till sig om Web 2.0 stöter på patrull. De sociala effekterna Web 2.0 verkar inte främja styrning från en central punkt utan mot att nätet mer liknar ett decentraliserat system av lokala noder, lokala flugor, lokala relevansgrupper som kan sammanstråla ibland till större styrka. Det finns inte en kraft bakom FRA-motståndet, som skulle bjudas in till samtal och neutraliseras genom att företrädarna kan ingå i korporativa kommissioner. Det finns flera olika motstånd.

Sådana självständiga system har skapat rädsla och misstänksamhet hittills, när de anats. I dag så förs större krav fram på kontroll, som t.ex. av virtuella världar. I ett samhälle som tidigare präglats av
av att det är lätt att finna ”vem som står bakom” blir frågor om marknadsföring, politik, kommunikation svårare och mer komplicerade.

Notera att skiften inte bara har goda konsekvenser. Bara för att äldre centralistiska lösningar som censur, blockeringar, registreringar som kränker integriteten inte fungerar så bör vi ändå ha en debatt om hur olika nätkulturerna kan hållas i ett bra och öppet skick.

Wikipedia är ett bra sådant exempel, som fått kritik för bias i sin editorkultur. Där uttryckte jag min oro i Expressen för att om man inte tar upp den decentraliserade contentkulturens avigsidor så kommer en långt skadligare motreaktion. Wikipedia är ett alldeles för bra projekt, tack vare Jimbo Wales öppna grund i katallaxi, för att det skall behöva drabbas av tillslutande lagar och regleringar.

Det är i vissa sammanhang för lätt för trollen att ta över diskussioner. Blir Clay Shirkys glada vision förstörd av arga mobbar?

Här är Against the Machine: Being Human in the Age of the Electronic Mob av Lee Siegel intressant. Ja, Siegel är gnällig och har en närmast bitter ton mot de sociala medierna. Han talar om registrering och att pseudonymer måste bort. Han är själv en illustration på några av problemen inom sociala medier genom sin skandal som sock puppet. Men frågan är relevant; hur undviker vi att en egalitär, självuttryckande, antihierarkisk, icke-exklusivt internet standardiserar sina användare (eller delkulturer av dem)? Det finns ”bad seeds” ute på nätet, och bara för att vi tolererar dem behöver vi inte acceptera dem. Vad gör vi åt nätmobbning? Hur bedömmer vi vad som är sanning bäst? Hur undviker vi att neddumning sprider sig och blir dominant på nätet?

Decentraliserade lösningar fungerar bäst, och det ställer oss inför det svåra problemet att odla en god kultur. Skiftet som informationssamhällets decentralisering ställer inför är att vi måste ta tagit i våra värderingar kring teknikens användning.

Pingat på Intressant.se

Ang. Informationssamhället: Ett skifte framåt eller bakåt?

När jag med många andra började upptäcka internet någon gång i mitten av nittiotalet var virus de största hoten på nätet. Med modemuppkoppling tog man sig via Netscape och Altavista ut på en virtuell ocean av information.

Då, fanns inte ens tanken om regleringar, farlig information, eller att staten skulle ha tillgång till alla klick som gjordes. Teknikutvecklingen skedde snabbt, och i dag har nästan alla tillgång till bredband med datorer – ständigt uppkopplade, och med nätet som del av vardagen. Avstånd krymper, både till vänner på flygavstånd, till internationella nyheter och källor som annars endast en grävande journalist hade haft tillgång till.

I stora drag pekar det mesta åt att informationssamhällets decentraliserande effekt borde vara ett skifte framåt. För någon som bott en tid utanför storstadsregionerna kan det snarast beskrivas som en revolution. Under bara tio år har fiktion blivit verklighet. Möjligheterna som digital information medför är enorma, användargenererat material kombinerat med proffessionalism, kommunikationsnätverken och smala nischade områden når helt nya målgrupper.

Nätet har omgärdats av få stängsel, och här i öppna och fria Sverige har länder med murar kring nätet dragits fram som skräckexempel. Amnesty har kampanjat om fria ord, och företag som censurerat yttrandefrihetskämpar har hamnat i dålig dager. Trots frivilliga regler, såsom polisens barnporrfilter, har reglerna kring nätet varit få, och de som finns har kritiseras regelbundet. För, förutom möjligen ekonomiska brott som rör kreditkort och bankkonton, samt något enstaka virus, finns det mycket liten brottslighet på nätet som skadar någonting annat än digital egendom a la ettor och nollor. Något som borde ytmynna i att nätet inte alls hade behövt lika mycket regler som den fysiska världen, om ens några alls.

Tack vare öppenheten och friheten i den digitala världen har vi fått en informationsrevolution. Den stora frågan är om den kommer stanna.

De senaste åren har röster höjts om inskränkningar i den frihet som rått i den digitala världen. Det har varit mjukvarupatentkrav, datalagringsdirektiv, krypteringsförbud och nu senast, lagen om att FRA skall få möjlighet att övervaka all digital trafik som passerar landets gränser.

Som passerar landets gränser.

Informationssamhället blir helt plötsligt lite stängdare. Internetanvändare varnas för operatörer som skickar information över landsgränser. De som kan och förstår sig på, börjar kryptera trafiken, de andra hamnar steget bakom. Den politiska flyktingen slutar maila tillbaka till hemlandet (migrationsverket har gjort fel förut), läckorna om oegentligheter inom polis och myndigheter blir allt färre. Vad som kan skada rikets säkerhet beskriver till och med självaste statsminister Reinfeldt som diffust.

Vi är många som protesterat mot FRA-lagen. Människor från höger till vänster till kors och till tvärs har skickat mail till de 143 riksdagsledamöter som röstade för lagen, och fått till svar att vi inte ens vet vad vi pratar om.

Trots protesterna, är det ett faktum att med fler regleringar på nätet, oavsett om det handlar om övervakning, lagring av surfande eller förbud mot kryptering, kommer det vara en start till en backlash för den informationsrevolution vi haft de senaste tio åren.

Bara för att någonting existerar, innebär det inte att det kräver reglering.