Förra veckans skifte handlade om energi. Då är det värt att nämna Volkswagens konceptbil VW 1L som är på väg ut på marknaden.
Den skulle släppas först 2012 men kommer att finnas på marknaden redan 2010 enligt Volkswagen. 10 mil kommer man på en liter bensin (därav namnet 1L) i bilen som kan husera två personer.
Designen bär tydliga drag av Googie-arkitektur. Väldigt framtidigt. Å lite gulligt.
Läs även andra bloggares åsikter om energi, vw 1l, volkswagen, miljöbil, politik, bilar, teknik
Ur SOU 2006:8:
I direktiven angavs att utgångspunkten för analysen skulle vara att stödet skulle bidra till att upprätthålla mångfald och konkurrens inom dagspressen.
Stöd för att öka konkurrens? Ehm, ja just det. Inte ens utrustad med all marknadsskepcis i världen kan man ta i det påståendet med tång åtminstone inte med detta fall i åtanken.
Hur kan man utan att sitta i knät på den etablerade mediasfären försvara denna kvarleva? Finns det något som rasat i pris så mycket som att publicera och leta information? Alla kan etablera sig och massor har etablerat sig. Vilket implicerar enormt varierande kvalité, men ocks
å urval.
Det är inte för inte som begreppet medborgarjournalistik nått den välkända ytan och även spektrat mellan grannens blogg och de stora dagstidningarna har fyllts på. Genom just konkurrens, men trots presstöd.
Jag tillhör inte dem som tror att gammelmedia sjunger på sista versen, men jag tror att de kommer tvingas justera sin tonart för att det inte skall bli full kakafoni i det enormt breda utbudet. Presstödet enda egentliga funktion är att ge syre åt de konkurrensodugliga publikationernas otidsenliga toner samt ge extra vinst åt de som skulle klara sig i vart fall.
Låt mig påminna om den fruktade dansbandsdöden och hur glada vi är att diskon faktiskt fick etableras, om än välreglerade. Länge leve Schumpeter.
Slutligen en bonus liknelse:
Den s k medborgarjournalistiken blir för media och därmed även demokrati vad Indie-scenen är för amerikanska Billboard listan. Något som kan sparka ett skenande skeende åt rätt håll.
I bland är det väldigt tydligt på vilken sida om skiftesvågen våra mer eller mindre folkutvalda politiker står. Joakim pekar i veckans initiala post på hur bl a vissa EU parlamentariker vill reglera bloggandet. Låt mig gissa att Marianne Mikko inte känner till akronymen PKI eller företag som VeriSign—och låt gå för det. Det är nog ganska vanligt att man inte gör det, men att man väljer att öppna munnen så pass mycket och officiellt utan att rådfråga någon som faktiskt vet hur spelplanen ser ut är klart oproffsigt. Eller rent av folkligt?
Personligen kan jag tycka att de har trampat i det klaverat tillräckligt många gång
er nu. De borde ha lärt sig sin läxa vid det här laget. Men, kanske ger det dem en aura av just folklighet och det är ju ibland viktigare än förmåga i politikens survival of the most popular.
Folkligheten är intressant, den karaktäriseras ofta av skepsism och fungerar då som en buffer mot det som är på den andra sidan skiftesvågen. Så länge staten ser som sin funktion att agera som investerare så är ett folkligt sinne bra. Investeringen i Digital-TV, DAB och glesaste-glesbyggds-fiber? Knappast folkligt. Vård-skola-omsorg? Folkligt.
När staten däremot ser som sin funktion att agera som förmyndare och vill förbjuda och reglera saker som privata investeringar eller yttrandefrihet är de dock ute på tunn is. Det folkliga lynnet hos politiker skall inte få förlama de som vågar kliva utanför randen av den folkliga kvadraten och riskera det han eller hon har för att blott kanske flytta eller vidga kvadraten något.
Vår framtid ligger i och med statens stora roll i dagens Europa till stor del i händerna på kvadraten. Ibland kan man verkligen längta efter en oregelbunden månghörnings intåg.
Energi var som sagt ämnet för veckan. Alexander Funcke inledde med att lyfta fram riskkapitalets och entreprenörernas roll som alternativ till politikernas subventioner och straffskatter.
Waldemar Ingdahl svarade med att lyfta fram flera olika alternativa energikällor samt påpeka hur viktig energin är som infrastruktur i samhället. Hans inlägg fick titeln ”Mer än pengar behövs för framtidens energi”.
Själv skrev jag om energifrågan som något tillhörandes industrialismens logik. Detta till skillnad från förrförra veckans skifte om övervakning som tillhör informationssamhället. Min uppfattning är att vi står inför ett närliggande skifte mot miljövänlig och billig energi och att den nuvarande olj
ekrisen egentligen bara påskyndar övergången dit.
Joakim Lundblad är inte riktigt lika optimistisk. Hans oro är riktad mot politiska ingripanden (subventioner, regleringar och straffskatter) som kan leda oss i fel riktning.
Johanna Nylander avslutar veckans skifte med att lyfta fram solenergin och undrar varför det pratas så lite om detta alternativ nu för tiden.
Den här veckans skifte är det Joakim Lundblad som står för och ämnet är ”informationssamhällets decentraliserande effekt”. Spännande!
Läs även andra bloggares åsikter om energi, politik, kärnkraft, solenergi
Det finns ingen klar och tydlig punkt i rumtiden för ett skifte, men när det väl skett så känns det självklart för alla. Det är dock aldrig självklart på förhand.
Veckans skifte handlar om informationssamhället, och digital direktdemokrati. Det har länge diskuterats huruvida bloggar påverkar den politiska debatten eller ej, och varför så många unga lägger ned tid och möda på att göra filmer som de sedan lägger upp gratis på Youtube. Det har talats om creative commons och informationssamhällets fusion mellan allmänheten och makten (eller bristen därav). Det har talats om gammelmedia, fildelning och det har talats om användargenererat innehåll. Problemet har varit att de som talat har varit starka supportrar, företagare och andra som har ett eget vinstdrivande eller hobbygrundat intresse i frågorna. Avgörande för ett skifte inom informationssamhället, speciellt ett skifte som bygger på allmänhetens delaktighet, är att just allmänheten börjar tala om och ta till sig skiftets karakteristika.
Det är först nu skiftet från informationsadel till informationselitism har fått fäste, och det är som tydligast i FRA-debatten (se exempelvis Expressens digitala uppmuntran till protest). Den avhoppande moderata politikern Fabian Norlin (som för övrigt blivit en skapare av användargenererat material genom att starta FRApedia) uttrycker sig väl i ett öppet brev till sina partikollegor:
“Lagförslaget gav en proteststorm bland de tekniskt kunniga och mest drabbade personerna; ett ramaskri som ALDRIG FÖRR skådats på Internet. Förmodligen var detta första gången i mänsklighetens historia som Bloggosfärens protester verkligen orsakade en ändring i ett politiskt beslut – om än en obetydlig ändring! Detta ramaskri av protester bland Internetanvändare från alla politiska partier ignorerades fullständigt av alliansen.
Vi var över 1 000 personer som protesterade utanför Riksdagen den 18 juni. Ung Vänster, SSU, CUF, KDU, MUF, Piratpartiet och Ung Pirat fanns representerade, liksom Journalistförbundet, internetleverantörer, etc. Jag har vänner som reste från andra delar av Sverige enbart för att demonstrera. Det fanns personer som tog bilen från Umeå vid midnatt för att hinna till Stockholm vid 8-tiden för att försöka förhindra det. Jag känner flera människor som GRÄT över att lagen såg ut att gå igenom. Grät ordentligt. Både män och kvinnor.”
Det är först när fler än bara de starkaste förespråkarna, ”the early adoptors” som de kallas i teorin, anammar, använder och värderar ett skifte som det förverkligas. Samtidigt innebär det bara att skiftet blir verklighet, att det de facto inleds. För att det ska genomföras måste det också överleva sin första dag, så att säga. Att förankra ett skifte är ingen lätt uppgift, och egentligen knappt en uppgift eftersom det ligger utanför vad någon enskild aktör förmår. Vad som däremot ligger i flera enskilda aktörers intressen är att förhindra att skiften förankrar sig. Det är förstås helt naturligt, eftersom skiften ofta för med sig Schumpeters kreativa förstörelse och förändringens ofta turbulenta
vindar. Skiften sprider sig som ringar på vattnet. Det är alltså en indikator på ett skiftes nära förestående förankring, när det möter motstånd.
När utskottet för kultur och utbildning lägger fram dokumentet för Om mediernas koncentration och mångfald i Europeiska unionen för Europaparlamentet att ta ställning till, bör detta således betraktas som en stark indikator för att ett skifte är nära förestående. Dokumentet behandlar hur klassiska medier utsätts för ”orättvis konkurrens” från nya medier, framför allt bloggar men även användargenererat material i allmänhet. Det står också att läsa att Public Service behöver en viss andel av marknaden för att kunna utföra sitt uppdrag, och att nya medier förvirrar informationskonsumenter eftersom de inte garanterar sig vara opartiska.
Ett uttryck som ”opartisk” hade ett värde när informationskanalerna var få och kunde variera extremt i sin inriktning. Det innebar då att informationsproducenten åtminstone försökte sträva mot mitten av olika åsiktsskalor. Idag har begreppet snarast blivit överflödigt, och subjektiviteten bör hyllas, inte fruktas. Med en bred flora av informationskanaler kan varje läsare/lyssnare/tittare på egen hand orientera sig bland utbudet i förhållande till sina egna åsikter, intressen och preferenser.
Det dokument Europaparlamentet har framför sig är en relik från svurna tider, och bör på sin höjd ges ett nostalgiskt värde när det sakta förtvinar i den öppna brasan en sen kväll (förhoppningsvis inom en snar framtid). Att helt utelämna informationskonsumenternas intressen och tydliga efterfrågan (som just är grunden för författarnas oro) ur kalkylen visar på exklusivitetsperspektiv som vill förvägra den ”vanliga människan” inträde i de ”fina” mediernas korridor, eller rampljus om man så vill. Faktum är att nya journalister växer och utvecklas dagligen i bloggosfären, och även om deras mål inte är att jobba för en stor dagstidning, så är det deras rätt att producera egen och reflektera på andras information.
Att Public Service, och därmed staten, behöver en viss andel av marknaden är fantasifullt men helt utan relevant innebörd. Om Public service inte kan utföra sitt uppdrag på grund av att de konkurreras ut av andra som gör det bättre, är detta då inte ett tecken på att Public Service, eller dess uppdrag, passerat sitt bäst-före-datum? På samma vis kan det inte sägas vara fel att allt större del av reklamintäkterna går till digitala medier, eftersom det är en effekt av var läsarna, och därmed efterfrågan, finns. Det är precis detta kreativ förstörelse handlar om: Gamla strukturer och fenomen dör och lämnar utrymme för nya effektivare strukturer och mer efterfrågade fenomen. På så vis har fotogenlampan lämnat utrymme för elektriciteten, och är det då så underligt, eller oönskat, om samma sak händer med information? Finns det ett egenvärde i en hög maktkoncentration inom en mediaelit som lär upp sina efterträdare? Att registrera, katalogisera och avgiftsbelägga det frivilliga skapandet är ingenting mer än ett uttryck av rädsla och oro för en mediahierarki som gått och blivit förlegad.
FRA-debatten och Europaparlamentets bloggjaktssfunderingar ger sammantaget en diagnos av informationssamhället som antyder att ett skifte är nära. En del skulle säga att det inte rör sig om någonting nytt, utan snarare ett bevis på något de hävdat länge. Vad man då inte betänker, är att skiftet inte handlar om, eller styrs av, en liten grupp. Istället rör det sig om det rakt motsatta, ett skifte i informationsproduktion, från små organiserade grupper, till ett fluffigt informationsmoln i vilket varje enskild individ tar ställning till vilken roll man vill ha i att producera, alternera och konsumera information. Nästa steg är att inte bara delta i, utan bli en del av molnet. Nästa steg är det decentraliserade jaget.
Ett skifte i folkhälsopolitik jag uppfattade när jag besökte The International Harm Reduction Associations konferens i Barcelona var att hierarkin för att debattera skadereduktion för har förändrats- ordentligt.
Imorgon följer Nederländerna efter med att förbjuda rökning på allmän plats. Dock blir det inte förbjudet att röka marijuana på en coffee shop, bara man inte blandar i tobak.
Till viss del tror jag att det kan vara att de nederländska myndigheterna vill göra det svårare för coffee shops, men inte bara. Så mycket av policy är i dag globalt beslutad, att politiker allt oftare skapar lokala problem genom tillämpning som inte tar hänsyn till lokala förhållanden. Ett annat skäl är att lättare droger vinner i acceptans jämfört med tobak.
Man skulle kunna tro att det är lättare att diskutera legala droger som order proscar
ottar” target=”_blank”>alkohol och tobak, då dessas skadliga effekter drabbar långt fler än narkotika, men droger har vunnit större acceptans internationellt för att andra metoder än rena förbud måste till.
Varför? Kanske därför att många folkhälsoexperter och politiker sett det som lätt att sluta röka, vilket kanske inte kommer att vara fallet längre.
Man kan spekulera varför den här relativa liberaliseringen har skett. Min gissning är att vi ser att kopplingen till en mer accepterad problemställning i världssamfundet (HIV/AIDS-prevention), att organiseringen av intravenösa drogbrukare ger en trovärdig talesgrupp, och till viss del acceptans hos medelklassen av lättare droger nu börjar få ett genomslag.
Pingat på Intressant.se
För runt tio år sedan, när solpanelerna på bilden sattes upp på den lilla stugan vid en sjö i Smålands djupa skogar, var solenergi någonting man pratade aktivt om som alternativ i energidebatten. Liksom bergvärme var det ett alternativ till vedeldning eller olja. I detta fallet minskade det vedeldningen under sommarhalvåret och står för varmvatten och viss uppvärmning av det lite större huset som ligger jämte den lilla stugan.
I dag nämns inte solenergi lika ofta i energidebatten, trots att det som Erik tidigare skrivit på denna blogg, haft ett pris som varit ständigt sjunkande. Lite intressant är det också att den kristdemokratiske eu-parlamentariken Anders Wijkman kallar solenergi för lösningen på energiproblemen.
Nu är det rätt få stugor i både stad och på landsbygd som har solpaneler på taken, men till skillnad från för tio år sedan, är inte koldioxidkrävande bränslen de enda självklara energikällorna, vare sig för villauppvärmning eller för att ta sig framåt på vägarna. Etanol har blivit en het politisk fråga, och vätedrivna bränsleceller spås bli ersättare till batterier i elektriska produkter.
Trots framsteg, och energiskiften som skymtar kring kröken, är vi fortfarande beroende av fossila bränslen. Det går inte att koldioxidskatta bort landsbygdsbor om man samtidigt vill ha människor som värnar naturen, eller vill undvika att lantluft blir en klassfråga. Med lite mera tillit till både människors förmåga att ta ansvar för sin omvärld, och till teknikens och forskningens förmåga att lösa problem, blir inte energiskiftet lika avlägset.
Energifrågan väcker många känslor, och bemöts med många olika ansatser från många olika perspektiv. Det som gör frågan så infekterad är att den behandlas som en enda fråga. Energifrågan är egentligen en myriad av små frågor, som föranleder lika många, men olika, skiften. Det energiskifte Alexander Funcke spanar efter går alltså rimligtvis inte att finna i ordets klassiska bemärkelse.
Dels kan energiskiftet delas upp i fragment avhängiga på olika delar av den integrerade energibranschen, och här kommer Hayeks informationsteori väl till pass för att måla upp den enorma mängd av tyst, decentraliserad kunskap som marknaden som helhet besitter. I ett mer grovkornigt perspektiv kan energilandsapet delas upp mellan utvecklade energiproducenter/konsumenter och icke utvecklade.
För utvecklingsländer handlar energiskiftet om att få energi, och att få ren energi i form av ex. kärnkraft. I detta perspektiv handlar inte energiskiftet om att erbjuda experimentella metoder med vindsnurror och solfjädrar, utan om att skapa en stabil energiinfrastruktur. Ofta handlar detta framförallt om att erkänna äganderätte så att potentiella konsumenter kan äga sina hem och således bli reella konsumenter.
Ur ett i-landsperspektiv handlar energiskiftet om att ta till vara på marknadens kunskap och utveclingsdriv, och söka den kreat
iva förstörelsen inom energisektorn. Detta görs dock inte bäst genom skatter, avgifter, förbud och regleringar. Man talar mycket om att även låga koldioxidskatter kan förändra incitamentstrukturen för vind- och solkraft så att de blir fördelaktiga. Men vad innebär detta egentligen? Det innebär att man forcerar fram incitament för alternativ som inte genom marknadssignaler själva förtjänat den potential som artificiellt påtvingas dem. Dessutom innebär det att samma alternativ subventioneras, förutsatt att det nu är det man gör med inkomsten från koldioxidskatten. Men vad händer om våra rösthungriga politier har fel? Vad händer om vind och solkraft visar sig vara otillräckliga? Om de var så fantastiska som de framställs, varför exploderar då inte marknaden för sådana energilösningar? Risken med hårda energi- och miljöpolicys är att de är blinda inför framtida incitamentsdynamik så väl som den tysta kunskap som finns spridd på marknaden i dagsläget, och även riskerar att förblinda andra aktörer på marknaden. Kort sagt vet marknaden gemensamt mer om problemen än vad subventionerande politiker gör.
Sammantaget kräver energifrågan hela den dynamiska, globala marknad som den katalysrerar för att kunna nå tröskelvärdet för ett riktigt skifte. Det enda vi kan hoppas på med förenklingar, artificiella incitament och ekonomiska omfördelningar rättfärdigade med en grumlig kristallkula, är att bara köra lite vilse.
Förra veckans skifte handlade om övervakning i ett allt mer automatiserat samhälle. Denna fråga hör till informationsåldern, där trendriktningen är att allt automatiseras – och blir information. Även ditt privatliv.
Informationsåldern befinner sig fortfarande i ett startskede till skillnad från industrialismen som ju i sin kärna var automatiseringen av fysiskt arbete. (En utmärkt och snabbläst bok i ämnet är ”How we got here” av Andy Kessler.)
Oljepriset har rusat i höjden förr men den här gången är det annorlunda. Alternativen börjar bli högst reella och den biltillverkare som saknar el- eller hybridbilar i utbudet om 2-3 år kommer att få det svårt att överleva.
Solenergi är ett av de mest intressanta alternativen och det kan vara värt att känna till att priset för att tillverka solceller är ständigt sjunkande i en prisutveckling som för tankarna till Moore’s lag:
In recent years, global PV production has been increasing at a rate of 50 percent per year, so that accumulated global capacity doubles about every 18 months. The PV Moore’s law states that with every doubling of capacity, PV costs come down by 20 percent. In 2004, installing PV cost about $7 per watt, compared to $1/W for wind, which at that time was beginning to stand on its own feet commercially, Last, year, as recently noted in this blog, average global solar costs had come down to between $4 and $5 per watt, right in line with the PV Moore’s law. Extrapolate those gains out six or seven years, and PV costs will be below $2/W, making photovolatics competitive with 2004 wind.
Den nuvarande oljekrisen är industrialismens sista flämtande andetag. Det är dags att lämna över stafettpinnen till ett nytt slags samhälle. Ett samhälle där energi är miljövänligt, kostnadseffektivt och finns i överflöd. Vi kommer att vara där innan 2020.
Läs även andra bloggares åsikter om solenergi, klimatet, energi, informationssamhället, teknik, politik
Alexander ger en positiv syn på hur energifrågan kan förbättras, där de enklaste lösningar oftast är de bästa.
Det finns dock djupare problem i produktionen av energi, problem som kan vara kluriga att gå runt.
Energiproduktionen är en viktig del av ett lands infrastruktur. Hur mixen kommer att se ut om om 10-20 år en fråga för intensiv debatt, särskilt när det gäller förnybar energi
Det bästa vore att kunna använda solen, den (med mänskliga mått) outtömliga energikällan. Där behövs inte bara förbättringar av kostnadseffektiviteten när det gäller solceller, men också betydande förbättringar för hur storskalig lagring sker och i distributionen.
Vattenkraften är begränsad till sina geografiska förutsättningar (även om Sverige har älvar kvar att bygga ut) och andra alternativ som vätgas har ännu inte tagits i drift i tillräcklig omfattning (även om vi snart är där)
Vindkraft har fortsatt varit mycket populärt för investeringar i Europa, men investeringar måste göras för att få turbinerna att fungera med högre effektivitet än vad som är möjligt i dag och hur man skall tackla driftstopp, vilket är en orsak till nedgången i entusiasmen i Danmark och Tyskland, de två ledande nationerna. Ett svar på längre sikt kan vara bättre teknik för lagring, som för solenergin, men det faktum att vi hör så lite nytt om det pekar på bristen av livskraftiga lösningar.
Ett annat tillvägagångssätt är att jämna ut utbudet över ett större område. Detta leder oss till en synbar motsättning i det gröna tänkandet! Många entusiaster av förnyelsebar energi vill småskalighet, starkt subventionerade av höga priser och bidrag. Men det stora problemet med ineffektivitet visar snarare att ”bigger is better”.
Blåser det inte på Gotland så blåser det i Galicien, och kan man koppla ihop produktionskapaciteten över ett brett nog område kan man uppnå en tillförlitlig försörjning. OK, det är inte fullt så lätt i praktiken, men principen borde definitivt kunna minska behovet av konventionell standby kapacitet. Fast det skulle kräva kontinentala nät för likström, vilket ger lägre förluster av energi för långa sträckor. Då kan man dessutom läggar dem under vatten utan att ta upp plats på land. Vindkraft till havs är dock dyrare.
Vi har nya utvecklingar när det gäller kärnkraften, med den fjärde generationens kärnkraftsverk och PBMR-reaktorerna, men lösningen ligger främst inom energipolitiken.
Vi kommer att få problem att utveckla de nya lösningarna i Europa med vårt punktskatteberoende, vilket för övrigt kan leda till att problemen med kärnavfall kan gå olösta. Ofta resoneras det som om avveckling av kärnkraften skulle få avfallet att försvinna; men avfallsproblemet blir inte löst genom att avveckla kärnkraften. Det blir löst genom att utveckla den.
Problemet med den politiserade energisektorn är stort, och en lösning är nyckeln till energifrågan. I samband med debatten om att amerikanska ambassadören Michael Wood visade stort intresse för svensk cleantech ifjol men investeringarna inte kom skrev jag i Climate of Opinion (sidan 3-4):
This shows one of the dangers of supporting emerging industries; while the project may actually start to show results, the business environment is undeveloped for a step to the markets.
Markets in emerging technologies need long- sighted and clear rules of conduct in order to develop, with politics interfering no more than absolutely necessary. Instead, the focus has been on environmental value, rather than business value, which has led to overly detailed regulations and quick changes of policy when political fads ebbed or flowed.
Pingat på Intressant.se