Ren energi är inte mycket mer än en fråga om pengar

Det faktum att energi är en stor fråga är inget man bör förvånas över. En riskkapitalist i branschen vid namn John Doerr uppskattar att industrin är värd sex trillioner dollar om året, d v s kring 10% av världens ekonomiska produktion. Samme man uppskattar också att efterfrågan kommer att öka med 200% till år 2050.
Det finns helt enkelt pengar att göra både idag och på sikt.

När man talar om energi idag talar man ofta i termer av klimathot samt om hur vi skall avskaffa koldioxidutsläpp till varje pris—en kamp driven med den välbekanta nollvisionens logik, d v s rakt ned i diket.

Thomas Kaiserfelds skriver en ”Under Streckare” om samproduktion och samverkan i dagens SvD (med en besynnerlig slutsats) där han noterar,

”Att klimathotet idag framstår som mänsklighetens största framtidsproblem är ett exempel på hur intimt politik och vetenskap i själva verket samverkar.”

vilket är en observation som kan komma att förklara vilka det egentligen är som drivit frågan?
Vidare fortsätter han i en senare passage,

”Arbetet har krönts med framgång när miljön kan avgöra valutgången i ett land samtidigt som forskare får allt större resurser för att undersöka klimathotets allvar och ingenjörer mobiliseras för att utveckla teknik för att motverka utsläpp av olika slag. Det ena kan inte förstås utan det andra.”

som tydligt målar upp hur akademin och staten kan komma att sitta i samma båt.
Båten har dessvärre ytterligare en passagerare, precis som vår punk- och proggskatt lärt oss, kapitalet.

Det finns få industrier som är tillnärmelsevis så politiserade som energi-industrin. De flesta av de stora aktörerna ägs av stater, men även de få helt privata aktörerna har ”tvingats” sätta sig i samma båt.
Ty det finns egentligen ytterst få sätt att kostnadseffektivt producera energi som inte kräver stora mängder av specifika naturresurser eller av stater utfärdade värdefulla tillstånd. Även de mindre kontroversiella energislagen, vind- och solkraft är inte sällan kraftigt reglerade och/eller subventionerade. I statens båt sitter helt enkelt kapitalet stadigt surrat.

De stater som är rika på dessa resurser, och då främst olja, får enorma inkomster som i vissa typer av sammanhang föder korruption och maktfullkomlighet hos staternas ledningar. Oljekartellen OPECs medlemslista: Algeriet, Angola, Förenade arabemiraten, Indonesien, Irak, Iran, Kuwait, Libyen, Nigeria, Qatar, Saudiarabien och Venezuela, vittnar så att säga om en viss korrelation.

Den politiska motivationen för att lyfta klimatfrågan har inte enbart varit en samproduktion mellan makthungriga politiker och anslagssugna akademiker utan även en samverkan med profitlystna kapitalister och försvars- och säkerhetssinnade politiker.
Utöver detta har media haft den typ av domedagsbeskrivningar till sitt förfogande som gör att de kan piska upp stämningar som säljer lösnummer varje dag.

I klimatskräcken finns det något för alla.

Tack och lov är det inte bara galna diktatorer och andra maktfullkomliga politiker som lockas av pengarna i energisvängen, det har även riskkapitalister, entreprenörer och storföretag gjort. The Economist talar till och med om en gryende boom för energisektorn.

När man började få ett grepp om kärnkraften trodde nog många samtida att energifrågan skulle få slut på bränsle, men ack så fel de hade. Ett Tjernobyl och 22 år senare så har vi fortfarande svårt att ta i kärnkraft utan kraftiga skyddshandskar och energifrågan har inte börjat sönderfalla.

Det finns dock anledning att hävda att de i princip hade rätt—nog finns det energi så det räcker och blir över till mänsklighetens alla hörn. Kärnkraften i form av mänskligt initierad fission eller kanske med hjälp av vad som kan tänkas vara naturlig fission i jordens kärna har potentialen. Det senare utnyttjar man förslagsvis med hjälp av Engineered/enhanced geothermal systems (EGS), vilket är en något mer raffinerad version av bergvärme. Den går ut på att man borrar två djupa hål i marken så att det är varmt, säg 200 grader, på botten. Man pumpar sedan ner vatten i det ena hålet som kommer att bilda ånga och därmed expandera upp genom det andra hålet där man kan driva en generator.

De enkla idéerna är ju som bekant oftast de bästa.

Energijakten driven av klimatskräcken har givet ett par grepp som faktiskt ser på det s k klimathotet utan att genast ropa på den paternalistiska staten. Ett sådant exempel är Googles Re<C som är ett initiativ för att hitta en billigare ersättare till kol och därmed göra allt vad koldioxidskatt heter överflödigt.

Och om inte annat är ”Re<C” ett snyggt buzzword som hämtat från en boom. Och ur varje rejäl boom har något bestående också fötts.
Låt oss därför hoppas på att boomen är på väg och att vi får anledning att fundera kring vad ett teknikskifte där ren och billig energi finns att tillgå för hela mänskligheten kan betyda.

Så låt risk-pengarna regna på de entreprenörer som drömmer om Re<C och inte bara om att bygga subventionerade lösningar sittande i den välbekanta båten—och håll tummarna för att riskkapitalisternas ekonomiska äventyr bär frukt!

Veckans skifte: övervakning

Vi har börjat införa veckoämnen på bloggen och förra veckans ämne handlade naturligtvis om övervakning och personlig integritet.

Waldemar Ingdahl inledde med att berätta om hur han lärde sig älska Storebror. Han fortsatte med att i transparensens namn vilja övervaka FRA.

Joakim Lundblad filosoferade kring integritet och intimitet och ställde frågan ”spelar det någon roll vem som övervakar oss?”.

Alexander Funcke är mer orolig över vad FRA-lagen kan komma att leda fram till i framtiden. Den nuvarande lagen menar han är för tandlös för att ens få existera.

Själv skrev jag om det kulturskifte som verkar ha skett. Ett skifte i synen på staten och omvärlden men också i synen på individen i förhållande till staten. Addera till detta ett säkerhetspolitiskt skifte och vi har hamnat i en värld där vi saknar referensramar för vad som är rätt eller fel samtidigt som tekniken ger i närmast oändliga möjligheter.

Snart ger vi oss i kast med den här veckans skifte. Återstår att se vad det ska handla om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

FRA-debatten blottar ett kulturskifte

När välfärdsstaterna växte under efterkrigstiden för att nå sin topp någon gång på 70-talet handlade politik till stor del om omfördelning av samhällets resurser. Det var enkelt att ringa in samhället och nationalstaten i samma cirkel. Det fanns ett tydligt ”oss” och ”de andra” – ”inte oss”.

Världen utanför.

Sedan dess har globaliseringen och teknikutvecklingen fortsatt i ett rasande tempo. På 80-talet förundrades vi över satellit-TV samtidigt som Sovjetunionen kollapsade och murar föll, såväl fysiska som mentala.

Världen blev öppnare, information flödade över gränserna. Den där tydliga skiljelinjen mellan samhälle (community) och nationalstat blev inte längre så tydlig. Unga (även vissa inte-så-unga såklart) spenderar en allt större del av sina liv online. Vår krets av nära vänner kan vara utspridd över jordklotet. Världen utanför har blivit en del av vår vardag. En del av oss.

Denna utveckling kommer att fortsätta. Skiftet är stort och svårt att sammanfatta men handlar om en övergång från atomer till bitar, från hierarkier till relationer, från stater till nätverk, från informationsmonopol till transparens.

Det är därför FRA-debatten utvecklats som den har. Det är inte en enkel fråga om rätt eller fel. Vad man anser beror helt på om man tagit till sig kulturskiftet som pågår eller ej.

Det är inte heller det enda skiftet som skett. Condoleezza Rice sammanfattar ett annat skifte så här:

Since its creation more than 350 years ago, the modern state system has always rested on the concept of sovereignty. It was assumed that states were the primary international actors and that every state was able and willing to address the threats emerging from its territory. Today, however, we have seen that these assumptions no longer hold, and as a result the greatest threats to our security are defined more by the dynamics within weak and failing states than by the borders between strong and aggressive ones.

Adderar man alla dessa skiften hamnar man i en helt ny värld som inte går att jämföra med nationalstaternas kalla krigsmiljö eller andra världskrigets territoriekrig. Vi saknar referensramar för att avgöra vad som är rätt eller fel i denna nya värld. Är det verkligen OK för en nationalstat att avlyssna hela sin befolkning? Var går gränsen mellan försvar och polisiär verksamhet? Vad du anser om svaren beror helt på vilka skiften du tagit till dig.

Därför döljer FRA-frågan något långt mycket större än att några internetanarkister vill kunna ladda hem piratkopierat material utan att synas. Det är en fråga om vilken sorts värld vi vill leva i. Vad som är statens roll och individens rättighet i en tid av globalisering och informationssamhälle.

Uppenbarligen delar landets ledning inte på långa vägar stora delar av befolkningens syn på vad som är svaret på denna grundläggande fråga. Därför kommer FRA-frågan finnas kvar i debatten långt mycket längre än vad vår nuvarande regering önskar. Valet 2010 blir mycket intressant.

Att frågan sedan dessutom utvecklades till en mätning av personvalets funktion i en tid av bloggar och trovärdighetskapital gör den såklart bara än mer intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ang. integritet: FRA-lagen ger inte FRA tillräckligt med befogenheter!


När man hör de som är negativa till FRA-lagen tala så är det ofta rejäla överdrifter kring vad den aktuella lagen faktiskt innebär.
Man väljer att formulera sig så att den oinsatte tror att det som kommer ske är något som motsvarar att all post kan komma att läsas. 1984, Lex Orwell, Stasi, KGB, osv. Avsikten med det aktuella förslaget är långt därifrån.

Å andra sidan, de som är positiva till FRA-lagen talar mest i tungor. Tungan formar inte sällan orden: ansvar, säkerhet och nya hot.

Om man försöker sig på att hamra ut de ord som uttalas tydligt så väcks ett par frågor, som i olika utsträckning har behandlats.
Vilka är egentligen de nya typen av hot? Och hur skiljer de sig? För vad innebär egentligen FRA-lagen—rent praktiskt?
Låt oss anta att det nya hotet är det som varit på tapeten sedan hösten 2001, terrorism—då skiljer det sig de nya hotet på uppenbara vis från den klassiska ”ryssen”.

När politikerna försöker sig på att tala om vad FRA egentligen skall göra med trafiken som skall passera deras superdator så talar de om sökord eller sökbegrepp.
Men hur ska FRA kunna utnyttja denna sökning för att möta de nya hoten?

Det korta svaret är: det kan de inte. Det längre svaret är att givet alla lätthanterliga tekniker som finns för kryptering, anonymisering och distribuering är det befängt att man skulle kunna
knyta en person till en given dataöverföring. Vidare är det lika befängt att en presumtiv terrorist eller annan aktör kring ett nytt typ av hot skulle kommunicera utan kryptering (Och i fall FRA faktiskt kan dekryptera effektivt. Oj! Vilket scoop Allan råkade(?) avslöja).
Svaret är som sagt: det kan de inte.

Investeringarna som krävs för att spegla all trafik till en hemlig bunker är, som så ofta när det gäller skattefinansierade företelser, inte försumbara. Det handlar säkerligen om minst ett par 100-tal miljoner. Hur många 007-agenter får man inte för den slanten?
Men om vi antar att 007-agenter är en företelse som hör till den dramatiserade filmens värld, hur kan vi ändra FRA-lagen så att den faktiskt stävjer de fruktade nya hoten?

Det är nu de kalla kårarna börjar gå längs ryggraden. Det är nämligen hit vi kan komma att hamna—utan att faktiskt ändra någon lag.
FRA har tidigare visat att de kan ta egna initiativ som inte behöver utsättas för denna allmänna belysning som FRA-lagen fått, eller ens respektera existerande lagar och förordningar.
Vad FRA-lagen innebär är nämligen att en infrastruktur skapas där förutsättningarna finns för en implementering av övervakning som konvergerar emot 1984, Statsi och KGB.

För hur skulle en fungerande övervakning fungera om den var riktad emot de s k nya hoten?
Ett exempel är enorma grafer över vilka maskiner som kommunicerar med vilka. Samt dumper av data från dessa maskiner. Vi har mängder av exempel på hur folk har terrorstämplats på enormt
lösa boliner och detta kan leda till att alla som kommunicerar med någon som någonsin kommunicerat med någon som kommunicerat med en av dessa misstänkta kan komma att övervakas.

Det finns något som kallas Six-degrees-of-seperation. Kanske klarar sig Kevin Bacon från att bli övervakad. Kanske inte. Betydligt större chans är att du kan komma att bli övervakad.
Det är i och med detta FRA-lagen kan komma att bli effektiv och det är i och med detta som FRA-lagen faktiskt förtjänar att benämnas Lex Orwell.

FRA-lagen är i den form som föreslås idag för tandlös för att ha ett existensberättigande, men den öppnar samtidigt dörren för en framtida mer eller mindre tyst övergång till ett förfarande med sylvassa tänder som kan komma att ta en tugga av både de hotande och de hotade och därmed bli ett hot i sig.

Om eller kanske snarare när världens nationer öppnar dörren för denna utveckling kommer vi behöva se på brevhemligheter på samma sätt som man en gång gjorde i DDR. Idag har vi dock en mer rättvis spridning av information kring kryptografi (tror jag) än under Statsis glansdagar. Detta försprång kan komma att leda till att vi när detta blir påtaglig verklighet kan upprätta end-to-end krypterade anslutningar över virtuella nät-topologier i nästan allt vårt meddelande och surfande. Ett stort skifte som även skyddar oss emot ovälkommen övervakning från icke-statliga övervakare som ISPer eller av valfri organisation köpta hackare.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Pingat på Intressant.se

Ang. integritet: Tankar från en privat bubbla i rumtiden

Vad är integritet? Från riksdagens talarstol ljuder okunskapen och arrogansen ohämmade ur Helena Rivieres (m) mun:

”En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. Birgitta Ohlsson beskrivs i dagens DN som en kvinna med stark integritet. Skulle hennes integritet på något sätt naggas i kanten av signalspaning mot yttre hot mot landet? Jag tror inte det. Jag tror inte att någonting kan vara ingrepp i hennes personliga integritet så länge hon är den hon är. Den personliga integriteten är ett karaktärsdrag.”

Integritet är ett begrepp delvis utan integritet. Integritet handlar om kontroll och rätten till kontrollen över den egna varelsen. Det handlar om en privat sfär. Men sfären är inte bara en begränsning i rum, utan också i tid. Det är skillnad på att filma en person i en butik under ett 10 min långt besök, och att övervaka samma person en hel dag, ovsett vart han/eller hon beger sig. Dessutom handlar det om vem som övervakar. Integritet handlar alltså delvis om intimitetsnivå, men även om varaktighet i tid och övervakaridentitet. Låt oss titta närmare på dessa tre aspekter.

Intimitetsnivå är ett mått på vilka delar av en persons privata sfär som görs tillgängliga, och då innefattas enbart sådant tillgängliggörande som sker utan personens aktiva godkännande, agerande och/eller vetskap. Rimligtvis är individen själv ansvarig för den exponering det innebär att visa sig bland andra människor (man skulle däremot kunna fråga sig om individen har upphovsrätt till intrycket av hennes själv hos andra. Förespråkare av upphovsrättens inflytande på det imatriella borde kanske tendera till att tycka så?), och häri ligger en avvägning hos individen mellan att gömma sig, eller verka och samverka och tillåta andra att se vad hon gör. Övervägandet i sig behöver inte ens vara baserat på motsättningar, somliga tycker ju trots allt om att synas. Man ska dock minnas att det finns de som inte tycker om uppmärksamhet, eller som vill minimera den. I informationssamhället gäller samma premisser. Du väljer vad du berättar om dig själv på Facebook, och du väljer tillochmed vilka tjänster och nätverk du använder. Däremot måste den elektroniska trafiken i form av mail och privata meddelanden anses vara en del av den mer intima konversationen, liksom vad man gör på slutna tjänster, så som det elektroniska bankkontot.

Angående intimitet så kan man intutivt tänka sig att vissa saker känns intimare än andra, exempelvis sex, duschar eller allsköns annan nakenhet. Även andra saker känns intima, konversationer med nära vänner, ekonomiska ärenden med mera med mera. I somliga av dessa aktiviteter delar vi vår integritet och privata sfär med andra, men under den strikta förutsättningen att vi valt vilka de ”andra” är och att premisserna är utformade och godkända av båda parter.

I takt med att informationssamhället integrerats i det gamla samhället, har allt fler i allt högre grad fört över ansenliga delar av sina bestyr till elektronisk form. Detta är ännu en inte helt van form för oss, och det är därför kanske inte så konstigt hur frekvent det förbises att elektronisk övervakning idag innebär övervakning av allt från när du betalar räkningar till dina nätdejter, begravningsplanering, husköpande, och kanske, kanske rent av ett bootycall via webkameran.

Intimitet är inte bara en fråga för fysiska personer, utan även för organisationer. Närmast till hands ligger företag som hanterar information explicit, men även finansbranschen eller större börsnoterade bolag berörs i det att deras informationsflöden blir potentiellt transparenta för en okänd tredje aktör, inte i form av någon enstaka hacker utan av en stat.

Detta för oss in på frågan om övervakaridentitet. Spelar det någon roll vem som övervakar oss? Om så, hur och varför? Naturligtvis spelar det roll! Det finns en skillnad mellan enstaka butiksägare som använder videoövervakning för att förebygga och undvika stöld och/eller rån, och att din granne följer efter dig på dagarna med en kamera. På samma vis spalr övervakarstaten i en helt egen division. Med möjligheten att lägga kraften bakom en stat på övervakning innebär att övervakarperspektivet utgår från identiteten på den övervakade snarare än någonting annat. Den enstaka butiksägaren bryr sig inte om vem du är eller varför du är i hans butik (självklart föredrar han om du handlar), så länge du inte försöker begå ett rott mot honom. Större företag kan vilja charma dig med rabatter för att få övervaka ditt konsumtionsbeteende, men det är en annan sak. En stat å andra sidan, övervakar samhället i brottsförebyggande syfte. Vad betyder detta? Är vi oroliga att någon ska stjäla parkbänkar? Är vår övervakariver, för genom demokratins vackra formel är deras beslut vårt, baserad på ett upplevt hot mot samhället? Kan någon stjäla samhället? Råna det? Knappast. På sin höjd kan kriminalitet rikta in sig mot medlemmar i samhället. Ett sådant brott skulle kunna vara ”stalking”, och då kan man förstås tänka sig att det är bra att övervaka alla så att man kan försäkra sig om att ingen övervakar dem mot deras vilja…eller?

Övervakaridentiteten är framförallt en fråga om perspektiv, incitament och syfte. En övervakarstat utan specifika syften (för att kalla det liggande förslaget för varken specifikt eller syftesorienterat vore bara larvigt) är läskig just därför att den har en implicit makt att i efterhand komma på vad det är man egentligen övervakar. ”Den som inte gjort något fel har ingenting att frukta” är en tom fras tills ordet ”fel” görs absolut och definieras. Vad är fel? Vem ska få avgöra det? Staten kanske?

Om överakarens identitet är en rättstat, bör då inte övervakandet relateras till en brottsmisstanke? Det känns allt annat än familjärt att ett system som rättstaten, som utvecklats för att skydda individens fri- och rättigheter, ska utgå från att alla individer är på väg att begå brott och därför måste övervakas. Den integritetspenetration övervakningen innebär kan ju inte rättfärdigas med ett brott eller en konkret brottsmisstanke eftersom någon sådan inte finns! Då är frågan vad övervakningen syftar till att uppnå, och därmed vad rättstaten syftar till att uppnå, eftersom dess verksamhet uppenbarligen utökas så fort icke motiverad övervakning integreras i dess kontinuerliga verksamhet.

Slutligen återstår tidsaspekten av övervakandet. I den tidigare nämnda enstaka butiken övervakas man utifrån en tyst överenskommelse (det ska skyltas!) så länge man vistas på någon annans egendom (Reclaim the Streets har fel, det är inte deras märesvarubutiker…). Det är ägaren till egendomen som sätter upp premissen om övervakande och samtidigt förbinder sig att upphöra i sitt övervakande när man lämnat butiken. Hur fungerar detta med en övervakarstat? Den tysta överenskommelsen tycks då utvidgas till allt som inte kan specificeras som privat fysisk, faktisk mark, samt alla signalspektrum du kan tänka dig. Kan det verkligen försvaras som en tyst överenskommelse att övervaka medborgare, eller kunna övervaka dem utan given anledning, så fort de inte gömmer sig i sin sedan åtta generationer nedärvda jordkällare?

Ska staten få övervaka kontinuerligt över sina nyvunna spektrum, eller bör det utfärdas övervakningskvoter i termer av tid? ”Du har 3 timmar kvar att övervaka för, det är dags att fylla på ditt kort”? Tiden är i detta sammanhang dels ett mått på kontinuerlig följd genom rummet, men också ett mått på penetrationsdjup i mått av intimitetsnivå. Tiden är på det viset en korrelerande faktor som beskriver utvecklingen av intimitetsnivån och övervakaridentitetens roll i rumtiden. Sammantaget kan vi se att längre övervakning per definition bli intimare (du lär dig mer om den övervakades personlighet ungefär som om ni lärde känna varandra som de bästa av vänner, jag förutom att hon/han inte vet om det förstås). På samma vis blir övervakaidentiteten viktigare vid längre övervakningssekvenser, eftersom frågan är vilka denövervakandes incitament är. När ser vi det första stalkerfallet i vilket en statligt anställd använder starka statliga övervakningsverktyg för att kunna bli intim med sitt offer? När ser vi den första vitryska mutan till en svensk statligt anställd, ämnad att vertyga denne om att ta fram bara tre, fyra namn på vitryska oppositionister och deras svenska bekantskaper som har postat textmaterial om Vitryssland från Sverige? (Vitryssland kan sitt övervakande, kanske kan de rent av ge lektioner till riksdagen i utbyte mot namn?)

Övervakningsfrågan är aktuell nu, och har varit det länge. Frågan är vems frågan är. Riksdagspartierna lutar i sitt agerande allt mer mot att övervakning är statens rätt genemot medborgarna, för deras eget bästa. Detta är en enormt intressant, om än något dimmig, tankekedja. För att stödja en sådan åsikt måste man hävda att staten, som är vald av folket, vet bättre än folket själva vad de vill och inte vill (till samma intimitetsnivå som övervakningen ifråga omfattar). Dessutom hävdar man att staten inte vill bedriva övervakning i egenintresse, utan för medborgarnas säkerhet, samtidigt som man med övervakningstekniken sätter ett laddat vapen mot tinningen på varje man, kvinna och barn i samhället. För att vända på argumentet om vilka som behöver oroa sig kan man konstatera att ”Ingen som övervakas av någon med ett samvete som motsvarar den övervakades preferenser för övervakning behöver oroa sig”. Nu känns det genast lite mindre enkelt och kanske en smula mer riskabelt, inte sant?

När riksdagen nu, med handviftningar om grönbete, integritet som karaktärsdrag, tårar, partilinjer och byråkrati, rör sig mot beslut i FRA-frågan, rör de sig också mot ett principiellt ställningstagande i frågorna:

1: Spelar integritet någon roll?

2: Vems är integriteten, och vilken rätt har andra till den?

3: Till vilken gräns är övervakning en stats rätt mot samhället och medborgarna, oavsett deras åsikt (eller vetskap)?

Övervaka FRA

Veckans skifte handlar om övervakning

Ett problem med 2000-talets övervakning är att den oftast passas in i 1900-talets översyn. Det blir en parlamentarisk kommitté eller ett statligt verk som skall genomföra översyn. Det räcker inte.

Anders Sandberg diskuterar frågan om när övervakning är okej. Det finns legitima skäl till övervakning, att det bör finnas krav på effektivitet och översyn för att beivra missbruk.

Sandberg tar dock upp en ovanlig syn. Intrång i privatlivet måste balanseras en lika stor eller större ökning av öppenhet och högre krav av redovisningsbarhet vid ansvariga myndigheter.

Om FRA får läsa min aktivitet på internet, så bör all internetaktivitet för FRA också avlyssnas genom ett förbiseende organisation för att kontrollera den. Det här brukar man i Sverige vifta bort med offentlighetsprincipen, men den visar sig inte vara tillräcklig, det behövs en verklig maktdelning och tillräknelighet. Precis som framväxten av digitala medier har gjort traditionell informationsinsamling lättare, kan den också göra det lättare att hålla människor ansvariga. Som tidigare påpekat har ett av de områden som berörts minst av informationsteknikens intåg i samhället varit politiken och statsförvaltningen.

Den traditionella idén om tillsynsmyndigheter helt enkelt måste uppdateras för en tid då makt och tillräknelighet är svårare att separera.

Pingat på Intressant.se

Så lärde jag mig att älska Storebror

Veckans skifte handlar om övervakning

I George Orwells berömda roman 1984 finns en numer klassisk syn där huvudperson avkrävs sin kärlek till den framtida Stalinkopian ”Storebror”. Fruktan vill inte makten ha, för det implicerar att motstånd mot den ens skulle vara möjlig.

Makten finns inte riktigt på samma sätt som tidigare centraliserad hos en aktör. Orwell beskrev ett 40-tal där klyftan mellan KGB, CIA, SÄPO, det militärindustriella komplexet och den vanlige medborgaren var väldigt stor. De stora organisationerna har haft tillgång till liknande tekniker länge, skiftet är att nu fler av oss också har det.

Debatten om FRA-lagen landar lite enkelt kring avvägningen mellan integritet och säkerhet i samhället tenderar att hamna i gamla vedertagna positioner.

Etikerna undviker att vara normativa i sina uttalanden, och har föreslagit ramar för att bedöma övervakningen som bra eller dålig – inte som acceptabel eller oacceptabel. Deras plats har i stället fyllts av debattörer som varnar för att vi nu träder in i ett dystopiskt övervakningssamhälle, men ofta utan att föreslå vad som kan göras åt det eller uppmärksamma de nya säkerhetsproblem i samhället som faktiskt bör lösas. Statsmakten har intagit en tämligen enkelspårig syn, att intrång i den personliga integriteten ibland är nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning och därför bör ske.

FRA-lagen är inte bra som den utformats, om vilket jag skrivit i Kvällsposten idag. Den är vag, den brister i demokratisk insyn, det fördyrar för operatörerna vilket konsumenterna får betala för och det pressar in informationssamhället i en paranoid tanke som skadar yttrandefrihet och innovation.

Men det är inte alltför ovanligt för hur lagar ofta i Sverige. Det bästa vore att regeringen drar tillbaka sin proposition… men för att ta ett nytt grepp om frågan.

Vi är nog överraskade av både hur viktigt informationstekniken har blivit, av hur vår riksdag faktiskt har blivit kraftigt dominerad av regeringen (vilket grundlagen faktiskt haft som tanke i folksuveräniteten), och hur plötsligt vi kunde dra nytta av sociala mediers styrka.

Integritet är inget man får av lagar och regler, utan det är ett tillstånd av kontroll som upplevs subjektivt av individer. Även ett repressivt samhälle kan skapa strikta regleringar för övervakning – mer reglering är ofta goda nyheter för reglerare, administratörer och övervakare, men inte nödvändigtvis för medborgarna. Ett samhälle som försöker skapa metoder för redovisningsbarhet begränsar övergrepp och formare snabbare en dynamisk balans mellan samhälle och informationsteknik. Nödstopp av tekniken är inte bra, kommer ni ihåg debatten kring PUL?

För det här gäller inte bara vad en myndighet gör eller vad polis och säkerhetstjänst vill göra. Vårt samhälle är alltmer beroende av att vi lämnar elektroniska spår. Där är spårbarhet något positivt.

Vid jul tog jag upp att vi i många fall gärna lämnar digitala fotspår och faktiskt tycker att det är bra att informationen om oss sammanställs av någon. Det är bekvämt, det ger mig många nya tjänster och förbättrar värdet av varor och tjänster som fanns tidigare. Visst, man brukar säga att bekvämlighet betalas med frihet och anonymitet, men egentligen borde man få både och- utan att behöva tvingas välja. Svaret ligger i tekniken.

Vi kommer också att behöva ta en debatt om samhällets skyddsmekanismer, hur skyddar vi egentligen oss mot de högst reella hot som terror och vansinnesdåd medför?

Så det kanske är att vi kommer att behöva en ”storebror” bara storbror blir klart och tydligt definierad och kontrollerad. Samt själv övervakad av en mängd småbröder- i det kommer kanske det mest positiva från bloggbävningen

Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Material för (macho)statushöjning av syslöjdare och pappersvändare?

Varför har bilar en kaross frågade sig BMW—och ganska många Euro senare så har de kastat omkull hela genusdebatten kring slöjdvalet.

En ovanligt kul konceptbil helt enkelt—och ett fantastiskt materialval, tyg.

Konceptbilen sprang jag på hos Wired och de hade ytterligare en artikel om en annan lika fantastiskt otrolig skapelse i ett alternativt material, en mekaniskt fungerande Otto-V12a i papper! Denna har nog ytterligare några år på time-to-market-mätaren.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zXfGvKaOWNI&hl=en]

Idéarbete för kundval i vården

Petra Orogvaniyova berättar om ett intressant idéarbete.

Den tjeckiska hälsoministern, Tomas Julinek, ser vikten av att utan en förändring av patientrollen kommer inte reformer att lyckas. Patienterna uppträder sällan som kunder, de är rädda för att ställa frågor, invända mot läkarens beslut och att efterfråga tjänster.

Därför hälsoministeriet utfärdat en elektronisk handbok som tipsar hur de kan agera i olika situationer, t.ex. när en läkare vägrar att undersöka dem. Patienterna påminns att ställa frågor om den behandling som de får, att be läkare att tvätta händerna, etc.

Pekpinneaktigt? Nja, det behövs ett mer aktivt kundskap i fråga om sjuk- och hälsovård och för det krävs också ett idéarbete för att förändra synen på relationen läkare och patient. Ett bidragande skäl till att gamla industriella system överlever i sjukvården är just att patienter inte har tillräckligt mycket av en kundattityd i sitt förhållande. Petra har rätt i att det nog svårt att helt få bort kunskapsassymetrin mellan läkare och patient, men ett bra första steg är att öka systemkunskapen.

Vad är väl en nationaldag?

I en tid där informationssamhället och den tekniska utvecklingen har fört världens alla hörn närmare varandra finns det anledning att se över vissa koncept. Ta ordet ”nation”. Vad betyder det? Vad bär det för kategorisk pekare till vår gemensamma förankring i verkligheten?

En nation kan tolkas som ett geografiskt specificerat landområde inom vilken en uppsättning lagar och förordningar delas mellan och styr ordning hos dem som lever på detta område. I någon mån är detta också definitionen på familjen svensons tomt, inhängnad med ett sött trästaket i rött och vitt. Vän av ordning avbryter här och menar att staten inom vilken familjens tomt ligger har överordnad auktoritet i rättsfrågor. Men hur förhåller det sig då med sammanslutningar som EU, som tveklöst utövar ett inflytande på exempelvis Sverige?

På Wikipedia finner man följande definition för nationsbegreppet:

”A nation is a defined cultural and social community. In as much as most members never meet each other, yet feel a common bond, it may be considered an imagined community. One of the most influential doctrines in Western Europe and the Western hemisphere since the late eighteenth century is that all humans are divided into groups called nations.”

Med denna definition blir nationsbegreppet i allt högre grad någonting som inte alls begränsas till den fysiska världen. Relationen mellan stat och nation blir svagare och nationsbegreppet som sådant luckras upp iochmed att geografiska avstånd förlorar alltmer av sin betydelse, och gemene individ är inte längre inskränkt till bara socialisera, handla och kommunicera med de närmaste grannarna eller grannbyarna. Denna uppluckring blir ännu tydligare i ljuset av de många artificiella världar som stjäl alltmer beundran, popularitet och tid från allt fler människor. Vad är egentligen en nation? Är det något fysiskt eller är det ett förhållningssätt eller ett kontrakt till vilket individen ansluter sig av egen fri vilja? Och om det är ett kontrakt, hur kommer det sig då att vi skiljer på analoga och digitala nationer? Är det inte både möjligt och rimligt att handlingar utförda i digitala nationer bör bedömas efter de ramar som gäller där, emedan analoga handlingar på samma sätt regleras av andra kontrakt? Är det inte redan så att vi ingår nya kontrakt för att få tillträde till digitala världar som exempelvis de i World of Warcraft?

Är det kanske tillochmed så att nationsbegreppet kan förverkligas i högre grad under digitala förhållanden än under fysiska? Det är först när geografiska avstånd och externa faktorer helt förlorar sin betydelse som en nation helt byggd på kulturella och sociala värderingar och preferenser kan skapas, och det är väl egentligen först då som det blir praktiskt rimligt att påstå att individen kan välja sin nation?

Den kontaktpunkt som existerar mellan en geografisk stat och en artificiell är de serverstationer som bär upp den artificiella staten, och huruvida deras geografiska plats verkligen är relevant för att avgöra vilka regler som gäller är allt annat än klart. Vad händer om motsvarande servrar skjuts upp i rymden och drivs med hjälp av solpaneler (eller drivs från svampliknande flytande plattformar på internationellt vatten)?

I det potentiella gränsområdet till ett skifte, om så bara för för ett begrepp eller koncept, som detta är det svårt att inte undra när firandet av second-life-nationaldagen är lika självklart som firandet av den svenska nationaldagen?