Det faktum att energi är en stor fråga är inget man bör förvånas över. En riskkapitalist i branschen vid namn John Doerr uppskattar att industrin är värd sex trillioner dollar om året, d v s kring 10% av världens ekonomiska produktion. Samme man uppskattar också att efterfrågan kommer att öka med 200% till år 2050.
Det finns helt enkelt pengar att göra både idag och på sikt.
När man talar om energi idag talar man ofta i termer av klimathot samt om hur vi skall avskaffa koldioxidutsläpp till varje pris—en kamp driven med den välbekanta nollvisionens logik, d v s rakt ned i diket.
Thomas Kaiserfelds skriver en ”Under Streckare” om samproduktion och samverkan i dagens SvD (med en besynnerlig slutsats) där han noterar,
”Att klimathotet idag framstår som mänsklighetens största framtidsproblem är ett exempel på hur intimt politik och vetenskap i själva verket samverkar.”
vilket är en observation som kan komma att förklara vilka det egentligen är som drivit frågan?
Vidare fortsätter han i en senare passage,
”Arbetet har krönts med framgång när miljön kan avgöra valutgången i ett land samtidigt som forskare får allt större resurser för att undersöka klimathotets allvar och ingenjörer mobiliseras för att utveckla teknik för att motverka utsläpp av olika slag. Det ena kan inte förstås utan det andra.”
som tydligt målar upp hur akademin och staten kan komma att sitta i samma båt.
Båten har dessvärre ytterligare en passagerare, precis som vår punk- och proggskatt lärt oss, kapitalet.
Det finns få industrier som är tillnärmelsevis så politiserade som energi-industrin. De flesta av de stora aktörerna ägs av stater, men även de få helt privata aktörerna har ”tvingats” sätta sig i samma båt.
Ty det finns egentligen ytterst få sätt att kostnadseffektivt producera energi som inte kräver stora mängder av specifika naturresurser eller av stater utfärdade värdefulla tillstånd. Även de mindre kontroversiella energislagen, vind- och solkraft är inte sällan kraftigt reglerade och/eller subventionerade. I statens båt sitter helt enkelt kapitalet stadigt surrat.
De stater som är rika på dessa resurser, och då främst olja, får enorma inkomster som i vissa typer av sammanhang föder korruption och maktfullkomlighet hos staternas ledningar. Oljekartellen OPECs medlemslista: Algeriet, Angola, Förenade arabemiraten, Indonesien, Irak, Iran, Kuwait, Libyen, Nigeria, Qatar, Saudiarabien och Venezuela, vittnar så att säga om en viss korrelation.
Den politiska motivationen för att lyfta klimatfrågan har inte enbart varit en samproduktion mellan makthungriga politiker och anslagssugna akademiker utan även en samverkan med profitlystna kapitalister och försvars- och säkerhetssinnade politiker.
Utöver detta har media haft den typ av domedagsbeskrivningar till sitt förfogande som gör att de kan piska upp stämningar som säljer lösnummer varje dag.
I klimatskräcken finns det något för alla.
Tack och lov är det inte bara galna diktatorer och andra maktfullkomliga politiker som lockas av pengarna i energisvängen, det har även riskkapitalister, entreprenörer och storföretag gjort. The Economist talar till och med om en gryende boom för energisektorn.
När man började få ett grepp om kärnkraften trodde nog många samtida att energifrågan skulle få slut på bränsle, men ack så fel de hade. Ett Tjernobyl och 22 år senare så har vi fortfarande svårt att ta i kärnkraft utan kraftiga skyddshandskar och energifrågan har inte börjat sönderfalla.
Det finns dock anledning att hävda att de i princip hade rätt—nog finns det energi så det räcker och blir över till mänsklighetens alla hörn. Kärnkraften i form av mänskligt initierad fission eller kanske med hjälp av vad som kan tänkas vara naturlig fission i jordens kärna har potentialen. Det senare utnyttjar man förslagsvis med hjälp av Engineered/enhanced geothermal systems (EGS), vilket är en något mer raffinerad version av bergvärme. Den går ut på att man borrar två djupa hål i marken så att det är varmt, säg 200 grader, på botten. Man pumpar sedan ner vatten i det ena hålet som kommer att bilda ånga och därmed expandera upp genom det andra hålet där man kan driva en generator.
De enkla idéerna är ju som bekant oftast de bästa.
Energijakten driven av klimatskräcken har givet ett par grepp som faktiskt ser på det s k klimathotet utan att genast ropa på den paternalistiska staten. Ett sådant exempel är Googles Re<C som är ett initiativ för att hitta en billigare ersättare till kol och därmed göra allt vad koldioxidskatt heter överflödigt.
Och om inte annat är ”Re<C” ett snyggt buzzword som hämtat från en boom. Och ur varje rejäl boom har något bestående också fötts.
Låt oss därför hoppas på att boomen är på väg och att vi får anledning att fundera kring vad ett teknikskifte där ren och billig energi finns att tillgå för hela mänskligheten kan betyda.
Så låt risk-pengarna regna på de entreprenörer som drömmer om Re<C och inte bara om att bygga subventionerade lösningar sittande i den välbekanta båten—och håll tummarna för att riskkapitalisternas ekonomiska äventyr bär frukt!