Morgondagens idéströmningar

Vad är det för idéer som kommer att påverka kultur, politik, teknik och samhälle? Waldemar Ingdahl spanar brett på Joakim Lundblads skifte.

Först så kan postmodernismen finnas kvar. Det är en kritik av en äldre framstegstanke, som fortfarande finns kvar inom tekniken och naturvetenskapen. De tekniska framstegen ifrågasätts om de kommer att också göra mänskligheten bättre och leda till sociala framsteg. Det är dessutom något tveksam vad vi avser med postmodernism, skrev en välvillig tolkning av Foucault, Derrida, Lyotard och de andra tänkarna här.

Intressant nog en återuppståndelse för fackföreningsrörelsen, som Nicklas Lundblad skrivit om:

Fackföreningarnas renässans är närmast garanterad så länge som de socialt rörliga tvingas till dem i brist på andra infrastrukturer i vårt samhälle. En av det liberala Sveriges kanske angelägnaste uppgifter – inte minst för integrationen – är att i näringslivet skapa en alternativ social infrastruktur för klassresor och social rörlighet.

Debatten mellan gamla hårda gröna element och en mer förnyelsevänlig grön rörelse kommer, nu när vi alla blivit gröna. Kanske för att vi nu förstår mer hur djur och natur fungerar.

Den rätt platta debatten mellan upphovsrättsförespråkare och det som vagt kallats pirater (båda grupperna har kraftigt avvikande intressen och idéer internt) går mot någon sorts infosocialister och någon sorts infoliberaler.

Joakim Lundblad har en diskussion om neurovetenskapens genombrott i samhället, politiken och kulturen. Det har Joakim rätt i, jag skrev i TCS Daily om att vi snart skulle leva i hjärnans årtionde. Visst, vi bör hålla i åtanke att människan är ett komplext, mångfacetterat fenomen. Som i debatten vi hade på Skiften om neuroestetiken som vetenskap. För att förstå hjärnans funktion bör vi dels definiera vad vi vill ha ut i slutändan och där blir en neuroetisk debatt viktig. Den debatten måste få växa gradvis, istället för att anordna en stor konferens som i Asilomar (vilket skedde för kunskapen om våra gener).

Så, är det rimligt att tala om idéströmningar? Det finns mycket av inneboende determinism i hur våra hjärnor fungerar, som bestäms av en evolutionär interaktion mellan oss själva och omvärlden. Frågan är hur mycket denna insikt har en praktisk påverkan på våra liv, då komplexiteten i hjärnans funktion hindrar oss från att till fullo veta hur vi kommer att agera. Det är när varseblir som vi kan bli medvetna om vårt sinne. Då tror jag att vi får en god början till neuroetisk ansats att ställa in det neuropolitisk mikroskopet efter. Som Daniel C. Dennett argumenterade för i sin bok Freedom Evolves finns det hel del frihet att diskutera om, även i deterministiska system.

Och det behövs, dagens politiska osäkerhet inför neuropolitiken är oroande.

PS. Läs om ämnet av nya idéströmningar rapporten som Erik Starck skrev för tankesmedjan Eudoxa om Den nya politiken samt om biologiska ramar för politiken i Politikens biologiska gränser av Anders Edwardsson.

Pingat på Intressant

Ang. Transsexualitet och Transhumanism: Bortom identiteterna

Alexander Funcke tar upp ett viktigt ämne, om hur människans identitet rent fysiskt kan förändras av dagens medicin. Varför måste transsexuella kastreras för att passa in i en könsidentitet?

En del av svaret finns i Funckes argumentation mot queerperspektivet

Michel Foucault, som brukar kallas en av queerteorins andliga fäder, hade inte riktigt varit tillfreds med vår tids identiteter. Visst var det mer möjligt att vara öppen om sexuella läggningar och preferenser, men faran han såg var att det snarast skulle byggas upp starka begrepp kring dem, som snarast kunde bli en mer repressiv era.

Foucault har en poäng. Mycket av dagens sexualpolitik som förs av RFSU, RFSL och andra politiska intressen är begränsad till fixerade politiska kategorier, och kan inte se implikationerna av den kulturella mångfaldens utveckling. Så fort en ny grupp i samhället identifierats har den ramats in av ortodoxier och rigida definitioner på hur en gruppmedlem skall vara. Mångfalden borde istället vara en kraft för oändlig delbarhet.

Begrepp som HBT står för dessa identiteter, och kanske medicinens termer som MSM (män som har sex med män), KSK (kvinnor som har sex med kvinnor), MSK (män som har sex med kvinnor) och KSM (kvinnor som har sex med män) skulle vara bättre då de inte omfattar en hel identitet utan begränsar sig till sexuella handlingar.

Det skulle behövas en ny sexradikalism, från dagens rätt stillastående sexualpolitik, som främst verkar kretsa kring äldre strider.

Till viss del kan en sådan debatt anas i den så omdebatterade boken Bögjävlar

Brink Lindsey skriver i boken The age of abundance om subkulturernas intåg i USAs mainstream. Kanske att garderobens djup underskattades. Den första aktivismen, och de stora segrarna, vanns av dem som inte kunde kunde stå inne i garderoben. Öppenheten gjorde att även de längst bak kunde komma fram, och de delade inte nödvändigtvis den specifika kultur som skapats. Det brukar heta att subkulturen urvattats, kommersialiserats, repressiv tolerans men är snarast det som möjliggör för fler att ta del av den ökande friheten.

Det är ur individens autonomi och värdighet i enskilda fall- den morfologiska friheten jag tror vi kan finna en väg framåt för att bemöta rädsla och kontrollkrav. Mångfalden är en kraft för oändlig delbarhet.

Könsbyten har gått från något extremt sällsynt och chockerande till något fortfarande ovanligt, men nu på sin höjd märkvärdigt och kittlande. Det är tänkvärt hur många som idag inte ens kommer ihåg den transsexuella israeliska artisten Dana International som 1998 vann Eurovisions-schlagerfestivalen. Det är ett steg i rätt riktning.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=pdZi84F-Fsk&hl=en&fs=1]

Då kommer också transhumanismen till sin rätt, när vi själva har rätt att förändra våra kroppar till vad vi önskar. Till att bli man, kvinna eller något annat, och inte för att tillhöra en viss identitet.

Pingat på Intressant.se

Ang. Liberalismens kris: Hotet från överförmyndarna

Waldemar Ingdal kastade tidigare i veckan ut frågan om vart liberalismens kurs riktas, och skrev om hur stor besvikelsen mot den borgerliga regeringen varit.

Kanske beror det på att vi liberaler är så vana vid att befinna oss i opposition, att när en regering med någorlunda liberala aspirationer tillträder, läggs all hopp om frälsning hos dem, trots att vägen till ett friare samhälle är svårare att så att gå. Kombinerat med en regering som tror att de måste hålla sig till ett visst spår för att behålla makten i fyra år till, snarare än att åstadkomma verkliga förändringar.

Kanske är det också därför som alliansregeringen faktiskt kan vara den boost som vi liberaler behöver för att både i debatt och praktik hitta tillbaka till ideologin. När partier som i opposition verkar vettiga, inte klarar av uppgiften när de väl sitter vid makten, och kompromissandet och köpslåendet med rättigheter och värderingar synas i dagsljus, finns det helt plötsligt en plats för en mer ideologisk liberalism i debatten.

Diskussionerna kring FRA-frågan har dessutom visat att det finns en stor gräsrotsrörelsepotential i frågor som rör liberala värderingar. Sakfrågor berör inte längre enbart unga vänsterkids i palestinasjal och ett överflöd i knappar, utan har rotat sig fast vid köksbordet hos vaniljsvensson.

FRA-frågan har också gjort skillnaden mellan stat och folk betydligt tydligare. Reinfeldt och resten av regeringens bemötande av kritik när det gäller massövervakningslagen har gjort att fler än en och annan diskriminierad kvinna kännt sig klappade på huvudet som lilla gumman. Motståndet mot överförmynderi får potential att växa, och därmed även ett ökat intresse för ekonomisk frihet.

Det positiva i att den personliga integriteten hotas, är att fler ser vikten av att den bevaras. Med frihet i den personliga sfären kommer viljan att utnyttja den, och moralistiska trygghetslagar kan ifrågasättas.

Utmaningen är att från partipolitiskt håll möta liberala krafter och ge ifrån lite mera makt till folket. Annars kommer en borgerlig regering med liberala ledamöter däri, ha svårt att få något som helst förtroende i framtiden och i stället flyta ihop med tidigare regeringar till ett enda etablisemangssammelsurium.

Ang. Liberalismens kris: Maud det dynamistiska alibit

Alliansen är en stasistisk samling. Vilket är lätt att deducera ur det faktum att de, så när som på arbetslinjen, är en karbon-kopia av Sveriges stasistiska urmoder, socialdemokraterna.
Med min, kanske i överkant cyniska, karbon-kopie-inställning så är det inte mycket till kris för liberalismen. Det är dock en kris för liberalerna som är tänkta att se alliansen som deras ”lag”. Här kan det sista partiet som Nicklas Lundblad diskuterade i förra veckans skifte orsaka ett tapp för alliansen p g a minskad mobilisering.

Det kan i den bästa av världar leda till att alliansen m h a fingerkänsla inser att de behöver skifta tillbaka till en mer ideologisk utgånsgspunkt för att värna om sina kärnväljare. Kanske var det detta de fick lära sig av Rove—som skall vara något av ett mobiliserings-guru? Men knappast.

Johan Norbergs soffiga uttalande till trots så tror jag att hösten 2010 kommer de flesta av oss ideologiska liberaler skruva på oss, suck djupt och sedan kryssa någon som trots allt lyckas uppfattas som en uns liberalare än de övriga. För det är ju trots allt så att pest eller kolera inte är ett val mellan två lika horribla företeelser—nu minns jag inte vilket som är värst, men har hört att man bör föredra det ena.
Och alliansen kan komma att kvarstå som the lesser evil—speciellt om man bussar Maud på kärnväljarna.

Och förändringarna uteblir. Sossarna vinner valet. Reinfeldt avgår och först nu kan någon axla manteln som inte har tagit avstånd från allt vad ideologi heter. Ursäkta mitt trötta raljerande.

Veckans skifte: Liberalismens kris

Det är ingen tillfällighet att vi på Skiften de senaste veckorna har diskuterat teman som tangerat FRA-lagen.

Förutom att vara sommarens stora snackisföljetong så är det så klart en viktig principfråga, som öppnar en långt mer intensiv debatt kring informationssamhället.

Reaktionerna i bloggosfären har efter den borgerliga regeringens genomtrummande av lagen varit oerhört starka. Johan Norberg skrev om en borgerlighet utan principer och ideologi, Johan Ingerö om socialliberalismen som hållning istället för ideologi, Blogge Bloggelito ställde upp borgerligheten mot liberalismen, Louise Ps Frihetspropaganda kritiserar en lång svensk historia av blek paternalistisk liberalism och Mothugg lägger ansvaret hos panglossliberalismen.

Besvikelse efter genomdrivandet? Över att man ansåg att vissa liberalt profilerade riksdagsledamöter svek? Jo, delvis, men jag anar också ett skifte i samhällsdebatten och över vilka frågor som kommer att stå i centrum. Kanske ett skifte som varit på gång länge. Och det är som Mattias Bengtsson, tidigare chef för Timbro, skrev i Svensk Tidskrift bättre att ta ut en ny kurs än att vara arg.

OK, vad är den nya kursen? Jag tror att det handlar om att se att politiken är en eftersläpande indikator på vårt samhälle. Man behöver inte kunna dra sig till minnes DDR-Sverige för att se att vi har fått allt större utvidgning av vårt sociala och ekonomiska liv och som vi tagit upp mer individualiserad service, kultur och konsumentprodukter på varje nivå. Vi har en högre nivå av tolerans och långt fler krav på vård, skola, omsorg. Vi kanske är bara till 40 procent fria (läs boken), men det uppfattas av många som att de procenten köper oss långt mer frihet än tidigare. Den stora diskussionen om ekonomin verkar över.

Det blir nog att ta tag i nya politikområden, som t.ex. integritet, och börja det politiska samtalet utifrån det. Virginia Postrel ställde upp i sin bok Framtiden och dess fiender (svensk översättning tyvärr slut, se här) upp en användbar alternativ skala för dagens politik att orientera sig i. Hon anser att det är mer fruktbart att dela upp politiken i dynamister och stasister. Dynamisterna önskar mångfald i sina lösningar, medan stasisterna önskar kontroll: den enda bästa vägen. Denna brist på flexibilitet har allt svårare att fungera med ett mer komplext samhälle, och dess praktiska misslyckanden blir lättare att angripa.

Virginia Postrel byggde ut sina tankar i ett föredrag i Vancouver 1999

The most potent challenge to markets today, and to liberal ideals more generally, is not about fairness. It is about stability and control—not as choices in our lives as individuals, but as a policy for society as a whole. It is the argument that markets are disruptive and chaotic, that they make the future unpredictable, and that they serve too many diverse values rather than “one best way.” The most important challenge to markets today is not the ideology of socialism but the ideology of stasis, the notion that the good society is one of stability, predictability, and control. The role of the state, in this view, therefore, is not so much to reallocate wealth as it is to curb, direct, or end unpredictable market evolution.

Virginia Postrel vid ett tal i Kansas City

Kris brukar förknippas med en negativ utveckling, men det är också ett tillfälle att se över vilka frågor man prioriterar och de egna strategierna.

Pingat på Intressant.se