Ang. Kroppsförbättring och idrott: Cyborgen vår framtid?

Dopningen vid OS i Peking rullar på. Nu senast med Ludmila Blonska som fallit i ett dopningstest, det som snarast förvånar mig är att det talas om Blonska skulle ha använts anabola steroider. Wow, anabola steroider, back to the 80’s. Det är här en policy för skademinimering skulle kunna göra nytta, annars fortsätter idrottare att skada sig genom dåliga preparat.

Jag delar Alexander Funckes bedömning att Internationella Olympiska Kommittén inte kommer att ändra sig så snabbt. Är det en fortsatt dopingjakt som väntar? Svaret finns dels i Erik Starcks fråga om kroppsförbättring och Funckes viktiga diskussion om alternativa scener för idrotten.

En ledtråd finns kanske i en debattartikel i Aftonbladet från Jan Söderström. Hans artikel argumenterar för mer satsningar på veteranidrott, vilket är ett bra steg för många att hålla sig i form. Han pekar också på isoleringen för elitdrotten från det övriga samhället. Det jag tog fasta på är just hur veteranidrotten nog får ännu mer gråa zoner, där gränserna för medicin och prestationsförbättring blir vagare. Vi kommer att behöva fler av förbättrande mediciner när vi blir äldre, oavsett om vi är friska, så även äldre idrottare. Kanske är det ur just veteranernas krav på mycket god vigör vid hög ålder, både mer seriösa idrottare och amatörer som öppnar upp för kroppsförbättring?

Vägen från veteranidrotten till en spridd kroppförbättring är inte rak. Samma reaktion som mot förbättrade elitidrottare kan komma in här. Jag tror inte att jag slår en 71-årig Carl-Erik Särndal i höjdhopp, det bäddar för samma irritation av att de som redan är fysiska praktexemplar blir ännu bättre.

En annan anledning till dopingmotståndet är rädslan för att den öppnar vägen för en skräddarsydd medicin, och de enorma kostnader den skulle kunna orsaka för sjukvårdssystemen.

Frågan om kroppsförbättring via läkemedel har sin egen belastning, då läkemedel är ett känsligt och område, där vad som godkänns som medicin eller inte är minerad. Vi skall inte tala om gendoping, där rädslan för gentekniken också sätter in.

Så det kanske är ur Erik Starcks tanke om cyborgatleten (vad är en cyborg, se filmklipp) som tar öppnar upp för kroppsförbättring.

Fotamputerade Oscar Pistorius, som fått klartecken att tävla mot ”friska” idrottsmän, ses inte som en fuskare utan snarast som en hjälte.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=moIkCxXrobk&hl=en&fs=1]

Mycket av acceptansen bygger på att vi är toleranta mot funktionshindrade, men är samtidigt är vi mer öppna för att funktionshindrade (om de vill) skall få förbättra sina nuvarande kroppar. Mekaniska proteser verkar också mer acceptabla.

Så kanske blir det idrottsrörelsens två avläggare, veteranidrotten och handikappsidrotten, som öppnar för kroppsförbättringen genom att bli de specialklasser som Alexander Fucke diskuterade och att därifrån tanken om förbättrande medicin kommer in i samhället.

Det är en svår fråga, en av 2000-talets riktiga stora skiften, som ännu inte politiserats.

Pingat på Intressant

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Superidrottens kapprustning

Den allt som oftast stockkonservativa internationella olympiska komitén (IOK), som bestraffade Aras frustration proportionslöst, och den svenska olympiska komitén (SOK), som kastar ut landslags simmare från tennisfinalen för att de avnjuter en öl, kommer inte att ändra sina regler angående doping i första taget.

Men nog kan det finnas utrymme för en alternativ scen där olika former av kroppsförbättring accepteras.
För att spå i hur dessa alternativa sportförbund kan komma att se ut och vilka implikationer de i så fall kan komma att få lyfter vi blicken över till dagens motorcykelsport.

Inom motorcykelsporten finns det olika klasser, där regleringarna är olika, allt för att passa olika typer av förare och plånböcker.
I de klasser där motoreffekten är som lägst har ekipagen stor fördel av att föraren är lätt, medan förarens vikt inte påverkar nämnvärt i de tyngre klasserna. Dessutom finns klasser som Sportproduktion (SP), där man kör normala gatmotorcyklar och enbart vissa små förbättringar är tillåtna.
Analogin i kroppsförbättrar fallet är att det må vara fördelaktigt att ha gener från västra Afrika i de klasser där enbart mindre kroppsförbättring är tillåtet, medan de ursprungliga förutsättningarna får mindre betydelse i de fria klasserna.

I motorcykelracing finns en relativt öppen klass, MotoGP (motsvarigheten till bilarnas F1-klass), där är motorcyklarna specialdesignade enkom för denna typ av racing. Eftersom det är mycket prestigefyllt att delta och placera sig väl i MotoGP investeras det enorma summor i utveckling av ny och extremare teknik. Teknik som ofta letar sig tillbaka till konsumentmotorcyklarna och bidrar till snabbare, säkrare och renare maskiner på de vanliga vägarna.

Även här kan man skönja en direkt analogi. Kroppsförbättrar industrin skulle i och med en ”super-klass” öppna ett fönster emot allmänheten där de kan tävla om vem som är den bästa aktören på marknaden. Denna typ av jakt på prestige leder sannolikt till samma typ av teknisk kapprustning, som inom racingen. Något som i förlängningen kan komma att glädja vanliga motionärer och även förbättra livskvalitén för den breda allmänheten.

Här ställer man sig gärna frågan, kommer detta inte leda till ”extremteknik”, som kan leda till mycket stora risker för atleterna?
Idag förekommer doping och de som dopar sig tar ofta stora risker, inte enbart för att stigmatiseras, utan även hälsorisker. Men om kroppsförbättring var något som drevs av en etablerad industri skulle ingen producent vilja bli förknippade med hälsoproblem. Det är viss skillnad på om man i MotoGP ”skjuter” en motor eller om man i superidrott ”skjuter” ett hjärta—men trots skillnaden upplever motorcykeltillverkarna redan idag denna typ av problem på banan som mycket problematiska för märket.

Detta sagt så kan det trots allt vara roligare att titta på 250 än MotoGP klassen under ett GP.

Veckans skifte: kroppsförbättring och idrott


Foto: tochis.

Under ett par veckors tid har vi haft ett veckans skifte här på bloggen. En av oss fem krönikörer på bloggen får varje vecka i uppgift att skriva om ett skifte som de andra sedan måste replikera på genom att ge sina tankar om skiftet.

Ett skifte är vad som inträffar när en disruptiv tidpunkt passeras. Något har blivit tillräckligt billigt, allmänt spritt eller tillräckligt snabbt för att de underliggande spelreglerna, som konstruerats i en tid innan den disruptiva tidpunkten, ska upphöra att gälla. Det kan också vara ett skifte i debattklimatet, som när en fråga som tidigare varit tabu blir accepterad.

Exemplen är många och de flesta har på senare tid haft internet som katalysator. Idag är turen åter min att skriva om ett skifte och vad passar väl då bättre i dessa OS-tider än att lyfta frågan om dopning och kroppsförbättring.

Friheten att modifiera sin kropp har vi haft tidigare som skifte. Då handlade det om transsexualitet. Den sociala barriären för denna frihet kretsar kring könsrollerna i samhället. Inom idrotten finns andra barriärer. Att dopa sig är att fuska. Man skaffar sig fördelar genom att bryta mot reglerna. Man agerar orättvist.

Men regler är faktiskt bara regler. För vad är egentligen ”rättvist” i följande:

East and North Africans who share an evolutionary history have clocked more than 60% of the best times ever run in distance races. Kenyans win 40% of international events. The Nandi district in East Africa’s Great Rift Valley, with only 500,000 people — 1/12,000 of Earth’s population — wins an unfathomable 20%, marking the greatest concentration of raw athletic talent in sports history.

Av de 500 snabbaste 100-metersloppen var år 2001 494 av loppen sprungna av en man härstammande från västra Afrika.

Min poäng är inte att klanka ned på icke-afrikanska löpare utan att peka på hur grumligt begreppet rättvisa är i idrottens värld, även utan preparat som förbättrar din prestanda. Det är svårt att undvika. En fäktare ska t.ex. helst vara mellan 190-194 centimeter lång – och vänsterhänt. Det vore rent av mer rättvist att låta alla förbättra sig efter egen förmåga så att det genetiska lotteriet spelade mindre roll. Istället borde vi eftersträva säkerhet, vilket också Waldemar Ingdahl varit inne på tidigare på bloggen (samt i Expressen).

Parallellt med utvecklingen inom dopning pågår en annan teknikdriven utveckling inom kroppsförbättring: proteser.

Oscar Pistorious är ett namn som skulle ha varit på allas läppar idag om han hade klarat kvalgränsen för 400-metersloppen. Varför? Han har inga ben. 21-åringen får försöka igen om 4 år.

Kirurgiska ingrepp kan också öka din prestanda. Golfspelaren Tiger Woods genomförde 1999 laserkirurgi i ögonen vilket gett honom övermänsklig (”better-than-perfect”) syn.

Debatten om dopning och elitidrottens gränser är viktig därför att det finns en skala av tillstånd en människokropp kan befinna sig i som går från sjuk/handikappad via frisk/”normal” över till förbättrad.

Var exakt vi väljer att dra gränserna mellan dessa tillstånd är helt upp till oss själva. Genom att låta elitidrotten äga gränsdragningen mellan normal och förbättrad överlämnar vi en viktig frihetsfråga, friheten att förändra och förbättra din kropp, i händerna på en av de mest extrema grupperna i vårt samhälle: atleter på elitnivå.

Jag tycker mig dock under detta OS ha sett en viss öppning i debatten, vilket även Waldemar belyste.

Därför vill jag lyfta fram synen på kroppsförbättring inom idrotten som veckans skifte. Jag ser fram emot de andra skiftesskribenternas syn på saken. Håller de med mig? Finns andra vinklar jag missat? Är jag helt fel ute och vill göra det fritt fram att skapa ”monstermänniskor”? Följ bloggen under veckan för att läsa Alexanders, Johannas, Joakims och Waldemars tankar om veckans skifte: kroppsförbättring och idrott.

Uppdaterat: fantastiske Usain Bolt slår världsrekordet på 200 meter – i motvind! Men så är han också härstammande från Västafrika. Detta fastslår bara tesen om att löpning på korta distanser på elitnivå är en sport för en mycket liten del av världens befolkning. De som råkar ha rätt gener. Resten är blott statister och enda chansen att göra det till en tävling för alla oavsett ursprung är att släppa kroppsförbättringen fri.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Konsten, hjärnan, roboten och den svårfångade upplevelsen

Ordet ”robot”, läser jag på Wikipedia ”kan härledas från det tjeckiska ordet robota som betyder tungt, monotont eller påtvingat arbete”. När Joakim Lundblad i veckans skifte letar efter konstens neurologiska kärna kan det vara värt att ta en titt på vad våra automatiserade vänner presterar.

Är detta en konstnär i arbete?

Är en dator som spelar musik en musiker?

Är poesi skrivet av en dator ”på riktigt”?

Krävs det att en entitet ska kunna känna ”äkta”, mänskliga känslor för att vi som mottagare ska kunna känna samma känsla när vi tar till oss något denna entitet skapat?

Vad, exakt, är då en ”äkta” känsla?

Dataspelsindustrins heliga graal sägs vara att lyckas skapa en spelupplevelse som framkallar tårar.

I Pixars senaste verk, filmen Wall-e, följer vi två robotar i en framtida värld där människor förvandlats till passiva konsumenter som matas på kommando och lever i en helt artificiell värld. De två robotarnas känslor för varandra är det mest mänskliga i hela filmen. Även klassikern Blade Runner bör nämnas i sammanhanget.

Känslor som är äkta, relevans, upplevelser – att lyckas påverka en människa så pass mycket att du framkallar en känsla hos henne. I automatiseringens tidevarv kommer detta alltid vara en efterfrågad förmåga.

Vare sig den utförs av robotar eller människor.

Vad som händer sedan, i nästa steg av utvecklingen, återstår att se.

När roboten som får dig att gråta gråter tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ang. Konsten och hjärnan: Endorfin, Endorfun

Joakim Lundblad sätter veckans skifte om konst som neurologiskt stimuli, och Waldemar Ingdahl frågade retoriskt ifall dataspelet Grand Theft Auto kunde vara konst. Jag tänker berätta historien om dataspelet tidningen Expressen lyckades förbjuda.

Endorfun släpptes 1995, och är ett psykedeliskt pusselspel med en kub och lite färger. När spelet kom orsakade det genast rubriker om att spelet kunde ”göra dig beroende”. Tänkt som marknadsföring från skaparnas sida, berättade man om de psykadeliska effekter spelet innehöll som skulle framkalla endorfinkickar och glädjekänslor, något professorer tolkade till ”drogliknande effekter”. En annan professor säger till Expressen (9/10-95, s.6) att ”Det är helt klart att det fungerar”.

Någon dag senare bestämde sig de svenska distributörerna för att inte ta in spelet till landet. Det kunde ju finnas meddelanden som bara uppfattades undermedvetet, och ”samma effekt som herion” kunde uppnås.

Nu var mycket av skandalrubrikerna bara skandalrubriker, och mig veterligen var det ingen som ens kom i närheten av ordentliga rus efter att ha spelat spelet, men det säljer å andra sidan inte lika många tidningar. Något år senare hade moralpaniken lagt sig, och i landet följde spelet med på köpet av en av de då större speltidningarna.

Även om spelet inte riktigt fungerade som tänkt, var det ett försök i att optimera spelupplevelsen genom utnyttjande av relativt simpel neuropsykologi. Många spel har kommit sedan 1995, men få har gått i samma spår. Kanske söker vi också andra känslor i våra upplevelser. Kanske finns det en marknad för fler ”Endorfun” någon gång i framtiden. Klart är att det fortfarande blir rubriker av rusgivande teknik.

Ang. Konsten & Hjärnan: Vogonen, konsten och Neuro-prefixet

Joakims vackra och romantiska tanke (rent av konstnärliga?) om att konst är en dialog mellan konstnär och betraktare där en gemensam typ av neurologisk stimuli upplevs känns väl—ehm, romantisk.
Detta skulle visserligen avskriva de ”cyniskt skapade” verk där betraktarens reaktioner ”räknats ut”, istället för att underkasta skapelseprocessen det klassiska konstnärliga lidandet.

Denna definition av konstnärlighet skulle, om stringent applicerad, diskvalificera all konst. Ett mindre stringent applicerande utan ytterligare riktlinjer är svårt att tänka sig.
Ty definitionen lider i så fall dels av godtycke och dels av att det finns oändligt många dimensioner i vilka ett verks konstnärliga höjd kan avvika från den absoluta definitionen och alla dessa dimensioner ”mäts” i olika storheter.
Men även om man stannar vid att använda definitionen som en idealtyp och aldrig har för avsikt att ”mäta” konstnärlighet så tycker jag defintionen är olycklig då den dels inte tar hänsyn till skapandets iterativa natur och dels är ytterst inkompatibel med vad vi idag känner som konst och utesluter nästan allt vi finner estetiskt tilltalande.

En annan intressant frågeställning är hur denna neurlogoiska reaktion har uppkommit genom evolutionen—och hur den fortsätter evolueras.

Precis som Waldemar konstaterar, så är det uppenbart att det kulturella kontextet spelar roll för vad vi idag bedömmer inneha konstnärlig laddning.
Men det kanske även kräver korrekt ”biologisktkontext”?

Nu är jag mycket långt från att vara upplyst inom neuroestetik eller ens dess besläktade ämnen, men en neurlogisk reaktion bör vara beroende på att vissa delar av hjärnan, fysiskt eller motsvarande, existerar.

I så fall borde man kunna tänka sig dels en lobotomerad männsika, en människa med kraftigt förbättrad reception för neuroestetiska retningar och en vogon som har en helt annat uppfattning om konst.

Men det är svårt att tänka sig att även en vogon eller lobotomerad människa inte skulle lära sig att förstå vad som är konst genom enbart det sociala sammanhanget kultur har—och kanske även därigenom uppskatta dess konstnärliga kvalitéer?

Slutligen, kan verkligen neuroestetiken utgöra hela grunden för konstbegreppet? Det skulle i vart fall göra konsten mycket fattigare.

Ty även en abstrakt målning, eller motsvarande, kan starta andra typer av neurologiska reaktioner än de rent estetiska—vi kan komma att aktivera t ex vår hunger, sexualitet och ångest.
Om alla dessa neuro-reaktioner däremot inkluderas blir konstbegreppet antingen totalt, allt är konst, eller godtyckligt.

Även en målning med lågt neuroestetisktvärde, ett neurologisk-Hötorgs-verk, föreställande en naken människa ätandes ett äpple kan skapa neurologiska reaktioner som många skulle vidhålla tillhör en konstnärlig upplevelse. Man kan därmed fråga sig om ett konstnärskap som siktar på att optimera den neuroestetiska variablen verkligen kommer att tilltala fler än de neurologiskt intresserade.

Jokern i vetenskapskommunikationen

Det hör till ovanligheterna att man debatterar kommunikationen av vetenskap, men nu kom det igång sedan Anders Mildner skrev om det på sin blogg på Sydsvenskan och Malin Sandström forskare som skriver på bloggen Vetenskapsnytt svarade honom. En ordentlig debatt kom igång, och det blev även radioprogram på Medierna i P1 där Inger Atterstam på Svenska Dagbladet också deltog. Några andra som t.ex. Åsa Larsson på Ting och Tankar var med i debatten.

En hel bra poänger kom fram, kloka synpunkter från båda sidor, men debatten har förts rätt länge och lösningarna var svårare att urskönja.

I korthet, journalister ser inte att forskare ställer upp med att möjliggöra bra stories och forskare känner sig dåligt behandlade av media genom att deras forskning vinklas.

OK, det är viktigt, och till viss del är det bra att konflikten finns så att fältet kan stimuleras (tips från en annan vinkel av Gert Balling och Emmanuelle Schuler).

Men relationen mellan journalist och forskare ser annorlunda ut sedan en tid. Kommunikationen med bilden av det raka telefonsamtalet är inte lika representativ. Det finns en profession till i sammanhanget, som jag uppfattar har blivit viktigare, nämligen informatörerna. Det är ett viktigt skifte, där de påverkar både forskare och journalist, och de har resurserna och kapaciteten för inflytande.

De finns hos vetenskapsakademierna, på högskolorna och universiteten, museerna, på de statliga verken o.s.v. och verkar ofta som ett filter för hur forskningen presenteras, paketeras och kommuniceras i linje med att informatörerna kommit att arbeta med pr-uppgifter för sin institution snarare än att bara popularisera forskningsresultat.

Ben Goldacre skriver om vetenskapsfrågor på The Guardian och hade ett mycket intressant inlägg på sin blogg Bad Science (rulla nedåt på sidan).

Goldacre påpekar att antalet vetenskapsjournalister minskat och att generalister får ta över de viktiga nyheterna, det leder till att vetenskapsnyheter bedöms efter samma karaktär som andra nyheter- efter yttre kriterier på trovärdighet snarare än av att bedömma materialet i sig. Goldacre menar den ökade komplexiteten i många upptäckte och vetenskapsnyheter har brutit upp den klassiska mallen för vetenskapsjournalistik i form av ”den stora upptäckten” och ”mirakelbotemedlet” som faktiskt hade viss bäring fram till 1970-talet men nu har blivit kumulativ och stegvis. Jag tror att han har en poäng där, men att den kanske också finns mer på forskarsidan.

Det är svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än de traditionella rollerna för vetenskapsjournalistik och vetenskapskommunikation.

Goldacres poäng är att det inte är faktafelen som är det svåraste problemet, utan att det finns så lite vetenskap i medierna för den som kan något om ämnet eller den mycket intresserade amatören. Han ser detta som en effekt av att ”the engagement lobby” intagit ställningen att en ointresserad allmänhet måste förföras av vetenskapen medan de som skulle kunna ingå i en viral marketing inte får tillräckligt högt i tak för att bli entusiasmerade.

Bloggarna är positiv utveckling i den här frågan. Utan att lägga för orealistiska förväntningar på dem så kan de berika debatten genom att lägga till en mediering till vid sidan av informatören. Kom ihåg hur man på 90-talet talade om hur medierna skulle spela en orealistisk roll som spridare av forskningen sköta kommunikationskanalerna. Då kom informatörerna, vilket ledde till en hel konflikter.

Kruxet är att få tillräcklig höjd på bloggandet. Det finns bra exempel, och försök att generera intresse, men rädslan finns för att tappa informationen. Det har tillkommit bloggar om forskning som bedrivs, om kommentarer kring forskningen och dess effekter på samhället, men nog skulle det behövas mer för att vitalisera debatten. Här har informatörer en roll att spela i att underlätta diskussionen eller i alla fall sänka trösklarna.

I längden handlar det om en omvärdering av både mediernas och forskningens roller, där vi rör oss bort från de rena uppdelningarna av de aristoteliska och baconska synsätten på forskningen. Det är nog bråttom, jag delar den oro som Goldacre uttrycker i sin artikel att vi riskerar inte ha en tillräckligt god demokratisk debatt kring viktiga utvecklingar inom vetenskap och teknik.

Dock finns det saker vi kan göra nu för att ta till vara på skiftet, som inte är orealistiska steg för vetenskapsjournalisten, forskaren, informatören eller den forskningsintresserade amatören och jag hoppas att diskussionen kan gå i den här riktningen. Då har vi chansen att förbättra för alla.

Pingat på Intressant

Ang. Konsten & hjärnan: Neuroestetik som vetenskap

Konsten har alltid varit föränderlig, särskilt i vad vi uppfattar som konst. Joakim Lundblad pekar på möjliga förändringar i framtiden och kopplingen till vissa neurologiska stimuli skulle kunna säga oss något om vad som skulle upplevas som optimala konstupplevelser.

Konstbegreppet är fyllt av generaliseringar, särskilt när det gäller vad ”det sköna” är. Åtskiljandet av vetenskap och konst skedde inte för inte så länge sedan. Det bedrivs en forskning kring neuroestetik, för att finna en biologisk grund för den estetiska upplevelsen. Det finns också konstnärer som tar en neuroestetisk startpunkt för sina verk.

Nu kan vad vi anser vara en estetisk upplevelse skilja sig åt. Rasmus Fleischer (känd från bl.a. bloggen Copyriot) hade ett intressant resonemang kring dataspel och Walter Benjamins konstuppfattning. Fleischer skrev

Den tysk-judiske kulturteoretikern Walter Benjamin analyserade den kontemplativa konstuppfattningen såsom en (tidig)borgerlig föreställning av teologisk härkomst och begränsad historiskt livslängd. Lösningarna på konstens utmaningar står över huvud taget inte att finna i konstvärldens välkända ritualer för optisk reception. I stället vände han intresset mot det andra sättet att ta till sig konst, vilket han identifierade bland annat i arkitekturen, taktil reception. Den senare bygger på vana och repetition, snarare än uppmärksamhet och tolkning.

Så vi har alltså mer komplicerade sätt att ta till oss konst. Grand Theft Auto som konst?

Låt oss konstatera att konstnärlig laddning kan försvinna ur ett område, som när operan efter att mist sin huvudsakliga publik efter första världskriget. Nog spelar en kulturell kontext roll för oss, som att vi uppfattar bruksföremål från Nya Guinea som konst när de är på museum.

Så det finns kritik mot fältet mot att avgränsa vad som skall studeras, eller vad vi vill att forskningen skall säga oss om konsten (läsvärt om kritiken här och här).

Därmed inte sagt att forskning på neuroestetik inte är bra. Fram tills nu har konstvetare varit en slags historiker som inte ofta tittat på hjärnan fungerar, och filosofer har dominerat estetiken inte kognitionsforskare. Mer kunskap om hjärnan behövs även på detta område, men som med andra nya forskningsfält kan det vara läge att inta en första försiktighet.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Detta är inte ett stimulus.

I en artikel i tidskriften Photo Technique (August/September 1994) behandlar David L. Bromwich frågan om huruvida fotografi är en konstform eller inte. Bromwich konstaterar segervisst:

”William Morris said: ’Anything you take pleasure in doing is art.’ Hmm, well… Then there is this from Sir Herbert Read: ’Art is emotion cultivating good form.’ My own view is that art is a method of communication; and an artist is someone who uses paint, photography, housebricks or whatever in order to share a personal vision or state of mind with the rest of us.”

Bromwich söker en definition av konstbegreppet, och ett mått på konstnärlighet. Det klassiska uttrycket som menar att skönhet ligger i betraktarens öga talar i så stor utsträckning som det har någon legitimitet för att skönhet inte är ett tillfredställande mått på konstnärlighet, eftersom det då är ett helt subjektivt mått. Men vad är konst, och hur mäter och uppfattar vi konstnärlighet?

Kan konst kanske kategoriseras utifrån det tillstånd konstnären befinner sig i när hon utövar sin konstform? Kan det vara så att vi genom att studera hjärnan hos en målare, musiker eller fotograf kan identifiera ett gemensamt drag hos deras neurologiska tillstånd, och är detta i så fall konstnärlighetens essens?

Är ’konst’ helt enkelt en neurologisk reaktion på extern stimuli, och gäller det i så fall både skapande och observerande? Är det möjligt att anledningen till att vi uppfattar något som konstnärligt är att vi neurologiskt stimuleras på samma vis som konstnären gjorde i sitt skapande?

Går det att härleda några gemensamma drag hos de olika aktiviteter, och produkter, som intuitivt omfattas av konstbegreppet? David Bohm beskriver den konstnärliga skapandeprocessen som en dialog:

”Consider, for example, the work of an artist. Can it properly be said that the artist is expressing himself, i.e., literally ’pushing outward’ something that is already formed inside of him? Such a description is not in fact generally accurate or adequate. Rather, what usually happens is that the first thing the artist does is only similar in certain ways to what he may have in mind. As in a conversation between two people, he sees the similarity and the difference, and from this perception something further emerges in his next action. Thus, something new is continually created that is common to the artist and the material on which he is working”

Här framträder ett perspektiv på konstbegreppet som en interaktion mellan en individ och dennes omgivning. Detta är en bild som mycket väl stämmer överens med idéen om konstbegreppet som ett samlingsbegrepp för den effekt viss extern neurologisk stimuli har på vissa människor. Denna definition är dock besvärlig på andra vis, för hur skiljer sig konst och vetenskap åt i denna bemärkelse?

Bohm påpekar mycket riktigt att liksom konstnären genomgår förstås även forskaren en dialog med det fenomen han studerar. Kanske behöver de inte skilja sig åt? Kanske ska inte konstbegreppet begränsas, utan snarare individualiseras och generaliseras inte i termer utav åsikter och konstnärliga produkter utan i termer av hjärnaktivitet?

Kanske ligger det konstnärliga i det iterativa elementet i skapandeprocessen, och kanske är det denna iteration som observatören försöker identifiera i sin bedömning av konstformen. Är det kanske inte fokuset för interaktionen utan själva iterationen som genererar ett konstnärligt stimuli?

Kan nya fenomen, så som programmering, uppnå konststatus? Inom vissa subkulturer skulle nog snygg kod idag uppfattas som konstnärligt, men vad beror detta på? Beror det på att denna subkultur förmår förstå processen bakom den färdiga koden, och kan urskönja den iterativa interaktionen? Eller beror det på att denna subkultur har tagit kod som en egen domän, ett perspektiv genom vilket de återskapar traditionella värden? Är det så att programmeringskonst egentligen bara är kod som försöker föreställa konst?

Konstbegreppet är idag vagt, och en individualisering genom koppling till neurologiska tillstånd talar till de många olika konstformernas försvarares fördel. Men om vår uppfattning av konst är en effekt av neurologiska processer, kan denna upplevelse då optimeras? Och vore det medvetet optimerade konstnärliga fortfarande konst?

Bromwich frågar sig år 1994 om fotografi är konst, och oavsett hur den debatten har utvecklats till och med idag så är en större fråga: När blir information (ren stimuli) konst? Kommer morgondagens Magritte att skapa den perfekta artificiella konstupplevelsen, 2000-talets ”Ceci n’est pas un stimulus”

Transsexualitet och transhumanism: den ultimata friheten…

…är friheten att vara vem som helst.

Alexander Funckes val av veckans skifte tillsammans med Waldemar Ingdahls svar samt inlägg om doping leder mina tankar till fotografen Robbie Coopers bok Alter Ego.

Boken innehåller porträtt av spelare i diverse onlinevärldar. Porträtten är tudelade. Det ena är från den verkliga världen, det andra från den virtuella – en bild av en spelares s.k. avatar. (Exempel här.)

När människor kan välja sitt utseende, sin persona, helt fritt blir resultatet ofta överraskande. Å ena sidan finns likriktningen där (få avatarer är tjocka eller finniga) men å andra sidan är spegelbilderna av folks identiteter precis så spretande som människors personligheter i allmänhet är. Det är en kavalkad av färger och udda utstyrslar inte helt olik vilket Pride-tåg som helst i Coopers bok.

Vad idrotten och dopingdebatten lär oss är att människans vilja att förbättra och förändra sig är närmast oändlig. Vad HBT-debatten lär oss är att kroppen och identiteten hör samman men är två skilda ting. Tillsammans med Coopers bok kan de lära oss något om vart människan är på väg i en framtid där möjligheterna att modifiera, förändra, förlänga, förstora, förminska och förbättra människokroppen är närmast oändliga.

Människans strävan mot den ultimata friheten kommer att bjuda på många överraskningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,