Apokalypsens svans: Katastrofer säljer!

Det är trist att det alltid är faror, katastrofer och risker som säljer, inte bara inom journalistiken utan också inom forskningen. Ibland får man som läsare intrycket att det är det sista som anses fungera för att få allmänheten intresserad av ofta komplexa problemställningar.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=f2w5kffJnq8&hl=en&fs=1]

Anders Sandberg, som startade debatten, påpekar på sin blogg Andart att det går mode i katastrofer.

Risken för att t.ex. AIDS inte anses så viktigt längre, kan vara att det relegeras till u-landsproblem. Så många av världens allvarligaste risker är inte så glamorösa; vanliga folksjukdomar, skador från att andas in rök från öppen eld, undernäring etc.

Risker blir fångade av intressen. Transportministeriet ser att de hot de tampas omvandlas till globala faror. Fetmaepidemien är det globala hotet för en fetmaläkare. En insektsforskare som ser sin studerade skalbagge dö ut, kan lockas att koppla till den populära klimatfrågan, istället för att diskutera lokala problem i skalbaggens habitat som inte lockar lika mycket uppmärksamhet. Har man en hammare blir många saker spikar. Då försvinner nog många stora allomfattande risker, med kanske så hög sannolikhet och uppmärksamhet, helt i från debatten. Katastrofer kan behöva en PR-avdelning.

En stor förändring mot uppfattningen av risker för Sveriges tror jag var tsunamikatastrofen. Plötsligt fanns faran och döden långt borta väldigt nära oss. Misstag gjordes säkert från statsmakternas sida, se skandalen med tsunamibanden, men självfallet så är det svårt för svenska staten att genomföra räddningsaktioner på andra sidan jordklotet. Ändå förväntar vi oss det, när krisen i Libanon slog till var många svenskar i landet. Som jag skrev för dagstidningen La Presse i Montréal (OBS, franska) så var det helt enkelt inte acceptabelt att den svenska staten skulle släppa sina medborgares trygghet ens när de åkt till en krigshärdad del av världen. Då får vi väldigt höga förväntningar på lösningar. OK, må så vara men hur skall dessa lösningar ske?

En relevant fråga är över vilken tidsperiod talar man om risker? Frågan brukar väcka förvåning, men är högst relevant. Vi får väldigt olika strategier om vi talar om en tidskala på 100, 1 000 eller 10 000 år. Detta särskilt då de feta svansarna har den svårbedömda kombinationen av låg sannolikhet med enorma skador.

Alexander Funcke tar upp bra betänkligheter med övernationella organisationer, så ett alternativ är goda internationella relationer istället för stora överstatliga organisationer. Ett alternativ är kanske just de distribuerade riskanalyssystem av framtidsmarknader som finns under utveckling om de kan komma fram tillräcklig till att brukas.

De feta svansarnas utmaning är att kunna föreställa oss möjliga framtider bättre. Håller det här resonemanget i scenariot? Är det bara ett antal faktorer som slängts samman? Hur fungerar bemötandet av hotet i en cost-benefit analys? Enkelspåriga uppmaningar till optimism eller rädsla har inte engagerat människor mer än mer avancerade framtidsvisioner.

Pingat på Intressant.se

Ang. Apokalypsens svans: Spontant känns det klassiska pasé

När jag läser Anders Sandbergs mycket tankvärda gästpostning, så känner jag en analogin med fysikens paradigmskiften från Newton till Einstien och från Einstein mot kvantmekanik.
I analogin utgör de extrema hoten den typ av anomalier för den klassiska synen på krishantering som de mest extrema fysika förhållanden gör för Einsteins teorier.

Vad är då den ”klassiska synen” på riskhantering?
Det är jag troligen inte rätt person att svara på, men man brukar tala om att det är viktigt att ha en möjlighet till kraftfull exekutiv makt för beslutsfattarna. När frågorna om Sveriges beredskap ifrågasattes användes Italiens snabba agerande som det goda exemplet. En ledare och en katastrofmyndighet med exekutiv makt och utan förmycket av den tungrodda demokratiska byråkratin.

Följden av vår rädsla för mer globala katastrofer tycks vara att gränserna för den jurisdiktion för vilken den exekutiva makten skall vara gällande bör anpassas därefter. Det vill säga att man tycks vilja sätta upp överstatliga institutioner som i nödsituationer, eller snarare i vad som de bedömer som nödsituationer, kan ta kontroll över nationalstaternas exekutiva makt och styra utan byråkratins (demokratiska)tröghet. Även en eventuell internationell koldioxid skattmas är en sådan typ av institution, men utan allt för stora krav på effektivitet.

För att kunna hantera de oväntade katastrofer bör alltså ett organ likt FNs Crisis Prevention and Recovery (CPR) ha exekutiv makt och bestämma hur världen skall leta efter och bemöta katastrofer.
Även givet att organet ifråga skulle utgöras av de främsta experterna på jorden i sitt gebit och helt arbeta efter institutionens mål och aldrig falla in i ett ”public choice beteende”, eller liknande brister, så kommer man inte från att deras lösning är just EN lösning.

Man får inte den pluralism som normalt är den egenskap som skänker stabilitet till förändliga system. Precis som i fallet med de fysikaliska paradigmen, ger vi oss ut på en resa mot bättre kunskap och den kreativitet som föder de nya lösningar måste få utrymme att experimentera för att nå vidare—och helst utan att alla ägg ligger i den enda korgen.

I Sverige minns vi alla Fritidsresors Lottie Knutson som den mest kraftfulla rösten under dagarna efter Tsunami-katastrofen (och Lars Danielsson, som den mest tvivelaktiga). Kanske är Lotties information och resebyråernas agerande ett i Sverige ovanligt exempel på något som är vanligare i USA, nämligen privat nödhjälp.
Privat nödhjälp är mycket olik de tänkbara överstatliga institutionen med exekutiv makt, närmast väsenskild, men det verkar som de kan vara en lösning på samma problem?

I fallet med privat nödhjälp, finansierad av t ex försäkringar och/eller good-will (som i Fritidsresors fall) så råder pluralism dels i lösningar, identifikation av hot och förberedelse inför de samma—även inom nationalstaterna.
En nationalstat som helt överlåter katastrofhanterandet enbart till denna typ av aktörer kan knappast anklagas för att förskjuta balansen, som Anders Sandberg talar om, mellan artens överlevnad och dess möjlighet till njutning så att det senare blir omöjligt.
Det är inte heller så att en sådan nationalstat på något vis gjort denna balansakt på ett sådant vis att man objektivt kan tillstå att de negligerat artens överlevnad—eller ens subjektivt bör tillstå något liknande?
Den ”klassiska metoden” är kanske precis som Newtonsteorier om gravitation obsoleta, men därmed är de inte värdelösa och skall p g a funna anomalier inte avfärdas utan kanske kan utvecklas och giftas med andra idéer som den ovan för att ge ett exempel på en ”den tredje vägen”.

För att finna den bäst anpassade lösningen inför kända och okända hot så behöver vi helt enkelt ha en ständig rörelse (vad David Bohm kallar artamovement i On Creativity). Eftersom kostnaden för ett misslyckande är stort är det än viktigare med ”experimenterande” där olika typer av förhållningssätt stöts och blöts både genom deliberation och verkligt prövande för att komma närmare den lösning som passar framtiden bäst—och igen ägg och korgar bör skrivas i pluralform när det gäller arters överlevnad.

Veckans skifte: Apokalypsens svans

Denna vecka har vi på Skiften nöjet att presentera en gäst som väljer Veckans Skifte. Veckans Måndagsskribent heter Anders Sandberg.

Anders Sandberg har många strängar på sin lyra. Internetlegend, forskningschef på tankesmedjan Eudoxa och forskare på Future of Humanity Institute vid Oxforduniversitetet. Han skriver på bloggen Andart.

Mycket nöje!

________________

Vi är mitt inne i ett stort skifte när det gäller de risker som hotar oss. Om man studerar den globala statistiken har livet de senare århundradet blivit mycket säkrare: riskerna att dö av brott, krig, svält, epidemier och naturkatastrofer har minskat markant för medelmänniskan. Men det betyder inte att hoten är borta. Tvärtom, risken för verkligt stora katastrofer kan mycket väl ha ökat. Vi står inför ett otal riskrelaterade utmaningar som sätter vår kollektiva rationalitet på prov.

Det som förändras är:

– Utvecklingen av de globala riskerna

– Övergången till människoskapade risker

– Hotet från de feta svansarna

– Riskmedvetandet förändras

– Den tekniska förstärkningen

Till viss del är globala risker ett lyxproblem: när småkatastrofer sker hela tiden och samhället inte har resurser över, då finns det varken tid och resurser att planera för de stora riskerna. Idag lever vi tryggt och länge nog att oroa oss för mindre troliga men potentiellt värre hot. Men vi hotas också av nya sorters hot. Genom globaliseringen blir vi inte bara medvetna om katastrofer, vi blir också lätt delaktiga (tsunamin 2004) eller hotade (pandemier, internationella ekonomiska krascher).

Fram till mitten av 1900-talet var alla de stora hoten mot mänsklighetens överlevnad yttre hot: pandemier, naturliga klimatförändringar, asteroidnedslag, supervulkanism och astronomiska detonationer. Sedan dess har människoskapade risker snabbt vuxit i storlek: kärnvapenkrig, biologiska vapen och klimathot dominerar idag riskprofilen. Det verkar troligt att bioteknik, nanoteknik och artificiell intelligens kommer att tillföra nya globala risker under de kommande årtiondena.

Framför allt verkar historien lära oss att många risker utvecklas långt innan vi blir medvetna om faran (ozonhålet) och vi har upptäckt åtskilliga hot förvånansvärt nyligen (supervulkaner, gamma ray bursts) – vi kan därmed vara säkra på att det finns okända risker på lur.

Genom att vi blir bättre på att bekämpa små risker kan vi också förvärra de stora riskerna. Ett skäl till de många skogsbränderna i USA är att man varit för bra på att hindra små bränder. Undervegetation som annars skulle ha brunnit kan nu ansamlas tills en verkligt stor och okontrollerbar brand blir följden. Att hindra banker från att gå omkull skyddar spararna, men bygger upp ineffektivitet och risk i hela finansystemet. Genom att medicinera med antibiotika bygger vi upp resistenta bakteriestammar. Men ingen normal människa vill låta sitt hus brinna ned, sin bank gå i konkurs eller offra sin hälsa för det allmänna bästa.

Många risker har ”feta svansar”. Feta svansar är när det totala antalet förolyckade över tiden domineras av den största katastrofen, inte medelkatastrofen. Lokala risker som jordbävningar har förmodligen en övre gräns, men pandemier, krig och folkmord kan mycket väl gå hela vägen upp till hela mänskligheten. Feta svansar är något som först nyligen uppmärksammats, delvis för att vi idag kan observera dem, delvis för att de verkar bli allt viktigare i en globaliserad, sammankopplad värld där återkopplingen mellan olika aktörer blir allt starkare. Stater verkar vara bra på att hantera medelkatastrofer men inte extrema händelser där inga av de gamla reglerna gäller. Här behöver vi helt nya metoder (kanske decentralisering, att designa för robusthet eller rent av att planera så att totala kollapser blir så milda som möjligt).

Samhället har blivit allt mer riskmedvetet– men det betyder inte att risker hanteras bättre. I en postideologisk värld är riskminimering både ett garanterat legitimt och populärt projekt för alla styrande. Men ofta blir resultatet ”riskteater” på samma sätt som säkerhet ofta blir säkerhetsteater: mycket aktivitet, men lite nytta. Detta är särskilt sant för ovanliga risker, eftersom människor tenderar att systematiskt undervärdera deras betydelse. Det finns många väldokumenterade former av irrationalitet i riskhantering men beslutsfattare är till stor del omedvetna om hur påverkade de är.

Teknikspridningen ökar många risker exponentiellt (”Moores Law of Mad Science: Every 18 months, the IQ required to destroy the world drops by 1 point”). Framför allt informationsbaserade hot som datorvirus, biovapen och i framtiden nanoteknik och AI kan vara mycket svårkontrollerade. De medel som diskuteras idag för att begränsa deras spridning är problematiska: förhandsgranskning, automatisk filtrering av information och olika former av ”trusted computing” hotar både den privata sfären, friheten att bygga och experimentera och kan reducera individens makt relativt stora institutioner. Men om hoten verkligen är globala och överhängande kan sådana lösningar vara svåra att undvika. Hittils har rätt få alternativ formulerats (överlappande mindre extrema lösningar, genomskinliga samhällen): det behövs betydligt mer kreativt tänkande under det korta möjlighetsfönster vi har just nu.

Utmaningarna är att bemöta nya sorters risker där vissa kommer att vara totala överraskningar, hantera att vi själva är de stora riskproducenterna, att otänkbara katastrofer kommer att hända då och då, att bemöta risker rationellt trots mänsklig rationalitets brister, och finna sätt att balansera överlevnad mot att leva ett njutbart liv.

En enkel match.

Pingat på Intressant

Ang. Världen, janurai 2009: Watergate omöjligt?

I janurai månad år 2009 ser världen kanske inte dramatiskt annorlunda ut från en dag till en annan, ny president eller inte. Vad som däremot har förändrats är den korta tid, låga kostnad och enorma effektivitet med vilken den till synes mest betydelselösa information kan spridas jorden runt på bara ett ögonblick.

Information är valuta i förhandlingar, föda i krishanteringar, polis i myndighetsutövande och utbildare i mobiltelefoner, datorer, radioapparater och tv-rutor. När USA:s nästa president tillträder är det hög tid att fråga sig vilken typ av framtid informationen står inför. Kommer medborgarjounralistik och fildelning att lägga grunden för medial anarki, eller kommer myndigheter och upphovsrättkonglomerat att göra gemensam sak mot den fria informationsspridningen? De sistnämnda polariserande frågorna tar Dan Gillmor upp i sin bok We the media, i vilken Gillmor redovisar gräsrotsjournalistikens historia och karakteristika. Gillmor har samma glöd som IT-revolutionens fanbärare, men även den analytiskt kompromissande fundersamhet som är typisk för dem som bekänner sig till konvergensenskulturens teorier.

Alldeles oaktat hur informationsspridning, och informationsinhämtning, förändras, kommer förändringen att påverka såväl den amerikanska presidentens som alla andras tillvaro. Vi har redan sett ett flertal exempel på politikens framväxande sfär i informationssamhället, inte minst genom digitala kandidaturer och allt mer oändligt genomarbetade kandidathemsidor inför de senaste amerikanska valen. Den kanske största förändringen kommer dock inte att främst beröra presidenten, utan den nya sortens journalister. Nu har vi kommit till en punkt i vilken en kritisk massa börjat lyssna på vad deltagarkulturer och gräsrotsjournalistik producerar, nu är frågan bara: Hur dessa informationsförmdelare och nyhetsskapare reagera på det ansvar och inflytande som följer med sådan uppmärksamhet?

Historiskt krediteras grävande journalistik för att ha avslöjat Watergate-skandalen. Kommer man i framtiden tala om en historisk parallell med en grävande fritidsbloggare som avslöjar Obamas/McCains hemliga avlyssning och spaning mha NSA på politiska motståndare och oliktänkande? Eller kommer man tala om hur ett andra Watergate kom att bli omöjligt på grund av det allt större informationsflöde som till slut kom att skapa det fullständigt transparenta samhället?

USA och världen, januari 2009

Johanna ställde frågan i sin skiftespost:

Hur kommer världen se ut, och vad är förutsättningarna, i januari 2009, då USA:s nästa president tillträder på sin post?

En rak och direkt fråga som en framtidstänkare såklart gärna angriper med stor entusiasm.

Låt oss börja lite lättsamt med den tekniska utvecklingen. Gartner publicerar varje år en hype-kurva som kan ge lite vägledning om den närmsta framtiden.

Som synes är bl.a. cloud computing och 3D-printing på uppgång. Återstår att se vad som är det stora samtalsämnet just i januari. Jag hoppas själv få testa en Android-telefon innan året är slut.

Så, raskt över till något mer allvarligt. De pågående konflikterna i världen är lyckligtvis tämligen få.

Rysslands agerande i Georgien signalerar ett skifte inte minst för svensk försvarspolitik. Det är ytterligare en påminnelse om att övergången till ett nytt energisamhälle är av största vikt.

Men om inte konflikten i Georgien eskalerar utom kontroll så är det ändå ekonomin och inget annat som kommer att vara det stora samtalsämnet under hösten. Den uppblåsta fastighetsmarknaden i USA har ännu en bit kvar att falla. Håll ett öga på Case-Shiller-kurvan:

När detta index närmar sig 100 kan man tala om ett normaltillstånd. Dit är det ännu en bit. En ganska bra bit. Hösten kommer att bli mycket besvärlig oavsett vad vissa ekonomijournalister påstår (läs detta istället). USAs ekonomi kommer att gå på knäna i januari. Förmodligen har ett antal banker tvingats slå igen med mycket allvarliga konsekvenser för ekonomin som följd.

Men, med en ny president och bottenkänning på husmarknaden kan amerikanerna äntligen börja skönja ljuset i tunneln. Presidentvalet är ett skifte i sig. Antingen hamnar en afro-amerikan eller en kvinna i Vita Huset.

Bortom lågkonjunkturen skymtar en värld utan finansbubbla och med en världsekonomi på avgiftningskur från oljeberoende. Definitivt något att se fram emot, men lite längre borta än januari 2009.

Uppdaterat: den amerikanske konsumenten kan inte längre finansiera sina inköp med kreditkortet. För den globala ekonomin är detta en gigantisk utmaning och ett enormt skifte som kommer att ge efterskalv långt in i framtiden.

Så här ser amerikanernas låneberg ut:

Som sagt, det blir en skakig höst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ang. Världen, januari 2009: Den post-Amerikanska världsordningen

Idag finns det flera starka aktörer i världen. Kina, EU, Indien och en hastigt uppvaknad Rysk björn har återigen gjort sig påmind.

Finns det anledning att börja tala om den post-Amerikanska världsordningen? Eller kommer det att finnas det 2010?

De nyligen uppbiffade aktörerna till trots så har USA en särställning, dels är landet fortfarande den enda egentliga stormakten, och dels så är det otvivelaktligen den enda stormakten med en demokratisk historia.
Förutom att det betyder att USAs administration har en större legitimitet än andra stormaktsadministrationer, innebär det att USA är ett föregångsland.
USA är trots allt det land dit flest skulle vilja emigrera.
Vidare är rollen som föregångsland tydlig vid demokratisering och liberaliserings processer då den förändring som sker ofta kallas just ”amerikanisering”.
Det normativa Amerika kommer ha ett värde långt framöver.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=z4tDP-yMwXI&hl=en&fs=1]

När man talar om landet i väst idag så talar man mycket om låneinstitut, lågkonjuktur, husmarknad och den impopuläre Bush och hans äventyr. Men alla tråkigheter till trots så påminner Sofia Nerbrand i senaste numret av NEO om att Amerikanerna fortfarande relativt nöjda med sin tillvaro, ty de seglar ner från hög höjd.
Man kan fortsätta att roa sig med hjälp av NEO och läsa Rasmusens artikel som påminner om den fantastiska köpkraft som faktiskt finns i USA, samt hur man värderar tid och förmögenhet på andra sidan Atlanten.
Nog har även vi att lära av jänkarna än.

Johanna Nylander frågade sig hur mycket ”Change” eller ”Hope” presidentkandidaterna egentligen skulle kunna bistå med.
Mitt intryck är att de inte kommer att bistå med så mycket av den varan.
Presidentskap kan sannerligen bjuda på skiften, något som bl a Reagan bevisat, men det verkar inte som om någon av kandidaterna söker mandat för stora förändringar—d v s utöver ”Change”.

The Economist avslutar sin ledare med att påpeka att McCains agenda gör att han verkar vara uppföljaren, Bush 3, snarare än McCain 1. Precis det som han räds mest.
Obama som kallat sig själv ”a blank screen” på vilken man kan projecera de mesta kanske inte står för så mycket förändring som han vill göra gällande—om han inte ska göra många besvikna.

Och världen skälver inte 2010. Den s k Amerikanska världsordningen består, och den övriga världen fortsätter att bli lite friare, eller mer amerikaniserad om man vill. Det är i vart fall min skiftesfria spådom.

Ang. Världen, januari 2009: Douche and Turd

Valet till president i USA 2008 kommer att stå mellan ett jätteödem eller en bajskorvsmacka.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8NY-DGchsgE&hl=en&fs=1]

Så själfullt beskrev Trey Parker och Matt Stone presidentvalet 2004 i avsnittet Douche and Turd av South Park.

Parker och Stone påpekar att i avsnittet, i god libertariansk anda, att alla val står mellan två alternativ som är dassiga fast på lite olika sätt, det dem som vaskas fram i dagens politiska katedralstruktur. Between a giant douche and a turd sandwich.

Här brukar tycker då tyckare lite resignerat rycka på axla och kanske instämma till viss del, men bajskorvsmackan är ju lite mer för frihandel… Trots så får ju douche and turd kontroll över politiken, så man får välja det som entusiasmerar lite mer eller är minst dåligt.

Först och främst så bör man påpeka att USAs demokrati är mer vital än tidigare. Fram till 60-talet dominerades politiken av partibossar, kandidaterna var än mer uttalat apparatchik och stod i nära patron-klient förhållanden till lokala höjdare. Borgmästaren i Chicago Richard J. Daley kunde bestämma karriärer i Washington efter eget huvud. Det handlade ytterst sällan om idéer utan mer om att väljarna röstade efter tradition, att kandidaten tillhörde en viss religion eller etnicitet. Valrörelserna var snabbt avklarade och oglamorösa.

Det var i och med förändringarna på 60-talet, som boken The Age of Abundance skrivit om, som kandidaterna började att tänka ideologiskt i ”the culture war”, skaffa sig en egen maktbas genom att samla in pengar själva, mobilisera de stora mängder frivilliga vi ser i dagens kampanjer och gå förbi partibossarna och vända sig direkt till väljarna genom primärvalen(fast det finns förslag på reformer för att göra systemet bättre).

Därför är amerikanska val hårdvaluta bland svenska politiska skribenter, förutom USAs viktiga ställning i världen. Det är ett sätt att kunna skriva politisk journalistik med tydliga personligheter och alternativ, där skribenten själv kan profilera sig genom vassare texter.

Men valet 2008 mellan John McCain och Barack Obama är annorlunda- fast det är runt omkring dessa som saker skett.

Politikern som hyllas i filmen ovan, kongressman Ron Paul, är ett tecken på det. Från ingenstans kunde han genom nätets hjälp ta sig fram mot att iallafall göra ett avtryck med sitt frihetliga budskap, att han inte nådde längre berodde på systemets svårigheter och att hans libertarianska budskap inte fick i gång väljarna (Lene Johansen förklarar mer och ger en bakgrund i den intressanta artikeln Den Libertarianske Tåka). Paul var både en glimt av framtiden, men även av det gamla.

Matt Welch och Nick Gillespie från tidskriften Reason skrev att politiken är en eftersläpande del av det amerikanska samhället. Det är i kulturen som svaren på frågan vad som händer efter januari 2009 finns.

McCain ser de som tillbakablickande till en amerikansk stormaktspolitik som inte längre är möjlig, Obama som tämligen tom på idéer förutom att försöka koppla tillbaka till den popularitet som John F. Kennedy hade. Båda blir tvungna att anpassa sig till trender de inte har kontroll över, och där går Amerika  mot ökad valfrihet, öppenhet och tolerans. Som exempel pekar Welch och Gillespie på hur kulturen surnade på Irak tidigare än politiken, på hur samkönad äktenskap och integration förs in i samhället av organisationer och företag före politiken.

Det gör att politiker måste bli långt bredare, än att bara bli valda. Det går inte längre att trumma fram gamla kärntrupper, då hippien och den kristna fundamentalisten har smält ihop.

OK, nu finns det ju viktiga politiska frågor, det menar ju också Welch och Gillespie. Det finns mycket att göra. USAs sjukvårdssystem är en rest från den tiden då alla arbetade hela livet för en arbetsgivare, och är dåligt anpassat till dagens förändliga livsscykel (att lägga på federala program som MEDICARE, MEDICAID och Veterans’ Administration har inte gjort saken bättre). Det svenska skolvalssystemet är ”Friedmanite to the Core” (för att använda termen från Naomi Klein) jämfört med USAs. Bara för att ta två exempel.

Men lösningarna kommer att variera, och inte vara tydliga i ett paket. Det blir kanske skillnaden i januari 2009 som Welch och Gillespie pekar på, om man som politisk kommentator försöker att beskriva USAs politik från kandidaterna och deras plattformar så riskerar man att få fel. Det är i högre grad än tidigare mikroplanet som avgör.

Kanske är det var lösningen på paradoxen mellan douche and turd? Att inte valet skall vara så livsviktigt?

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Världen, januari 2009

Det demokratiska partikonventet har dragit i gång, och Barack Obama kommer formellt väljas till partiets presidentkandidat under veckan. Med ett par månader kvar till valet drar sedan valrörelsen igång på riktigt, innan vi i början av november vet vem som blir vald till en av världens mäktigaste män.

Oavsett om det blir Obama eller McCain som tillträder på presidentposten, blir det en kandidat utöver det vanliga. Den stora frågan är vem, och hur mycket ”change” och ”hope” någon av dem egentligen kan bistå med.

Personligen hoppas jag på McCain. Kanske inte så mycket för att jag håller med honom i alla sakfrågor (för det gör jag verkligen inte), utan för att jag tror att USA mår bäst av så många inrikespolitiska beslut på delstatsnivå som möjligt, och att världen mår bäst av ett USA som tycker att handel länder emellan är en smart sak.

Jag skulle inte vilja att vi i Sverige leasade ut beslut om skola, vård och omsorg till vår närmsta överstatliga nivå; EU.

Frågar man istället ledande svenska partier och politiker är stödet till de amerikanska demokraterna överväldigande, trots att de i svenskt perspektiv ibland ligger mer till vänster än både borgerlighet och socialdemokrati. Det är svårt att till fullo sätta sig in i ett annat lands politiska diskurs (vem har egentligen koll på allt, här på hemmaplan?), och det kanske inte är relevant heller.

För även om den aktuella konflikten mellan Ryssland, Georgien och Sydossetien, väcker liv i kalla krigstiden, kanske stormakterna har spelat ut sin roll. Skillnaden mellan Obama och McCain blir kanske trots allt störst på hemmaplan, och det stora skiftet med förändring och hopp kanske uteblir, oavsett vem av dem som får den högsta maktens position.

Eller är stormakternas tid nu, och valet mellan demokrat och republikan viktigare än någonsin? Kommer krigen i mellanöstern avlösa varandra med en John som ledare för den ”fria världen”, kommer de ekonomiska kriserna avlösa varandra i sydamerika med en Obama som president och indragna frihandelsavtal? Kommer EU eller Kina sätta dagordningen istället?

Frågorna är många, men kärnan i veckans skifte är; Hur kommer världen se ut, och vad är förutsättningarna, i januari 2009, då USA:s nästa president tillträder på sin post?

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Kön och prestation

Fram till och med OS i Atlanta 1996 var alla kvinnliga idrottare tvingade att lämna ett könstest för att bevisa sin biologiska hemvist. På grund av viss felmarginal upphörde testernas obligatorium, och sker numera endast i fall då någon misstänks fuska.

Kön har av någon anledning alltid varit mycket väsentligt inom sportens värld, och få är de grenar där kvinnor och män tävlar gemensamt, och i de fall kvinnor råkar vara bättre, skall det helst sopas under mattan. Kvinnor och mäns resultat i mer muskelmassekrävande grenar närmar sig också varandra. I 100metersprinten ligger världsrekordet för kvinnor på samma tid som det låg för männen under 1920-talet.

Nu ligger det kanske någon charm i att atleter i event som de olympiska spelen skall tävla mot varandra utan att förbättra sina chanser med något annat än hederlig träning, men vari ligger egentligen skillnaden mellan proteinpulver, höghöjdsträning och välregisserade fyspass, mot att åstakomma samma saker genom kemi och biologi?

Vad är det egentligen som säger att kvinnors medfödda biologiska förutsättningar för att bli starka atleter, inte borde ses som ett handikapp i idrottsammanhang, ett handikapp värt att göra någonting åt, för att sedan låta kvinnor och män tävla sida vid sida. Med tillåten och accepterad kroppsförbättring, hade de biologiska könsgränserna kunnat bli överflödiga; tävlingar och rekord hade genomförts på lika villkor.

De senaste hundra åren har den tekniska utvecklingen suddat ut mycket av nödvändiga könsskillnader. Den fysiska råstyrkan (muskelmassa), och kanske lätt smidighet är punkter kvinnor och män skiljer sig åt. Dessvärre finns det fortfarande ett stort tabu mot att ändra på det och sudda ut könskillnader med kroppsförbättring.