IT-politik

Genetik. Robotik. Cybernetik.

Joakim Lundblad letar IT-visioner och -visionärer och kanske är det ett tecken i sig att de inte gör så mycket väsen av sig. IT är inte längre något nytt och spännande

utan i allra högsta grad del av vår vardag. Visionerna har övergått i hårdföra ideologiska debatter när teknik, samhälle och lagbok kolliderar. Någon Bredbands-Jesus är det ingen som vill lyssna på i dessa dagar. Folk är alldeles för upptagna med att stämma, bygga, stifta och kandidera.

Så här någon vecka innan års- och decennie-skiftet kan det dock vara mödan värt att blicka framåt. Följande avkommor av IT-eran kan vara värt att hålla ögonen på under kommande decennium.

  • Genetiken. Våra gener är information och med allt snabbare datorer kommer allt fler av genernas gåtor få sitt svar. 2010-talets stora politiska fråga kanske kommer att bli vad vi gör med de svaren.
  • Robotiken. Dagens konsumentrobotar är som 70-talets PC-datorer: klumpiga hemmabyggen eller alldeles för begränsade. Under 2010-talet kommer roboten göra samma resa som datorn gjorde på 80-talet: från fabriken in i hemmet. Exakt i vilken form återstår dock att se. Några 3CPO:s tror jag inte på men intelligentare, mer sammankopplade och betydligt smidigare versioner av dessa kommer garanterat. (Å förresten, det låter som science fiction idag men mot slutet av 2010-talet kommer frågan om robotars rättigheter att lyftas.)
  • Cybernetiken. Här syftar jag inte på en fysisk sammansmältning av människa och maskin utan en mental sådan. Det finns olika definitioner på vad en cyborg egentligen är. ”A cyborg has unremovable implants in the body” är en. ”A cyborg is a person whose brain has adapted to using artificial intelligent tools as an extension of itself” är en annan. Under 2010-talet kommer vårt beroende av tekniska hjälpmedel att accelerera. Google Goggles är en försmak av vad som komma skall. Vi använder mobiltelefonen som en förlängning av alla våra sinnen och vårt minne. Mobiltelefonen och du är samma entitet. Under 2010-talet blir vi alla cyborgs fullt ut. Detta i sin tur leder till ökade krav på regleringar av de företag som erbjuder oss vektygen för att uppnå detta.

Genetik. Robotik. Cybernetik. Det får bli mina bidrag till IT-visionen om 2010-talet. Vad är ditt?

Den visionära striden kring EULA

Det är symptomatiskt att Joakim frågar om visionärer i en tid när internet upplever en svacka i innovationerna. Den stora omvälvningen av att nätets material kopplas sa

mman till nya användningar pågår fortfarande.

Det blir, som Joakim noterar, förstås en del oväntade nya intressenter, då internet angår alla parter nuförtiden, men en visionär har vi inte sett; den politiske visionären.

Politikerna på 90-talet ränkas inte riktigt, trots mycket tal om nationella bredbandssatsningar så följde ofta politikerna bara infrastrukturs utbyggnaderna. Riktiga nationella storprojekt, som Malaysias Multimedia Supercorridor (MSC) misslyckades då de hängdes upp vid en specifik hårdvara eller på överdrivna förhoppningar (läs mer här om Malaysia).

Anna König Jerlmyr uppmärksammades nyligen för ett förslag att öppna polisstationer i Second Life, för att vara där kidsen är. Anna König Jerlmyr fick mycket kritik för att hon inte hänger med och att Second Life blir alltmer av en spökstad.

Fast det är inte att Second Life är passé som är problemet egentligen. Anna König Jerlmyr har rätt i att de virtuella världarna är legitima områden för politiken och juridiken. Sedan kan det röra sig om rena spelvärldar eller andra plattformar online. Jag undrar varför World of Warcraft skulle vara undantagen? Det är att se bakom internet, avatarer från poliser gör inte så stor skillnad. För den politiske visionären handlar det om att spänningsfältet mellan anarchy, choice of law or acts of God– som att t.ex. politiskt diskutera vilken EULA som ett företag får upprätta.

Där finns spänningsfälten inom dagens informationspolitik, vilket inte identifierats ännu av politikerna (inte riktigt av Piratpartiet heller). Därav ser vi den rätt lågmälda diskussionen kring nätneutralitet. Fast för att kunna se den sprängkraften så behövs inte bara kunskap utan ett ideologiskt tänkande, och där är visionärens plats.

Intressant

Med blicken mot nya drömmars horisont

Det råder ingen tvekan om att IT har etablerat sig på den politiska agendan, men det är klart oklart vad det kommer att innebära i framtiden. Vi tycks befinna oss mitt i ett generationsskifte – IT-frågorna har nått en transitionspunkt i vilken de öve

rgår från ett generellt, visionärt och drömskt utpoiskt tillstånd till förvisso stelare men också mer greppbara praktiska politiska frågeställningar. Det kommer att ta tid innan vi har formulerat de praktiska politiska frågorna, men likväl tycks vi befinna oss i ett IT-politiskt idéskifte. Det här betyder framförallt två saker:

1) Den IT-politiska debatten kommer att breddas, och aktörerna kommer att bli fler. Detta syntes tydligt under årets uplaga av Internetdagarna där tekniker, PR-konsulter, politiker, företagare och till och med Svenska Kyrkan minglade friskt och talade om det svenska informationssamhällets framtid. Detaljer kommer att börja spela roll, och fler särintressen kommer att påverka den tidigare nästan renodlat tekniska utvecklingen.

2) Det finns både utrymme för och behov av nya visionärer. Många av de riktigt tidiga visionärerna står nu vid vägs ände. Somliga kommer att övergå i att arbeta med de praktiska frågor som följer av förankringen av de tidigare visionerna, och andra kommer att försöka sig på nya visioner. Framförallt är det hög tid för nya visioner och nya röster och systembyggare att inta scenen. Vilka ska dessa nya röster bli?

I veckans skifte vill jag be mina belästa och kluriga medskribenter att sondera terrängen i jakten på Internets och IT-politikens nya evangelister och visionärer, med avseende på såväl det nya IT-politiska landskapet som de nya horisonter vi nu har att blicka mot. Vilka är de? Eller hör visionerna hemma någonannanstans nu kanske?

Begrav IT-politiken

Joakims egen Visbyagenda blir veckans skifte med frågan: hur ser framtidens europeiska IT-politik?

Andra skiftesskribenter har redan gett riktigt bra svar så jag vill bara tillägga: är det inte dags att sluta tala om ”IT-politik” över huvud taget?

Det handlar ju faktiskt om grundläggande rättigheter och friheter: friheten att uttrycka sig om vad man vill, skydd från intrång i ditt privatliv, t.o.m. äganderätt och upphovsrätt faller in under etiketten ”IT-politik”.

Det är en etikett som måste bort. Så länge vi fortsätter använda den riskerar dessa frågor hamna på enbart Åsa Torstenssons (som en infrastrukturfråga som om det enbart gällde bredband für alle) bord istället för i centrum av den politiska debatten där de hör hemma.

Nej, gör om, gör rätt. Begrav IT-politiken och fråga istället: vad innebär det att vara människa, individ, medborgare, samhällsmedlem under 2000-talet? Vilka grundläggade fri- och rättigheter ska finnas?

Internet och IT (vem tusan använder förresten den förkortningen nu för tiden?) är inte udda små sidoföreteelser i samhället. De utgör till allt högre grad själva ryggmärgen i vår gemenskap.

Så begrav IT-politiken och återupptäck istället den ideologiska debatten om våra grundläggade fri- och rättigheter – som människor, inte som internetanvändare.

Fyra politiska nätprinciper

Joakim frågar i veckans skifte, om vad framtidens europeiska IT-politik borde bestå av. Mitt ryggmärgssvar är samma som Alexanders; Så lite som möjligt.

Jag har varit internetanarkist ända sedan altavistas storhetstid, och blotta tanken på regler kring nätet bär emot. Det är inte samma sak som att det inte skall finnas någon politik alls kring internet, och ibland måste man vara pragmatisk. För trots allt finns det några saker som krävs för att internet skall fungera, och när vi nu har ett system med lagar och regler, passar det faktiskt att använda sig av det. Även, om jag fortfarande skulle önska, att vi hade tillräckligt bra regler kring yttrandefrihet, tryckfrihet och mänskliga rättigheter även i köttvärlden, att de kunde appliceras på nätet också.

Egentligen finns det fyra delar eller principer, av nätet som är väsentliga. De är att kunna se, delta, publicera och duplicera.

  1. Att ha rätt och möjlighet att se och läsa allting som finns på nätet.
  2. Att kunna delta i applikationer, program, diskussioner, format och system.
  3. Att kunna publicera sitt eget fritt valda innehåll var än man deltar.
  4. Att kunna duplicera information, länkar, filer och innehåll för att sprida vidare samt kunna se, delta och publicera.

Nätpolitiken borde syfta till att säkerställa dessa fyra principer av nätet i så stor utsträckning som möjligt. Sen kan det rent pragmatiskt handla om att garantera nätneutralitet, avreglera immaterialrätt eller garantera kryptering och säkerhet. Eller varför inte, handla om e-bistånd som kan garantera principerna för den som lever utanför landets gränser? EU:s roll, om någon, borde vara att upprätthålla dessa fyra principer i medlemsländerna. Detaljerna bör ske på en nivå närmare medborgarna, men liksom miljöarbete och handel bäst sker mellanstatligt, behöver nätets öppenhet garanteras över landsgränserna. Det är min Visbyagenda.

Vad är IT-politik?

Joakim Lundblad frågar oss om Europeiska Unionens IT-politik, och hänvisar i veckans skifte till en rapport inför Visbyagendakonferensen. Det är samma problematik som Copyriot Rasmus Fleischer tar upp

Jag läser rapporten, och blir tvungen att bolla tillbaka frågan; vad avses med IT-politik?

Är det förvaltning och demokrati?

Är det integritet och medborgerliga rättigheter?

Upphovsrätt?

Är det miljöpolitik?

Allmän tillväxtpolitik?

Är det polisiära ärenden?

Nicklas Lundblads öppenhet till varje pris?

Handelspolitik?

Fördelar och nackdelar med open data?

Eller nätneutralitet?

Jämställdhetspolitik, som på konferensen Cyberellas are IT! och när IT-kommissionär Viviane Reding rappar loss om politikens primat och att ICT is wicked!

 [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Mmhe36xwS-Y]

Intrycket är att svaret från Åsa Torstensson blir allt av det ovanstående, och därför otympligt att sätta upp som en agenda. Många deklarationer idag blir därför uppräkningar av goda intentioner, och till Visby är det nog försent.

Den reella politiken utmejslas på andra ställen, därav kraven på handling från Europeiska kommissionen. Den vaga uppdelningen är en fara, europeiska politiker har varit duktiga på att spänna vagnen före åsnan förr.

Svaret är inte nödvändigtvis att se på frågan helt teknikneutralt, som Joakim tar upp på annan plats. Utan att börja diskutera policyfrågor med principer som utformats för dagens politiska läge.

Joakim Jardenberg har uppmärksammat risken för teknokrati i nätpolitiken. Joakim Jardenberg har rätt, det är en svår sak att upprätthålla en vital politisk debatt med den smala kombinationen IT och EG-rätt. och då kan politiken lätt få ett minne som en guldfisk.

Lätt hänt när man följer EUs gång, vilket är intressant när det samtidigt kritiseras att nätaktivisterna ofta kommer försent in i processen? Paradoxens lösning är att andra sätter agendan.

Programmering i perl räcker bara så långt.

Intressant

Ett par första intryck av ”The quest for The Green New Deal”

Joakim Lundblad frågar vad en agenda för EU:s IT-politik bör innehålla. Han skickar med som underlag den rapport som också är tänkt att fungera som underlag vid överläggningarna om den egentliga Visby agendan.

Rapporten är 66 sidor och titulerad ”A Green knowledge society”. Det är ju redan så man mår illa. Tack för den Joakim.

I förordet undertecknat av infrastrukturminister Åsa Torstensson kan man läsa att ”vi borde ta tillvara på informations- och kommunikationsteknik för att i förväg förhindra onödig förändring, så som överdriven urbanisering och ökat slitage på miljön”. Hon avslutar med orden: ”truly hope that we will be frank and fearless in the work in this important area.”
Allt som är onödigt, överdrivet och som sliter mer är vi emot. Bra där. Vad menas?

För att vi ska nå till ”Green New Deal” måste vi förstå vikten av kunskap, management, kommunikation, immateriella rättigheter, patent, etc., kan man läsa på sida 21. På samma sida refererar de till Boldrin & Levine samt Lundblad & Hampton och utesluter inte radikala lösningar för frågor kring immateriell rätt. Men av texten runt om får man ändå tillslut intrycket att hänvisningarna inkluderats mest för att även ”de radikala lösningarna” ska vara nämnda för att sedan tillåtas bli glömda i fred. Ett mönster som tycks upprepa sig.

En annan typ av skrämmande strof:

In particular we must find ways to make sharing of content legal, for instance via a simple licensing or clearing system for digital rights. This will require leadership from the European Commission across several Directorate Generals, and bringing together Member States, content creators and consumers to achieve consensus.

Vad det betyder i sak? Ingen aning. Men det kan inte vara bra.

Konkurrenslagstiftningen måste bli hårdare oj:ar sig skriften vidare. De pekar på att amerikanska företag, som Google, Microsoft och Intel, dominerar marknaden. ”[H]as damage been inflicted on the European ICT industry through inactivity of governments to protect fair competition?” frågar de sig sedan närmast retoriskt. Som om det var på grund av för få påföljder för bristande konkurrens i EU som var anledningen till att företagsklimatet på andra sidan pölen attraherat ”Sillicon Valley”-kluster.

Nå, nog bläddrat i foldern. Till frågan, vad bör agendan innehålla?
Mitt ryggmärgssvar är så lite som möjligt. Vissa saker finns ändå att nämna som en första reflektion: Immateriella rättigheter behövs kunna diskuteras förbehållslöst. Det är en konstruerad lag (positive law) och bör därför kunna omprövas grundligt.
Satsningar på eGovernment, i ett första steg genom att tillgängliggöra offentligt data. En deklaration om att brevhemligheter, integritet i allmänhet och yttrandefrihet även ska garanteras på nätet. En formulering om vad infrastruktur är, och varför nätneutralitet är en följd där av vore inte heller fel. Men hör allt detta hemma på EU-nivå? För mig ter det sig inte uppenbart så.

Vems Visbyagenda?

Jag har tillsammans med Stefan Görling och  Nina Wormbs startat projektet Our Visby Agenda för att lyfta diskussionen om framtidens IT-politik inför Visbyagendakonferensen i början på november.

En stor det av underlaget inför konferensen är en rapport som utgår från och lyfter fram ”Det Gröna Kunskapssamhället”  som vore det en ikeamöbelritning över framtiden. I min meing är rapporten är i många fall undermålig i sin problemformulering och otydlig i sitt budskap, men framförallt är den grundläggande frågan om vad som bör ingå i en agenda för framtidens europeiska IT-politik en långt mycket svårare fråga än vad underlaget idag låter påskina. Vi måste lyfta diskussionen bortom floskelorgierna. Vad är, och vad är inte IT-politik? Och när vi vet vad som är IT-politik, hur konkretiserar vi då det till politiska mål och åtgärder i en agenda?

Jag vill passa på att lyfta visbyagendan som veckans skifte, och helt kort fråga alla läsare och till mina kluriga medskribenter: Vad borde ingå i en agenda för framtidens europeiska IT-politik?