Joakim frågar oss om skiften för noll noll talet och vad som sker på 10-talet. Låt oss börja med 00-talet.
Förändringar skedde inom Sell The Latest Karaoke Software & Make Easy Cash
Joakim frågar oss om skiften för noll noll talet och vad som sker på 10-talet. Låt oss börja med 00-talet.
Förändringar skedde inom Sell The Latest Karaoke Software & Make Easy Cash
g=2187&line=2010:_Ett_årtionde_till_ända”>teknik och vetenskap, några beskrev jag i min årskrönika för Kulturmagasinet Voltaire.
Drivkraften efter status och lyx var inte girighet, utan osäkerhet. 2000-talet var kanske det sista årtiondet som det var möjligt att samla stora grupper, TV-mediet återspeglar utvecklingen.
Ett mindre uppmärksammat skifte, som bland annat ödet för SAAB visar, är att 00-talet bekräftade en strukturell trend. Från 50-talet till 70-talet var lågkonjunkturer att arbetslösheten ökade genom att lågutbildade arbetade varslades. Så är det inte längre. Den cykliska konjunkturen har brutits?
Färre arbetar i tillverkningsindustrin, och det är svårare att tala om arbetskraft som en homogen grupp. De har olikartade färdigheter. Ekonomin handlar om att bygga organisationskapital inte bilar. De flesta jobb som försvinner nu gör det för att det sker omstruktureringar för gott.
Utmaningen är att göra bästa nytta av dessa problemlösare snarare än att finna en perfekt mix av tillgång och efterfrågan eller kalkylerade arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska utspel för att vänta ut konjunkturen. Intressant nog är det just denna politik som använts, vare sig i USA eller Kina.
Utvecklingen gör det svårt att kick-starta den post-industriella ekonomin som helhet. De närmaste tio åren kommer vissa industrier att minska kraftigt, och om strykan i ekonomin skall komma tillbaka är det inom nya branscher.
Några utvecklingar ser jag främst inom att vissa teknikområden mognar. Internet och dess vidare utveckling beror mycket på vad som sker med molnet.
En oväntad comeback kan vara eugeniken, beroende på den nya kunskapen om kroppen och vilka idéer som påverkar medicinen.
Politiskt borde debatten om metainformationen och om informationspolitiken komma in i debattens huvudfåra.
Uppdatering: hacket med att lägga upp informationen om klädeskedjan Thor Steinars kunder kommer att få effekter, när det nu blir tydligare vad som kan göras med de många spår av information som lämnas.
…varav en (tyvärr) är tom.
Det är för
visso enbart en modell men nog känns det som att den prickar rätt.
Notervärt, förrutom att det saknas libertarianska alternativ, är:
– Att (s) och (m) ligger närmre varandra än båda vill erkänna. Ska man utgå från denna modell och opinionsundersökningarna så vore det mest logiska alternativet en (s)+(m)-regering.
– Att avståndet mellan de rödgröna är större än avståndet mellan de blåa.
– Att (mp)s popularitet kanske beror mer på frihetstörstande blåa än vattenmeloner från (v) och (s).
Jag undrar om Piratpartiet ska kunna fylla den nedersta rutan till höger. Vad tror ni?
00-talet närmar sig sitt slut, och klimatets nyckfullhet gör sig påmint och lämnar utrymme för varm chocklad, Adolphson och Falks Mer Jul och en smula rumstid för reflektion.
Med detta i åtanke vill jag ta tillfället i akt och fråga mina kära medskribenter om 00-talet blev som ni trodde? Erik presenterade 00-talet som veckans skifte i juni i år, och Alexander, Waldemar, Johanna och jag själv svarade. Har bilden förändrats? Eller vår uppfattning av den? Hur summerar ni 00-talet idag?
Och till sist, vilket skifte önskar ni er i julklapp när vi nu tar våra första trevande steg in på ett nytt 10-tal? Vad är det viktigaste som skulle kunna hända de kommande 10 åren? Och kommer det att hända?
Joakim Lundblad letar IT-visioner och -visionärer och kanske är det ett tecken i sig att de inte gör så mycket väsen av sig. IT är inte längre något nytt och spännande
utan i allra högsta grad del av vår vardag. Visionerna har övergått i hårdföra ideologiska debatter när teknik, samhälle och lagbok kolliderar. Någon Bredbands-Jesus är det ingen som vill lyssna på i dessa dagar. Folk är alldeles för upptagna med att stämma, bygga, stifta och kandidera.
Så här någon vecka innan års- och decennie-skiftet kan det dock vara mödan värt att blicka framåt. Följande avkommor av IT-eran kan vara värt att hålla ögonen på under kommande decennium.
Genetik. Robotik. Cybernetik. Det får bli mina bidrag till IT-visionen om 2010-talet. Vad är ditt?
Det är symptomatiskt att Joakim frågar om visionärer i en tid när internet upplever en svacka i innovationerna. Den stora omvälvningen av att nätets material kopplas sa
mman till nya användningar pågår fortfarande.
Det blir, som Joakim noterar, förstås en del oväntade nya intressenter, då internet angår alla parter nuförtiden, men en visionär har vi inte sett; den politiske visionären.
Politikerna på 90-talet ränkas inte riktigt, trots mycket tal om nationella bredbandssatsningar så följde ofta politikerna bara infrastrukturs utbyggnaderna. Riktiga nationella storprojekt, som Malaysias Multimedia Supercorridor (MSC) misslyckades då de hängdes upp vid en specifik hårdvara eller på överdrivna förhoppningar (läs mer här om Malaysia).
Anna König Jerlmyr uppmärksammades nyligen för ett förslag att öppna polisstationer i Second Life, för att vara där kidsen är. Anna König Jerlmyr fick mycket kritik för att hon inte hänger med och att Second Life blir alltmer av en spökstad.
Fast det är inte att Second Life är passé som är problemet egentligen. Anna König Jerlmyr har rätt i att de virtuella världarna är legitima områden för politiken och juridiken. Sedan kan det röra sig om rena spelvärldar eller andra plattformar online. Jag undrar varför World of Warcraft skulle vara undantagen? Det är att se bakom internet, avatarer från poliser gör inte så stor skillnad. För den politiske visionären handlar det om att spänningsfältet mellan anarchy, choice of law or acts of God– som att t.ex. politiskt diskutera vilken EULA som ett företag får upprätta.
Där finns spänningsfälten inom dagens informationspolitik, vilket inte identifierats ännu av politikerna (inte riktigt av Piratpartiet heller). Därav ser vi den rätt lågmälda diskussionen kring nätneutralitet. Fast för att kunna se den sprängkraften så behövs inte bara kunskap utan ett ideologiskt tänkande, och där är visionärens plats.
Joakim frågar vilka som är IT-visionärerna med framtiden för sig. En fråga som fick mig att tänka på visionärens roll och därmed även vad som krävs av en god visionär.
Tre saker som jag tycker definitionsmässigt borde vara viktiga för att en person ska vara en god visionär är:
De visionärer som jag finner viktigast är visserligen spridare av många nya och spännande idéer, men det är spridningen av meta-idéen som följer i de ständigt fräscha idéernas spår, som jag finner gör det största avtrycket.
Gruppen av visionärer som jag vill hylla är de som inte bara verkar, utan har lyckats, i den del av populärkulturen som med nödvändighet måste tituleras ”fiction”. De som lämnar en dörr på glänt till den löst tyglade fantasin och därmed ger barn, som sedermera ska bli vuxna, ett hinder i vägen för ett bortrationaliserande av de ”orealistiska” tankar. De som, genom böcker, film eller varför inte TV-spel, förvaltar galna karaktärerna, så väl psykologiskt som fysiologiskt, den ”otänkbara” tekniken, de oanade intrycken och den efterlängtade rymdhissen.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=artOXVZxECA]
Det är genom denna dörr framtidens idéer inom teknik, samhälle och moral—för att inte tala om inom IT-politiken—kommer kliva in och materialisera det ”otänkbara”. Mänskligheten bör med andra ord vara mycket tacksam för att så många duktiga män och kvinnor investerat sin begåvning i att hålla denna dörr öppen på vid gavel under de senaste århundradena.
Det råder ingen tvekan om att IT har etablerat sig på den politiska agendan, men det är klart oklart vad det kommer att innebära i framtiden. Vi tycks befinna oss mitt i ett generationsskifte – IT-frågorna har nått en transitionspunkt i vilken de öve
rgår från ett generellt, visionärt och drömskt utpoiskt tillstånd till förvisso stelare men också mer greppbara praktiska politiska frågeställningar. Det kommer att ta tid innan vi har formulerat de praktiska politiska frågorna, men likväl tycks vi befinna oss i ett IT-politiskt idéskifte. Det här betyder framförallt två saker:
1) Den IT-politiska debatten kommer att breddas, och aktörerna kommer att bli fler. Detta syntes tydligt under årets uplaga av Internetdagarna där tekniker, PR-konsulter, politiker, företagare och till och med Svenska Kyrkan minglade friskt och talade om det svenska informationssamhällets framtid. Detaljer kommer att börja spela roll, och fler särintressen kommer att påverka den tidigare nästan renodlat tekniska utvecklingen.
2) Det finns både utrymme för och behov av nya visionärer. Många av de riktigt tidiga visionärerna står nu vid vägs ände. Somliga kommer att övergå i att arbeta med de praktiska frågor som följer av förankringen av de tidigare visionerna, och andra kommer att försöka sig på nya visioner. Framförallt är det hög tid för nya visioner och nya röster och systembyggare att inta scenen. Vilka ska dessa nya röster bli?
I veckans skifte vill jag be mina belästa och kluriga medskribenter att sondera terrängen i jakten på Internets och IT-politikens nya evangelister och visionärer, med avseende på såväl det nya IT-politiska landskapet som de nya horisonter vi nu har att blicka mot. Vilka är de? Eller hör visionerna hemma någonannanstans nu kanske?
Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter skriver bra om en tragisk händelse som sände chockvågor genom Twitter-Sverige häromveckan. Sofia skriver:
”Att
dela sin sorg med andra gör den inte värre. Det gör den lättare att ta sig igenom. Jag tycker mig se att framförallt unga människor som är uppvuxna med internet har nytt och annorlunda sätt att hantera dödsbud, de kastar sig in i den kollektiva sorgen utan att tveka som vi vuxna ofta gör”
Ett mycket bra exempel på hur ny teknik faktiskt ändrar samhället, vår kultur och oss själva. De som, likt Sveriges Radio, tror att sociala medier bara är skvaller och brus har inte förstått de fundamentala förändringar som sker.
Bank och finans 2.0 en ”lösning” på finanskrisen? Ja, faktiskt. Kanske.
Jag tror, liksom många andra, att ett av problemen med dagens finansiella system är dess komplexitet. ”Jaha. Dags att reglera då.” verkar ibland vara den givna slutledningen. Men om man inte accepterar den slutledningen bör man fråga sig vad det är som gör att ett relativt fritt system frivilligt odlar en oöverskådlig komplexitet? (”To big to fail” och liknande ”moral hazard”-bringande-interventioner i finansvärlden tror jag är en del av förklaringen. Kanske rent av hela. Men om inte, vad är det övriga?)
Här finns det två val. Antingen går man den konspiratoriska vägen och menar att det är bankdirektörerna och deras långa fingrar som skinnar de mindre bemedlade för att smörja sitt krås, genom att göra oförstårliga produkter där de är enda vinnarna. Kan hända. Men det är knappast det systematiska problemet, ty banker är ju trots allt i tillit-och-risk-branschen.
Det andra alternativet är att konsumenterna av finansiella produkter faktiskt efterfrågar komplexa produkter. Varför gör man då det? Ptja, riskspridning, hävstångseffekter, you-name-it. OK. Men då är det väl inte ett problem trots allt? Det är aktörer som vill ha komplexa produkter för att nå avancerade resultat. Då bör de även ta konsekvenserna av de komplexa riskerna—men så var det det där med ”moral hazard”-problemen igen. N
å väl.
Problemet för de små (läs: Nästan alla) aktörerna är att de sällan har koll på hur deras placeringar hänger ihop. De har förtroende för sin förvaltare, som i sin tur inte har hela bilden, men litar på… Och så vidare. Frågan är om kedjan någonsin termineras—och om det i alla fall finns incitament för någon aktör från förvaltaren och inåt i kedjan att faktiskt avse att terminera den samma.
P2P-banking (som t ex Kiva) är ett utmärkt sätt att utfärda mikrokrediter för att bygga upp utvecklingsekonomier, men det är kanske mer än så. Det är ett sätt för den enskilde att faktiskt kunna överblicka sina finansiella placeringar. Det är ett finansiellt system med ytterst få immediatära aktörer, och steg, till det faktiska realkapitalet.
Skulle det finansiella systemet gå över till att i större utsträckning veckla ut sig genom P2P-nät, så skulle knappast komplexiteten avta, men den skulle hamna i nätet av relationerna mellan låntagare och långivare istället för inom ingenjörsmässiga finansiella produkter. Ett system som skulle vara mer robust genom sin dynamiska natur och aktörer med de rätta incitamenten.
Naturligtvis är det inte frågan om ett system som står mot ett annat. Bankerna har en plats som förtroende-proxyn i P2P-nät och aktörerna i näten slutar sannolikt inte (omedelbart) att ha behov av alla banktjänster de idag nyttjar.
Men kanske kan finansvärlden bli lite mer robust när aktörerna står öga mot öga—eller i varje fall peer-to-peer.
Går det att bygga om finanssystemet och ändra incitamenten med en ny arkitektur? We rebuild finance?
Det var mycket som hände på 1980-talet. Berlinmuren föll, benvärmare blev på modet och finansmarknaden gick upp till en helt annan nivå. Då skedde handeln bokstavligen på börsgolvet med att finansvalpar sprang fram och tillbaka med värdepapper.
Det var Gordon Gekko som var mannen för dagen på Wall Street:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9azUOjfbJ4Q]
Bank- och finans var en ganska liten värld, som bestod av några tätt sammanvävda personer. Skyddet mot flockmentalitet hette långa kontakter mellan aktörerna inom ramen för konservativa institutioner. Storsparare var viktiga kunder, småspararna var just småsparare. Filmen Wall Street utspelade sig i en tid då detta höll på att luckras upp.
Dagens finansvärld är en koloss i jämförelse, fast kapitalet är mer opersonligt. Skyddet från den trygga institutionen är borta.
När jag går ner på banken så känns det lite 80-tal. Den ensamma kassörskan har inte stora axelvaddar, men produkter och strukturer är sig ganska lika. Banken frå
n 80-talet har bara flyttat ut på nätet. Det är jag som kund som får göra bankens administrativa arbete, men det är ett 80-tals jobb jag gör på internet.
Kanske dags för ett hack? Genomföra en strukturrationalisering för ett mer hållbart finanssystem, anpassat till samhällets komplexitet och krav på långsiktighet?
Google har möjligheten. De kopplar samman fler sparare och företag än världens börser. IT-branschen är globalt på några tusen miljarder kronor men värdet på att rädda finansmarknaden med krispaketet från amerikanska staten låg ju på tiotusentals miljarder kronor. Det ser ut som om det finns pengar att hämta här.
Det har sagts länge nu att vår ekonomi består av information, ettor och nollor. Där trivs väl Google som fisken i vattnet, marknaden är ju en sorts sökmotor? Det ger bättre chanser till transparens än Finansinspektionen.
Google Finance och andra tjänster på internet visar att det ligger något i att sänka transaktionskostnaderna, att öppna informationen, kategorisera och sammanställa den så att småsparare förstår. Transaktionskostnader är ju vad finansinstitutioner handlar om.