IPRED: Beatrice Ask har en poäng

Upphovsrätten är vår tids miljöfråga, vår tids vägning mellan arbete och kapital. Det nog en fråga som kommer att vara svår att lösa på bara 10 år.

Vissa tekniska lösningar på enskilda delar av upphovsrättsfrågan finns men det är viktigt att komma ihåg att precis som Copyriot Rasmus Fleischer påpekar så gäller debatten mycket mer. Det är inte bara en fråga om distribution, det är produktionssätt som står mot produktionssätt, olika tankemönster bakom olika sätt att konsumera. En strid mellan copykonservatism, infosocialism och andra ideologier.

Ingen sida är riktigt sugen på att komma ut med sina idéer. De som förespråkar upphovsrätten har stannat kvar vid artistupprop och nu också att få fram hårdare lagar. I längden fungerar det inte, man skapar badwill och kommer i längden kosta mer än det smakar.

Problemet ligger i att rättighetsinnehavarnas företrädare och lagstiftaren inte har lyckats förklara motiven bakom upphovsrätten, och varför den skulle vara en legitim avvägning mellan upphovsmannens intresse av ersättning och samhällets intresse av fria informationsflöden. Då behövs en djupare politisk debatt och att åter vinna förtroendet. Det är svårt, se ödets ironi att EU trots sitt datadirektiv vill vinna förtroende för sin Europrise, European privacy seal. Det finns också skillnader i hur upphovsrättsinnehavare ser på sitt innehav, de behöver få komma fram.

Kommenterat gör en en intressant diskussion om olika former av avvägningar inom direktivets ramar mellan integritet och upphovsrätt inom IPRED. Mitt svar på frågeställningarna från Nicklas Lundblad är att det är nog troligt att man tar möjligheten att enkelt överlämna till domstolarna att bygga upp rättspraxis på området. Kanske inte bästa lösningen, men lättaste.

Men ”fildelarna” (vilket då är ett för snävt namn på dem) vill inte heller ta upp debatten. Man tjänar på synen av att det nedladdningen är enhetlig och drivs av privatpersoner för då kommer inte diskussionen om alternativen fram. OK, dagens strukturer för produktion, distribution och konsumtion faller men vad kommer i dess ställe? Det är en bred koalition idag, men frågan om informationssamhället bortom dagens upphovsrätt kommer nog att splittra upp sidan mellan de som vill lätta upp upphovsrätten, de som reagerar på integritetsintrång, de som vill införa en helt annan samhällsmodell, vill bruka det kommersiellt och de som bara vill ha gratis film (inte för att dessa avvägningar är lätta). Skiftens effekter tjänar på en vital samhällsdebatt, som tar hänsyn till att det finns olika förutsättningar för olika branscher.

Skyddet för upphovsrätten ligger i snabbhet och support. Detta motverkar stora contentinnehavare, vilka inte kan skydda sin ekonomi, medan snabba flexibla aktörer vinner. Ju större någon blir, desto mer pirateri och därmed minskad marginalnytta. Det stimulerar snabb utveckling och mångfald där inträdes- och utvecklingskostnader är låga, men en allvarlig försvagning av de områden som kräver större investeringar, och som är beroende av tillfälliga monopol för att täcka stora utvecklingskostnader som (till exempel läkemedelsindustrin).

Justitieminister Beatrice Ask har någonstans en poäng. Nej, det är inte att vissa skall med automatik kunna kräva pengar för sitt arbete men att omställningen kan bli väldigt omfattande på kort tid. Jag är rädd att en del politiker tänker i bailout termer för även den här marknaden, då många aktörer inte anpassat sig till förändrade strukturer och nya politiska villkor.

Fildelningsdebatten vidrör så många avgörande frågor om informationssamhället och är enorm emotionellt laddat. Se bara hur det nybildade nätverket liberati rörde upp känslorna med bara spridda kommentarer från grundaren Alexander Bard. Jag kan inte avgöra vart liberatis politik går i nuläget av det som sagts av företrädarna men det blev problematiskt redan innan man kommit ut med en konkret politik. Man fick nätokraterna emot sig av en ödets ironi, vare sig det är rätt eller fel.

Istället för att debattera upphovsrättens filosofiska natur, ekonomiska nytta eller tekniska sidor så borde man analysera dess kulturella betydelse. Det är en ny och vidare diskussion där fler parter kan delta, och skapa en balans då man inte behöver se access och upphovsrätt som fundamentala motsatser.

Pingat på Intressant

IPRED och Zuckerbergs lag: att tvingas gå offline är att dö en smula

Mark Zuckerberg är upphovsmannen bakom Facebook. Nyligen formulerade han en slags social nätverkslag som rimmar med Moores lag för komponenttäthet på ett kiselchipset. Lagen beskriver en möjlig utveckling för hur vi kommunicerar på nätet och lyder:

”[…] next year, people will share twice as much information as they share this year, and next year, they will be sharing twice as much as they did the year before.”

Alltså, mängden information vi delar ut om oss själva dubbleras varje år.

Det är såklart bara en uppskattad siffra, men det var Moores lag också en gång i tiden. Klart är i alla fall att vi spenderar allt mer tid online och att vi delar med oss och skapar allt mer på nätet.

En allt större del av våra liv rör sig på nätet. ”We are the web” är det flera som säger.

Att vara på nätet är att vara del av de gemenskaper som har sina plattformar där.

Att vara på nätet är att vara del av samhället.

Att vara på nätet är att umgås med vänner.

Att vara på nätet är att leva. Att vara fri. Att till fullo få lov att vara människa.

Även om detta bara delvis är sant idag så kommer det att vara dubbelt så sant om ett år, fyrdubbelt så sant om två år och 1000 gånger så sant om 10 år, om vi ska tro Zuckerberg.

Vi kommer tämligen snart att leva våra liv mer eller mindre till fullo på nätet. Det kommer att vara en helt annan upplevelse än nätet idag. Inget vet hur denna upplevelse kommer att te sig men nätets förmåga att sudda ut tid och rum är så kraftfull att utvecklingen inte går att stoppa.

Man kan då fråga sig vilken rätt Per Gessle, Alexander Bard, Helena Bergström och de övriga kulturarbetarna som står bakom IPRED-lagen tror sig ha att kunna stänga av människor från nätet – från att till fullo få vara människor – för ett så ringa brott som att ha kopierat (kopierat – inte stulit!) en fil (information – inte atomer!).

Varför inte stänga av deras elektricitet också när ni ändå håller på? Man behöver ju ström för att spela upp musiken.

Sanna Rayman skriver att om ett par år kommer vi att skratta åt den här debatten. Så är det nog.

Att stänga av någon från internet kommer samtidigt att antingen vara ett av lagens hårdaste straff eller anses så omänskligt att det helt enkelt inte finns på straffskalan.

Uppdaterat: bara ett förtydligande: IPRED i sig säger mig veterligen inget om att stänga av folk från internet. Lagen handlar om att kunna identifiera en människa via ett IP-nummer. Det finns andra lagförslag som handlar om avstängning. De olika lagförslagen hänger dock samman och den gemensamma nämnaren är upphovsrättsindustrin. Det är också lätt att tänka sig ett scenario där en operatör blir pressad att säga upp ett internetabonnemang om IPRED blir verklighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Veckans skifte: Digital kopiering av ettor och nollor

Delar av alliansen kan tänka sig att låta IPRED-direktivets sanktioner om att låta upphovsrättsinnehavara samla ip-adresser begränsas till den kopiering som sker i kommersiell skala. Gott så, troligen kommer det göra lagen ännu mera tandlös. Oavsett vad man tycker om fildelning i sig är de delar i IPRED-direktivet som rör internetoperatörer, upphovsrättsinnehavare och ip-adresser mer eller mindre rättsosäkra och lämnar befogenheter till organisationer som i andra fall är förbehållna polisväsendet.

Debatten kring fildelning, eller digital kopiering av upphovsrättskyddade verk, som är en mer korrekt benämning, har länge stampat på en och samma punkt. I ena änden finns piratpartister, libertarianer som ser upphovsrätten som en inskränkning i äganderätten, och socialister som vill ha fri kultur till alla och skicka notan till staten. I andra ändan finns flera av de stora upphovsrättsorganisationerna som svenska Antipiratbyrån och Ifpi tillsammans med liberaler som menar att kopieringen är ett brott mot äganderätten och lika med stöld, och socialister som vill värna om kulturarbetarnas levebröd.

Om man släpper den diskussionen om rätt och fel, och i stället tittar på möjligheterna, finns det då sådana? Den digitala kopieringen kommer inte gå att stoppa så länge tekniken tillåts utvecklas, och kanske är själva grunden för en digital fil att den också går att multiplicera i ett oändligt antal utan att originalet skadas av det.

I dagsläget finns det flera kommersiella aktörer som tjänat på att deras digitala varor har kopierats utan tillstånd. Bildbehandlingsjätten Photoshop hade säkerligen inte varit lika marknadsledande i dag om alla som lärt sig det också hade betalat de dryga tusenlappar programvaran kostar. Skivbolagen under The Swedish Model använder fildelning i sin affärsmodel och motsätter sig lagstiftning som reglerar marknaden ytterligare.

Med visst lagstöd emot fri digital kopiering går utvecklingen till gynnasamma affärsmodeller för immateriella verk fortfarande långsamt. Lite har hänt. Spotify är bara i betastadie men har redan fått fantastiska recensioner, och Youtube har tecknat avtal om att visa långfilmer och gamla tv-serier. Kanske närmar vi oss en tid då mer och mer kultur finns tillgängligt gratis online i de stora bibliotek som byggs upp, och hårddisklagring och dvd/skivsamlingar tappar i betydelse.

Youtube finansieras av annonser, Spotify av annonser och abonnemang. På spelsidan är word of warcraft fortfarande en fantastisk ekonomisk succé med miljoner som betalar månadsabonnemang. Om framtiden lyckas acceptera fri kopiering av digitala filer istället för att reglera marknaden med kopierngsbegränsningar, hur kommer affärsmodellerna se ut? Är det samlarprylar eller abonnemangsavgifter som är lösningen? Reklamfinansiering, IRL-upplevelser (som konserter eller biobesök), filantropi, bredbandskatter, eller är det någonting helt annat som kommer öppna våra plånböcker för immateriella verk i framtiden?

Ang. Emikrati: Varför är det vi som ska flytta oss?

Jag befinner mig just nu, efter en åtminstone med dagens mått mätt ansenlig mängd timmar i en flygplansstol utan tillstymmelse till benutrymme. När jag reflekterar över Erik Starcks skiftespost om emikrati, och i synnerhet Alexander Funckes referens till begreppet ”att rösta med fötterna”, inser jag strax att om mina fötter fick avgöra rösten så skulle min emikratiska anda förbli förhållandevis statisk. Men behöver vi nödvändigtvis betrakta emikratin från bara detta enda hållet? Är det bara vi som ska flytta på oss?

Om inte Moses kommer till berget, får väl helt enkelt skiftet bestå i att berget kommer till Moses? The Seasteading Institute rör sig i denna riktning i sin ansats att skapa flytande land, och därmed dynamiska ministater. På en mer abstrakt nivå kan man även tänka sig att alla stater upphandlar alla institutionella tjänster utifrån en minimalistisk struktur som möjliggör för varje medborgare att ta del av erbjudanden från olika institutionella aktörer och därefter elektroniskt rösta om huruvida tjänsten är åtråvärd och vem som då ska få tillhandahålla den. Allt utöver nattväktarstatsbegreppet skulle då kunna betraktas som en stat i en avtalsmässig bemärkelse snarare än i någon geografiskt förankrad mening.

Ang. Emikrati: Flytande landgränser

Det nyligen avslutade presidentvalet i USA har satt fokus på kontinenten på andra sidan atlanten, och hur det amerikanska systemet fungerar. Landet är inte ett idealt exempel, men det är ett land där boplats gör skillnad, och delstaterna har alla sina egna system och regler. Om jag vore pacifistisk abortförespråkare, dödstraffsmotståndare och förespråkare av höga skatter och stora välfärdssystem skulle Texas inte vara mitt första val av bostadsplats (om jag inte var masocist också), liksom jag knappast skulle driva frågan om att få bära stora vapen om jag vore nyinflyttad på manhattan.

Även utan stora generaliseringar är även en kortare flytt ett val för de allra flesta vuxna individer. Även om arbete och utbildning ofta är det som styr bostadsort, finns det i sverige ofta ett val bland kringliggande kommuner med olika skattesatser och välfärdsfördelar som konkurrerar. Med större möjligheter till rörlighet och pendlingsutrymme blir valet tydligare och konsekvenserna mer påtagliga. Det emikratiska valet förutsätter att rörligheten fungerar och att regelsystemen underlättar kommunikationer platser emellan. Kanske kommer vi i framtiden se större skillnad mellan bostadsort och arbetsort, och därmed växlingen mellan olika politiska system.

Öresundsbron har gjort det möjligt för många att bli mindre beroende av att bo i samma land man arbetar, och danskar är idag den största inflyttningsgruppen till Malmö. Fysiska förutsättningar som öresundsbron skulle kunna göra det möjligt att avveckla de geografiskt bestämda politiska områdena. Landgränser som ritas på karta skulle bli förlegade och istället bestämmas av pass och ett eget val. Emikraten blev världsmedborgare som själv fick bestämma vilka välfärdssystem han eller hon skulle tillhöra. Gränser skulle suddas ut, och även om Public Choice säkerligen skulle få lite större fotfästen, hade kedjan mellan frihet, val och konsekvenser blivit tydligare och gränser hade suddats ut.

För vad är det egentligen som säger att en person är mest lik de som hon/han bor nära?

Obama hotar svenska demokrati

Oj, är det inte skifte på gång när media och kampanjmakare hyllar Barack Obamas internetkampanj.

Detta är den deliberativa demokratin, politik som livsstil. Men jag tror inte att svenska politiker kan lära av Obama, och bör tänka sig nog för om de vill det.

Skall vi lära oss av Obamas microtargeting, att finna små undergrupper noggrant kolla deras preferenser och se till att anpassa budskapet just till att passa just dem. Vänta, hade inte just en stor FRA-debatt om det här? Vill vi att det skall gå att göra sökningar som i USA. Vi behöver mer diskussion om storebror och hur vi som konsumenter manar fram honom. Vad säger Datainspektionen om det?

Det blir en annan miljö för medierna. Den svenska nyhetscykeln är inte anpassad riktigt ännu till att aldrig ta paus. Bloggarna driver på åt det hållet, men orkar en svensk kampanjorganisation vara så initiativtagande och snabb?

Det är inte heller att Obama helt släppt innehållet fritt. Det är en stor skillnad. Frihet på nätet har getts under ansvar och med kontroller. Budskapet, innehållet i politiken och vilka typer av aktiviteter som rymts inom kampanjens ram, det har inte satts av gräsrötterna. Vad jag förstått har även typsnitten förutbestämts centralt så att man inte får ett splittrat utseende.

I grunden finns ju en längtan efter framgången, men svenska val vinns inte av gräsrötter. Och den svenska demokratin byggs, som jag påpekat på andra principer. Så blev också moderaternas nya site sluten också.

Man bör betänka att olika former av demokrati har olika sätt att kommunicera, och kopierar vi Obama så måste man också lägga upp en strategi som är anpassad till att förändra vissa delar av det svenska systemet (vilket kan vara positivt och ge segrar).

Pingat på Intressant

Ang. Emikrati: Hur demokratisk är institutionell konkurrens?

Emikrati är ett kul begrepp som Erik Starck i och med Veckans Skifte gjort mig bekant med, är det bra?
Eller annorlunda formulerat, institutionell konkurrens, fågel eller fisk för demokratin?

Ett starkt besläktat begrepp introducerades av Charles Tiebout, nämligen ”att rösta med fötterna”, d v s emigrera till den uppsättning institutioner som passar dig bäst. Begreppet populariserades av Ronald Reagan, som tillsammans med Margaret Thatcher gjort mest för att praktiskt visa implikationerna av staters rädsla inför detta demokratiska instrument.

Tiebouts begrepp hade sitt ursprung i den modell som vanligen bär hans namn och beskriver hur olika ”kommuner” under konkurrens sinsemellan leds till att erbjuda sina medborgare den optimala mixen av institutioner. Modellen är, som modeller normalt per definition är, förenklande. Den förutsätter saker som perfekt information (d v s både medborgare och stat har all information) och perfekt mobilitet (d v s det finns inga kostnader för att emigrera till en annan ”kommun”).

När verkligheten smyger sig på, så är modellen inte längre adekvat, men det finns diametralt olika inställningar till hur man skall se på vad, och om, den faktiskt säger något om verkligheten.

En person som Hans-Werner Sinn fokuserar på en rädsla att välfärdstaten i och med detta kommer gå under. Han talar, som Göran Persson en gång gjorde, i termer av ”brain-drain” och ”social turism”—dödsstöten!
Sinn har även han modeller för att pådyvla andra sin rädsla, men även de lider av bisarra antaganden, eller vad sägs om att ”statens enda roll är att ta hand om marknads misslyckanden”.

Det finns en tydlig invändning till antagandet, som kan sammanfattas med begreppet public choice.

Ibland talas det om ett ”race to the top” bland de som önskar en minimal stat, men det som ”race to the bottom”-profeterna faktiskt talar om är att de offentliga utgifterna kommer tvingas ner under vad som vore optimalt. Endast en anarkist skulle kunna se det som något positivt.
Bättre är att, som Waldemar Ingdahl formulerar Knut Wicksells resonemang, försöka hitta ”rätt mix i livspusslet”.

Det finns även en demokratisk risk med att denna idé om ett s k ”race to the bottom”, som bl a Sinn ger uttryck för faktiskt kommer att användas för att beskrivas som att ge upphov till ”den enda vägens politik”.
Ett enkelt retoriskt grepp, men är det sant?

Jag tror att det huvudsakligen finns två olika dimensioner som är avgörande för vilken slutsats man kommer fram till. Är rejält utrymme för det deliberativa elementet i en demokratisk beslutsprocess nödvändigt för att man ska kunna tala om demokrati?
Samt, finns medborgarna till för kollektivet, eller kollektiven till för medborgarna?

Svarar man ”Ja” på den första frågan och ”det senare” på den andra frågan leds man snabbt till slutsatsen att en institutionell konkurrens verkar snabba upp tempot i beslutsprocesser, vilket gör det svårare att ha långa deliberativa processer inom parlamenten. Dessutom har man invändningen som Sinn har. D v s individer kan själva välja om de vill delta i statsbildningen.
Det finns olika varianter på hur man skall bemöta detta sista problem. Sovjet har varit ett tydligt exempel på hur man kan förvägra såväl utlandsresor som emigration, och det finns många andra.

Svarar man däremot nej på första frågan och accepterar beskrivningen av konkurrens demokrati som härstammar från Schumpeter, då blir istället emikratin ett viktigt instrument och smörjmedel för att stimulera den demokratiska beslutsprocessen.
Viktigast är kanske ändå att konstatera att vid försök att stänga gränser för kapitalflöden, männsikor och varor är att förvägra medborgarna rätten till sitt liv, sitt arbete och produkterna av deras arbete.

Den institutionella konkurrensen har lett till en demokratisering av världen och kapitalismen har öppnat en framtid för många stagnerade stater. Nog kommer OECD och EU även fortsättningsvis sätta allsköns käppar i hjulen, men jag som känner mig svara ”Ja” på den första frågan och ”det förra” på den andra känner som den tyvärr protektionistiska Obama skulle sagt: ”Hope.”

Och givet att omväxling förnöjer, så ligger det något i påståendet att gräset är grönare på andra sidan. Således: Emigrera mera!

(Jag vill passa på att tacka Andreas Bergh för att han lånade ut den eminenta, men på adlibris löjligt dyra, boken ”Institutional competition” till mig tidigare i höst.)

Emikraten: Flytten räddar välfärdsstaten?

Erik Starck tar emikraten i Veckans skifte.

En tråkig utveckling kan vara att allmänheten vänder sig mot emikraterna. Av de utflyttade svenskarna återvänder cirka 60 procent, men det betyder inte att de stannar här för gott.

För några år sedan hade vi en debatt om polska rörmokare och social turism. Det skulle komma hit folk från Östeuropa och ta våra jobb eller leva på bidrag. Sverige införde inte övergångsregler, och det blev ingen social turism. Snarast blev det oro för att vi inte lockade arbetskraft till Sverige (medelhöga löner och mycket höga skatter)!

I stället kanske irritationen riktar sig i kristider mot återvändaren, de som varit utomlands under lång tid och tjänat bra till låga skatter och nu kommer och ”tar vår välfärd” genom att bli sjuka, arbetslösa och med barn här i Sverige. Den attityden vore lika olycklig.

Men… tänk om emikraten är bra för välfärdsstaten också? Vart man flyttar är inte bara en fråga om lägsta möjliga skatt, utan som påpekats rätt mix i livspusslet. Som ekonomen Knut Wicksell påpekade så var det meningen att skattebetalande skulle vara en god affär för medborgaren, med en balans av skatter och offentliga tjänster.

Det har inte samhällen med höga skatter haft, ofta genom att det är svårt för medborgaren att hålla sig informerad och att särintressen har haft lätt att höja skatten för alla och själva dra nytta. Samtycke och legitimitet var viktigt sade Wicksell, och många blir nog förvånade av att han som socialdemokrat lade den rättvisa skatten på 25% av inkomsten. Främst vände han sig mot skattesystemen som gynnade människor av högre klass och rikedom.

Så kanske är de som röstar med fötterna dem som kan ge även välfärdsstaterna viktig information om vilka skattereformer som är nödvändiga, vilka tjänster som efterfrågas mer konkret osv? Vi har inte erfarenheten av att folk i allmänhet vill vara ”free riders” på andra. Det ställer dock krav på tydligare system.

Snarare än ett ”race to the bottom” kanske emikraten för fram en diskussion om vad som är god statsförvaltning. Då får emikraten kanske några oväntade vänner.

Pingat på Intressant

Veckans skifte: när Demokrati blir Emikrati


Flyttfåglarna. Fria att välja? Foto av Mundoo.

”Om McCain vinner, ska vi då flytta till Skandinavien?”

Det är frågan Louis Bayard ställer när hon läser Phil Zuckermans bok ”Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment”. Boken ger en skimrande bild av våra skandinaviska länder som säkert verkar lockande för en amerikansk liberal utmattad på republikanskt styre.

Loius är inte ensam. Lockelsen i att flytta på sig är stor för många. I ett annat land lockar mycket: bättre klimat, annorlunda kultur, lägre skatter, bättre sjukvård, fler jobb… ja, listan kan göras lång.

Det är ett smörgåsbord av möjligheter som ligger och väntar på oss där ute i världen. Varje land har sina egna speciella för- och nackdelar. Trots terroristrädsla och protektionism är det relativt enkelt att flytta till ett annat land, särskilt inom EU. 2006 gjorde 45000 det emikratiska valet att flytta ut ur landet.

För ett val är just vad det är. Man befinner sig i ett demokratiskt system och väljer ett annat.

Även om man inte flyttar av direkt politiska skäl så är det ändå ett val som får politiska konsekvenser och med politiska undertoner. Det är också en intressant variant på det demokratiska valet, då man istället för att välja representanter i en lagstiftande församling snarare väljer lagstiftande församling och samhällssystem från ett smörgåsbord av flera alternativ.

Bloggaren (och emikraten) Wille Faler kallar det den post-geografiska människan:

För att jag inte ser mig som en fånge i det politiska system överheten pådyvlar mig, jag väljer själv. Givet, jag kan inte flytta till något ultraliberalt utopia, men överlag står jag fri att själv välja en god kompromiss mellan social frihet (så mycket som en rätt tråkig, heterosexuell medelklass renlevnadsman kan behöva..), ekonomisk frihet och ekonomiska möjligheter. Blir trycket ovanifrån för kvävande kan jag relativt lätt röra på mig.

Man kan tänka sig en framtid där det blir ännu enklare att flytta till andra länder, språkbarriären minskar, kommunikationen med nära och kära underlättas av en ökande emotionell bandbredd i nätet och administrativa hinder tas bort. Hur kommer detta att påverka det demokratiska valet? Hur kommer det att påverka ländernas möjlighet att profilera sig mot emikratiska väljare? ”Emikratpartiet” skulle vara Sveriges största utanför Riksdagen.

Är det förresten inte ”mer” demokratiskt att göra ett emikratiskt val än att välja en representant i en lagstiftande församling?

Frågorna är många i veckans skifte: emikratin!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

E-romantik och emotionell bandbredd


Svårslaget. Foto av milizero.com.

Joakim Lundblad valde ett bra ämne för veckans skifte så här i höstmörkret: romantik. Mina reflektioner på ämnet innebär en koppling till förra veckans ämne: det urbana rummet, om staden i förändring. Jag skrev då om virtuella resor som kan lösa upp stadens fysiska gräns.

När jag skrev texten hade jag främst arbetslivet och resandet i åtanke men man gör ju så mycket mer i en stad än arbetar. Människor möts och blir förälskade bland asfalten och husen.
Så sker även i den virtuella världen vilket filmen (”Ruanur and Yuina’s wedding”) nedan visar:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Txy6OWtpBok&hl=sv&fs=1]

Fast nog är det något saknas där bland pixlarna. Tekniken tillåter inte riktigt att upplevelsen blir likvärdig med ett ”riktigt” bröllop och bröllopsnatten för Ruanur och Yuina gissar jag vara en ganska platt affär. World of Warcraft saknar helt enkelt den emotionella bandbredden som krävs för att kunna konkurrera med verkligheten.

Emotionell bandbredd är en teknologis förmåga att förmedla känslor. När två människor möts sker den mesta av denna kommunikation med kroppen. En vardaglig gest som att ta i hand är en ritual där vi delar med oss av känslomässig information (har därför förståelse för Carl Hamiltons reaktion).

Video har relativt hög emotionell bandbredd, men email och SMS är känslomässiga stenstoder. ”Det är fegt att göra slut via fax, sms eller e-post” skriver Aftonbladets dejtingexpert och vad är väl anledningen om inte den smala emotionella bandbredden. (Göra slut via fax. Går det att komma lägre på romantikskalan?)

Även om videosamtal kan vara tämligen intima står sig tekniken slätt i jämförelse med verkligheten. Som skiftesskribent undrar man då om det i framtiden kan komma teknik som överträffar verklighetens brutala nakenhet när det gäller att skicka ut signaler om vårt känslotillstånd.

En möjlig utveckling är den som forskaren Kevin Warwick och hans fru Irena provade för ett par år sedan. De opererade in chip under huden som skickade signaler från deras nervsystem, via chippen ut över internet och in i varandra.

when his wife moved her hand, he felt it. He could actually feel her movements

Framtidens vigselringar, måhända? När vi börjar växa samman så till den grad att vi t.o.m. delar nervsystem, då får man noga säga att tekniken överträffar våra nuvarande sinnens förmåga att ta emot och förmedla känslor.

Huruvida det är romantiskt eller ej lämnar jag däremot åt andra att avgöra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,