Det nyligen avslutade presidentvalet i USA har satt fokus på kontinenten på andra sidan atlanten, och hur det amerikanska systemet fungerar. Landet är inte ett idealt exempel, men det är ett land där boplats gör skillnad, och delstaterna har alla sina egna system och regler. Om jag vore pacifistisk abortförespråkare, dödstraffsmotståndare och förespråkare av höga skatter och stora välfärdssystem skulle Texas inte vara mitt första val av bostadsplats (om jag inte var masocist också), liksom jag knappast skulle driva frågan om att få bära stora vapen om jag vore nyinflyttad på manhattan.
Även utan stora generaliseringar är även en kortare flytt ett val för de allra flesta vuxna individer. Även om arbete och utbildning ofta är det som styr bostadsort, finns det i sverige ofta ett val bland kringliggande kommuner med olika skattesatser och välfärdsfördelar som konkurrerar. Med större möjligheter till rörlighet och pendlingsutrymme blir valet tydligare och konsekvenserna mer påtagliga. Det emikratiska valet förutsätter att rörligheten fungerar och att regelsystemen underlättar kommunikationer platser emellan. Kanske kommer vi i framtiden se större skillnad mellan bostadsort och arbetsort, och därmed växlingen mellan olika politiska system.
Öresundsbron har gjort det möjligt för många att bli mindre beroende av att bo i samma land man arbetar, och danskar är idag den största inflyttningsgruppen till Malmö. Fysiska förutsättningar som öresundsbron skulle kunna göra det möjligt att avveckla de geografiskt bestämda politiska områdena. Landgränser som ritas på karta skulle bli förlegade och istället bestämmas av pass och ett eget val. Emikraten blev världsmedborgare som själv fick bestämma vilka välfärdssystem han eller hon skulle tillhöra. Gränser skulle suddas ut, och även om Public Choice säkerligen skulle få lite större fotfästen, hade kedjan mellan frihet, val och konsekvenser blivit tydligare och gränser hade suddats ut.
För vad är det egentligen som säger att en person är mest lik de som hon/han bor nära?
Spännande Johanna. Öresundsbron är en rent fysisk bro till den emikratiska livsstilen.
Jag undrar över en sak.
Mycket politisk filosofi, påverkad bland annat av filosofen John Rawls, har i huvudsak materialistiska perspektiv, med välfärdskonsumtion som överordnat perspektiv och med nationalstaten som grund. Enligt den tanken måste vi dela våra jämlikars öde i nationalstaten. Sålunda kan, och bör, politiska institutioner uttrycka värden bortom att bara låta människor leva i fred och samarbeta endast när detta motiveras av deras egenintresse.
Om vi håller det synsättet i åtanke, vilket är nog så vanligt både i den svenska och danska staten; vad ser du för förändringar i attityder till flyttandet i Öresundsregionen från myndigheter och från människor? Det är ju en region där det är lättare att var emikrat mellan svenska och danska kommuner.
Stödjer man det eller tycker man inte om det?