Alexander Funcke lyckas i veckans skifte binda samman en rad olika frågeställningar i ett uppfriskande helhetsperspektiv. Jag önskar emellertid snöa in mig lite mer på balansen mellan människans inverkan på rummet och rummets inverkan på människan.

Bruce E. Wexler, professor i psykiatri, utvecklar i sin nya bok Brain and Culture sambanden mellan de olika vetenskapliga ansatser som försöker utforska människans beteende, sinne och hjärna. Wexler noterar redan i inledningen till boken hur viktig amspelet mellan människan och hennes omgivning är. Nyfödda barn tar intryck av sin omgivning för att under sin uppväxt och fram tills dess att de är unga vuxna lära sig såväl naturliga funktioner som sociala normer. Wexler pekar vidare på hur unga vuxna genomgår en transition från att främst påverkas av sin omgivning till att främst påverka den. Vi låser oss mer i uppfattningar och värderingar (vi har svårare att lära oss nya saker, och när vi lär oss något ser processen annorlunda ut än den gjorde när vi var barn), och vi börjar projicera dessa värderingar på vår omgivning. Människan är den varelse på Jorden som mer än någon annan livsform påverkat och påverkar sin omgivning, och det är i ljuset av detta som Wexler gör en riktigt intressant observation:

”These human alterations in the shared social environment include physical structures, laws and other codes of behavior, food and clothes, spoken and written language, and music and other arts. In recent decades, children in Euro-American societies have been raised in almost entirely human-created environments. It is this ability to shape the environment that in turn shapes our brains that has allowed human adaptability and capability to develop at a much faster rate than is possible through alteration of the genetic code itself. This transgenerational shaping of brain function through culture also means that the processes that govern the evolution of societies and cultures have a great influence on how our individual brains and minds work.”

Ur Wexlers observation kan vi ställa oss flera frågor angående den urbana miljöns framtid. Är det exempelvis möjligt att människan drivs av en intern vilja att forma och förändra sin omgivning, och att stadens unga därför ser landet som en förändring från den naturliga miljön (staden) och därmed revolterar mot staden precis som urbaniseringen var en revolution mot landsbygden? Mer intressant är dock att fråga sig hur människans relation till omgivning tar sig uttryck i informationssamhället och i artificiella miljöer.

Internet är här intressant på flera vis, inte minst eftersom dess infrasturktur egentligen inte är spatial. Delvis erbjuder Internet varje individ lägre trösklar för att förändra omgivningen, men samtidigt erbjuder Nätet en liten skapande elit möjligheten att inte bara alterera sin omgivning, utan även att skapa den från grunden.

Att artificiella världar tar intryck av spatiala rum och grundläggande fysikaliska lagar  (även om brott mot sådana lagar är vanligt förekommande är de alltid distinkta och medvetna brott och inte effekten av försummelse eller en upplevd ickekorrelation mellan världarna) är för de flesta antagligen intuitivt tilltalande, eftersom det erbjuder en trygghetsram som vi känner igen och inom vilken vi sedan kan alternera och alterera efter smak och tycke. Det viktiga är att vi utgår från en norm som gör det möjligt för oss att definiera något sådant som ett regelbrott (ex. att upphäva gravitationen), så att vi kan relatera det artificiella till det empiriskt kända. Om vi inte talade om artificiella världar med ett språk som är lånat från den existens vi känner till, skulle vi då kunna bygga dessa världar?

Den riktigt stora frågan är förstås i vilken grad dessa världar är en del av, eller till och med hela, vår omgivning. Kommer framtida generationer att färgas av digitala världar precis som dagens unga färgas av den urbana miljön? Studier av bunden rationalitet har visat starka tendenser till samband mellan människors beslutsfattande och den omgivning de befinner sig i, och om så är fallet är det även rimligt att tänka sig att urbana miljöer skiljer sig från vildmarken i detta avseende. Men vad händer när människan närmar sig den punkt där hon till fullo kontrollerar sin omgivning ( i en artificiell värld). Blir hon då oförmögen att fatta konsekventa beslut, eller blir hon istället fullständigt rationell?