Beatrice Ask tror att internet är en lekplats

Förra veckans skifte handlade som bekant om den digitala generationen. Att internet skapat en generationsklyfta blir extra tydligt när man läser vad justitieminister Beatrice Ask sagt angående IPRED i Aktuellt igår:

”Nu ska branscherna och vuxna se till att vi får ordning på det här.”

Detta citat är väldigt talande för ministerns syn på internet och fildelning. Det är tydligen något ungdomsohyfs som regeringen nu ska rätta till med en ny lag.

Denna omogna och naiva syn på nätet skulle gå att le åt om det inte var Sveriges justitieminister som stod för den. Jag rekommenderar daglig läsning av Skiften.se för ministern! Fast börja med den här.

Finns det några andra skrifter någon läsare kan rekommendera åt ministern? Internet, grundkurs 1A?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Johanna Nylander debatterar fildelning


Alexander Bard vid en tidigare paneldebatt. Foto av mig.

I morgon, torsdag, arrangerar Folkpartiet en hearing med paneldebatt om fildelning. I panelen sitter skiftesskribent Johanna Nylander tillsammans med Alexander Bard, artist och debattör, Christoffer Sundberg, vd Avalanche Studios, Eva Dahlgren, artist, Erik Josefsson, internetaktivist och Jon Karlung, vd Bahnhof.

Hearingen pågår mellan 13:30 och 16:00 i Andrakammarsalen, Riksdagen. Mer information här. Det blir garanterat en intressant och underhållande diskussion!

Uppdaterat: Anna Troberg livebloggar från Riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Veckans Skifte: Ett skifte i allmänhet och ett skifte i synnerhet

En kommentar på min presentationssida,

”Hm, ni ska nog hålla er till matematik eller dylikt.”

inspirerade mig till att ta denna posts tankebana.
Veckan skifte handlar nämligen om huruvida skomakaren ska bli vid sin läst, eller om hon också bör börja blogga, måla om fasaden, byta topplockspackning och så vidare.

Det sägs ofta att specialiseringen är en av nyckelkomponenterna i den fenomenala välståndstillväxten som mänskligheten i allmänhet, och i västvärlden i synnerhet åtnjutit.

Det finns många som försöker verka åt andra hållet. Do-it-yourself (DIY) industrin, med företag som Black&Decker, och galonsfigurer som Martin Timell gör allt för att vi skall bli intresserade av att bygga, fixa och dona själva.
Den faktiska ekonomiska nyttan är sällan hela argumentet till DIY-lösningar, utan det finns även ett psykologiskt ”kan-själv”-argument, som tycks appellera väl. D v s fram tills de halvfärdiga byggprojekten fyller 3 månader och man äntligen hyr in specialiserade hantverkare.

Utöver dessa särintressen som verkar för generalisering gror det en närmast primitivistisk rörelse. Den verkar för att vi skall handla mer och mer närodlat, och med ett ideal som pekar med hela handen mot total självhushållning. Generaliseringen tillgrips här med argument om ”ekologisk hållbarhet” tillsammans med ett alienerings-argument som lite godtyckligt förkunnar att bondesamhället är det ”mänskliga”, och beklagar att vi överger det.

Den generaliseringstrend som jag började posten med, medborgarjournalistiken, som vi här på Skiften kan tyckas ohämmat omfamna gång på gång, är en trend som jag än en gång mer eller mindre ohämmat skall omfamna.
Ty denna generalisering tycks mig vara väsensskilld från de tidigare. När man lejer bort byggandet av altanen, odlandet av salladen, eller stickandet av koftan, så har man blott bytt resultatet av en typ av arbete mot en annan. Med idéer, konst och kommunikation är det annorlunda.

När ledarsidan i min lokala dagstidningen har tänkt, och skrivit åt mig har de prioriterat ett fåtal frågor och ett fåtal perspektiv. Det perspektivet jag har, eller den fråga som ligger mig närmast hjärtat är sannolikt inte prioriterad.
Mina idéer, och om jag känner behovet av det, vädrandet av dem samma, är på ett annat sätt än altanbyggande förknippat med mänskliga värden, och mitt egenintresse. En starkare form av ”kan-själv”-argument, om man vill.

Vilken är den sammanvägda trenden, specialisering eller generalisering? Finns det rent av en konvergens att tala om? Om vi blir mer av generalister kommer det att skada den framtida tillväxten? Vem kommer vara mest beundransvärd, specialisten eller generalisten? Och slutligen, vad innebär 3D-skrivaren för denna utveckling?

Sårbara kids och anarki- den digitala generationen

Intressanta svar från Erik Starck och Alexander Fucke.

Det fick mig att tänka till än en gång. Lite grann så vänder jag mig mot talet om den digitala generationen och att de skall skyddas. Det är förstås en förenkling att tala om en ”digital generation”. Praktiskt, men som gör det svårt att se hur enhetligheten är mindre än tidigare (se Den mobila generationen). Jag lyssnade för någon vecka sedan på en presentation i Rosenbad av Medierådet om Ungar & Medier, ofta så är det sociala problem som läggs på datorernas och internets konto. När jag lyssnade på presentationen av boken Alexandramannen: en berättelse om vår tids största nätsexhärva, fick jag känslan att det snarare handlade om att tjejerna varit utsatta och utelämnade av de vuxna från första början. Författaren Katia Wager beskrev sitt eget föräldraskap till sina barn i den digitala generationen. Hon var insatt, kunnig och kunde diskutera och förklara för sina barn vad som var bra och dåligt. Klass, mer än generation, som avgörande faktor? Det är mycket för föräldrar att hålla reda på, som när datamiljön övergår till något som går in i den reella världen. Funkeys, leksaksdjur som kopplar ihop onlinespel och fysisk docka, är ett ett steg i den riktningen.

Där kan man dra gränsen och se att föräldrar oftast är bäst för sina barn, och att det definitivt som Fucke skriver, inte är det bästa att ta in europeiska institutioner för att standardisera nätmiljön. Då syns nog inte de svagaste återigen. Men, skulle det inte finnas utrymme för ett stöd, för utbildning om den nya datormiljön också? Självklart har det civila samhället och kulturen en roll att spela, även om det finns ett avstånd. Dataspel är en kultur, och som samhällsföreteelse har den setts som för isolerad. Kanske är det i gemenskapen online som bättre förståelse kan spridas till nya och oerfarna användare. Här behövs mer av diskussioner om hur communities ordnas, och vad som ger välfungerande communities. Fast den debatten kommer kanske att föras mer online bland ungdomarna själva.

Waldemar Ingdahl utvecklar sina tankar i Corren.

Pingat på Intressant

Klyftorna definierar vem vi är

Waldemar låter veckans skifte handla om den digitala generationen och generationsklyftan den för med sig.

Hur länge har det funnits generationsklyftor? Lika länge som det funnits generationer och en levande kultur som utvecklas. För att en klyfta ska uppstå måste det ske en rörelse framåt – ett skifte. Klyftan och skiftet hör samman som fotavtrycket och skon i rörelsen framåt. Sådana rörelser är ofta drivna av den tekniska utvecklingens nya möjligheter. Tryckpressen, radion och TVn har alla lett till sociala rörelser. Internet är en mer disruptiv teknologi än samtliga andra, så klyftan bör bli därefter.

Vidare, även om FRA- och IPRED-debatten varit hätsk i Sverige är det i länder som snabbt gått från bonde- till informationssamhälle som klyftan kommer att ge störst avtryck. Kina, Indien m.fl. har sina största revolutioner framför sig och dessa kommer att drivas av en flodvåg av kommunikationsteknik.

Dessutom, nu sker flera stora generationsskiften: 80-talisterna, som vuxit upp med mobiltelefoner och internet tar sig ut i arbetslivet och samhällsdebatten samtidigt som 40-talisterna, den rika efterkrigsgenerationen, äntrar pensionsåldern. Deras krav på en gyllene ålderdom är större än tidigare generationers.

Varje generation tar med sig sina skiften på sin resa genom livet. Det är dessa skiften och dess klyftor – skillnader jämfört med andra generationer – som blir varje generations signum.

Vi är de skiften vi genomlever.

Ang. den Digitala generationen: Men, vem tänker på barnen?

Lugn! Det finns någon som tänker på barnen. EU tänker på barnen.

Ett vänsterhänt barn
Ett vänsterhänt barn

EU har ett Safer Internet plus programme som utreder, beställer skrivelser, och håller konferenser. Så visst tänks det på barnen, en hel del verkar det som. Safer Internet sätter sprätt på 55 miljoner euro, och även om de har ett par andra verksamhetsområden, så nog tänks det på barn för en stor del av euro-miljonerna.

Vad får man för tankar för ett par miljoner euro?
Inte helt oproblematiska tankar av flera anledningar. Den mest uppenbara anledningen, som i vart fall genast sticker mig i ögat, är att man kan ifrågasätta om det verkligen är statens, eller än värre, EUs, sak att censurera och åldersklassificera innehåll på Internet, i datorspel eller på VHS-kassetter.

Ett annat störande faktum är att EUs krafttag för att tänka är klart redundant. Det finns redan någon som tänker, och betydligt mer än för några futtiga euro-miljoner, nämligen barnens föräldrar. Föräldrar som redan har efterfrågat möjligheter att kontrollera sina barns åtkomst på Internet, och utbudet följer som väntat efterfrågan. Idag finns det mängder av lösningar att köpa! Det är rent av en mogen marknad på området.

Pojke med myggnät. 12,5 miljoner fler skulle kunna vara lika rustade om man skippat Safer Internet progamme.
Pojke med myggnät. 12,5 miljoner fler skulle kunna vara lika rustade om man skippat Safer Internet progamme.

Och 55 miljoner euro är ju inte en helt oansenlig summa. För 55 miljoner euro kan man t ex förändra resten av livet för 804 571 familjer genom att se till att de får ett ”starta eget”-bidrag via Hand in hand. Eller varför inte 12 515 555 myggnät från UNICEF? Se gärna de två sista länkarna som julklappstips!

Safer Internet bedriver även standardiseringsarbete, vilket är ren idioti. Historiskt har Internets standarder vuxit fram genom privata aktörer och forskare, och ofta genom organisationer som ISOC och IETF. Det har fungerat ganska väl än så länge får man ändå tillstå?
Vidare bör inte standarder väljas av byråkrater, utan väljas av konsumenter. Om byråkrater tillåts välja riskerar skattebetalarna att vakna upp med insikten att man fött ett nytt digital-radio projekt vid sin barm.
Byråkrater kan i sällsynta fall förstå sig på tekniken, men de kan, p g a den oöverkomliga informationsbristen, aldrig förstå sig på konsumtionen.

Om Safer Internet programme har någon vettig verksamhetsdel så döljer de den väl. Jag har som tidigare aktiv i denna industri prenumererat på deras nyhetsbrev i två-tre år, och…ehm, ja:
Förnya inte deras uppdrag!

Veckans skifte: Den digitala generationen

De är ju hela tiden online!

Det var mitt intryck när jag började se hur ofta mina yngre släktingar och bekanta rörde sig på Facebook. Nog finns det visst fog för det, Medierådets rapport Unger & Medier 2008 visar att TV fortfarande håller ställningen som favoritsysselsättning som unga mellan 9-16 år, men att nu i år är det fler som har dator med internet på rummet än TV.

Man talar om de de digitala infödingarna, the digital natives. De som inte bara använder internet, utan också lever genom det. Vad är det som bör omfattas bland barnens internetkultur, vad bör accepteras, och vad bör stoppas?

Frågan tror jag definitivt är viktigare att diskutera än tidigare debatter om skärmberoende gjort gällande.

Pingat på Intressant

IPRED: Rädsla och lösningar

Andra veckan av IPRED här på Skiften. Det är en akt till i den långa debatten om upphovsrätten. Som andra skiften går det gradvis. Tänk, för kanske 10 år sedan hade det nog inte varit en debatt med MUF-ordföranden Wykman eller kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Jag tror att debatten fortfarande är ny för många inom politiken, därav förändringar som inte faller i god jord av det tidigare förslaget.

Joakim Lundblad tittar in i framtiden och ser den romantiska konstnärsrollen, den store kreatören, glida in i en iterativ kultur. Mycket läsvärt, jag har några andra tankar kring detta på Newsmill, i det liknande ämnet om det behövs några journalister i bloggarnas tid.

Pingat på Intressant

Ang IPRED: Skaparen eller innehållet?

Traditionellt har skapandet av information tillskrivits enskilda skapare, som beskrivs som kreativa genier och begåvningar. Denna syn lever kvar i hur vi ser på upphovrätten idag och hur somliga menar att vi ska förhålla oss till informationsflöden i framtiden, men är den verkligen så korrekt att den förtjänar den tron den tycks vila alltför tryggt på?

Det skrivs och talas allt mer om den framväxande remixkulturen, om deltagarkultur och om användargenererat material, men hur förhåller sig dessa nya, eller nygamla,  fenomen till den klassiska synen på den ensamme, distinkte skaparen? Faktum är att nya informationskulturer egentligen belyser ett fenomen som är lika uråldrigt som det mänskliga skapandet, nämligen alterering genom inspiration. Genom att kombinera en ändlig mängd olika ting, idéer eller aspekter skapar vi nya ting, idéer och aspekter. Är det egentligen möjligt att påstå att någon upphovsman någonsin skapat någonting helt utan inspiration eller påverkan från en naturlig och/eller skapad omgivning?

Finns det gudomligt inspirerade och från världen frigjorda geniet överhuvudtaget? Som polariserande hypotes kan vi istället studera skapandet som någonting gemensamt, till skillnad från tillverkandet som är distinkt individuellt eller personrelaterat. Kanske är det så att goda teorier, lysande idéer och ny ansatser kommer till stånd genom en iterativ dialog som alla människor ägnar sig åt i utbytet med sin omgivning (såväl interaktionen med andra varelser som med döda ting)? Istället för att se artister som enskilda skapare av musik, skulle man kunna se dem som en del av den större generativ kultur?

Utifrån ett innehållsrelaterat perspektiv snarare än dagens artisters egna perspektiv tycks inte framtiden handla så mycket om konstens död, utan snarare om hur konsten likt en fågel fenix ska brinna upp och återfödas ur sin egen aska. Framtidens film och musik kanske till stor del produceras och inspireras av hela kulturer, och inte bara av några få självutnämnda kulturambassadörer. Stora talanger skulle i en sådan omgivning fortfarande skina igenom, men det skulle göra det för att tillräckligt många gillar dem snarare än för att de har ett tungt skiv- eller filmbolag i ryggen.

När vi talar om upphovsrätt, fildelning och underhållningsproduktion ska vi fokusera på innehållet, och inte på dess form eller vilka som idag producerar det innehållet. Bara det faktum att många idag aktivt tar avstånd från hur marknaden fungerar är ett tydligt tecken på att efterfrågan och historieboken skiljer sig åt, och facit finns inte i detta fall i historieboken…

Ang IPRED: Innehåll eller form?

Debatten om IPRED håller kvickt på att reduceras och bakas in i den dimmiga fildelningsfrågan, denna vortex i vilken nedladdning av musik likställs med bilstölder och snatteri. Frågan låter sig lätt problematiseras bortom dessa plattityder, men starka särintressen får bra betalt, eller vill fortsätta få bra betalt, för att så inte ska ske.

Vad är det egentligen vi värderar i denna fråga? Är det innehållet eller formen, musiken eller dess förpackning eller det vis på vilket den levereras till oss? Svaret torde för de flesta enskilda individer vara att innehållet står över formen, men begreppen blandas ständigt ihop. Musik- och filmindustrin har en något annorlunda avvägning, eftersom formen snarare än innehållet är vad som ställer mat på deras bord. Problemet är att den lilla grupp som värderar formen har så pass mycket större incitament att slåss för sin sak än den överhängande majoritet som värderar innehållet, en situation som känns igen från EUs jordbrukssubventioner.

Låt oss för en stund utgå från innehållet, och skissa några drag av hur framtiden kunde se ut om vi helt släppte greppet om den traditionella formen. Innehållet i fråga är information, och för information kan vi ställa upp tre tydliga trender:

  1. Lagringsutrymmet går mot oändligheten (relativt sett). Vi kan lagra mer och mer information på mindre och mindre utrymme, och således blir information allt lättare att bära runt på.
  2. Informationsmängden går mot oändligheten (relativt sett). Vi kan idag i informationsbegreppet innefatta mer än vad vi kunnat tidigare, och utan att lägga någon kvalitativ värdering i denna observation kan vi notera att mer och mer personligt orienterad information produceras av enskilda användare. ett bra exempel är förstås de många musikstyckena på MySpace och de många filmklippen på Youtube).
  3. Informationens primära hållbarhet går mot noll (relativt sett). Information har en primär hållbarhet, ett nyhetsvärde, som avgör den huvudsakliga period under vilken informationen är aktuell och anses köpvärd. Information kan också ha ett nostalgiskt värde, en sekundär hållbarhet, men detta motsvarar sällan eller aldrig dess primära hållbarhet.

Sammantaget säger alltså dessa trendspaningar att vi kommer skaffa oss mer information snabbare, och vi kommer tröttna på den fortare. Det här är på alla tänkbara vis dåliga nyheter för den befintliga underhållningsindustrin. Deras temporala intäktsfönster minskar mer eller mindre framför deras ögon, och förblindade av vrede tror de att det beror på att någon stulit något från dem. De vet inte vad, eller när eller hur. Men de vet, typ.

Istället för att se dessa tre trender som hot, kan man se dem som grundläggande för en ny typ av marknad. Med ökande informationsmängd och kortare hållbarheter blir det intressant att erbjuda individanpassade informationsflöden med ständig uppdatering. Man skulle kunna tänka sig ett Spotify som låter användaren ställa in sina preferenser för att få ständiga tips och uppdateringar om nyproducerad musik, kommande konserter och andra som också gillar samma musik. Personifieringen av informationsflöden är redan tydlig i nyhetsvärlden, där bloggar lockar till sig likasinnade läsare och fungerar som informationsportaler, och på nyhetssidor där de mest lästa och av läsare högst betygsatta artiklarna framhävs. Sådana tjänster finansieras troligtvis inte genom produktifiering och försäljningen av enskilda varor, utan genom prenumerationsavgifter och annonsintäkter. Även detta är mer eller mindre dåliga nyheter för den befintliga underhållningsindustrin.

Sett ur ett individperspektiv är frågan innehåll eller form? inte helt olik Eddie Izzards genialiska fråga: Cake or Death?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=BNjcuZ-LiSY]