Ang. Trassel: Vi blir bara lite finkornigare…

När Stefan Görling i sin skiftespostning tar upp trasselbegreppet retar han tydligen en av de fundamentala grundprinciper som var och en konstruerar sin bild av verkligheten på – kontrollbehovet.

När vi ställs inför ett begrepp som förmedlar avsaknad av kontroll, som trassel, reagerar vi intuitivt med att fråga oss hur vi kan få kontroll över det. Hur kan vi reda ut trasslet? Hur kan vi anpassa oss så att trasslet inte längre framstår som ett trassel för oss? Kan vi lära oss mer om trasslet, och på så vis behärska det? Men vad är våra alternativ egentligen?

Hela mänsklighetens evolutionära framgångssaga bygger på förenklingar. De flesta av oss väljer att inte uppmärksamma diskrepanser i hur olika individer uppfattar sin gemensamma omgivning, hur vi urskiljer färger och och enas om lagar och moralkoder. Det handlar om granularitet, och jakten på det tillräckligt finkorniga. Som ett led i samhällsutvecklingen blir vi då och då smärtsamt medvetna om att verkligheten inte stämmer överens med vår karta över den, och då ställs vi inför ett val. Ska vi anpassa kartan eller verkligheten?

Erik Starck uppmärksammar den tekniska utvecklingens effekter på det system av lag och ordning som vi upprättat, och efterlyser en i bästa fall tio sidor lång lagbok för att ersätta ett föråldrat rättsmaskineri. Låt oss stanna vid och problematisera den här föråldringsliknelsen något. Vad den tekniska utvecklingen har gjort är ju inte att mossbekläda rättsapparaten (annat än i termer av grön teknik kanske). Självklart möjliggör ny teknik nya fenomen som inte tidigare reglerats av lagar eftersom de helt enkelt varit omöjliga, men det är inte en tillräcklig förklaring för att innefatta vad vi kan ana i trasslets spår.

En alternativ förklaring till trasslets förmåga att ställa till det för oss finner vi i teknikens förmåga att föra vår uppmärksamhet till en ny, och mer finkornig nivå. Ett utmärkt exempel står att finna i kopiering av upphovsrättsskyddat material, som uppmärksammats i två sådana här övergångar mellan granularitetsnivåer.

Först kom kassettbanden, och berörda parter reagerade inledningsvis kraftfullt men sedan hände någonting. Kassettbandskopieringen öppnade för en ny finkornighet i hur vi föreställer oss att man kan och får överföra information till varandra, men det resulterande konsenustillståndet blev ändå en kompromiss av anpassad lagstiftning och att helt enkelt inte låtsas om fenomenet. Genom att inte fundera mer på kopieringsaktiviteten behövde man helt enkelt inte revidera sin syn på någon större helhet, den reducerades till en detalj man kan avrunda nedåt eller approximera bort med gott samvete.

TPB-rättegången symboliserar kulmen för en ny granularitetsövergång, och den här gången har detaljens relativa storlek till resten av samhällets bekymmer och bestyr blivit så stor att lagstiftare måste fatta ett avgörande beslut. Antingen väljer de att lagstifta mer (och inte bara anpassa lagar) för att passa in just den här detaljen i det övriga – mer bekanta – trasslet, eller att revidera sin egen struktur för att bejaka en större samhällsförändring. Föga förvånande är vi människor mer benägna att välja det tidigare framför det senare. Kasettbanden blev en kompromiss mellan synliga lagförändringar och mindre synliga samhällsskiftningar. Den här gången är förändringen en aning större i omfång, och kompromisser blir därmed inte lika lätta att finna.

När Görling skriver om trassel och frågar sig vad som händer när vi plockar isär det i sina beståndsdelar. Vi ställer oss den frågan på två vis, det ena  proaktivt och det andra reaktivt. Den proaktiva frågan är spännande och det kittlar fantasin när Dennett frågar sig om det är någon hemma i hjärnan.

Den reaktiva frågan är knepigare. Den är smärtsam och upprivande. Den frågan ställs när vi inser att vi befinenr oss i en granularitetsövergång och måste välja mellan att reglera mer och att helt enkelt släppa kontrollen över såväl nya fenomen som en del av våra gamla uppfattningar.

När trasslet blir tillräckligt synligt för oss – för det har i mångt och mycket alltid funnits där – når vi en punkt när rättsstaten som den ser ut idag blir sin egen paradox. Då måste lagstiftare plötsligt välja mellan att generalisera lagar och därmed lämna stora områden och många fenomen oreglerade, eller att inskränka lagarna ännu mer. Det senare alternativet leder oss obönhörligen närmare och närmare att kontrollera och stifta lagar för gener, tankar, idéer och åsikter – precis de ting och värden vars frihet lagarna ursprungligen kom till för att värna och beskydda från utomstående styrning. I varje givet val, i varje enskild övergång tenderar vi att välja den senare vägen – inte minst för att konservativt värna det bekanta – men på lång sikt kan det mycket väl leda till den raka motsatsen.

Det kanske mest välkomna skifte som trasslet skulle kunna generera vore att beröva oss en inte oansenlig del av vårt kontrollbehov. Kanske bör vi revidera inte bara vårt behov av att kontrollera enskilda detaljer på en allt finkornigare nivå, utan även vårt behov av att styra helheten?

Efter Pirate Bay: materien underordnas

Så kom då rättegången mot Pirate Bay och världens blickar vänds mot Sverige. Joakim valde skiftet precis rätt för veckan. Nu är det ett rättsfall på gång men jag tror det är nödvändigt att börja diskutera fildelningen politiskt och inte bara se ställa den som en fråga mellan lagens kod respektive teknikens koder (Lawrence Lessig påpekade detta, se mer hos Anders Rydell).

En första effekt kan bli kryptografins slutgiltliga genomslag, en andra kan bli att diskussionen om remixkulturen och Creative Commons tas upp mer, då fler än riksdagsledamoten Karl Sigfrid skriver om bristen på digitala allmänningar

För den långa sikten gäller det att erkänna förändringarna.

I torsdags besökte jag tankesmedjan Fores diskussion om rättegången och vart debatten om kulturen skulle ta vägen. Intressant visade diskussionen, precis som Media Evolution med Chris Anderson (som Peter J. Olsson påpekade på Kvällsposten), att de ”piratmässiga” åsikterna blivit långt mer betydelsefulla.

Där är det viktigt att peka ut är att frågan inte gäller bara fildelning, eller integritet och säkerhet på nätet. Det gäller allt som rör vid upphovsrätt/immateriell egendom. Pirate Bay fallet gäller även fysiska produkter och vi behöver inte gå till 3D-kopiatorer och nanoteknik

Ett citat från Anders Sandberg i Captus Tidning

I detta sammanhang är Sverige, med sin högt utvecklade ekonomi och servicesektor, ett ”producentland”. Vi a

ckumulerar och skapar mycket IP, och får därigenom ett intresse av att bevaka denna hemma och internationellt. Det är där man kan leta efter intresset av skärpta regleringar. Det är viktigt att komma ihåg, då många upphovsrättsmotståndare gärna skyller på USA och amerikanska företag, men glömmer att det finns en intressegemenskap bland de flesta industrialiserade länder om starka skydd. Att EU harmoniserar sina upphovsrättsregler med USA har inte så mycket att göra med påtryckningar som att båda parter ser en stor nytta i likartade regler.

Det var faktiskt det som västvärlden satsade på, patentering och intellektuell egendom skulle ge ett konkurrensförsprång. Se på märkesvaror som kläder, design och parfym (som Oscar Swartz tagit upp vid flera tillfällen)

En något elak gissning tror jag är att debatten inte riktigt tagits på allvar för att den uppfattats gälla musik, film, dataspel, underhållning och kultur. De mjuka näringarna ses ännu inte riktigt som så viktiga, trots att ibland de får uppmärksamhet och beröm av politiker och media (konstigt nog). Nu är Pirate Bay rättegången teater, som de åtalade sade.

I dag är även mer av fysiska varor beroende av tanken. Det är inte borren i sig som ger värde, det är mjukvaran som styr den eller den speciella process som den används till hos kunden för att ge en effektivitetshöjning i dennes produktion. Det fanns en debatt om datorimplementerade innovationer, men den försvann. Pirate Bay kommer nog att gräva upp den, när det börjar bli tydligare att frågan är långt större än att jaga en hel generation av ungdomar.

För den debatten behövs nog mindre av teknikdeterminism. Det kanske är det öppna internets sista dagar vi ser, just genom att det byggs bort i sin arkitektur. Utvecklingen är inte given att upphovsrätten skall försvinna eller stärkas.

Pingat på Intressant

zp8497586rq

Ang IPRED: Innehåll eller form?

Debatten om IPRED håller kvickt på att reduceras och bakas in i den dimmiga fildelningsfrågan, denna vortex i vilken nedladdning av musik likställs med bilstölder och snatteri. Frågan låter sig lätt problematiseras bortom dessa plattityder, men starka särintressen får bra betalt, eller vill fortsätta få bra betalt, för att så inte ska ske.

Vad är det egentligen vi värderar i denna fråga? Är det innehållet eller formen, musiken eller dess förpackning eller det vis på vilket den levereras till oss? Svaret torde för de flesta enskilda individer vara att innehållet står över formen, men begreppen blandas ständigt ihop. Musik- och filmindustrin har en något annorlunda avvägning, eftersom formen snarare än innehållet är vad som ställer mat på deras bord. Problemet är att den lilla grupp som värderar formen har så pass mycket större incitament att slåss för sin sak än den överhängande majoritet som värderar innehållet, en situation som känns igen från EUs jordbrukssubventioner.

Låt oss för en stund utgå från innehållet, och skissa några drag av hur framtiden kunde se ut om vi helt släppte greppet om den traditionella formen. Innehållet i fråga är information, och för information kan vi ställa upp tre tydliga trender:

  1. Lagringsutrymmet går mot oändligheten (relativt sett). Vi kan lagra mer och mer information på mindre och mindre utrymme, och således blir information allt lättare att bära runt på.
  2. Informationsmängden går mot oändligheten (relativt sett). Vi kan idag i informationsbegreppet innefatta mer än vad vi kunnat tidigare, och utan att lägga någon kvalitativ värdering i denna observation kan vi notera att mer och mer personligt orienterad information produceras av enskilda användare. ett bra exempel är förstås de många musikstyckena på MySpace och de många filmklippen på Youtube).
  3. Informationens primära hållbarhet går mot noll (relativt sett). Information har en primär hållbarhet, ett nyhetsvärde, som avgör den huvudsakliga period under vilken informationen är aktuell och anses köpvärd. Information kan också ha ett nostalgiskt värde, en sekundär hållbarhet, men detta motsvarar sällan eller aldrig dess primära hållbarhet.

Sammantaget säger alltså dessa trendspaningar att vi kommer skaffa oss mer information snabbare, och vi kommer tröttna på den fortare. Det här är på alla tänkbara vis dåliga nyheter för den befintliga underhållningsindustrin. Deras temporala intäktsfönster minskar mer eller mindre framför deras ögon, och förblindade av vrede tror de att det beror på att någon stulit något från dem. De vet inte vad, eller när eller hur. Men de vet, typ.

Istället för att se dessa tre trender som hot, kan man se dem som grundläggande för en ny typ av marknad. Med ökande informationsmängd och kortare hållbarheter blir det intressant att erbjuda individanpassade informationsflöden med ständig uppdatering. Man skulle kunna tänka sig ett Spotify som låter användaren ställa in sina preferenser för att få ständiga tips och uppdateringar om nyproducerad musik, kommande konserter och andra som också gillar samma musik. Personifieringen av informationsflöden är redan tydlig i nyhetsvärlden, där bloggar lockar till sig likasinnade läsare och fungerar som informationsportaler, och på nyhetssidor där de mest lästa och av läsare högst betygsatta artiklarna framhävs. Sådana tjänster finansieras troligtvis inte genom produktifiering och försäljningen av enskilda varor, utan genom prenumerationsavgifter och annonsintäkter. Även detta är mer eller mindre dåliga nyheter för den befintliga underhållningsindustrin.

Sett ur ett individperspektiv är frågan innehåll eller form? inte helt olik Eddie Izzards genialiska fråga: Cake or Death?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=BNjcuZ-LiSY]