Författare: Alexander Funcke

Ang. Liberalismens kris: Maud det dynamistiska alibit

Alliansen är en stasistisk samling. Vilket är lätt att deducera ur det faktum att de, så när som på arbetslinjen, är en karbon-kopia av Sveriges stasistiska urmoder, socialdemokraterna.
Med min, kanske i överkant cyniska, karbon-kopie-inställning så är det inte mycket till kris för liberalismen. Det är dock en kris för liberalerna som är tänkta att se alliansen som deras ”lag”. Här kan det sista partiet som Nicklas Lundblad diskuterade i förra veckans skifte orsaka ett tapp för alliansen p g a minskad mobilisering.

Det kan i den bästa av världar leda till att alliansen m h a fingerkänsla inser att de behöver skifta tillbaka till en mer ideologisk utgånsgspunkt för att värna om sina kärnväljare. Kanske var det detta de fick lära sig av Rove—som skall vara något av ett mobiliserings-guru? Men knappast.

Johan Norbergs soffiga uttalande till trots så tror jag att hösten 2010 kommer de flesta av oss ideologiska liberaler skruva på oss, suck djupt och sedan kryssa någon som trots allt lyckas uppfattas som en uns liberalare än de övriga. För det är ju trots allt så att pest eller kolera inte är ett val mellan två lika horribla företeelser—nu minns jag inte vilket som är värst, men har hört att man bör föredra det ena.
Och alliansen kan komma att kvarstå som the lesser evil—speciellt om man bussar Maud på kärnväljarna.

Och förändringarna uteblir. Sossarna vinner valet. Reinfeldt avgår och först nu kan någon axla manteln som inte har tagit avstånd från allt vad ideologi heter. Ursäkta mitt trötta raljerande.

Ang. Det sista partiet: Vem bryr sig egentligen om bloggarna?

Att bloggarna skulle vara det sista partiet med makt över den ack så viktiga mobiliseringsvariabeln förutsätter att bloggarna har ett enormt genomslag.
Något som de verkligen har haft i frågan om FRA, men det är en isolerad fråga och kanske inte den mest typiska. De flesta frågor delar bloggosfären och väljarbasen. FRA-frågan gjorde det inte.

Det är trots allt en begränsad del av väljarbasen som följer med i den politiska debatten och en än mer begränsad som läser politiska bloggar.
Här tar pratarna, som Joakim nämnt, rollen som länk mellan de som tagit del av information och de som inte prioriterat att göra det.
Men det faktum att pratarna genom den sfäriska bloggmegafonen plötsligt har potential att nå många fler betyder tyvärr inte att fler kan tänka sig att prioritera ett förkovrande i den aktuella politiska verkligheten—de klassiska pratarna är därmed fortfarande viktigare.

Jag tror att FRA-lagen hade mött betydande motstånd även utan bloggosfären, den tredje statsmaktens oförmåga att lyfta frågan förens det nästan var försent till trots. Troligtvis inte med samma kraft, men kanske tillräckligt.
Vidare tror jag likt Johanna att bloggosfären inte kan påverka mobiliseringsfaktorn i någon kreativ riktning, men tydligen positiv destruktion. I politiken behövs det alternativ och inte bara brist på mobilisering för de dåliga alternativen.

Slutligen, om man, precis som jag, är (*host*, var) intellektuellt handikappad och inte känner sin Max Weber så kan man ta sig i genom detta nedkokade koncentrat för att få en påminnelse och/eller överblick.

Ang. Interaktiva medborgare: Ilskna mobben – den fjärde statsmakten


Den ilskna mobben är inget nytt, men oj vad möjligheterna har förändrats. Den cyniske vill troligen hävda att mobben egentligen är dirigerade av den den tredje statsmakten, medans den genuine människovännen till och med vill påstå det motsatta. Vinstdrivande media vill ju sälja sin produkt och bör därför sträva efter att skriva vad pöbeln vill läsa—således är kanske människovännens påståendet inte helt verklighetsfrånvänt trots allt.

Det nya i den interakativa medborgarens tidevarv är att mobben kan föra sin talan själv genom argumentation. Den kan göra mer än skalla att de är många och starka och att de är på väg att krossa någonting. Mobben kan idag intellektualisera, förenkla, smutskasta, förtydliga och allt det andra som tidigare varit i händerna på fåtalet i den tredje statsmakten.

Johanna påpekar att detta måhända skapar en ny elit där ett fåtal utgör den egentliga fjärde statsmakten och det är klart att hon har rätt—alla kan och vill inte. Detta är särskilt tydligt om man skärskådar hierarkin inom den fjärde statsmakten. Det är ett verkligt fåtal i mobben som sätter dess egentliga dagordningen. Detta fåtal får nog med uppmärksamhet för att kunna påverka vart mobbens aggression riktas.
Det nya är att det är ännu enklare att utmana detta fåtal och vem som helst kan konkurrera på i princip samma villkor med blott en investering av ens tid.
Ribban ligger med andra ord lågt och alla kan vara med. Vilket betyder varierande kvalité, men precis som i sportsammanhang brukar en bred bas betyda en vass topp.

Om Habermas håller för öronen ett tag så skall jag våga mig på att påstå att detta är så nära deliberativ demokrati vi kan komma. Idag finns en möjlighet för alla att driva det rationella samtalet, även om det med all säkerhet kommer drunkna i en ocean av dravel så finns det utrymme för det och verktyg för att navigera bland dravlet. Således behöver aldrig ett beslut tas i ett vakuum—då det alltid kan föranledas av ett rationellt samtal.

Habermas förhoppning om att det kan leda till konsensus beslut är i och med olika individers uppsättning axiomatiska premisser (eller brist på sådanna) omöjliggjort. Det skulle dock kunna leda till konsensus beslut bland de som delar samma premisser.

Något som vi lärt oss inte är fallet idag. Konsensus hade fattas i den liberala blogosfären angående FRA-lagen och trots det så röstade nästan alla de riksdagsledamöter som representerade de liberala väljarna efter partilinjer—ett konsensusbeslut stick i stäv med det rationella samtalets konsensus-slutsats. Även om en del gjorde avkall igår.

Om man får lov att hoppas i ett par steg så hoppas jag på följande:
Att i framtiden när svedan från partipiskan sätts i proportion till mobbens illska så blir partipiskan ett litet nyp i underarmen medans man tar emot en välriktad spark i skrevet. Kraftspråket tjänar endast till att sätta företeelserna i proportion till varandra.
Om nu partipiskan blir till ett litet nyp i armen istället för ett ”dödsgrepp”, kanske kan det leda till en utveckling mot verkliga personval där den valde politikern har ett mandat från hans eller hennes väljarna och ingen annan.

Effektfullt, men grovt förenklat och fyllt av missuppfattningar, kan man sammanfatta det med:
Ett skifte för gemene man från röstboskap till statsmakt.

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Appropå vansinne

Jag delar Johannas analys av vansinnesdåd—de går inte att stoppa. Tyvärr.

Men, I ett stort öppet dynamiskt samhälle så är vansinnet en i evolutionärmening oduglig mutation. I takt med att systemet går emot det totalitära, kanske genom avlyssning, kanske genom paternalism och kanske motiverat med en rädsla för just det vansinniga, så blir samhället mer och mer känsligt för det vansinniga.

En vansinnig psykopat utrustad med ett digitalt-stetoskop mot Internets backbone-routrar (FRA), en kollektiv pekpinne (Folhälsoinstitutet) eller en smal ”Hitler-mustasch” (NSDAP) kan dock vara en ”lyckad” mutation i sitt kontext.
Mutationen premieras då var dag för—sin känslokalla natur, sin förmåga till manipulation eller bara rent och slätt för sitt vansinne.

De, med eller utan psykopatiska drag, som vill skydda oss från vansinnet har en av de omänskligaste vapen i sin arsenal. Själva förklarandet av någon som vansinnig.
Få saker har missbrukats av såväl demokratiska som icke-demokratiska stater så pass mycket under 1900-talet som gränsen för vansinne. Homosexualitet, anti-sovjetiska tendenser, drogbruk, missbruk, depression, med mera, med mera.
Många har symptomen varit som av ibland politiska eller rent av rashygieniska anledningar rättfärdigat sättandet av oskyldiga i karantän. Tvångsintagande, med sitt obligatoriska neddrogande kan ses som botemedlet. Ibland kryddat med sterilisering.

Det vansinnigaste man kan göra för att bemöta vansinne är att försöka låta staten kväsa det med nolltolerans för ögonen.

Den som verkligen är vansinnig är ett offer för sin natur och man kan inte mer än hoppas att han eller hon kan hitta en livssituation som passar. Jag har svårt att acceptera att en passiv kort livstid på en psykriatrisk klinik är det uppenbara svaret för de flesta offren av denna typ eller deras omgivning.

Nu är inte det här en enkel fråga och den håller egentligen inte för att sammanfattas med en enkel lösning. Varje patients situation är den andra olik. Men!
Jag tror passiviteten hos de inskrivna på psykiatrin är ett hot. Ett första steg skulle kanske kunna vara att introducera arbetslinjen för psykiatrins patienter?

Uppdatering:
Av en slump sprang jag på Ingemar Sundströms rapport ”Thomas Szasz och psykiatrin”, som tar en titt med ideologiska glasögon på hur det står till med den svenska psykiatrin och hur regeringens psykatrisattsning och Milton-utredning står sig. Intressant läsning!

Dessutom skrivs det på DN Debatt och SvD om avskaffandet av lagen om psykvård istället för fängelse. Det är ett steg i rätt riktning, att se de psykiskt sjuka som individer, med samma rättigheter och skyldigheter.
De talar även om att utöka möjligheterna till tvångsvård—det är inte utan att man räds en större godtycklighet.

Ang. Informationssamhället: Media pressade av stöd

Ur SOU 2006:8:

I direktiven angavs att utgångspunkten för analysen skulle vara att stödet skulle bidra till att upprätthålla mångfald och konkurrens inom dagspressen.

Stöd för att öka konkurrens? Ehm, ja just det. Inte ens utrustad med all marknadsskepcis i världen kan man ta i det påståendet med tång åtminstone inte med detta fall i åtanken.

Hur kan man utan att sitta i knät på den etablerade mediasfären försvara denna kvarleva? Finns det något som rasat i pris så mycket som att publicera och leta information? Alla kan etablera sig och massor har etablerat sig. Vilket implicerar enormt varierande kvalité, men ocks

å urval.
Det är inte för inte som begreppet medborgarjournalistik nått den välkända ytan och även spektrat mellan grannens blogg och de stora dagstidningarna har fyllts på. Genom just konkurrens, men trots presstöd.

Jag tillhör inte dem som tror att gammelmedia sjunger på sista versen, men jag tror att de kommer tvingas justera sin tonart för att det inte skall bli full kakafoni i det enormt breda utbudet. Presstödet enda egentliga funktion är att ge syre åt de konkurrensodugliga publikationernas otidsenliga toner samt ge extra vinst åt de som skulle klara sig i vart fall.

Låt mig påminna om den fruktade dansbandsdöden och hur glada vi är att diskon faktiskt fick etableras, om än välreglerade. Länge leve Schumpeter.

Slutligen en bonus liknelse:
Den s k medborgarjournalistiken blir för media och därmed även demokrati vad Indie-scenen är för amerikanska Billboard listan. Något som kan sparka ett skenande skeende åt rätt håll.

zp8497586rq

Ang. Informationssamhället: Bloggande, folkligt i kvadrat!

I bland är det väldigt tydligt på vilken sida om skiftesvågen våra mer eller mindre folkutvalda politiker står. Joakim pekar i veckans initiala post på hur bl a vissa EU parlamentariker vill reglera bloggandet. Låt mig gissa att Marianne Mikko inte känner till akronymen PKI eller företag som VeriSign—och låt gå för det. Det är nog ganska vanligt att man inte gör det, men att man väljer att öppna munnen så pass mycket och officiellt utan att rådfråga någon som faktiskt vet hur spelplanen ser ut är klart oproffsigt. Eller rent av folkligt?

Personligen kan jag tycka att de har trampat i det klaverat tillräckligt många gång

er nu. De borde ha lärt sig sin läxa vid det här laget. Men, kanske ger det dem en aura av just folklighet och det är ju ibland viktigare än förmåga i politikens survival of the most popular.

Folkligheten är intressant, den karaktäriseras ofta av skepsism och fungerar då som en buffer mot det som är på den andra sidan skiftesvågen. Så länge staten ser som sin funktion att agera som investerare så är ett folkligt sinne bra. Investeringen i Digital-TV, DAB och glesaste-glesbyggds-fiber? Knappast folkligt. Vård-skola-omsorg? Folkligt.

När staten däremot ser som sin funktion att agera som förmyndare och vill förbjuda och reglera saker som privata investeringar eller yttrandefrihet är de dock ute på tunn is. Det folkliga lynnet hos politiker skall inte få förlama de som vågar kliva utanför randen av den folkliga kvadraten och riskera det han eller hon har för att blott kanske flytta eller vidga kvadraten något.

Vår framtid ligger i och med statens stora roll i dagens Europa till stor del i händerna på kvadraten. Ibland kan man verkligen längta efter en oregelbunden månghörnings intåg.

zp8497586rq

Ren energi är inte mycket mer än en fråga om pengar

Det faktum att energi är en stor fråga är inget man bör förvånas över. En riskkapitalist i branschen vid namn John Doerr uppskattar att industrin är värd sex trillioner dollar om året, d v s kring 10% av världens ekonomiska produktion. Samme man uppskattar också att efterfrågan kommer att öka med 200% till år 2050.
Det finns helt enkelt pengar att göra både idag och på sikt.

När man talar om energi idag talar man ofta i termer av klimathot samt om hur vi skall avskaffa koldioxidutsläpp till varje pris—en kamp driven med den välbekanta nollvisionens logik, d v s rakt ned i diket.

Thomas Kaiserfelds skriver en ”Under Streckare” om samproduktion och samverkan i dagens SvD (med en besynnerlig slutsats) där han noterar,

”Att klimathotet idag framstår som mänsklighetens största framtidsproblem är ett exempel på hur intimt politik och vetenskap i själva verket samverkar.”

vilket är en observation som kan komma att förklara vilka det egentligen är som drivit frågan?
Vidare fortsätter han i en senare passage,

”Arbetet har krönts med framgång när miljön kan avgöra valutgången i ett land samtidigt som forskare får allt större resurser för att undersöka klimathotets allvar och ingenjörer mobiliseras för att utveckla teknik för att motverka utsläpp av olika slag. Det ena kan inte förstås utan det andra.”

som tydligt målar upp hur akademin och staten kan komma att sitta i samma båt.
Båten har dessvärre ytterligare en passagerare, precis som vår punk- och proggskatt lärt oss, kapitalet.

Det finns få industrier som är tillnärmelsevis så politiserade som energi-industrin. De flesta av de stora aktörerna ägs av stater, men även de få helt privata aktörerna har ”tvingats” sätta sig i samma båt.
Ty det finns egentligen ytterst få sätt att kostnadseffektivt producera energi som inte kräver stora mängder av specifika naturresurser eller av stater utfärdade värdefulla tillstånd. Även de mindre kontroversiella energislagen, vind- och solkraft är inte sällan kraftigt reglerade och/eller subventionerade. I statens båt sitter helt enkelt kapitalet stadigt surrat.

De stater som är rika på dessa resurser, och då främst olja, får enorma inkomster som i vissa typer av sammanhang föder korruption och maktfullkomlighet hos staternas ledningar. Oljekartellen OPECs medlemslista: Algeriet, Angola, Förenade arabemiraten, Indonesien, Irak, Iran, Kuwait, Libyen, Nigeria, Qatar, Saudiarabien och Venezuela, vittnar så att säga om en viss korrelation.

Den politiska motivationen för att lyfta klimatfrågan har inte enbart varit en samproduktion mellan makthungriga politiker och anslagssugna akademiker utan även en samverkan med profitlystna kapitalister och försvars- och säkerhetssinnade politiker.
Utöver detta har media haft den typ av domedagsbeskrivningar till sitt förfogande som gör att de kan piska upp stämningar som säljer lösnummer varje dag.

I klimatskräcken finns det något för alla.

Tack och lov är det inte bara galna diktatorer och andra maktfullkomliga politiker som lockas av pengarna i energisvängen, det har även riskkapitalister, entreprenörer och storföretag gjort. The Economist talar till och med om en gryende boom för energisektorn.

När man började få ett grepp om kärnkraften trodde nog många samtida att energifrågan skulle få slut på bränsle, men ack så fel de hade. Ett Tjernobyl och 22 år senare så har vi fortfarande svårt att ta i kärnkraft utan kraftiga skyddshandskar och energifrågan har inte börjat sönderfalla.

Det finns dock anledning att hävda att de i princip hade rätt—nog finns det energi så det räcker och blir över till mänsklighetens alla hörn. Kärnkraften i form av mänskligt initierad fission eller kanske med hjälp av vad som kan tänkas vara naturlig fission i jordens kärna har potentialen. Det senare utnyttjar man förslagsvis med hjälp av Engineered/enhanced geothermal systems (EGS), vilket är en något mer raffinerad version av bergvärme. Den går ut på att man borrar två djupa hål i marken så att det är varmt, säg 200 grader, på botten. Man pumpar sedan ner vatten i det ena hålet som kommer att bilda ånga och därmed expandera upp genom det andra hålet där man kan driva en generator.

De enkla idéerna är ju som bekant oftast de bästa.

Energijakten driven av klimatskräcken har givet ett par grepp som faktiskt ser på det s k klimathotet utan att genast ropa på den paternalistiska staten. Ett sådant exempel är Googles Re<C som är ett initiativ för att hitta en billigare ersättare till kol och därmed göra allt vad koldioxidskatt heter överflödigt.

Och om inte annat är ”Re<C” ett snyggt buzzword som hämtat från en boom. Och ur varje rejäl boom har något bestående också fötts.
Låt oss därför hoppas på att boomen är på väg och att vi får anledning att fundera kring vad ett teknikskifte där ren och billig energi finns att tillgå för hela mänskligheten kan betyda.

Så låt risk-pengarna regna på de entreprenörer som drömmer om Re<C och inte bara om att bygga subventionerade lösningar sittande i den välbekanta båten—och håll tummarna för att riskkapitalisternas ekonomiska äventyr bär frukt!

Ang. integritet: FRA-lagen ger inte FRA tillräckligt med befogenheter!


När man hör de som är negativa till FRA-lagen tala så är det ofta rejäla överdrifter kring vad den aktuella lagen faktiskt innebär.
Man väljer att formulera sig så att den oinsatte tror att det som kommer ske är något som motsvarar att all post kan komma att läsas. 1984, Lex Orwell, Stasi, KGB, osv. Avsikten med det aktuella förslaget är långt därifrån.

Å andra sidan, de som är positiva till FRA-lagen talar mest i tungor. Tungan formar inte sällan orden: ansvar, säkerhet och nya hot.

Om man försöker sig på att hamra ut de ord som uttalas tydligt så väcks ett par frågor, som i olika utsträckning har behandlats.
Vilka är egentligen de nya typen av hot? Och hur skiljer de sig? För vad innebär egentligen FRA-lagen—rent praktiskt?
Låt oss anta att det nya hotet är det som varit på tapeten sedan hösten 2001, terrorism—då skiljer det sig de nya hotet på uppenbara vis från den klassiska ”ryssen”.

När politikerna försöker sig på att tala om vad FRA egentligen skall göra med trafiken som skall passera deras superdator så talar de om sökord eller sökbegrepp.
Men hur ska FRA kunna utnyttja denna sökning för att möta de nya hoten?

Det korta svaret är: det kan de inte. Det längre svaret är att givet alla lätthanterliga tekniker som finns för kryptering, anonymisering och distribuering är det befängt att man skulle kunna
knyta en person till en given dataöverföring. Vidare är det lika befängt att en presumtiv terrorist eller annan aktör kring ett nytt typ av hot skulle kommunicera utan kryptering (Och i fall FRA faktiskt kan dekryptera effektivt. Oj! Vilket scoop Allan råkade(?) avslöja).
Svaret är som sagt: det kan de inte.

Investeringarna som krävs för att spegla all trafik till en hemlig bunker är, som så ofta när det gäller skattefinansierade företelser, inte försumbara. Det handlar säkerligen om minst ett par 100-tal miljoner. Hur många 007-agenter får man inte för den slanten?
Men om vi antar att 007-agenter är en företelse som hör till den dramatiserade filmens värld, hur kan vi ändra FRA-lagen så att den faktiskt stävjer de fruktade nya hoten?

Det är nu de kalla kårarna börjar gå längs ryggraden. Det är nämligen hit vi kan komma att hamna—utan att faktiskt ändra någon lag.
FRA har tidigare visat att de kan ta egna initiativ som inte behöver utsättas för denna allmänna belysning som FRA-lagen fått, eller ens respektera existerande lagar och förordningar.
Vad FRA-lagen innebär är nämligen att en infrastruktur skapas där förutsättningarna finns för en implementering av övervakning som konvergerar emot 1984, Statsi och KGB.

För hur skulle en fungerande övervakning fungera om den var riktad emot de s k nya hoten?
Ett exempel är enorma grafer över vilka maskiner som kommunicerar med vilka. Samt dumper av data från dessa maskiner. Vi har mängder av exempel på hur folk har terrorstämplats på enormt
lösa boliner och detta kan leda till att alla som kommunicerar med någon som någonsin kommunicerat med någon som kommunicerat med en av dessa misstänkta kan komma att övervakas.

Det finns något som kallas Six-degrees-of-seperation. Kanske klarar sig Kevin Bacon från att bli övervakad. Kanske inte. Betydligt större chans är att du kan komma att bli övervakad.
Det är i och med detta FRA-lagen kan komma att bli effektiv och det är i och med detta som FRA-lagen faktiskt förtjänar att benämnas Lex Orwell.

FRA-lagen är i den form som föreslås idag för tandlös för att ha ett existensberättigande, men den öppnar samtidigt dörren för en framtida mer eller mindre tyst övergång till ett förfarande med sylvassa tänder som kan komma att ta en tugga av både de hotande och de hotade och därmed bli ett hot i sig.

Om eller kanske snarare när världens nationer öppnar dörren för denna utveckling kommer vi behöva se på brevhemligheter på samma sätt som man en gång gjorde i DDR. Idag har vi dock en mer rättvis spridning av information kring kryptografi (tror jag) än under Statsis glansdagar. Detta försprång kan komma att leda till att vi när detta blir påtaglig verklighet kan upprätta end-to-end krypterade anslutningar över virtuella nät-topologier i nästan allt vårt meddelande och surfande. Ett stort skifte som även skyddar oss emot ovälkommen övervakning från icke-statliga övervakare som ISPer eller av valfri organisation köpta hackare.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Pingat på Intressant.se

Material för (macho)statushöjning av syslöjdare och pappersvändare?

Varför har bilar en kaross frågade sig BMW—och ganska många Euro senare så har de kastat omkull hela genusdebatten kring slöjdvalet.

En ovanligt kul konceptbil helt enkelt—och ett fantastiskt materialval, tyg.

Konceptbilen sprang jag på hos Wired och de hade ytterligare en artikel om en annan lika fantastiskt otrolig skapelse i ett alternativt material, en mekaniskt fungerande Otto-V12a i papper! Denna har nog ytterligare några år på time-to-market-mätaren.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zXfGvKaOWNI&hl=en]

Franskans diversifiering på språkmarknaden

The Economist har en kort notis i sitt senaste nummer med rubriken Parelz-vous SMS?

Låt oss göra just vad president Nicolas Sarkozy uppmanade till i februari,

”look at what text-messaging is doing to the French language”

Ett par söta exempel förekommer i artikeln:

jtm – Je t’aime (jag älskar dig)

och

ta ht 1 kdo – T’as acheté un cadeau? (har du köpt en present?)

Efter denna intressanta observation kring det franska språket så kan man slänga upp den mindre triviala frågeställningen, ”Vad händer med språket i framtiden?”, i luften. Jag inser att det säkert finns hundratals om inte tusentals som vigt år åt att fundera kring detta, men med ödmjukhet inför dem åsidosatt så…

Franska är ett extremt språk. Ett språk som kräver många fler tecken för varje kommunikativ uppgift än de flesta andra. Jag har fått lära mig att språket utvecklats åt detta håll av samma anledning som amerikanska läroböcker alltid väger mer än 1 kilo; många har fått betalt per tecken eller sida.

Givet att ett par skriftställare får betalt på detta vis, en del får betalt för stilistisk intressant text och övriga ämnar sig åt att kommunicera tydligt med minsta möjliga insats, så finns det olika intressen som balanserar den språkliga utvecklingen i en fåra som vi känner som ”lagom”.

Den textuella kommunikationen går idag mot att vara en mer och mer kvantitativ vara. En vara som konsumeras av alla och således är de som jag tidigare benämnde som ”övriga” mer och mer dominerande.

Men det som får Sarkozy att bli rädd kanske är ett skifte till det bättre? Ett populariserande av texten som kommer att ge ett effektivare skriftspråk.
Sarkozy kan nog trots allt andas ut då de som har intresse av att uttrycka sig korrekt för att markera sin mer bildade position inte på någotsett är ett döende släkte, men ett ack så konservativt sådant.
Och kanske även Sarkozy får anledning att uppskatta det avskyvärda SMS-språket när hans personliga leverantör av baguette har hunnit tala med en extra mjölleverantör och därmed kunnat sänka priset. Très bien!

Med dessa antaganden tagna så kan man vidare spå att vi under en längre tid kommer ha två skriftspråk, ett konservativt korrekt och ett effektivt. Givetvis finns det redan sedan lång tid mer än ett skriftspråk per språk, men spådomen menar att det kommer vara två huvudsakliga divergerande grenar.

På längre sikt är vi, som bekant, alla döda, därmed slipper vi troligen uppleva de osmakliga korsbefruktningar mellan grenarna som väntar på acceptans från nästkommande generationer.

Slutligen: Ignorerandet av internationaliseringen av språk är helt uppsåtlig. Internationaliseringen i sig, eller anglofieringen som man kan säga utan att direkt förlora precision har dock minst lika mycket positiv potential. De starka motståndarna till detta har inte sällan bruna premisser och därmed löjliga argument för sitt motstånd.