Författare: Alexander Funcke

Nationerna tornar upp en molnfri cyberrymd

När man surfar omkring i det s k cyberspace är det lätt att få lite utopi-vibbar. Det mesta är fritt och det cybernetiska civilsamhället tar hand om det oönskade med väl avvägda nypor. Men, det är som så ofta med utopier; inte hela sanningen.

Klart är att den gamla nationalstaternas klåfingriga våldsmonopol inte gör sig påmint—så ofta. Men håller detta på att ändras? Har det som inte skulle kunna hända redan inträffat?
Cyberspace gjorde nationen obsolete—hette det.

Men hur ser det egentligen ut? Och vad är tendensen?
När jag placerar innehåll på Internet, oavsett av dess natur, reflekterar jag mycket sällan över inom vilket lands gränser servern befinner sig.

Denna utopiska frihetskänsla är dessvärre falsk. I USA har vi Patriotic Act, i Sverige har vi snart FRA-lagen och i Kina The Great Chinese Wall som ”don’t be evil” Google har hjälpt till att resa.

Frågor man bör ställa sig är: Vilka storebröder ser dig? Tystar dig? Kanske beslagtar från dig?

Redan idag förbjuds Kanadas statliga verk och myndigheter att lagra information utanför dess gränser. Detta i och med Patriotic Act i USA som innebär en relativt godtycklig nivå av övervakning. Artikeln fortsätter och ifrågasätter om detta kan omöjliggöra internationell Cloud computing inom USA (”Cloud computing” är tekniken att sprida ut beräkningar eller lagring över ett ”moln” av datorer spridda över exempelvis Internet—ett möjligt framtida skifte).

Ytterligare en stillsam reflektion över FRA-förslaget ordineras.

Update:
Senaste numret av the Economist nämner att banknätverket SWIFT har koncentrerat sina servrar till Schweiz av samma anledning. Detta är alltså inte en problemanalys isolerad i huvudet på ett par kanadensiska byråkrater.

Det ofantliga offentliga rummets kommunikation

Luften är fri! Luften är fri! Ropar en om lagar och normer medveten flicka medan hon viftar frenetiskt med armarna framför nästippen på en stackars rättslös förälder. Hon ropar och viftar i ren eufori—hon har hittat ett hål i systemet! Hon är inte den första och inte den sista, men det är lika roligt varje gång.

I Sverige har vi har vi med jämna mellanrum återkommande diskussioner om det s k ”offentliga rummet”.
Det ”offentliga rummet” utgörs inte sällan av privat ägda byggnader och andra konstruktioner och är ”offentligt” endast i den meningen att det är många som rör sig i miljön.

Å ena sidan hävdar man att reklam som visas i det ”offentliga rummet” är förkastlig. Antingen just på grund av sin natur som kapitalistisk försäljningspådrivare eller på basis av att budskapet ges på ett vis så att någon kan eventuellt känna sig kränkt. För avklätt? Bara kvinnor? Endast män? Endast gris-skära personer?
Mycket finns det att hänga upp sig på om man letar.

Å andra sidan talar man om det ”offentliga rummet” när det gäller den s k graffiti-kulturen. Konst säger vissa, andra säger förstörelse. Graffiti-målarna själva säger ofta att de har samma rätt till det igen s k ”offentliga rummet” som, den underförstått onda, reklamen.

Det ”offentliga rummet” är dock sällan särskilt offentligt och det känns för mig relativt naturligt att man inte får måla på andras saker hur som helst och om man äger något så får man förvalta det efter eget huvud—en grå eller färgglad betongvägg eller en reklampelare är upp till ägaren.

Det finns dock ett mycket stort utrymme där äganderätten inte är lika välspecificerad: Luften.

Morgondagens billboard är inte en ny upptäckt, men inte heller en väl exploaterad arena.
Idag ser man, i vart fall om man bor i Stockholm, ett flygplan cirkulera med en reklamslogan i släp sisådär en fyra-fem gånger på ett år. Dessutom möts man av glada reklamprydda luftballonger vid en handfull tillfällen, men summan av de kommunicerande flygfäna är blott en handfull.

Anledningen till att de är så få reklambudskap i skyn och än ovanligare med ”graffiti” i dessa sammanhang är kostnaden.
Ett företag från Alabama är med sin patenterade teknik dock något på spåren, de kallar dem flogos och är kanske ett första steg till att kostnadseffektivt kommunicera i ett verkligt offentligt rum.

En flogos-maskin skapar små moln-liknande saker med hjälp av ”såpa” och mallar. Förslagsvis har mallen form av en logo, därav flogos.
Så länge maskinen betingar ett betydande värde så kommer flogos vara ett roligt inslag i stadsbilden på samma sätt som luftballonger är idag, men när de blir riktigt billiga så att oseriösa företag och graffiti-flogare blir en del av ekvationen blir diskussionen om det offentliga rummet aktuell igen, men ett snäpp vassare. Tilläggas bör kanske att flogos är helt ofarliga för miljön eller som flogos.net själva uttrycker det ”Flogos are Green” och kan därmed knappast klassas som utsläpp.

Så hur var det nu med luften? Var den fri? Eller?

Flogos fångade med rörliga bilder:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-EuGxSVQBqE&hl=en]
(tips tack: Patrik)

Trafikens nollvision. Eller bara noll vision?

Är nollvisionen på väg att bli mer än en vision? Volvos 2020-vision är ”den skadefria”-bilen. Skada som i kroppsskada och fri som i; inte ens under den värsta krash skall några som helst tillbud på förare eller passagerare ske.
Noll-visionärerna kan alltså ställa klockan. Om tolv år är den här. Nollan.

Ordet nollvision har en uppenbar underfundig, och ack så sann, klang, noll vision. När man talar om att totalt utrota en typ av skador, missbruk, bruk eller liknande så har man inte satt visionen i proportion till övriga möjliga visioner.

Så när Volvo om 12 år saluför bilar där passagerare aldrig kan bli skadade så bör vi inte vägledda av noll-visionärer fortsätta att dra oss fram i 110 km/h på välunderhållna motorvägar. Istället bör vi se till hur mycket gott man kan göra och hur många liv vi kan rädda genom att öka hastigheten – eller rent av släppa den fri.

En visionär kan, tillskillnad från en nollvisionär, därmed skönja vilket under denna transportrevolution skulle vara för tillväxten runt jorden. En ny tillväxt-acceleration som kan lyfta fler ur fattigdom och därmed förbättra och rädda miljarder människors liv. Låt oss för enkelhetens skull kalla den miljardvisionen.

Utrymme för namn

När en generation namnger nästa generation av människor verkar de inte försöka hitta unika namn till sina avkommor, utan snarare namn som inte sticker ut, men som kanske ger ”rätt känsla”. Det kanske knyter an till en tradition, släkting, vän eller varför inte en kändis.

I andra namnrymder (namespaces) är unikheten viktigare. En sådan namnrymd är Internets domänsystem, DNS-rymden. IHT skrev här om dagen om hur domain tasting har blivit ett problem då många av de ”vettiga” namnen för organisationer är upptagna av ”cybersquatters”, men detta systemtrixeri är inte det ursprungliga problemet, men det hjälper till att aktualisera det egentliga.
För när det bara kan finnas ett mariacatering.com, ett happycatering.com, o s v i hela världen och ett miljontal(?) glada Marior varav några driver cateringföretag så slutar det med att företag döps till rena nonsens-ord istället för namn som knyter an till den faktiska verksamheten med ”rätt känsla”.

Domänproblematiken, både med och utan ”cybersquatters”, har en analogi i världen utanför Internet: varumärken.
Varumärken (och bolagsnamn) har så länge de existerat alltid lidit av samma problem, men eftersom världen utanför Internet är uppdelad i statsbildningar och inte sällan i än mindre geografiska enheter där unikheten är garanterad upplever vi inte problematiken lika ofta.

Problemet på Internet och i förlängningen även i världen utanför har dock en mycket naturlig lösning: Förtroendenätverk (s k web of trust).
Idéen med förtroendenätverk är enkel och fullkomligt analog med hur det faktiskt fungerar i världen utanför Internet. De flesta av oss har förtroende för vissa personer och organisationer; och givet att de går i god för att någon annan aktör är vad hon utger sig för att vara så litar vi på det.

Detta personliga nätverk av förtroende kan sedan kompletteras utav relativt pålitliga företag specialiserade på detta. Idag tillför Google ett visst mått av trovärdighet till de första träffarna på en given sökning, men om Google i framtiden gav en möjlighet att mer formellt registrera en verksamhet kan de (och deras konkurrenter) upprätta en förtroendekedja (jmf. PKI) som man då får möjlighet att komplettera sitt personliga förtroendenätverk med.
Givet denna utveckling så finns det ingen anledning att manuellt surfa till en explicit domän (eller URL) och därmed förlorar domänen sitt värde.

Åter till världen utanför Internet. Eftersom varumärkesskyddet är en immateriellrätt, ett av staten skyddat monopol, så är det svårt att rättfärdiga det med annat än utilitaristiska argument. Även om man skulle tycka om utilitaristiska argumentet så kräver de de facto att den positiva inverkan överväger den negativa; och om förtroendenätverken blir en viktig del av morgondagen så är frågan om det positiva verkligen kommer väga över mycket aktuell.

Kanske kommer även ett utilitaristiskt existensberättigande för varumärkesskydd saknas en morgon.

Konstdöden – finns det en framtid för författande?

Många av oss när en dröm om att en dag bli författare. Den mest romantiska bild av en författare jag när är följande: En man i 60-årsåldern med minst 5-dagars skäggstubb. En skrivarstuga placerad intill en vassfylld vik på en ganska öde ö.
Mannen lutar sig över ett skrivbord som osar av dekadens; en välfylld konjakskupa, en myrriad av tillsynes oordnade papper och slutligen en nonchalant avkastad gubbkeps innehållandes en slarvigt hopbuntad paisleymönstrad sidenscarf.
Skrivbordets dekadens är en ofrånkomlig spegelbild av mannens kaotiska inre. Demonerna likt pappershögarna kämpar för att skapa lidelse och i sin tur kreativitet.

Vackert? Visst, men är det bilden av morgondagens författare? Finns det en möjlighet att man någon dag får förkroppsliga drömbilden eller tillhör den det lätt romantiserade förflutna?
I all ärlighet så är bilden knappast den typiska för dagens författare, men det till trots så delar de fortfarande de grundläggande dragen med denna bild tillskillnad från den dystopi IHT beskrev relativt nyligen.

Philip M. Parker är management professor vid INSEAD, en av Europas mest prestigefyllda handelsskolor, och världens mest utgivna författare med ofattbara 200 000 titlar.
Anledningen till att hans eget förlag har haft möjlighet att ge ut den smått löjliga mängden böcker under hans namn är inte enorma investeringar från någons sida, varken i tid eller pengar, utan en helt ny syn på författarskap.

Vad som möjliggjort professorns bragd är ett datorprogram som med hjälp av enorma mängder fritt tillgänglig indata samt ett antal parametrar som beskriver vad som är målet för algoritmen kan generera en bok.
Philip registrerar sedan verket med ISBN och ger ut det. ”Ger ut” i meningen att verket registreras på sajter som Amazon, men inte i meningen att den faktiskts trycks.
Böckerna är mycket smala, med titlar som Healthcare Services in Italy: A Strategic Entry Report, 1998 och Women’s Lingerie in Denmark: A Strategic Entry Report, 1996 tillhör det utgivna verkligen svanstippen på the long-tail och därmeds trycks böckerna on-demand.

I alla hederlighet så är knappast dagens nivå av artificell intelligens (AI) tillräcklig för att utan rejäl kvalitétsgranskning (och manuell korrigering) framställa något som är värt att betala för.
Det spännande är att han redan trots begränsningarna i de tekniska möjligheterna lyckats slagit mynt av detta, något som kanske i bästa fall kan leda till att mer kapital letar sig till AI-utveckling i denna mycket intressanta riktning.
Efter att ha sökt på Amazon.com så misstänker jag dessvärre att utsagan om hur texten genereras är väl raffinerad. Det framstår som att vad de främst ägnar sig åt är automatisk formatering av fritt tillgänglig text.
Vidare på ärlighetens väg så verkar det lite som om professorn slår mynt utav systemtrixeri då några av hans största kunder är institutioner som köper alla böcker om ett särskilt ämne, t ex ett universitetsbibliotek eller liknande. Den eventuella nyttan för de instutionerna kanske inte helt kan avskrivas, men nästan. Alla ’men’ till trots så är det fortfarande en lovande start för en ny industri.

Skönlitteraturen står inte heller oberörd av utvecklingen. Redan Aristoteles skrev i Ars Dramatica om hur en berättelse ser ut och vilka grundtyper som finns och fungerar.
I Hollywood har man idag kokat ner tidigare modeller till fyra huvudkategorier av berättelser som man sedan varierar.
Givet hela litteraturhistoriens mästerverk och bottennapp samt ett AI som kan skapa en abstrakt modell för historier, likt Aristoteles och Hollywood, så finns all möjlighet att lyckas plocka russinen ur kakan för att automatiskt baka nya russinkakor.
En apa kan ju som vi alla känner till skriva Shakespeare givet tillräckligt mycket tid och en skrivmaskin. Ett välfungerande AI ”skriver” för det första löjligt mycket snabbare än en apa utrustad med skrivmaskin, men dessutom kan AI:t ta inspiration och beslut baserade på Shakespeares tidigare verk och tidigare utfall av mänsklighetens nyckfulla smak.

Är detta slutet för det mänskliga författandet som skönjas vid horisonten? Ett manifesterande utav den alltid lika fruktade ”konstdöden”?
Knappast den här gången heller… Konsten i sig är oftast viktigare för konstnären än för konsumenten och detta faktum är en absolut garant för konstens framtid så länge människor har en vilja att uttrycka sig.
Konsten ser dock ut att komma berikas av genererad konst, gen-konst.
Gen-konst kan med andra personers språkbruk beskrivas som en ”demokratisering” av konsten. En ny punkrevolution där alla kan skapa. Denna omgång med möjlighet till alla typer av uttryck och inte som under den förra revolutionen begränsad till det skräniga.
Ett konstnärskap med bedömandet i fokus istället för penseldrag. Spännande!

Snubblade över följande (mediokra) introduktion till Philips skapande i video form:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SkS5PkHQphY&hl=en]