Författare: Alexander Funcke

Ang. Framtidsmannen: Insikter förvärvade från Kanal5, Beyonce och Hayek

Johanna Nylander frågar sig vem som är framtidsmannen. En bra början för att närma sig en sanningen om detta begrepp är att ta reda på vilken som är samtidsmannen.

Jag hörde en intervju i radion med Ann Söderlund angående hennes TV-projekt: ”Världens härligaste män”, i vilket hon försöker objektifiera och kategorisera män i kategorierna:
Badboyen, Geeken, Tryggve, Playern, Djupingen och Snyggingen (Snyggve).
Efter fullföljd research kan jag blott, som brandmännen i Nilecity och likt Waldemar, konstatera:

”Det finns lika många definitioner på kille som det finns killar.”

Under samma morgonprogram i radion som gjorde mig uppmärksam på Anns TV-projekt premiärspelades den alltid lika stereotypa R’n’Bns drottning Beyonces nya låt ”If I were a boy”. Innehållandes strofer som:

”If I were a boy
I could just turn off my phone
and tell that its broken
so she’ll think
that I was sleeping alone
i’d put myself first
and make the rules as I go
cause i know that
she’ll be faithful”

För trots att det är svårt att sätta fingret på vad definitionen av kille, eller samtidsmannen, är, så existar det ju faktiska egenskaper som vi kallar manliga respektive kvinnliga. Dessa egenskaper bör som alla andra egenskaper betraktas som biologiskt och/eller socialt betingade.
Det har konstaterats att höga nivåer av testosteron (som män har betydligt mer av än kvinnor) gör människor aggressivare, mer riskbenägna och bred käkade, alltså manligare. (En intressant korrelation mellan just breda käkar och aggressivt uppträdande var artikelstoff i the Economist den 21 augusti 2008, genom inmätning av hockeyspelares käkar och antalet utvisningsminuter.)

I Ann Söderlunds program blir skillnaden mellan det biologiskt och sociologiskt manliga tydligt när hon gör en lite inblick i 1700-tals mannens garderob och liv. Ty minsta dispyt ledde till en duellering, men de trippade samtidigt omkring i fjompiga skor, hade peruk och drack te från små fat.
Det är därmed naturligt att tänka sig två olika typer av skiften associerade med framtidsmannen, skiftena som råder bland de sociala normerna och skiften bland de biologiska.

De sociala normernas förändring driver och drivs av samhällsutvecklingen, men min syn är att de rådande normerna är de som står sig bäst i en konkurrens mellan olika kända normuppsättningar inom olika regioner.
Min skiss till en gissning är därför att det kommer finnas ett ganska slätstruket mansideal, som kommer ligga ännu närmare det framtida slätstrukna kvinnoidealet än vad det gör idag, men som kommer bibehålla en skillnad given av stigberoendet.
Däremot kommer den långa svansen av alternativa ideal bli allt längre (även om det är svårt att tänka sig) och innehålla såväl ärkekvinnliga, som ärkemanliga mansideal.
Inom vissa jurisdiktioner kommer man säkerligen fortsätta att reagera på denna mångfald och bete sig som talibaner, men de kommer blott utgöra små fallerande experiment i den norm-konkurrerande myllan.

De biologiska förutsättningarna i begreppet manlighet är även de varierande från individ till individ, men ändå tydliga nog för att man skall kunna generalisera inom könen.
Ett intressant biologiskt skifte kommer tillstånd när man inte är fånge i sin biologi, utan kan välja även sin biologiska karaktär, och därmed kön.
Det finns möjligheter att ändra sin biologi idag, men det är komplicerade och begränsade procedurer—och dessutom ifrågasatta av det sociala sammanhanget.
Det är först när tekniken har blivit okomplicerad och det blir socialt accepterat, som skiftet blir ett samhälleligt skifte och inte enbart ett skifte för individen.

Detta betyder att symmetriska utseenden, typiskt manliga egenskaper, typiskt kvinnliga egenskaper och andra saker som idag ofta beskrivs som åtråvärda finns tillgängligt för alla.
Kanske blir det med dem som det blivit med fetman? När alla inte hade möjlighet att smörja kråset, så ansågs fetma vara ett tecken på fertillitet, styrka och välstånd.
Idag när det i väst är ytterst okomplicerat att bli fet, anses fetma vara en sjukdom—och är det några egenskaper förknippade med fetma, så är de inte positiva.

Framtidsmannen tror jag därför är assymetrisk, men framför allt föränderlig.

Ang. Den nya ekonomin: Vad beror krisen på?

Inte, som Johanna åberopar, på grund av svikande intresse för ekonomi, utan istället med referens till flyttlass och deadlines så låter även jag ett youtube-klipp summera min åsikt:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UC31Oudc5Bg&rel=0&color1=0xb1b1b1&color2=0xcfcfcf&hl=en&fs=1]

Förutom den ström av cynism som jag ger uttryck för genom youtube-klippet. Så vill jag komplettera med två inte helt ovanliga invändningar:

1) Vi skrev tidigare på skiften om katastrofer och de små katastrofernas roll.
För att hantera enorma katastrofer bör man inte ha alla ägg i en korg—det gäller även finansiella. Om stater kastar sig in i leken genom att garantera bort den eventuella risken, så finns det inget incitament att bruka något sunt förnuft—det är rent av oförnuftigt.
2) Europeiska stater kastar sig övervarandra för att garantera bokstavlingen oändligt höga belopp. Hur gör man det med ändliga resurser? Sedelpressar så klart! (Viss respekt åt Sverige, som faktiskt har fonderade garantier.)
Kan en finansiellkris leda till att man öppnar för privata valutor? Fler korgar åt äggen!
3) ”Fredmanite to the core”, eller inte, men jag tycker mig se chockterapi omkring mig, och då framförallt från statskramare.

Det är lätt att glömma Ludwig von Mises kloka ord från Human Action (citat ur minnet):

Nationalekonomi handlar inte om varor och tjänster; utan om människor och handlingar.

När man har kopplat loss ekonomin från människorna, i många fall för att undvika små katastrofer—så dämmer man upp riskerna tills de sköljer över oss alla.

Men guldet, bilarna, och idéerna kommer inte att försvinna den egentliga rikedomen finns kvar. Var lugna.

Ang. Makt, smak och artefakter: Länge leve snobberiet

Joakim Lundblad lyfter i veckans skifte fram frågan om en artefakt kan ha makt eller smak.

Svaret bör kanske vara att artefakten i sig själva aldrig bär på egenskaper som makt eller smak.
Om man inte avser en funktionell egenskap, så som att en glass eller ett mode-magazine minsann har en smak och att ett vapen de facto kan ge makt.
Men om mode-magazinet eller vapnet inte uppfattas för sina funktionella egenskaper hos betraktaren har artefakten inga sådana egenskaper. Tänk: Pennkniv.
Det är istället artefakten betraktad i ett givet sammanhang och relativt betraktaren som den kan betingas med en identitetsbyggande egenskap, som i sin tur kan ge artefakten både makt och smak.

Ibland byts sammanhangen ut fort. En medial storm i ett vatten glass angående klimatförändringar gjorde det tidigare så lyxiga flaskvattnet Evian till en i många läger hatad produkt.
En vit T-shirt med Tomas Ledin kan om den uppfattas som ironisk ge cred-poäng och därmed visa på smak, men kan också om den till exempel kombineras med ett osäkert leende passera som ett artefakt som avser visa på uppriktig idol-dyrkan. I det senare fallet kommer omgivningen att anta att personen ifråga är befriad från smak och insikt i de rådande sociala normerna.

Den eventuella smaken, eller makten i artefakten är således inte enbart relativ betraktarens värderingar, utan även betraktarens uppfattning om artefaktens ägares uppsåt.

Vi kan med hjälp av artefakt försöka kommunicera att vi tillhör en elit av något slag—ett förfarande som ofta kallas snobberi.
Inte sällan handlar snobberi om dekadens, men dekadens i en Svensson-mening, det vill säga slöseri, snarare än omfamnande av ormgropar och opiater.

Och som Johan Hakelius beklagade sig i en intervju med Veckan Affärer:
”Den enda snobbismen som värderas är den omvända. Och det är den enda tråkiga snobbismen.”

Veckans skifte: Det flytande begreppet demokrati

Igår sköljde FRA-vågen ånyo över oss. Det är inte utan att man blir påmind om att det finns skäl att fundera över vår demokrati. FRA-frågan tjänar väl som exempel för att motivera både personvalsystem och författningsdomstol, men skall reformerna stanna där? Och, kanske är det än intressantare vad finns det för möjligheter imorgon?

När jag arbetade med att designa och utveckla en brandvägg med möjligheter att delegera ansvarsområden mellan administratörsgrupper (RBAC), så kom jag att tänka på konceptet delegerande demokrati. En sådan självklar tanke måste ju ha utforskats tänkte jag och lämnade det hela där hän.

För ett par år sedan googlade jag mig runt på nätet efter något liknande och dök då mycket riktigt på konceptet, som verkar vara ett typiskt exempel på en avkomma från ett paradigmatiskt system, det vill säga Internet och dess teknik.

Det ”officiella” namnet verkar vara flytande demokrati. Jag kommer att redogöra för min smak av det flytande som ännu inte kontaminerats av kloka insikter från andra. (Det visar sig visst att Sverige har varit framstående inom flytande demokrati, genom demoex och Mikael Nordfors. Denna post kanske är skåpmat för många, men i så fall, känn er påminda!)

Flytande demokrati kan beskrivas på två sätt beroende på publikens preferenser. Antingen är det, en representativ demokrati som kan undvika att medborgarna vaknar upp och det är 1984,
eller så är det, en direkt demokrati där man löst problemen kring skalbarhet och medborgarnas ignorans.

Kärnan i de två tilltalande beskrivningarna är delegerandet. Varje person i valmanskåren har en röst, och om man väljer att delta i den demokratiska processen har man två alternativ:
1. Man kan när som helst (och inte blott vart fjärde år) delegera sin röst till sin representant—medborgare eller grupp.
2. Man kan direkt rösta i varje votering.
(Vidare finns egentligen inget som hindrar att man kategoriserar besluten och delegerar beslutsrätten inom olika kategorier till olika personer, även om kategoriseringen i sig i så fall skulle vara problematisk.)

En medborgare är just vad det låter som. Det betyder att en medborgare inte behöver kandidera för att vara möjlig att delegera till. Medborgare kan dock välja att kandidera och i fall de gör det kommer alla kandidatens beslut att bli offentliga redan innan voteringen är slutförd. Det betyder att de som delegerat till kandidaten har en chans att ta avstånd från kandidaten i en enskild voteringen. All delegering kommer att vara hemlig och ingen medborgare kommer veta om hur många som han eller hon förfogar över.

En grupp är en samling av individer, tänk t ex parti, som gemensamt kommer fram till en linje som skall följas. Modellen behöver egentligen inte grupper, men de kan kanske rättfärdigas som ett stabilare alternativ till att delegera till enskilda medborgare. Vilket kanske kan attrahera de som inte avser uppdatera sin delegering ofta.

Precis som i dag så är en outnyttjad röst ett delegerande av makten till de som faktiskt utnyttjat sin rösträtt. I det flytande demokratiska systemet så kan en outnyttjad röst beskrivas som en delegation av sin rösträtt till en grupp som innehåller hela befolkningen.

Detta betyder t ex att jag kunde delegera min röst till Fredrick Federley, precis som jag gjort, men om han med gråten i halsen kommit på dåliga tankar så kan jag ta tillbaka min rösträtt och välja det jag tror på—eller rent av delegera min röst till någon annan. En av de mest intressanta aspekterna är att person A i brist på intresse och tid kan delegera till någon som A verkligen litar på, den kloka kollegan på andra sidan fikabordet, mamma eller kanske grannen som alltid är så trevlig och idérik. Kollegan, mamma eller grannen, låt han eller hon kallas B, behöver inte själva ta ställning i varje votering. B kan i sin tur delegera sin, As, och eventuella andra röster, till någon som B litar på, säg C, och så vidare. Detta betyder att C har minst tre röster, nämligen As, Bs och sin egen i varje votering, men inför varje votering kan B ta sina två röster och antingen rösta själv eller delegera åt någon annan. Och även A kan avvika.

Modellen bildar alltså en skog av delegationsträd där alla träd slutar i att en medborgare eller grupp deltar i voteringen med kraft av antalet noder i trädet. Snyggt!

En modell som är inkluderande, deliberativ och som bör stävja public choice tendenser och aldrig göra den enskilda medborgaren helt maktlös. Kan det vara nått?

Ang. Framtidens framtider: Är det sannolikt att det är drag i framtiden?

Trots att det finns överuppräkneligt många sätt att beskriva framtiden, så kan man med lite vilja tycka sig kunna abstrahera vissa drag i de möjliga beskrivningarna.

Det är därför lätt att på ren slentrian dra till med en specifik utopisk, eller dystopisk, beskrivning av framtidens framtid. Vidare är extrapoleringen som man ofta använder för att blicka ut i framtiden en, ur rent sannolikhetsteoretiskt perspektiv, tveksam verksamhet.

Det faktum att sannolikheten att ha fel när man spejar ut i framtiden är mycket hög är något som inte stoppat folk, undertecknad inkluderad, från att komma med just vågade spådomar.
Men att sedan extrapolera en framtida framtid utifrån en uppfattning om en extrapolerad framtid har en närmast obefintlig sannolikhet att ligga nära sanningen.

Detta sagt, så tror jag att framtidens framtid kommer vara mycket lik dagens ur ett rent meta-perspektiv.
Det vill säga framtidens framtid kommer inspireras av det teknologiska framsteg som är på modet för dagen. Kryddat med enorm entusiasm, eller mer vanligen med mer eller mindre skarp skepticism. Helt enkelt polerad för att spegla den åsikt om den teknologiska utvecklingen som författaren hyser—och därmed troligen gränsande till just någon from av utopi eller dystopi.

Det vore kul om eventuella genombrott i kampen mot t ex cancer kunde leda till skildringar av ett samhälle där människor lever i flera tusen år (utöver bibeln). Denna typ av titel kanske redan existerar?

Ang. Apokalypsens svans: Spontant känns det klassiska pasé

När jag läser Anders Sandbergs mycket tankvärda gästpostning, så känner jag en analogin med fysikens paradigmskiften från Newton till Einstien och från Einstein mot kvantmekanik.
I analogin utgör de extrema hoten den typ av anomalier för den klassiska synen på krishantering som de mest extrema fysika förhållanden gör för Einsteins teorier.

Vad är då den ”klassiska synen” på riskhantering?
Det är jag troligen inte rätt person att svara på, men man brukar tala om att det är viktigt att ha en möjlighet till kraftfull exekutiv makt för beslutsfattarna. När frågorna om Sveriges beredskap ifrågasattes användes Italiens snabba agerande som det goda exemplet. En ledare och en katastrofmyndighet med exekutiv makt och utan förmycket av den tungrodda demokratiska byråkratin.

Följden av vår rädsla för mer globala katastrofer tycks vara att gränserna för den jurisdiktion för vilken den exekutiva makten skall vara gällande bör anpassas därefter. Det vill säga att man tycks vilja sätta upp överstatliga institutioner som i nödsituationer, eller snarare i vad som de bedömer som nödsituationer, kan ta kontroll över nationalstaternas exekutiva makt och styra utan byråkratins (demokratiska)tröghet. Även en eventuell internationell koldioxid skattmas är en sådan typ av institution, men utan allt för stora krav på effektivitet.

För att kunna hantera de oväntade katastrofer bör alltså ett organ likt FNs Crisis Prevention and Recovery (CPR) ha exekutiv makt och bestämma hur världen skall leta efter och bemöta katastrofer.
Även givet att organet ifråga skulle utgöras av de främsta experterna på jorden i sitt gebit och helt arbeta efter institutionens mål och aldrig falla in i ett ”public choice beteende”, eller liknande brister, så kommer man inte från att deras lösning är just EN lösning.

Man får inte den pluralism som normalt är den egenskap som skänker stabilitet till förändliga system. Precis som i fallet med de fysikaliska paradigmen, ger vi oss ut på en resa mot bättre kunskap och den kreativitet som föder de nya lösningar måste få utrymme att experimentera för att nå vidare—och helst utan att alla ägg ligger i den enda korgen.

I Sverige minns vi alla Fritidsresors Lottie Knutson som den mest kraftfulla rösten under dagarna efter Tsunami-katastrofen (och Lars Danielsson, som den mest tvivelaktiga). Kanske är Lotties information och resebyråernas agerande ett i Sverige ovanligt exempel på något som är vanligare i USA, nämligen privat nödhjälp.
Privat nödhjälp är mycket olik de tänkbara överstatliga institutionen med exekutiv makt, närmast väsenskild, men det verkar som de kan vara en lösning på samma problem?

I fallet med privat nödhjälp, finansierad av t ex försäkringar och/eller good-will (som i Fritidsresors fall) så råder pluralism dels i lösningar, identifikation av hot och förberedelse inför de samma—även inom nationalstaterna.
En nationalstat som helt överlåter katastrofhanterandet enbart till denna typ av aktörer kan knappast anklagas för att förskjuta balansen, som Anders Sandberg talar om, mellan artens överlevnad och dess möjlighet till njutning så att det senare blir omöjligt.
Det är inte heller så att en sådan nationalstat på något vis gjort denna balansakt på ett sådant vis att man objektivt kan tillstå att de negligerat artens överlevnad—eller ens subjektivt bör tillstå något liknande?
Den ”klassiska metoden” är kanske precis som Newtonsteorier om gravitation obsoleta, men därmed är de inte värdelösa och skall p g a funna anomalier inte avfärdas utan kanske kan utvecklas och giftas med andra idéer som den ovan för att ge ett exempel på en ”den tredje vägen”.

För att finna den bäst anpassade lösningen inför kända och okända hot så behöver vi helt enkelt ha en ständig rörelse (vad David Bohm kallar artamovement i On Creativity). Eftersom kostnaden för ett misslyckande är stort är det än viktigare med ”experimenterande” där olika typer av förhållningssätt stöts och blöts både genom deliberation och verkligt prövande för att komma närmare den lösning som passar framtiden bäst—och igen ägg och korgar bör skrivas i pluralform när det gäller arters överlevnad.

Ang. Världen, januari 2009: Den post-Amerikanska världsordningen

Idag finns det flera starka aktörer i världen. Kina, EU, Indien och en hastigt uppvaknad Rysk björn har återigen gjort sig påmind.

Finns det anledning att börja tala om den post-Amerikanska världsordningen? Eller kommer det att finnas det 2010?

De nyligen uppbiffade aktörerna till trots så har USA en särställning, dels är landet fortfarande den enda egentliga stormakten, och dels så är det otvivelaktligen den enda stormakten med en demokratisk historia.
Förutom att det betyder att USAs administration har en större legitimitet än andra stormaktsadministrationer, innebär det att USA är ett föregångsland.
USA är trots allt det land dit flest skulle vilja emigrera.
Vidare är rollen som föregångsland tydlig vid demokratisering och liberaliserings processer då den förändring som sker ofta kallas just ”amerikanisering”.
Det normativa Amerika kommer ha ett värde långt framöver.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=z4tDP-yMwXI&hl=en&fs=1]

När man talar om landet i väst idag så talar man mycket om låneinstitut, lågkonjuktur, husmarknad och den impopuläre Bush och hans äventyr. Men alla tråkigheter till trots så påminner Sofia Nerbrand i senaste numret av NEO om att Amerikanerna fortfarande relativt nöjda med sin tillvaro, ty de seglar ner från hög höjd.
Man kan fortsätta att roa sig med hjälp av NEO och läsa Rasmusens artikel som påminner om den fantastiska köpkraft som faktiskt finns i USA, samt hur man värderar tid och förmögenhet på andra sidan Atlanten.
Nog har även vi att lära av jänkarna än.

Johanna Nylander frågade sig hur mycket ”Change” eller ”Hope” presidentkandidaterna egentligen skulle kunna bistå med.
Mitt intryck är att de inte kommer att bistå med så mycket av den varan.
Presidentskap kan sannerligen bjuda på skiften, något som bl a Reagan bevisat, men det verkar inte som om någon av kandidaterna söker mandat för stora förändringar—d v s utöver ”Change”.

The Economist avslutar sin ledare med att påpeka att McCains agenda gör att han verkar vara uppföljaren, Bush 3, snarare än McCain 1. Precis det som han räds mest.
Obama som kallat sig själv ”a blank screen” på vilken man kan projecera de mesta kanske inte står för så mycket förändring som han vill göra gällande—om han inte ska göra många besvikna.

Och världen skälver inte 2010. Den s k Amerikanska världsordningen består, och den övriga världen fortsätter att bli lite friare, eller mer amerikaniserad om man vill. Det är i vart fall min skiftesfria spådom.

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Superidrottens kapprustning

Den allt som oftast stockkonservativa internationella olympiska komitén (IOK), som bestraffade Aras frustration proportionslöst, och den svenska olympiska komitén (SOK), som kastar ut landslags simmare från tennisfinalen för att de avnjuter en öl, kommer inte att ändra sina regler angående doping i första taget.

Men nog kan det finnas utrymme för en alternativ scen där olika former av kroppsförbättring accepteras.
För att spå i hur dessa alternativa sportförbund kan komma att se ut och vilka implikationer de i så fall kan komma att få lyfter vi blicken över till dagens motorcykelsport.

Inom motorcykelsporten finns det olika klasser, där regleringarna är olika, allt för att passa olika typer av förare och plånböcker.
I de klasser där motoreffekten är som lägst har ekipagen stor fördel av att föraren är lätt, medan förarens vikt inte påverkar nämnvärt i de tyngre klasserna. Dessutom finns klasser som Sportproduktion (SP), där man kör normala gatmotorcyklar och enbart vissa små förbättringar är tillåtna.
Analogin i kroppsförbättrar fallet är att det må vara fördelaktigt att ha gener från västra Afrika i de klasser där enbart mindre kroppsförbättring är tillåtet, medan de ursprungliga förutsättningarna får mindre betydelse i de fria klasserna.

I motorcykelracing finns en relativt öppen klass, MotoGP (motsvarigheten till bilarnas F1-klass), där är motorcyklarna specialdesignade enkom för denna typ av racing. Eftersom det är mycket prestigefyllt att delta och placera sig väl i MotoGP investeras det enorma summor i utveckling av ny och extremare teknik. Teknik som ofta letar sig tillbaka till konsumentmotorcyklarna och bidrar till snabbare, säkrare och renare maskiner på de vanliga vägarna.

Även här kan man skönja en direkt analogi. Kroppsförbättrar industrin skulle i och med en ”super-klass” öppna ett fönster emot allmänheten där de kan tävla om vem som är den bästa aktören på marknaden. Denna typ av jakt på prestige leder sannolikt till samma typ av teknisk kapprustning, som inom racingen. Något som i förlängningen kan komma att glädja vanliga motionärer och även förbättra livskvalitén för den breda allmänheten.

Här ställer man sig gärna frågan, kommer detta inte leda till ”extremteknik”, som kan leda till mycket stora risker för atleterna?
Idag förekommer doping och de som dopar sig tar ofta stora risker, inte enbart för att stigmatiseras, utan även hälsorisker. Men om kroppsförbättring var något som drevs av en etablerad industri skulle ingen producent vilja bli förknippade med hälsoproblem. Det är viss skillnad på om man i MotoGP ”skjuter” en motor eller om man i superidrott ”skjuter” ett hjärta—men trots skillnaden upplever motorcykeltillverkarna redan idag denna typ av problem på banan som mycket problematiska för märket.

Detta sagt så kan det trots allt vara roligare att titta på 250 än MotoGP klassen under ett GP.

Ang. Konsten & Hjärnan: Vogonen, konsten och Neuro-prefixet

Joakims vackra och romantiska tanke (rent av konstnärliga?) om att konst är en dialog mellan konstnär och betraktare där en gemensam typ av neurologisk stimuli upplevs känns väl—ehm, romantisk.
Detta skulle visserligen avskriva de ”cyniskt skapade” verk där betraktarens reaktioner ”räknats ut”, istället för att underkasta skapelseprocessen det klassiska konstnärliga lidandet.

Denna definition av konstnärlighet skulle, om stringent applicerad, diskvalificera all konst. Ett mindre stringent applicerande utan ytterligare riktlinjer är svårt att tänka sig.
Ty definitionen lider i så fall dels av godtycke och dels av att det finns oändligt många dimensioner i vilka ett verks konstnärliga höjd kan avvika från den absoluta definitionen och alla dessa dimensioner ”mäts” i olika storheter.
Men även om man stannar vid att använda definitionen som en idealtyp och aldrig har för avsikt att ”mäta” konstnärlighet så tycker jag defintionen är olycklig då den dels inte tar hänsyn till skapandets iterativa natur och dels är ytterst inkompatibel med vad vi idag känner som konst och utesluter nästan allt vi finner estetiskt tilltalande.

En annan intressant frågeställning är hur denna neurlogoiska reaktion har uppkommit genom evolutionen—och hur den fortsätter evolueras.

Precis som Waldemar konstaterar, så är det uppenbart att det kulturella kontextet spelar roll för vad vi idag bedömmer inneha konstnärlig laddning.
Men det kanske även kräver korrekt ”biologisktkontext”?

Nu är jag mycket långt från att vara upplyst inom neuroestetik eller ens dess besläktade ämnen, men en neurlogisk reaktion bör vara beroende på att vissa delar av hjärnan, fysiskt eller motsvarande, existerar.

I så fall borde man kunna tänka sig dels en lobotomerad männsika, en människa med kraftigt förbättrad reception för neuroestetiska retningar och en vogon som har en helt annat uppfattning om konst.

Men det är svårt att tänka sig att även en vogon eller lobotomerad människa inte skulle lära sig att förstå vad som är konst genom enbart det sociala sammanhanget kultur har—och kanske även därigenom uppskatta dess konstnärliga kvalitéer?

Slutligen, kan verkligen neuroestetiken utgöra hela grunden för konstbegreppet? Det skulle i vart fall göra konsten mycket fattigare.

Ty även en abstrakt målning, eller motsvarande, kan starta andra typer av neurologiska reaktioner än de rent estetiska—vi kan komma att aktivera t ex vår hunger, sexualitet och ångest.
Om alla dessa neuro-reaktioner däremot inkluderas blir konstbegreppet antingen totalt, allt är konst, eller godtyckligt.

Även en målning med lågt neuroestetisktvärde, ett neurologisk-Hötorgs-verk, föreställande en naken människa ätandes ett äpple kan skapa neurologiska reaktioner som många skulle vidhålla tillhör en konstnärlig upplevelse. Man kan därmed fråga sig om ett konstnärskap som siktar på att optimera den neuroestetiska variablen verkligen kommer att tilltala fler än de neurologiskt intresserade.

Veckans skifte: Transsexualitet och Transhumanism

Om man är riktigt PK, som i politiskt korrekt och inte något annat, så vidhåller man att kön minsann är en hetronormativ konstruktion som hör till en diskurs som numera är pasé. Om man istället är en reaktionär, gärna religös, s k pösmunk, så vidhåller man att könsrollerna är en viktig del av moralen—och därmed staten.

Jag tilltalas inte av den postmodernistiska hållningen med vilken queerteoretikern avfärdar könsrollen som blott en konstruktion. De tar i och med den hållningen helt avstånd från vad vi kan se att evolutionen har skapat vad det gäller fysiologiska skillnader—och ofrånkomliga rollfördelningar, som vid t ex havandeskap.

Detta sagt, så är det än mer perverterat att låta staten försöka frysa och upprätthålla könsrollerna som de såg ut vid ett visst tillfälle.

Idag är Homo- och Bisexualitet allmänt accepterat. De sociala koderna har uppdaterats på detta område efter att statens orättfärdiga fördömande slutligen blivit skärskådat. Men hur är det med T:et?

T—som i Transperson är en skara av bl a transvestiter och transexuella.

Transvestiter är något som de flesta associerar till dragqueens och därmed förknippar med något lätt löjeväckande, men inte särskild hotfullt. Transsexuella är däremot något som verkar upplevas hotfullt.

I SOU 2007:16 ”Ändrad könstillhörighet” så talar man klokt om att det vore fel att detaljreglera det medicinska arbetet, man förklarar även att man kan identifiera man och kvinna på olika sätt. M h a kromosompar, externa könsorgan eller…

En annan definition hör samman med möjligheten att bli far respektive mor till ett barn. Detta är av intresse för frågeställningen om borttagande av könskörtlarna på en person som ansöker om ändrad könstillhörighet, en åtgärd som så gott som samtliga sökande begär tillstånd till och som i princip samtliga sökande klarar av att medicinskt genomgå.
Vi anser det vara rimligt att kräva att en person som har kvinnlig könstillhörighet inte har manliga könskörtlar och tvärtom. Även om det framstår som ett extremt undantagsfall, vill vi undanröja möjligheterna att en person som är folkbokförd som man föder ett barn.

Så där motiverar man tydligen kastrering av människor! Man tar en utav definitionerna (om nu någon juridisk definition alls är nödvändig!) och konstaterar att den ger upphov till ett ”problem”. Men vari ligger egentligen problemet? Utredningen fortsätter med att åberopa eventuella medicinska risker—en detaljstyrning om något? Och enbart ett par paragrafer under den kloka insikten om hur kunskaperna inom medicin utvecklas fort och hur det gör detaljstyrning dumt.

Vidare är de administrativa problemen som uppstår vid ett könsbyte som utredningen försöker tackla rent idiotiska! Vad är egentligen det ursprungliga problemet? Är det namnbytet? Nej, det är något som förekommer bland gemene man och kvinna vid giftermål eller efter andra infall.
Problemet är personnumret. Personnumret kodar nämligen vilket kön du har och som i och med denna lagstiftning skall behöva ändras efter ett könsbyte. Kanske är det något som känns viktigt för den idag transsexuella, men det är egentligen blott ett implementationsfel som verkligen behöver fasas ut.

Vad det gäller kastreringen så tror jag utredningen visar på en rädsla för det nya. Man tror sig veta vad män och kvinnor är enligt sina alternativa definitioner. Men en man som kan föda barn känner man inte till och man vill därmed, med konservativ slutledningsförmåga, inte känna till någon heller.
Det är ett uttryck för vad Virginia Postrel kallar stasismen, som med rädslan i högsta hugg vakar över de förändringar, administrativa, som reella som förekommer—ständigt beredda att kväsa den minsta tillstymelse av just förändring.

Förändring som inte är positiv självdör. Således kämpar stasisterna som hårdast emot den positiva förändringarna. Den dagen transhumanisterna har ett nytt stort framsteg att glädjas över är det denna front man skall möta.