Emikrati är ett kul begrepp som Erik Starck i och med Veckans Skifte gjort mig bekant med, är det bra?
Eller annorlunda formulerat, institutionell konkurrens, fågel eller fisk för demokratin?
Ett starkt besläktat begrepp introducerades av Charles Tiebout, nämligen ”att rösta med fötterna”, d v s emigrera till den uppsättning institutioner som passar dig bäst. Begreppet populariserades av Ronald Reagan, som tillsammans med Margaret Thatcher gjort mest för att praktiskt visa implikationerna av staters rädsla inför detta demokratiska instrument.
Tiebouts begrepp hade sitt ursprung i den modell som vanligen bär hans namn och beskriver hur olika ”kommuner” under konkurrens sinsemellan leds till att erbjuda sina medborgare den optimala mixen av institutioner. Modellen är, som modeller normalt per definition är, förenklande. Den förutsätter saker som perfekt information (d v s både medborgare och stat har all information) och perfekt mobilitet (d v s det finns inga kostnader för att emigrera till en annan ”kommun”).
När verkligheten smyger sig på, så är modellen inte längre adekvat, men det finns diametralt olika inställningar till hur man skall se på vad, och om, den faktiskt säger något om verkligheten.
En person som Hans-Werner Sinn fokuserar på en rädsla att välfärdstaten i och med detta kommer gå under. Han talar, som Göran Persson en gång gjorde, i termer av ”brain-drain” och ”social turism”—dödsstöten!
Sinn har även han modeller för att pådyvla andra sin rädsla, men även de lider av bisarra antaganden, eller vad sägs om att ”statens enda roll är att ta hand om marknads misslyckanden”.
Det finns en tydlig invändning till antagandet, som kan sammanfattas med begreppet public choice.
Ibland talas det om ett ”race to the top” bland de som önskar en minimal stat, men det som ”race to the bottom”-profeterna faktiskt talar om är att de offentliga utgifterna kommer tvingas ner under vad som vore optimalt. Endast en anarkist skulle kunna se det som något positivt.
Bättre är att, som Waldemar Ingdahl formulerar Knut Wicksells resonemang, försöka hitta ”rätt mix i livspusslet”.
Det finns även en demokratisk risk med att denna idé om ett s k ”race to the bottom”, som bl a Sinn ger uttryck för faktiskt kommer att användas för att beskrivas som att ge upphov till ”den enda vägens politik”.
Ett enkelt retoriskt grepp, men är det sant?
Jag tror att det huvudsakligen finns två olika dimensioner som är avgörande för vilken slutsats man kommer fram till. Är rejält utrymme för det deliberativa elementet i en demokratisk beslutsprocess nödvändigt för att man ska kunna tala om demokrati?
Samt, finns medborgarna till för kollektivet, eller kollektiven till för medborgarna?
Svarar man ”Ja” på den första frågan och ”det senare” på den andra frågan leds man snabbt till slutsatsen att en institutionell konkurrens verkar snabba upp tempot i beslutsprocesser, vilket gör det svårare att ha långa deliberativa processer inom parlamenten. Dessutom har man invändningen som Sinn har. D v s individer kan själva välja om de vill delta i statsbildningen.
Det finns olika varianter på hur man skall bemöta detta sista problem. Sovjet har varit ett tydligt exempel på hur man kan förvägra såväl utlandsresor som emigration, och det finns många andra.
Svarar man däremot nej på första frågan och accepterar beskrivningen av konkurrens demokrati som härstammar från Schumpeter, då blir istället emikratin ett viktigt instrument och smörjmedel för att stimulera den demokratiska beslutsprocessen.
Viktigast är kanske ändå att konstatera att vid försök att stänga gränser för kapitalflöden, männsikor och varor är att förvägra medborgarna rätten till sitt liv, sitt arbete och produkterna av deras arbete.
Den institutionella konkurrensen har lett till en demokratisering av världen och kapitalismen har öppnat en framtid för många stagnerade stater. Nog kommer OECD och EU även fortsättningsvis sätta allsköns käppar i hjulen, men jag som känner mig svara ”Ja” på den första frågan och ”det förra” på den andra känner som den tyvärr protektionistiska Obama skulle sagt: ”Hope.”
Och givet att omväxling förnöjer, så ligger det något i påståendet att gräset är grönare på andra sidan. Således: Emigrera mera!
(Jag vill passa på att tacka Andreas Bergh för att han lånade ut den eminenta, men på adlibris löjligt dyra, boken ”Institutional competition” till mig tidigare i höst.)
