Nicklas Lundblads (tidigare gäst på skiften) eminenta understräckare sätter fingret på ett skifte som jag hoppas har börjat nå oss till 2013.
Ett skifte i upphovsrättsdebatten där man ifrågasätter själva den konsekvensialistiska argumentationen för de olika immateriella rättigheterna.
Ett skifte som bland annat handlar om att sluta att tala om hur man skall finansiera musik- och filminspelningar, och istället tala om idé- och kunskapsspridning.
Liksom Nicklas Lundblad så har jag bläddrat i Michele Boldrin och David K Levines bok Against Intellectual Monopoly och där prövas de konsekvensialistiska argumenten för immaterialrätt.
Boken är ett intressant, provokativt tecken i tiden – vi har kommit dithän att diskussionen om immaterialrätten blivit just radikal.
skriver Nicklas. En radikalisering av debatten, bortom olika syn på lämpliga skyddstider och om hur ”shyssta” artistlöner skall säkras, är verkligen nödvändig för att hålla den intressant och intellektuellt hederlig.
En person som har skrivit mycket intressant kring de principiella argumenten för immateriellrätt
som sådan är immatriellrättsadvokaten Stephan Kinsella. Kinsella upprepar med anledning av en kritisk kommentar till boken ovan, en klokskap angående ett feltänk som jag tycker dyker upp då och då:
”property rights are rights in the physical integrity of a resource, not in its value. Libertarianism does not mandate that people ”respect the value” of property. Only that they do not invade its borders–use it without the owner's permission. So it is irrelevant whether a work, or copies of it, ”have” a ”value”.”
Kanske kan 2013 bli året då de lite större frågorna kring immateriellrätt letar sig in på de vanliga ledarsidorna och middagsborden.
Ty världen, som blir mer och mer kunskapsberoende, riskeras att segregeras. På ena sidan de länder där immaterialrätten har spelat ut sin roll, eller där den kanske aldrig haft någon, delar av Asien, och ett framtida rikare Afrika. Å andra sidan den gamla västvärlden.
Och vad blir den vidare implikationen om den ”industrialiserade världen” försöker låsa in sin flyktiga kunskap, medan de övriga låter den flöda?
Polarisering? Den ”informerade” respektive den ”informerande” världen?
Ett världskrig mot piratismen?
Richard Stallman försökte få folk att förstå det redan för 12 år sedan när han skrev The Right to Read. Jag fick en direkt känsla av Deja Vu när jag läste Niklas understräckare, det där hade jag läst förr.. Å det är bara att hålla med Lessig, mycket högt bildat folk brukar få inse att RMS hade rätt, år efteråt.
Kort sagt, att ta betalt för kunskap är inte vägen till ett kunskapssamhälle, det är vägen till dess motsats. Det är där vi var före tryckpressen när information var koncentrerad till ett ytterligt fåtal och väldigt lite kunde nå spridning. Den akademiska friheten och den vetenskapliga metoden att publicera och bli debunkad/bekräftad kunde aldrig ha utvecklats om inte tryckpressen sänkt barriären till informationsspridning. Tänk om Newtons rön inte publicerats, om han istället jobbat under försvarskontrakt och sagt: Nej, jag talar inte om hur jag beräknar var projektilerna skall landa, men jag kalibrerar era kanoner åt er för en rund summa pengar och behåller hemligheten.. Det blir rent absurt att se det som vetenskap. Vetenskap kan inte utvecklas på det viset. Om det hade varit det rådande tänkandet hos kunnigt folk på den tiden, så hade deras hemlighetsmakeri hindrat vetenskapen att utvecklas över huvud taget.
Att vinna racet mot informations eller kunskapssamhället vinns av den som är minst girig, för det är den som får mest.
Ja, det där med anstöt är RMS lilla problem. Han lyckas ofta säga saker på ett sätt som får folk att hamna i konflikt med sina kognitiv och mentalt måla in sig i sitt lilla hörn, med långsamt torkande färg.. Mycket av det beror väl på att han rört sig kring frågorna under så lång tid, att han levererar sina ståndpunkter så färdigbakade om sådant andra just börjat närma sig. Precis som med ”The Right to Read”, 1997 betraktades det som rent flum, ingen kunde ju tänka sig att det skulle barka dithän. Än idag är det ju oerhört få människor som inser var det obönhörligen leder.
Någon gång insåg man att vi kommer att bli utkonkurrerade rent industriellt av länder med betydligt lägre levnadsstandard, och då ställdes frågan: Vad skall vi då tjäna pengar på? Där någonstans drog man den tokiga och kortsiktiga slutsatsen som innebär att priset på information och kunskap höjs genom att minska på den. Den långsiktiga lösningen ligger i att istället hjälpa dem att höja sin standard till samma som vår, det är ju som bonus också en god medicin mot befolkningsexplosionen, vilket vi i norden visat så väl. Vi hade inte varit särskilt många utan invandringen från 60-talet fram till idag.
Men lyckligtvis kom Internet, och lyckligtvis var det tillräckligt många politiker som, i liket med Ines Uusman, under tillräckligt lång tid möjligtvis bara såg det som ”en fluga”. Upphovsrättsindustrins dagar är dock räknade, deras tid är obönhörligen förbi, frågan är bara hur mycket elände de skall tillåtas att ställa till med av dem som fortfarande mentalt sitter kvar med det där tokiga svaret på frågan.