Televisionens död, betraktad från Japan

En gammal vän vid namn Andreas Bexell skrev en så pass lång kommentar till Waldemars inlägg om televisionens död att det förtjänade en egen post. Bexell bloggar själv på bloggen Från Japan om livet som svensk i Tokyo. Här följer hans svar om televisionens död:

Låt mig låna det här utrymmet för att beskriva mitt eget tv-tittande, och hur det har förändrats.

Jag har tidigare använt min TV till tre saker: jag har tillgodogjort mig nyheter och samhällsprogram, jag har konsumerat sända TV-serier och jag har använt TVn som ett sätt att konsumera material jag har på annat media, främst DVD.

För ett par år sedan började radiopodcaster fylla mitt behov av nyheter och samhällsdebatt, och jag började köpa allt mer av TV-serierna jag konsumerade på DVD istället för att passa tiderna till sändningarna. Den här utvecklingen accelererades av att jag flyttade till ett land där jag inte förstår TV-utsändningarna.

Numer har jag en laptop och en mobiltelefon med relativt stor skärm. Jag ser regelbundet på TV-serier och film, och lyssnar mer på podcasts än någonsin. Inte sällan saknar jag en något större monitor. En TV är ett sätt att få tillgång till en sådan, och dessutom en som lämpar sig väldigt bra för att se på film på.

Jag har svårt att tro att jag kommer att återgå till att konsumera TV som jag tidigare gjort och ser fram emot att skaffa någon form av teknisk lösning som erbjuder mig möjligheten att ladda ner TV-serier. Huruvida det är gratis med reklam eller kostar utan kommer inte att spela mig särskilt stor roll, så länge utbudet är stort nog att tilltala mig, men det kommer att vara viktigt för mig att få materialet i ett rimligt och ”framtidssäkert” format om jag förväntas betala för det.

Så, för att mot denna bakgrund svara på Waldemar Ingdahls frågor:

Jag kommer att titta mestadels på filmer och på TV-serier, precis som jag gör nu. Dels ser jag fram emot nyproducerat av den höga kvalitet vi numera lärt oss förvänta (Dexter, Battlestar Galactica), och dels emot klassiker jag var för ung för att se när de gick (gamla Dr Who, American Gothic). Jag tror att båda dessa komponenter – det nya och det gamla – är nödvändiga för att en tjänst ska bli framgångsrik.

Jag har mycket svårt att tänka mig att jag kommer att jag kommer att bry mig om ”kanaler”. Jag tror att mina barn kommer att tänka på TVns kanaler som vi tänker på en KVMs kanaler, och att de inte kommer att veta vad en TV- eller radiokanal var. Jag undrar om de kommer att veta vad en radio var.

Jag kan, som jag skrev ovan, tänka mig att betala för det jag vill se, men jag vill betala ett rimligt pris och få ett rimligt format på det jag köper. Jag vill inte bli av med min samling för att jag byter teknik.

Jag förutspår en renässans för radiomediet – och då menar jag naturligtvis inte distrubutionen, utan formen. Det är betydligt mer portabelt än TV och tillåter oss i betydligt större utsträckning, än TVn, att göra andra saker medan vi konsumerar. Jag tror alltså att TVn kommer att vara en skärm på vilken vi visar mer och mindre intelligent underhållning. När vi vill ha nyheter och debatt kommer vi att vända oss mot podcaster och skrivna nyheter på nätet och på papper eller pappersersättningsmedel om så erbjuds.

De mest framgångsrika nyhets- och samhällspodcasterna, tror jag, kommer att produceras av statligt finansierade public-service-bolag. Jag tror att vi kommer att ha sett ett antal stora drakars undergång, och jag tror att vi kommer att ha en livfull och hätsk debatt om huruvida vi kan lita på statlig media och om inte konkurrensen från privata nyhetsförmedlare egentligen var nödvändig. Några av dessa kommer att ha överlevt genom att finansiera sin nyhetsverksamhet med annat, och dessa kommer att kräva statligt stöd, och det är kring detta stöd som debatten kommer att bli hård och komplicerad.

Det är mina lågoddsare.

Televisionens död och återfödelse- veckans skifte

Fredrik Skavlan tog Sverige med storm. Den framgångsrike norske talkshowvärden blev en succé för Sveriges Television SVT precis som han varit hos NRK, men en liten händelse sade att allt inte var som vanligt.

Min vän Anders Sandberg skulle medverka i programmet och tala om livsförlängning på Skavlan. Anders satt i Green room och väntade på att det skulle bli dags för honom att gå in i studion. I rummet stod en storbildsteve och visade hur Göran Persson och Anitra Steen talade med Skavlan. Mitt under före detta statsministern utläggningar om livet som pensionär, drog någon av de väntande upp sin laptop och visade ett knäppt klipp från YouTube. Stor munterhet spred sig i lokalen över videoklippet och för att höra bättre från datorns svaga högtalare så stängde de av storbildsteven som störde!

Sveriges Televisions dyra proffsiga flaggskeppsprogram visat på med den bästa TV-tekniken lockade inte ens tittare på plats!

Fortfarande säger många att TV väl inte kommer att försvinna utan anpassa sig till den nya tekniken, är det säkert att så kommer att ske?

I magasinet Inrikes skrev jag om framtidens Teve, hur plattformarna YouTube, DailyMotion, Joost och Hulu skulle kunna skapa framtidens television. Hur går det med teven på webben?

Nu har Joost ändrat inriktning och skall sälja tekniken till andra medieföretag. Experter säger att Joost blev utkonkurrerad av videosajter som YouTube. Jag skulle lägga till en sak, skillnaden mot Hulu var i upphovsrätten och tillgången till ägarnas material. De stora upphovsrättsinnehavarna ville behålla kontrollen över sitt material. Det var därför iTunes, Spotify och andra liknande tjänster kunde ens finnas till. De fick lova att inte ta en för stor andel av marknaden… Voddler från Bredbandsbolaget kallas filmens Spotify, men är Voddler bara mer av samma sak som Joost?

Den här veckans skifte tittar på framtiden för det medium som definierade det sena 1900-talet och början av 2000-talet.

  • På vilken typ av program tittar vi om några år?
  • Hur ser kanalerna ut?
  • Kommer vi vara villiga att betala för att slippa reklam eller vill vi inte betala överhuvudtaget?
  • Vilka TV-vanor kommer att finnas och vilka effekter får det på samhället och politiken?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=mvkdYr54f0Y]

Intressant

Moore’s lag död?

Håller Moores lag på att drabbas av finanskrisen och den exponentiella tillväxten av datachipen bromsa in?

Överraskande för en del, fast egentligen inte. De ekonomiska och praktiska begränsningarna för en teknik kan sätta in långt tidigare än de rent tekniska begränsningarna. Informationstekniken rymmer även de begränsningarna. Vi kan bygga flygplan som Concorde, flyga till månen eller fler bilar av modellen Ferrari Testarossa men det är inte praktiskt, säkert eller att det behövs.

Frågan är vad detta kommer att betyda för vårt samhälles syn om den obegränsade informationen. Vad tror ni läsare?

Intressant

Reboot, intellektuell och fysisk egendom och äganderätt

Den fantastiska konferensen Reboot i Köpenhamn är slut. För elfte året i rad har prakticerande visionärer träffats och startat om (rebootat) sina hjärnor med nya intryck och idéer. Själv har jag varit där fyra gånger och det är alltid lika givande.

En sak som blir allt mer tydlig med konferensen, som har sitt ursprung i en grupp danska internetentusiaster, är vad Mikael Zackrisson också fångade upp: ”Det handlar ju inte om internet längre.”

Nej, frågorna om länkekonomin, open government, lättrörliga banker eller intellektuell äganderätt post-internet berör hela samhället.

Fast jag skulle vilja vända på det och säga att allt handlar om internet numera. Förstår man inte nätet så förstår man inte samhällsutvecklingen. Punkt.

På konferensen stod ett par hemmagjorda 3D-skrivare, alltså en skrivare som skriver ut föremål – exempelvis en annan skrivare som också kan skriva ut föremål. Här ser vi då ett av flera exempel på varför internettänkandet är fundamentalt för att förstå samhällsutvecklingen.

Varför? Vad har några skrangliga hemmabyggen till 3D-skrivare att göra med samhällsutvecklingen?

Jo, de pekar på ett signifikant skifte över till tidseran då alla artefakter vi använder oss av är blott information och instruktioner. Den totala automatiseringen av allt vi skapar. Priset för dessa 3D-skrivare är stadigt sjunkande och deras förmågor lika stadigt ökande. Vi kommer inom en inte allt för avlägsen framtid kunna återskapa vilket objekt som helst genom att ladda ned dess instruktioner, tillföra rätt ämnen och trycka på en knapp.

Med Bruce Sterlings ord: ”every object is a printout”.

Låt oss då ta ett par steg tillbaka och fundera över konsekvenserna av detta. Copyright tillkom som bekant för att ge skapare av intellektuella verk äganderätt över det de skapar. Idéer har ju egenskapen att de går att ”stjäla” eller kopiera utan att upphovsmannen förlorar sin kopia. Detta till skillnad från ett fysiskt föremål. Samtidigt har idéers spridning hållits tillbaka av att de krävt en fysisk bärare i form av t.ex. en bok. (Det har såklart gått att sprida idéer även människa till människa men spridningstakten har varit begränsad och risken för mutation av idéen hög.)

Intellektuell upphovsrätt är ett försök att objektifiera idéer, alltså att ge idéer egenskaper såsom de vore fysiska objekt. Man påtvingar begränsningar på idéen med syftet att göra ägarskap av idéen enklare.

Denna påtvingade begränsning är betydligt enklare när det krävs en fysisk bärare av idéen. Så länge man kontrollerar produktionen och distributionen av den fysiska bäraren (en bok, en CD-skiva etc.) så kontrollerar man också spridningen av idéen – man ”äger” idéen (boken, filmen, musikstycket…).

När man talar om ägarskap av idéer går det alltså inte att särskilja idéen från det fysiska föremålet som krävs för att sprida idéen – om ett sådant krävs. En idé bär i sådant fall på ett stort, tungt bagage som förbinder idéen med den fysiska världen och därmed också ger idéen fysiska egenskaper.

Den uppflammade debatten om upphovsrätt beror på att, tack vare internet, allt fler idéer håller på att frikopplas från den fysiska världen. Därmed försvinner också de fysiska egenskaper idéen artificiellt försatts med.

Idéen blir fri.

Idéen blir fri

Att detta händer med musik, böcker, filmer och TV-program är uppenbart men vad de hemmabyggda 3D-skrivarna på Reboot visar är att allt fler objekt i vår vardag kommer att frikopplas från sina fysiska bärare. Inte bara musik och film utan kläder, verktyg, elektronik, bilar, hus – ja även biologiska livsformer!

Tänk på det där en riktigt lång stund för det är förmodligen ett av 2000-talets viktigaste skiften.

Titta dig omkring och betrakta objekten i din närhet, inte bara som en sammanhållen enhet utan som två distinkta delar: den fysiska manifestationen och den icke-fysiska idéen. Fundera på vad som händer när alla objekt i vår vardag frikopplar fysiken från idéen.

När alla föremål blott blir utskrifter. Alla!

Just nu befinner vi oss i brytpunkten mellan den tid då idéer och den fysiska bäraren av idéen var samma sak och den tid då detta är två skilda ting. Film och musik är bara början. Inte undra på att det uppstår konflikter. Det är verkligen två fundamentalt olika system.

Så, vill du förstå – inte bara internet – utan samhällsutvecklingen i stort så föreslår jag ett besök på Reboot 12 nästa år. Tills dess kan du titta genom arkivet av filmer av föredragen från föregående år.

Uppdaterat: så här ser 3D-skrivaren som var på Reboot ut:

Foto: Bruce Sterling.

Framtidens skola

Framtidens skola är det ämne Johanna valt som veckans skifte, vilket innebär att alla vi som skriver på den här bloggen kommer att posta ett inlägg i ämnet.

Det är ett väl valt ämne som det finns mycket att skriva om. Vårt nuvarande skolväsende har flera fundamentala brister. För att inleda mitt svar och belysa vilka dessa brister är lånar jag Sir Ken Robinson TED-talk från 2006 om kreativitet, som finns att beskåda här. Det berör ämnet utbildning och kreativitet.

Ett citat:

”Education is meant to take us in to the future we can’t grasp.”

Lyssna gärna på hela eller åtminstone runt den 16:e minuten då Ken pratar om Gillian Lynne, världsberömd balettdansös och koreograf som hade stora problem i skolan som ung. Hon fick höra att hon hade koncentrationssvårigheter. Att hon inte kunde sitta still. Att hon var sjuk.

När hon egentligen bara var en dansare.

Den 7-åring som börjar skolan idag går i pension 2067. Hur många skiften kommer att ha skett innan dess? Hur många skiften, så fundamentala att hela samhällen omvälvs? Hur många yrkesroller kommer att ha kommit och gått innan denna 7-åring fyller 65?

Hur väl uppfyller vårt nuvarande utbildningssystem det löfte som Sir Ken utlyser? Att föra oss in i framtiden. Att förbereda oss för det som komma skall.

Framtiden tillhör den högra hjärnhalvan. Eller snarare: kombinationen av höger och vänster. Att kunna kombinera estetik och praktik. Att göra vackra och funktionella saker.

Framtiden tillhör också de passionerade talangerna. Att låta människor utveckla sina egna talanger och växa som individer hör framtidens skola till. Under min egen skoltid var individen ett skällsord. Skolans mål var att producera elever som presterade mer eller mindre likadant. Detta är industrialismens och massproduktionens logik. Låt oss begrava den i 1900-talet där den hör hemma.

Howard Gardner talar om sju olika sorters intelligens. Såsom musikalitet eller som i Gillian Lynnes fall, dansen, kroppskoordinationen.

Tyvärr är vårt nuvarande skattesystem också programmerat enligt industrialismens logik så det är oerhört svårt att skaffa sig en försörjning genom att skapa sådant som människor, enskilda individer, blir lyckliga av. Ett rot-avdrag för kulturarbetare? Varför inte?

Till sist måste synen på skolan som något man ägnar sig åt enbart i början av livet ändras. Att ständigt lära sig nytt, att ständigt växa som individ, att under hela livet lära – det tillhör framtidens skola.

Mer av höger hjärnhalva och resten av kroppen. Mer av lärande under hela livet. Mer individ och mindre kollektiv. Låt detta bli framtidens skola.

Utbildning: SYOns långa digitala svans; bättre än gråtthår.

Som uppföljning på Johannas viktiga skifte, så följer här en passage ur kapitlet ”SYO” ur Lena Anderssons debutroman ”Var det bra så?”, tror jag tyvärr inte är helt otypisk:

– Filmkritiker eller vad det heter, det vill jag bli. [ … ]
– Ja du. Det är så ytterst få som blir filmrecensenter förstår du. Man måste plugga en massa år på universitetet.
… en massa år på universitetet. De ljusblå husen inne i stan. […] Har du gått där, pappa? Nej. Skrockande. Jag är selfmade, jag…
Syo knäpper händerna i knät. Hon tittar forskande på Lotta Svensson.
– Och filmvetenskap tar väldigt mycket tid i anspråk. Så man kan inte ha någon familj eller så. [ … ] det är hemskt hård konkurrens. Hemskt hård. [ … ]
– Jag behöver inte ha någon familj, säger lotta. [ … ]
– Så ska du inte säga, det är klart att du ska ha barn. […] Det är en vetenskaplig och intellektuell disciplin och inget man gör för nöjes skull. Tro mig Lotta, det är bättre att du riktar in dig på något mer realistiskt. Du som är så duktig. Du som har så bra betyg. Jag säger inte detta för att vara elak, det måste du förstå, utan för att du inte ska bli ledsen senare. Det är inget du ska tänka på. Det är ett svårt yrke, svårt att bli och svårt att få jobb sen. En omöjlig bransch. Du kommer vara tacksam över att jag sa detta. Det lovar jag dig.

Nyligen var frågan uppe om att det behövdes fler syo-konsulenter till skolorna. Må hända är inte omvårdnadens automatisering fulländad. Syokonsulentens digitala motsvarighet är däremot, med endast viss risk för utslaget ovan, överlägsen sin eventuellt bittra ”gråhårig tant”-föregångare.

Skulle någon gråhårig syokonsulent någonsin rekommendera en pojke med bristfälligt intresse för skolan, men ett vitalt för datorer, att läsa ren matematik, teoretisk datalogi och teoretisk filosofi?

Knappast. Högskoleingenjör, eller direkt ut i arbetslivet, vore snarare det typiska tipset till den datorintresserade för 10 år sedan—civilingenjör i bästa fall. En kugge redo att passas in i maskineriet, om man känner för att anamma en lätt banal retorik.
Kanske skulle den digitala syon år 2009 ge liknande svar, men förhoppningsvis finns det mer info för den som råkar tillhöra den långa svansen. Om inte annat är google ständig vän till alla svansar.

Syosvaren väcker frågan: För vems skull ska vi gå i skolan? Vår egen, eller samhällets? För vems intressen talar syon? Sina egna, den unge enskildes eller samhällets?
Blott det faktum att den obligatoriska skolan finansieras av samhället riskerar att göra incitamenten skeva.

Ty demos skall formas. Skolan är verktyget, och allt sker under suffixet -plikt. Inte konstigt att verkligt fria friskolor skrämmer.

Storebror bakom katedern i framtidens skola

Är det storebror från 1984 som tar över efter flumskolans Farbror Barbro eller pluggskolans Caligula från Hets? Elevers integritet och säkerhet blir en allt hetare politisk fråga, fast egentligen handlar det om vilka värderingar skolan vilar på.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=clHfc-WsM_g]

Debatten om skolan skrämmer många. Det verkar inte finnas resurser, ingen tid eller eftertanke. Ibland ges intrycket att vi debatterar alla skolor från mallen av problemskolan, och det är en annorlunda debatt. Johanna diskuterar det nya förslaget till skollag och frågar om framtidens skola.

Striderna kring skolan blir särskilt hårda då skolan länge har varit en enhetsskola där myndigheterna antingen driver skolorna själva eller haft strikta regleringar om vad som är tillåtet. Alternativen har varit sällsynta. Allt eller inget för pedagogiska teorier.

Här är datoriseringen av skolan viktig. Fortfarande är informationstekniken eftersatt, det går sex kommunala elever per  dator och att tre av fyra kommunala grundskolelärare delar dator med sina kollegor, även om det finns intressanta exempel på satsning som i exempelvis Haparanda.

Hur integreras dock tekniken i elevernas vardag? I en skola som har svårt med värdegrunden finns risken att man går från etik och kontakt till att lösa problem med lagar och regler. Det kan även närsynt uppfattas som billigare.

Schoolsoft utvecklar intressanta tjänster för den uppkopplade skolan.Läxorna som barnen får läggs upp på nätet, lektionerna loggas med elevernas närvaro så att föräldrarna kan övervaka skolk

Det är förstås inte fel med den här typen av öppenhet på nätet eller att företag tillverkar dessa tjänster, tvärtom kan öppenheten vara en mycket bra utveckling. Det som är viktigast är beställarens specifikationer, att skolan och föräldrar och barnen tänker igenom hur systemen skall utformas. Här står en strid om vilka idéer som finns bakom undervisningen, och faran är att den brist på förtroende som finns i samhället drabbar även skolan.

Datainspektionen har reagerat på kamerorna och övervakningen i skolan, men vissa lärare har protesterat då de säger sig ha mist tryggheten på arbetsplatsen. Problemet är att eleverna också kan rikta sina mobilkameror mot lärare och personal. Mobbning av lärare via YouTube är inte acceptabelt men är ett tecken på en problematisk kultur som eleverna tagit till sig om IT och integritet. Elevernas filmande skulle kunna vara mycket konstruktivt för skolan under rätt former.

Skolan skall inte bara skall överföra och gestalta kunskap, utan också ge eleverna en skolning i demokrati och livsföringen (för att tala om idéer från Erik Homburger Erikson och John Dewey som ligger till grund för den svenska skolan). För närvarande är det en enhetlig skola som eleverna får gå. Därför är det extra viktigt med mångfald och tolerans och att bygga gemensamma.

Ett nyauktoritärt bemötande från skolan avslöjar ibland att det inte finns tillräckligt mycket strategi för att bemöta de alltmer komplexa sociala problemen. Det samma gäller de rätt fantasilösa kraven på mer resurser.

Storebror, farbror Barbro och Ingmar Bergmans Caligula är karikatyrer, men kan illustrera problem. Storebror är inte lösningen på att farbror Barbro bara riktade in sig på det som sågs som praktiskt i elevernas liv eller katederdisciplinen från Caligula

Liberati och Piratpartiet har varit inne på liknande tankar. Är det dags för ett skolpolitiskt program?

Intressant

Veckans skifte: Framtidens skola

Utbildningsminister Jan Björklund har presenterat ett nytt förslag till skollag. I förslaget finns kontroversiella delar som att slopa möjligheten att läsa upp redan godkända betyg på komvux (att läsa in kurserna själv och tenta av kommer fortfarande vara okej), religiösa friskolor blir kvar och elitklasser permenteras.

Om det är till det bättre eller sämre är kanske marginellt. Den svenska skolpolitiken har gått från katedern till kritor till grupprum. Kanske är Björklund på rätt väg framåt, kanske för han bara skolväsendet ett par steg bakåt. Min egen inneboende niondeklassare tycker att skolministern bryr sig för mycket om pekpinnar och att sätta upp regler för stökiga elever, i stället för att ge samtliga mer frihet under ansvar. Rent politiskt är jag glad över att de religiösa friskolorna verkar få vara kvar, och att elitklasser blir en godkänd form för utbildning.

Men trots allt är förändringarna i utbildningspolitiken inte så stora. Betygssystemet tar visserligen form från högskolan och bolongasystemet, men annars är det mest förändringar som krävts länge från olika håll. Detta trots att samhället förändrats en bra bit mer de senaste åren. En gedigen skolgång är inte längre en spikrak biljett till ett arbete, kunskapsbegreppet har omvärderats, och formalia tappar i betydelse. Ibland för att kunskap införskaffas utanför de formella ramarna, och ibland på grund av merit-inflation eller att examen inte är lika med att hålla måttet.

Står vi kanske inför ett skifte där utbildning omvärderas? Skolgången tappar i betydelse, och kunskap inte alltid behöver komma från formell skolgång? Hur ser framtidens utbildningssytem ut? Vad kommer krävas från samhället för att forma relevant skolgång för framtidens unga? Är det offentliga bäst lämpat för att vara huvudman för skoltidens fostrande hand, eller finns det andra vägar att gå? Hur bör skolan positionera sig i en värld där information snarare är myrrel av trådar, än ett rep mellan a till ö?

Är det kanske så att religiösa friskolor kan ha något att tillföra en mer mångfasetterad utbildningsvärd, där sanning måste ifrågasättas och inte ens läroboksfakta kan tas för givet? Har rädslan för elitklasser en grund, eller är de ett steg mot en mer individuell skolgång, även för högpresterande?

00-talet: Obeskrivbart

I termer av skifteskarakteristika har 00-talet inte kommit att betyda vad många trodde att det skulle betyda, men på sätt och vis har det gjort det ändå.

Ett skifte består av en disruptiv förändring som påverkar vår framtida grundläggande syn på hur saker och ting hänger ihop, men det är inte allt. Ett skifte omfattar även en retrospektiv eller introspektiv granskning av hur vår värld så som vi uppfattat den hittills kommer att förändras om vi förändrar vårt framtida förhållningssätt till den i enlighet med någon särskild skiftesspaning.

00-talet har inte inneburit de många framtidsspaningar som man drömde om när man under 1900-talet spelade in filmer och skrev böcker om det avlägsna 2000-talet. Med detta inte sagt att de senaste nio åren varit skifteslösa, långt därifrån. Jag tror att det vi ser när vi blickar bakåt är en ungefär nio år lång förankringprocess av skiften. Vi har tidigare här på Skiftesbloggen återbesökt och resonerat kring åtminstone John Perry Barlows vid det här laget gamla text ”An Economy of Ideas”, och Barlow är långt ifrån ensam om att återaktualiseras idag.

Många av de för sin tid extrema framtidsspaningar som kom under 1980- och 1990-talet beskriver de första skiftesspaningarna av sådana skiften som först idag är inne i en förankringsprocess. Och det är de extrema framtidsvisionerna – extrema i den bemärkelsen att de är grundliga och anstränger sig för att frigöra sig från allt sådant som tycks det minsta förgängligt –   som bäst spänner upp och bereder en idédiskussion inom sitt område. Det är lätt att i efterhand hitta profeter som beskrivit en viss händelse eller ”förutspått” någon oväntad utveckling, men det är inte det detta handlar om. Det här handlar om hur intellektuell debatt kring extrema idéperspektiv inte så mycket förutspår som förbereder för den samhällsdebatt som ett faktisk skifte för med sig och förser den med relevanta begrepp.

På samma sätt som Barlow, och andra med honom, förutspått Internets och informationssamhällets inverkan på upphovsrätten och handeln med informationsprodukter har åtminstone två andra tänkare på varsitt mycket individuellt vis beskrivit eller berört en förändring som kan sägas kappsla in alla andra pågående skiften i tysthet – språket. Donna Haraway (A Manifesto for Cyborgs: Science, technology,a nd Soacialist Feminism in the 1980s) och Sandy Stone (Will The Real Body Please Stand Up? Boundary Stories About Virtual Cultures) beskriver båda utifrån ett mer eller mindre könsidentitetsorienterat perspektiv (detta var innan genusvetenskapen ironiserade sönder identitetsbegreppet och alla försök att studera detsamma) hur informationssamhället – i synnerhet Internet – låter tidigare distinkta begrepp kollidera och flyta ihop.  Deras argumentation berör inte enbart könsidentiteter, utan tar särskilt sikte på hur gränsen mellan natur och teknik respektive mellan organism och maskin suddas ut. Det hela porträtteras väl av ett citat som Stone använder från Haraways text:

”In short, the certainty of what counts as nature – a source of insight and a promise of innocence – is undermined, probably fatally”

Utan att dra några slutsatser i denna post om könens upplösande i cyberrymden, kan vi ändå ta till vara på Haraways och senare Stones observation om språkets och begreppens oförmåga att utvecklas med vår syn på verkligheten. Det uppstår friktioner när vedertagna begrepp – begrepp vi hittills varit övertygade om att vi är överens om – plötsligt luckras upp därför att något grundläggande antagande om dem revideras eller helt upphör.

Om det är någonting som sammanfattar 00-talet så är det att förankringen av ett fundamentalt språkskifte har inletts. Vi har sett flera andra skiften förankras i debatten – inte minst fildelningsfrågan. Men vad som sammanfattar 00-talet är den utmaning vi ställts inför när våra vedertagna begrepp har tagits ifrån oss och vi står å ena sidan stumma utan lämpliga ord att beskriva vår värld och vår syn på den med, och å andra sidan vilt gestikulerande och tjattrande var och en med sina egna begrepp och beskrivningar.

Det är detta som gör att vi hittills inte har kunnat diskutera informationssamhällets moral – vi har inga gemensamma begrepp att utgå ifrån. Men det är också detta som ligger till grund för vår osäkerhet inför hur vi ska se på krig med terrorister – de är inte en krigande nation, men samtidigt är de inte civila och vi kan inte kategoriskt längre hänvisa till varje fiende som ren och skär ondska. Kanske är alla terrorister goda, kanske är Internet förkastligt och kanske är det moraliskt med targeted killings, men för att kunna enas om elelr ens diskutera det måste vi – en kritisk massa av debatten – finna gemensamma begrepp som vi i dialog kan väga och mäta utifrån.