Framtidsmannen: Som sedd på TV

När jag växte upp på 80-talet hette TV-seriernas hjältar sådant som Sonny Crockett, Zeb Macahan och Michael Knight. På film spände Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Dolph Lundgren musklerna ikapp och på skolgården pågick ständiga diskussioner om livsnödvändiga frågor som vem som skulle vinna en fajt mellan Bruce Lee och Rocky.

Skildringar av framtiden var dystopiska och brutala när det inte var rena sagor.

Johannas skiftesfråga om Framtidsmannen fick mig att titta lite extra noga på dagens TV-serier, särskilt de som försöker skildra en framtid.


Då.

En TV-serie som är en ren fortsättning på 80-talets meste machofigur, Terminator, är Terminator: The Sarah Connor Chronicles. Den ursprungliga terminatorn, i filmen från 1984, var en benhård mördarmaskin, helt avmänniskofierad och reducerad till mannens kanske mest centrala uppgift: jakten. I uppföljaren blir terminatorroboten något mer mänsklig och får också beskyddarens och fadersgestaltens roll. Mest macho i den filmen är annars Linda Hamilton i rollen som Sarah Connor.


Nu.

I tredje filmen är terminatorn en kvinnlig figur men den filmen kommer nog att gå till historien som parentes i Terminator-mytologin. TV-serien är bättre. Summer Glau spelar mördarroboten Cameron med uppgift att försvara tonårspojken John Connor mot andra mördarrobotar. Till sin hjälp har hon Johns mamma, Sarah, spelad av Lena Headey.

Som bekant för de som sett filmerna kommer John i framtiden att leda ett människornas uppror mot robotarna, som fått för sig att mänskligheten bör utrotas – termineras. Maskinerna skickar då en robot tillbaka i tiden för att ta livet av John innan han blir vuxen. Något Sarah och Cameron sätter stopp för om och om igen.

Se serien här.

En annan TV-serie med framtidsinslag är Eureka. Serien utspelar sig i en liten stad någonstans i USA där någon statlig organisation har samlat landets skarpaste hjärnor för att i avskildhet kunna forska och experimentera sig fram till nya genombrott. I detta samhälle av supergenier hamnar Jack Carter med sin dotter Zoe. Jack är stadens sheriff och en av få invånare med normal IQ och större intresse av baseball än kvantfysik.


Medelmåtta. Pappa.

En medelmåtta bland genier, alltså.

Här i ligger seriens bärande idé då Jack får med sitt vardagliga och medelmåttiga sätt att betrakta saker och ting lösa de problem som uppstår när något experiment går fel och tiden börjar gå baklänges eller en gigantisk magnet råkar dra till sig rymdskrot som bombarderar staden.


Geni. Dotter.

Högsta hönset i byn är Allison Blake. Kvinna, såklart.


Geni. Chef.

Machopriset i serien går till Jo Lupo, Jacks vapendragare och kollega. Hon läser lika gärna Guns & Ammo som Cosmopolitan (även om hon försöker gömma de sistnämnda från sin kollega).


Macho. Kompis.

På stora duken ser vi lille roboten Wall-E räddas av sin stora kärlek, den avancerade och moderna Eve. Roboten Eve är till en början avigt inställd till Wall-E men lär sig efter ett tag älska den lille krabaten. Han städar ju åtminstone upp efter sig, städrobot som han är.

Detta är bara tre exempel men de är tecken på en tydlig trend i populärkulturen: framgång, styrka och mod håller på att bli kvinnliga attribut samtidigt som mannen reduceras till medelmåttlig bifigur. Rambo-typen är ingen framgångsrik människa på 2000-talet.

Fast det är inte mannen som får stå tillbaka för kvinnan. Istället växer en ny slags idealmänniska fram som är en kombination av de båda traditionella könsrollerna.

Förenklat: män med känslor och kvinnor med stake.

Daniel Pink skriver om hur framgång hamnar hos de som kan utnyttja både den högra och den vänstra hjärnhalvan, logik och känsla. På samma sätt kommer de som kan kombinera det bästa ur de traditionella mans- och kvinnorollerna att bli vinnare. Som nämnts tidigare på bloggen håller det på att ske en uppdelning mellan kropp och identitet som ytterligare kommer att accelerera denna trend.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=OlLCqVKwWJk&hl=en&fs=1]
Stål och muskler.

Skillnaden mot min barndoms 80-tal är påtaglig. Men, någonstans på en skolgård just nu diskuterar förmodligen några 12-åringar vem som skulle vinna en fajt mellan Arnolds terminator och Summer Glaus dito. Även om vissa saker ändrar sig kan vi vara rätt säkra på att andra är sig lika. Jag skulle dock sätta en 50-öring på Glau.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_RGQGI7V8o8&hl=en&fs=1]
”Some times they go bad.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ang. Framtidsmannen: Insikter förvärvade från Kanal5, Beyonce och Hayek

Johanna Nylander frågar sig vem som är framtidsmannen. En bra början för att närma sig en sanningen om detta begrepp är att ta reda på vilken som är samtidsmannen.

Jag hörde en intervju i radion med Ann Söderlund angående hennes TV-projekt: ”Världens härligaste män”, i vilket hon försöker objektifiera och kategorisera män i kategorierna:
Badboyen, Geeken, Tryggve, Playern, Djupingen och Snyggingen (Snyggve).
Efter fullföljd research kan jag blott, som brandmännen i Nilecity och likt Waldemar, konstatera:

”Det finns lika många definitioner på kille som det finns killar.”

Under samma morgonprogram i radion som gjorde mig uppmärksam på Anns TV-projekt premiärspelades den alltid lika stereotypa R’n’Bns drottning Beyonces nya låt ”If I were a boy”. Innehållandes strofer som:

”If I were a boy
I could just turn off my phone
and tell that its broken
so she’ll think
that I was sleeping alone
i’d put myself first
and make the rules as I go
cause i know that
she’ll be faithful”

För trots att det är svårt att sätta fingret på vad definitionen av kille, eller samtidsmannen, är, så existar det ju faktiska egenskaper som vi kallar manliga respektive kvinnliga. Dessa egenskaper bör som alla andra egenskaper betraktas som biologiskt och/eller socialt betingade.
Det har konstaterats att höga nivåer av testosteron (som män har betydligt mer av än kvinnor) gör människor aggressivare, mer riskbenägna och bred käkade, alltså manligare. (En intressant korrelation mellan just breda käkar och aggressivt uppträdande var artikelstoff i the Economist den 21 augusti 2008, genom inmätning av hockeyspelares käkar och antalet utvisningsminuter.)

I Ann Söderlunds program blir skillnaden mellan det biologiskt och sociologiskt manliga tydligt när hon gör en lite inblick i 1700-tals mannens garderob och liv. Ty minsta dispyt ledde till en duellering, men de trippade samtidigt omkring i fjompiga skor, hade peruk och drack te från små fat.
Det är därmed naturligt att tänka sig två olika typer av skiften associerade med framtidsmannen, skiftena som råder bland de sociala normerna och skiften bland de biologiska.

De sociala normernas förändring driver och drivs av samhällsutvecklingen, men min syn är att de rådande normerna är de som står sig bäst i en konkurrens mellan olika kända normuppsättningar inom olika regioner.
Min skiss till en gissning är därför att det kommer finnas ett ganska slätstruket mansideal, som kommer ligga ännu närmare det framtida slätstrukna kvinnoidealet än vad det gör idag, men som kommer bibehålla en skillnad given av stigberoendet.
Däremot kommer den långa svansen av alternativa ideal bli allt längre (även om det är svårt att tänka sig) och innehålla såväl ärkekvinnliga, som ärkemanliga mansideal.
Inom vissa jurisdiktioner kommer man säkerligen fortsätta att reagera på denna mångfald och bete sig som talibaner, men de kommer blott utgöra små fallerande experiment i den norm-konkurrerande myllan.

De biologiska förutsättningarna i begreppet manlighet är även de varierande från individ till individ, men ändå tydliga nog för att man skall kunna generalisera inom könen.
Ett intressant biologiskt skifte kommer tillstånd när man inte är fånge i sin biologi, utan kan välja även sin biologiska karaktär, och därmed kön.
Det finns möjligheter att ändra sin biologi idag, men det är komplicerade och begränsade procedurer—och dessutom ifrågasatta av det sociala sammanhanget.
Det är först när tekniken har blivit okomplicerad och det blir socialt accepterat, som skiftet blir ett samhälleligt skifte och inte enbart ett skifte för individen.

Detta betyder att symmetriska utseenden, typiskt manliga egenskaper, typiskt kvinnliga egenskaper och andra saker som idag ofta beskrivs som åtråvärda finns tillgängligt för alla.
Kanske blir det med dem som det blivit med fetman? När alla inte hade möjlighet att smörja kråset, så ansågs fetma vara ett tecken på fertillitet, styrka och välstånd.
Idag när det i väst är ytterst okomplicerat att bli fet, anses fetma vara en sjukdom—och är det några egenskaper förknippade med fetma, så är de inte positiva.

Framtidsmannen tror jag därför är assymetrisk, men framför allt föränderlig.

Framtidsmannen: macho och mes

Det är dåliga tider i ekonomin. Det brukar man säga leder till att mer traditionella könsroller kommer tillbaka. Det tror inte jag. Framtidens man, som Johanna frågar om blir olika manligheter

Frågans laddning kommer ju från feminismen och att den fokuserades i 50-talets USA. Enormt många fler möjligheter för kvinnorna, samtidigt som tudelningen mellan arbete och hem upplevdes som alltmer påtvingande. Visst steg antalet kvinnor på amerikanska arbetsmarknaden från 18,9% år 1890 till 25,8% år 1940 (enligt Brink Lindsey i boken The Age of Abundance) men synen på kvinnan i hemmet var kvar, och därför blev The Feminine Mystique av Betty Friedan så kraftfull. I kombination med delvis marxististiska och existensialistiska idéer blev den andra vågens feminism en krutdurk även om vi inte talar om radikalfeminism à la Andrea Dworkin. I segern över bristen fördes den sociala och politiska kampen över till kampen om kulturell acceptans och där kampen stämde överrens med reella förbättringar för det kapitalistiska samhället så slog kvinnorna igenom.

I nuläget så har förstås helt andra möjligheter öppnats upp för kvinnor. Journalisten Anders Rydell frågar var grabbarna är när kvinnorna plötsligt kommer fram i utbildning och arbetsliv. Alpha Girls boken av Dan Kindlon den går in på att beskriva unga elittjejers attityder. Nu tar de över, hej då gubbe.

När identiteterna har rubbats och en man inte längre behöver ha ett jobb, så behöver inte pojkar vara bättre, och de halkar efter. En liknande attityd fanns i boken Stiffed Susan Faludi (Ställd-sveket mot mannen på svenska, men förlaget Ordfrontsläppte originalets amerikanska undertitel) där den gamla fina manligheten bryts upp av den kommersialiserade Calvin Klein modellerna av manligheten

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-SA3ZKWkO4Y&hl=en&fs=1]

Stjärnor som Susan Faludi och Naomi Wolf har nog tappat sin glans sedan länge, med att nästan bli traditionalistiska (läs Cathy Young i Reason om den organiserade feminismens förlorade väg).

Are chavs the only real men? När jag söker svaret i den nyligen utkomna antologin Pittstim så hamnar jag i samma kritik som kom upp mot Faludi. Boken berättar inte bara historier om hur det är att vara man, i kissbombningens spår så dyker det snarare upp vissa problematiska manligheter.

De äldre begreppsapparaterna som fördes över från kulturkrigets USA, har fått problem, även sina försök till försoning mellan essentialism och den i Sverige starkare strukturalism. Den manlighet som verkar vara mest i kris och osäker verkar ses som en mycket traditionell arbetarklassmanlighet. Det beror nog inte på kris för manligheten i sig och att svara med att utvidga offerstatusen till män tror jag inte löser problemen.

Jag tror vi skall vara långt mer försiktiga än slutsatserna från Alpha Girls av Dan Kindlon, och förändringarna kan vara ojämna.

De nya manligheterna kommer att experimenteras fram, kanske med den tredje platsen borta från hemmet och arbetsplatsen som bas. Internet har redan nu blivit en sådan tredje plats. Där börjar vi röra oss mot frågor som morfologisk frihet genererar. Det ger möjligheten att kombinera ihop element från macho och mes, men det blir lokala pragmatiska kombinationer som utgör manligheten.

Pingat på Intressant.se

Nytt musikskifte?

Nu har äntligen den av många efterlängtade tjänsten Spotify lanserats, företaget har dessutom publicerat en ny hemsida.

Jag har själv provat på spotify en tid, och i mångt och mycket
motsvarar det vad jag tror är framtiden för musik. Helt enkelt. I
dagsläget är flera skivbolag med på vagnen, men det är inte svårt att
föreställa sig hur sådana här tjänster gör skivbolagen (eller
åtminstone stora delar av deras strukturer) överflödiga när artister
kan sluta avtal direkt med portalerna.

Jag kan inte annat än varmt rekommendera alla att prova Spotify. Nu
återstår bara att få med sig sin spotifylista i en liten bärbar enhet!

Det är många som väntat spänt på Spotify, och efter deras pressrelease imorse kan man bland annat läsa om dem i SvD och DN.

Veckans skifte: Framtidsmannen

Det är inte bara den här bloggen som använder sig av begreppet skiften. På Malmö Högskola annordnas det ”skiftesföreläsningar”, ett koncept som varit så lyckat att kvällens tillställning var nummer 92 i raden. Eftersom att undertecknad är (hyffsat) nyinflyttad Malmöbo och av en helt annan anledning studerat berörda doktorsavhandling in i detalj, bygger denna veckas skifte delvis på socialantropologen Fanny Ambjörnssons avhandling ”En klass för sig”.

De senaste decennierna har synen på genus förändras, både i den politiska diskursen och i den vetenskapliga forskningen. Genusvetenskapen är ibland frågasatt som vetenskap, och är inte minst kontroversiell då synen på kön ofta grundar sig i någon form av politisk uppfattning. Socialantropologen Fanny Ambjörnsson gav sig tidigt detta seklet ut i två gymnasieklasser – en samhällsklass och en barn & fritidsklass – och studerade tjejernas tillvaro utifrån både ett genusperspektiv och ett klassperspektiv.

Ambjörnssons forskning går in i tjejernas vardag, hur de uppfattats av omgivningen och påverkas av normen om hur den ”normala perfekta tjejen” skall vara. Kanske har hennes forskning också påverkat andra att ta tjejer lite mera på allvar och se bortom stereotyperna om tysta flickor med pojkidoler på väggarna.

Genusskapande är en process som pågår hela tiden. Oavsett vad en person har för bakgrund och förutsättningar, är omgivningens förväntningar någonting alla måste brottas med för att vara del av den sociala gemenskapen. Hur kvinnor förhåller sig till detta är någonting som diskuteras och debatterats flitigt, och utgångspunkterna kan vara allt från biologi och patriarkat till heteronormativitet och könsmaktsordning.

Veckans skifte handlar inte om att diskutera kvinnors situation eller diskutera navelludd om strukturers varande eller inte varande. Framtiden är nämligen inte ensidig. Veckans skifte handlar om det manliga genuset. Kommer framtidens män vara mer som kvinnor? Kommer männen behöva hävda sin manlighet? Kommer det finnas någon skillnad mellan män och kvinnor i framtiden? Var hamnar männen i det sociala spelet? Frågorna är många, men jag vill helt enkelt veta; vem är framtidsmannen?

Ang. Nya ekonomin: liberala idéer och konservativa värderingar

Alltsedan finanskrisen blev ett faktum har debatter om dess innebörd och effekt på marknaden dominerat de flesta nyhetskanaler. En extra intressant debatt är den mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg på Newsmill.

Poirier Martinsson framhäver den problematik som en ideologi möter i gränslandet till de praktiska tillämpningarna, och poängterar att varje situation kan behöva bedömas för sig själv snarare än utifrån ekonomiska principargument. Han får raska mothugg från Norberg som pekar på hur undantagsingrepp mycket väl kan vara en av orsakerna till att vi idag upplever en finanskris.

Det är glädjande att man får ta del av en debatt om vilken typ av kapitalism vi ska ha, snarare än om vi alls ska ha kapitalism. Men någonting saknas ändå i den eleganta duellen mellan dessa båda debattörer.

Om finanskrisen är tröskeln till ett ekonomiskt skifte, så kan jag inte annat än hoppas att det skiftet består i fusionen mellan Norbergs liberala idéer och Poirier Martinssons konservativa värderingsargumentation. Vad jag verkligen hoppas på är en allmänt spridd förståelse för okunskapen som omger marknaden. Genom att acceptera att vi inte vet hur marknaden svarar på olika stimuli och yttre signaler, och därmed varken kan vill eller bör styra marknaden, förhindrar vi kanske att enorma kriser byggs upp i skuggan av goda avsikter (law of unintended consequences).

För visst har väl Poirier Martinsson rätt – vi tycker inte att värdet av principfasthet uppväger konsekvenserna av att låta krisen löpa ut. Men innebär det att Laissez faire har visat sig ohållbart? Knappast. I krisens epicentrum finns institutioner vars struktur och incitament redan påverkats kraftigt av politisk styrning snarare än av ett fritt marknadsklimat. Man bör kanske inte tala om huruvida man ska ingripa i krisen eller ej, utan vad målet med sådana ingrepp bör vara. Målet bör rimligtvis inte vara att återställa den forna ordningen, utan att matta av krissituationen och hjälpa marknaden att landa i ett fritt jämviktsläge där den kan få vara ifred från framtida trångsynt klåfingrighet.

Ang. Den nya ekonomin: Vad beror krisen på?

Inte, som Johanna åberopar, på grund av svikande intresse för ekonomi, utan istället med referens till flyttlass och deadlines så låter även jag ett youtube-klipp summera min åsikt:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UC31Oudc5Bg&rel=0&color1=0xb1b1b1&color2=0xcfcfcf&hl=en&fs=1]

Förutom den ström av cynism som jag ger uttryck för genom youtube-klippet. Så vill jag komplettera med två inte helt ovanliga invändningar:

1) Vi skrev tidigare på skiften om katastrofer och de små katastrofernas roll.
För att hantera enorma katastrofer bör man inte ha alla ägg i en korg—det gäller även finansiella. Om stater kastar sig in i leken genom att garantera bort den eventuella risken, så finns det inget incitament att bruka något sunt förnuft—det är rent av oförnuftigt.
2) Europeiska stater kastar sig övervarandra för att garantera bokstavlingen oändligt höga belopp. Hur gör man det med ändliga resurser? Sedelpressar så klart! (Viss respekt åt Sverige, som faktiskt har fonderade garantier.)
Kan en finansiellkris leda till att man öppnar för privata valutor? Fler korgar åt äggen!
3) ”Fredmanite to the core”, eller inte, men jag tycker mig se chockterapi omkring mig, och då framförallt från statskramare.

Det är lätt att glömma Ludwig von Mises kloka ord från Human Action (citat ur minnet):

Nationalekonomi handlar inte om varor och tjänster; utan om människor och handlingar.

När man har kopplat loss ekonomin från människorna, i många fall för att undvika små katastrofer—så dämmer man upp riskerna tills de sköljer över oss alla.

Men guldet, bilarna, och idéerna kommer inte att försvinna den egentliga rikedomen finns kvar. Var lugna.

Inga alternativ till kapitalismen!

Finanskrisen sveper över världen, det kommer att bli tufft både i slott och koja.

Det kan bli en ordentlig problematik för vissa länder. Island, vars banker kommer drabbas hårt, kanske har inte de finansiella möjligheterna att backa upp dem. Länder som Italien, Grekland och Belgien har statsskulder som uppgår till över 100 procent av BNP, där kan det bli allvarligt. Det är ett svårt psykologiskt spel där det är svårt att se de långsiktiga konsekvenserna. Erik Starck har gett oss en svår fråga för Veckans Skifte.

Men ett skifte som Erik Starck skriver… hmm, jag tror jag är skeptisk. Faktiskt även skeptisk till att krisen i sig skulle leda till en ny ekonomi. Ser vi bakåt i tiden till 90-talets kris här i Sverige kan den ha varit mer avgörande, då många tillverkningsbranscher försvinner och industrin ersätter tillverkningspersonal med maskiner (inventarier är billigare än personal, vilket snedvrids än mer av skattesystemet). Trender som vi sett tidigare i ekonomi och samhälle kommer nog inte att brytas, kanske förändra takt.

De belånade områden som togs upp i nyhetsinslaget Erik länkande till är något speciella då de som reporten Lisa Ling påpekar i slutet slagit inte bara av subprimelån men också av höjda bensinpriser. De var orter som var avlägsna från Los Angeles, och man behövde pendla med bilen och ha billig bensin. Federal Reserve’s förra chef Alan Greenspan låg bakom att blockera en kris på konstgjord väg i början av 2000-talet, och därför blir den värre i dag.

Fast inte ens belåningsekonomin tror jag kommer att ändras. Vi har diskuterat frågan om belåningsekonomin och finansiella bubblor på marknaden i flera år, men samhällsdebatten går mellan olika vaga psykologiseringar och de traditionella politiska linjerna.

Där håller jag med Mick Hume på Spiked (gamla Living Marxism) när han säger att för att vara en omvälvande händelse är det underligt tyst om vilka alternativ som skulle finnas till dagens spenderbyxor. Hume sätter fingret på hur stor den statliga inblandningen har varit, och från sin vänsterposition ser han också hur tyst det är från vänstersidan. Lite vaga bröl om nyliberalismen är inte ett politiskt program, kamrater! Vänstern klarar inte av att ha en djupgående debatt om ekonomin längre, säger Hume, och jag håller med honom. Det som blev kvar av socialismen, som Joshua Muravchik beskrev i sin bok ”Heaven on Earth” (en svensk recension finns hos Smedjan) var möjligtvis den kunde vara grädden i kapitalismens kaffe- men det är fortfarande kapitalismen kaffe och inte socialismens ambrosia. Lenin fick rätt på 90-talet, socialism utan radikalism blir bara revisionism. Den politik som vänsterregeringar skulle kunna föra, skiljer sig inte så mycket åt från dagens. Stora krispaket, om så på hundratals miljarder dollar är inte lösningen, också för att Federal Reserve och europeiska centralbanken ECB inte är tillräckliga för att påverka marknaden.

Mick Hume sammanfattar bristen på alternativ från vänster, men om man skall vara självkritisk så är ju inte alternativen från höger toppenbra heller, efter att man eventuellt kan slita sig från jakten på de nyliberala halmgubbarna. Det är nog lätt hänt att många dras in i att försvara dagens problematiska system, än tänka ut bättre program för fungerande marknader. Det går att även från liberalt håll instämma i Humes kritik av att se den ekonomiska politiken som en helt teknisk affär, där politikerna relegeras till att tala fetma, föra krig mot terrorn och rökningen (sedan tror jag att mina och Humes åsikter skiljer sig åt om den ekonomiska politiken).

There is no alternative, TINA. Det är ett problem på lång sikt, då det betyder att vi kan få uppleva samma saker igen inom en oroväckande snar framtid.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: den nya ekonomin


”Mom. I’m scared.” Foto av h.koppdelaney

Wow. Vilken vecka. Vilken helg. Vilken måndag!

Skiften.se är en blogg om förändringar i samhället pådrivna av teknikens utveckling, globaliseringen och människans vilja till förbättring. Men, vad vi betraktar just nu är ett skifte som kommer att ha minst lika stort inflytande på människors liv de kommande åren som den tekniska utvecklingen.

Det globala finansiella systemet befinner sig mitt i en hjärtattack.

Hjärtattacker får man efter alldeles för god tillgång på sådant som smakar gott för stunden men är dåligt för dig i längden. För de finansiella systemen har detta varit billiga krediter. Risk har varit för billigt.

När jag för några veckor sedan skrev:

Hösten kommer att bli mycket besvärlig […]. USAs ekonomi kommer att gå på knäna i januari. Förmodligen har ett antal banker tvingats slå igen med mycket allvarliga konsekvenser för ekonomin som följd.

…så trodde jag faktiskt inte det skulle bli så här illa.

Nu höjs röster ”mot kapitalismen”, mot nyliberalismen, men den mest marknadsliberala senatorn kongressledamoten av dem alla, Ron Paul, kan med högt huvud hålla följande anförande, starkt kritiskt mot $700 miljarders-bailouten:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YBVB1Uc0nko&hl=en&fs=1]

Nåväl. Andra får debattera de kortsiktiga konsekvenserna av måndagens nej i representanthuset. Den här bloggens uppgift är att blicka framåt. Att försöka finna de där lite större rörelserna, som inte alltid är uppenbara i bruset uppe vid ytan. Därför vill jag lyfta fram den nya ekonomin som veckans skifte.

Vad händer när dammet lagt sig? När blodet som forsar på gatorna (för att tala i finansiella termer) har stelnat?

Vilken värld kommer vi att vakna upp i när den här mardrömmen är över?

Den frågan får utgöra veckans skifte. Själv saknar jag just nu svar.

Uppdaterat: Hur ser morgondagens banker ut? Ökad transparens, enklare att använda och definitivt webbaserade. Mint.com är ett exempel. Färre anställda kan man nog också rätt säkert lägga till listan.

Uppdaterat 2: Expressens ledare om skiftet:

Det är nu inte bara föredettingar till ministrar som beskriver finanskrisen i USA som en vändpunkt. ”Det här innebär politikens renässans”, jublar vänsterinriktade Dagens Arena. ”Vi lever i slutet av en epok”, utropar Aftonbladet. Och statsvetaren Bo Rothstein skyller finanskrisen på att USA saknar ett välfärdssystem av nordiskt snitt.

Uppdaterat 3: Ett skifte som tydligen skett är att fler studenter sökt sig till IT istället för finans:

Av samma uppfattning är John Gallaugher, som är professor i data- och systemvetenskap på affärsskolan Carroll School of Management, på Boston College. Han har redan sett ett skifte i studenternas intressen och studieval:

– Studenterna både säger och skriver på våra kursforum att de vill gå kurser inom finansområdet, både på grund av ett intresse för it- och som en följd av oro över chanserna att få jobb i finanssektorn i framtiden, säger han.

Uppdaterat 4: En sorglig film, ett nyhetsinslag, från kreditkrossens spår i Kalifornien. Filmen ger en tydlig bild av att detta inte är en vanlig konjunkturnedgång. Vi kommer att få leva med konsekvenserna av kreditkrossen ett bra tag.

Därför förtjänar skiftet epitet Den Nya Ekonomin.

Uppdaterat 5: Det här är den första artikeln jag läser i svensk massmedia om risken för devalvering i Baltikum. En risk som förmodligen är betydligt mer påtaglig och konkret för svenska banker än kreditkrossen på Wall Street. Första gången jag läste om det här problemet var i juli när den här bloggposten dök upp någonstans i mitt bloggflöde (läs inte om du vill sova gott om nätterna).

Det kan alltså knappast vara något okänt för svenska ekonomijournalister. Eller? När jag läser den svenska nyhetsfloran kan man inte släppa känslan av att man inte riktigt får reda på allt. Att det finns någon dolt under ytan som inte bör komma ut p.g.a. risken för total panik. Kan också vara så att de s.k. experterna helt enkelt inte vet men då undrar jag varför jag ska lita på dem.

Som vanligt gäller det alltså att leta i bloggosfären om man vill få de ärliga och raka åsikterna. Det är inte alltid webbmolnet har rätt men för det mesta finns en inbyggd kontrollmekanism som faktiskt till stor del saknas i gammelmedia. Det gäller bara att läsa allt på ett kritiskt sätt.

Det finns en trend mot ökad transparens som jag hoppas och tror blir förstärkt av den här krisen. Det gäller inte bara mot banker och politiker utan även mot journalister – och självklart bloggare.

Uppdaterat 6: Magnus Lindqvist skriver om 10 skiften som krisen för med sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,