Framtida idéströmningar: Med kulturen i framkant

I takt med att tekniken gått framåt har vi i spelens värld sett mer och mer realistiska modeller och avbildningar av verkligheten. Avancerad 3D-teknik närmar sig fotorealism. Liksom film som bara kräver dator, skådisar och en blåskärm till kuliss, kan snart spel ta plats i verklighetstrogna miljöer. Riktigt där är vi inte än när det gäller spel, men näst intill och på god väg.

Sida vid sida om det realismsträvande befinner sig motsatsen. Spelen som tar fiktionen på allvar och inte försöker utmåla världen som verklig. Grafiska stilar präglade av traditionella måleritekniker, där motivet snarare tjänar på att vara just fiktivt.

Post-postmodernism kommer någonting annat. I ett sekulärt analyserande vetenskapsnormativt samhälle finns det stor chans att fiktionen kommer ta större plats. Post-modernismens ständiga kritik, individualism och bidrag till ökad självkännedom och interagerande med omvärlden kan bana vägen till fiktionsromantiken. Vår egen definition av omvärld och samtid kommer spela störst roll, och interaktionen ha större betydelse. Gränsen mellan vad som är möjligt och vad som är teori förminskas, och visioner blir lika med status…

Kalles Ankas julafton och friheten att välja


3,2 miljoner svenskar delade den här synen häromdagen. Bild av bjornolsson.

Jultraditionen med Kalle Anka och hans vänner på julafton måste tillhöra en av de mer underliga i vårt rike.

Som med alla traditioner föddes den i en speciell kontext. För oss som var barn på 70- och 80-talet när TVn var väletablerad i vardagsrummets centrum men kabel- och satellitutbudet ännu inte spridit sig så var de tecknade filmerna med Musse Pigg, Långben och övriga en av årets höjdpunkter. Barnprogrammen på den här tiden bestod annars av tjeckiska dockfilmer, underliga mimare med bananböjelser och Staffan Westerbergs strumpor.

Kalle Ankas julafton var något annat. Det var inte bara tecknad film, det var riktig tecknad film. Från Disney!

Idag är det svårt att förstå hur exotiskt detta var i 80-talets Sverige. Vi som var barn då var svältfödda på tecknad film och sög i oss allt som var animerat med hull och hår. T.o.m. pausprogrammet Linus på linjen var lockande.

Inte konstigt då att dagens 30-plussare ser på Kalle Ankas julafton som ett heligt ögonblick i julfirandet. Det är nostalgi-TV till en tid då det fanns två TV-kanaler, hela familjen såg på TV samtidigt och det statliga TV-bolaget bjöd oss på tecknad underhållning av världsklass en hel timme om året! Det gällde verkligen att suga märgen ur den timmen så gott man kunde. Till och med julklapparna fick vänta på att Robin Hood och tjuren Ferdinand gjort sitt. Det var ett magiskt ögonblick.

Detta var knappt 20 år sedan.

20 år sedan!

Det har onekligen skett ett antal skiften sedan dess.

Dagens barn kan avnjuta ett enormt utbud pedagogiska och välgjorda program eller TV-spel från världens alla håll. Kalle Ankas magi har falnat. Statens kontroll över vår mediakonsumtion minskat. Vi kan titta på hur mycket tecknad film vi vill.

Men historien slutar inte där.

I Storbritannien förbereds nu ett förslag för total censur av internet. Endast av myndigheterna godkända sidor ska släppas genom.

När nu det fria internet står under direkt attack från regeringar världen runt, inklusive vår egen, är det ack så viktigt att komma ihåg hur politikerna bygger sin egen maktbas på kontrollen av media.

Bengt K Johansson (s), public service-utredningens ordföranden, uttrycker det tydligt och utan att skämmas:

Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor:

Det ar ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Johansson.

Läs gärna det där citatet ett par gånger och inse hur lyckliga vi ska vara som kan avnjuta internets enorma utbud av information och underhållning utan inskränkningar. Det är en frihet vi aldrig får ta för given.

Förresten: grattis till Disney som får betalt för att visa reklam för sin senaste storfilm för 3,2 miljoner människor de sista 5 minuterna av programmet. ”Public service at your service.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Uppdaterat: Anders Mildner har gjort en liknande observation:

Genom att hålla svenskarna borta från den enorma produktionen av tecknade barnfilmer skapades en tradition som satte sig så hårt i folksjälen att julprogrammet fortfarande är ett av Svt:s mest populära.

USA är mer centraliserat

Partisekreterarna i Alliansen: Per Schlingmann (m), Anders Flanking (c), Erik Ullenhag (fp) och Lennart Sjögren (kd) slår in på en ny linje i Svenska Dagbladet Brännpunkt. Man kommer att för den politiska kommunikationen inför valet 2010 att titta mer på USA och valkampanjen från Barack Obama.

Det finns skillnader mellan Sverige och USA. Jag kom att tänka på det när jag lyssnade på Per Schlingmann och Moderaterna berättade om sin nya kommunikationsstrategi på seminarium i Almedalen.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Det betyder dock inte att man skall lämna en helt öppen plattform, särskilt om man faktiskt vill ha in högnivåbloggare med vilka man kan utbyta massiva mängder hits. Då behövs det en viss höjd i bloggandet, som på de amerikanska siterna. Frågorna om ”vad” man skall säga och ”hur” kan mycket väl hänga ihop.

FRA-debatten är värd att ta vara på som lärdom för hur man med väl utbyggda strukturer kan försöka utlösa egna FRA-stormar. Sådana stormar kräver trots allt man gjort ett gediget förarbete som sedan spinner vidare. Det är svårare än tidigare, men det betyder inte att inte går. I det ingår att lyssna, men upp till en viss punkt. Meningen är ju trots allt att göra detta för övertyga människor om partiets idéer, för att få förtroendet att vinna valet.

Pingat på Intressant.se

Ang. Interaktiva medborgare: Pratarna är inget nytt fenomen

Johanna Nylander skriver om det allt mer interaktiva samhället, och framför allt om interaktiva informationsflöden. I Politiken är interaktiviteten ingenting nytt, men det är ett fenomen som vuxit sig tydligare och mer öppet betydelsefullt i den allmäna debatten.

Det har alltid funnits en tröskel för politiskt engagemang, även passivt sådant. Många har nog hittills kryssat i personvalsblanketten mer utifrån ställningstagandet att de minsann ska utnyttja sin rätt att kryssa än utifrån principiella argument för och emot respektive kandidat. Tröskelns höjd beror åtminstone delvis på det politiska systemet, och man kan gissa att det relativt introverta och maktcentrerade svenska systemet knappast varken sänker tröskeln eller uppmuntrar till engagemang.

I Beslutsteorin har man länge frågat sig hur mycket information det är rationellt för en beslutsfattare att samla innan ett beslut tas. en teori är att ytterligare information successivt skulle få ett avtagande värde, men kanske bör man också ta hänsyn till den miljö i vilken beslutsfattare agerar.

Även om det svenska systemet kan synas ofördelaktigt, så har ändå informationssamhället lagt grunden för en mer lättillgänglig informationsinsamlingsprocess i det moln av redan enagagerade som omger de politiska besluten. De som tidigare delade sitt engagemang med sin närmasta krets av nära och kära kan idag nå ut till så gott som vem som helst med sina tankar och reflektioner, och så gott som vem som helst kan dessutom nå till alla dessa tankar och reflektioner. Skillnaden är att informationssamlingsprocessen nu i allt större utsträckning lösgör sig från de traditionella kanalerna, och därmed förlorar makthavarna makten över den information som omger deras verksamhet. 

Neos Peter Wennblad skriver om pratarens roll som vinnare av val, och hur detta helt tycks ha gått Alliansen förbi. Prataren är ingenting nytt, men informationssamhället har fört ut pratarna i ljuset och givit dem mikrofoner.

Ang. Interaktiva medborgare: I Almedalen dör den svenska demokratin

Var talet som Olof Palme höll från ett lastbilsflak vid Kruttornet 1968 början till slutet för den svenska demokratin?

Ja, om vi med ”den svenska demokratin” avser den modell som Sverige styrs efter i dag. Men kanske för att istället öppna för en deliberativ demokrati, för skapandet av verkliga offentligheter och för det interaktiva medborgarskapet. Det är en revolution som inte står den svenska parlamentarismens genombrott efter i betydelse.

I Sverige har politikerna inte haft den betydelsefulla makten. Grunden har istället legat på en ingenjörs- och experttro, där man ansåg att ett alltmer tekniskt avancerat samhälle krävde att experter tog över beslutsfattandet för att formulera, exekvera, mäta och utvärdera de optimala utfallen av politiken. Processen initierades, som Mauricio Rojas påpekat av arbetsgivarsidan (och med att IVA förde över taylorismen till Sverige) och genom att inkludera särintressen i processen kunde den vinna styrka. Man kunde snabbt samla alla som hade relevans vid ett bord, eller i en enda liten svensk småstads innerstad, för att fatta beslut. Det fanns vissa särintressen som t.ex. SAF, LO, LRF som ansågs vara ”neutrala”, ”objektiva” och vars positioner sågs som värnande om det allmänna bästa. I praktiken var det en demokrati där endast somliga var inbjudna. De relevanta tjänstemännen samtalade med de relevanta tjänstemännen i särintressena. För att tala med näringslivet behövde finansmininster Gunnar Sträng bara ringa ett telefonsamtal. När man talar om ”68” bör man tänka på att många av de stora segrarna vanns senare, när de tidigare unga radikalerna gjorde ”marschen genom institutionerna” och införde en aktivistisk statsadministration.

Modellen tjänar fortfarande som grund för den svenska demokratin, och innefattade nya områden inom framryckande områden som t.ex. gender- och identity politics och IT-branschen. Det är en av anledningarna till varför FRA-lagen är så intensiv, den rymmer en debatt om något betydligt större, hela informationssamhällets grundläggande politik.

Det tar sin tid att ändra, och att ändra systemet var nog inte Olof Palmes avsikt. Till början var det bara Palme som höll tal i Almedalen. Först 1975 bröts detta med att Lars Werner (vpk) höll tal och Gösta Bohman (m) breddade genom sitt tal 1976. Almedalen var fortsatt sluten, alla partier deltog först på 90-talet. Industriförbundet och Företagarna höll de första seminarierna som partierna stod bakom 1997. År 1998 hölls 6 seminarier, 2008 hölls 662 seminarier. När mer än 6000 personer deltog i Almedalen så har något hänt. Andra samtal än enbart det som den teknisk-administrativa agendan förespråkar kan komma in, och mycket riktigt minskade antalet deltagande politiker i år. Motsättningar är inte den stora faran som skall undvikas, motsättningar är en inbjudan till dialog och förståelse.

Nu är det ju inte bara att en bred ansamling av politiker och lobbyister på en som är den förutsättningen för ett interaktivt medborgarskap, men det förebådar faktiskt mer öppna processer. Politikerveckan i Almedalen 365 dagar om året. Två exempel från Almedalen belyser detta.

Per Schlingmann och Pär Henriksson berättade om moderaternas nya kommunikationsstrategi. Den är framsynt i denna brytningstid, där man jämställer bloggosfären med media. Bloggarna påverkar media i större utsträckning. Man har tittat på USA och finska Samlingspartiets valkampanj 2007 och vill skapa förutsättningar för att aktivera sig, inspirera och sätta upp micro-targets.

Per Schlingmann berättar om moderaternas intressanta strategi för nya medier på restaurang Friheten i Visby

Moderaterna vill vara lika seriösa online som offline, med den närvaro och interaktivitet som krävs, och kunna ge respons inom en dag. Det är modigt av Schlingmann att sätta upp nätet som navet i kommande valkampanjer och framallt att vara medveten om att man då behöver släppa varumärket ”modernaterna” fritt. Det återstår att se hur långt det kan genomföras, då det kan bli mycket svårt med hur partiernas kommunikation sett ut hittills. Tidigare har man köpt medieplats, nu måste man skapa bra content, och det är en större utmaning.

Moderaterna kommer att utse en pressansvarig för bloggarna och ge dem lika stor vikt gammelmedia. Vissa nyheter kan bli exklusiva för bloggarna. Man kopplar ihop medlemssystemet med webbsidan, vilket ger individualiserad information till medlemmen (det skulle man vara först i Europa med) och nya verktyg för undersökningar bland sympatisörerna. Det kan ge ett mycket större stöd för kandidater, som inte längre hamnar i valstugans bryderi att behöva kunna halvdant svara på frågor om alla politikområden, utan kan hålla sig till de som de kan och har störst intresse för, och utbyta information från webben om resten.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Ett tecken på det var en debatt i Almedalen mellan Dick Erixon och Leo Lagerkrantz Är ytan det nya djupet? Det handlade om den gamla konflikten om yta och djup, och distinktionen mellan det privata och det personliga, men pekade även på den förestående fragmentiseringen.

Vi får i dag läsa mycket om medieetablissemangets interna referenser och personliga händelser. Det är ett arv från MSMs tidigare dominans, när Viggo Caling åt lunch med Katrine Kielos så var det en begivenhet i sig, där vi förutsattes stå i givakt inför den höga grad av initiering och kontaktnät som journalisten hade.

Som en utvikning kan påpekas att objektivitetsidealet kom relativt sent. Sveriges nationsbärande tidning Dagens Nyheter startades av att Rudolf Wall hade tagit stort intryck av sin samtids amerikanska yellow press och sänkte priset och ändrade innehållet, så att dagstidningen blev en vana även för mindre bemedlade.

De interna referenserna borde angå oss alla som läsare, då det fanns en distinkt medieelit, och mycket av bloggkändisskrivandet är en svans på detta. Men i dag så har vi alltmer olika intressesfärer där vi rör oss, och Blondinbella angår inte alla utan bara en undergrupp. Jämför det med det breda genomslag som exempelvis en av Blondinbellas långväga föregångare, Maria-Pia Boëthius, hade på sin tid inom både politik och kultur. Då blir den politiska kommunikation mycket mer viktig att rikta in rätt. Moderaternas satsning är ambitiös, och övervinner man svårigheterna, så har man skaffat sig ett viktigt försprång före alla andra partier.

Självklart behöver också den interaktive medborgaren en hel del andra lösningar för att kunna existera på ett vettigt sätt. Den estniska cyberdemokratin har börjat att uppmärksammas lite i Sverige, men oftast som bara som att man kan lägga en virtuell valsedel. Då vore den ju lite banal, det viktigaste är återkopplingen- att medborgarna kan gå in och påverka i rätt skede av den politiska processen. Tänk om bloggosfären hade sparkat igång sin bloggbävning medan FRA-lagen var ute på remiss? Det hade kunnat ske i cyberdemokratin.

Sammanfattningsvis är det interaktiva medborgarskapet på väg. Frågan är hur lång tid det tar, hur omfattande det kan/tillåts bli, vilka dess positiva och negativa effekter blir, särskilt som det är ett steg bort från evidensbaserad politik mot värderingsbaserad politik. Det tar från den expertis som i dag har stor tyngd och hackar många institutioner.

Den svenska demokratin som vi kände den dör nog, bland annat genom Almedalen, men vi kan få en öppnare och kanske mer sympatisk demokrati i dess spår. Intressant nog, är kanske slutsatsen att den utvecklingen kan leda till att vi får mer politik i Sverige.

Pingat på Intressant.se

Ang. Interaktiva medborgare: Informismen och Utkvisitionen


Inkvisitionens glada gossar i form av Monty Python.

Johanna Nylanders inlägg om den interaktiva medborgaren lockar fram många tankar. Parallellen till den kvinnliga frigörelsen får mig att fundera över vad som är informationssamhällets motsvarighet till feminismen. En rörelse vars syfte är att bräcka loss tankemönster från industrialismen och föra vårt kollektiva medvetande in i 2000-talet. En rörelse med rötterna i årtalet 1999 snarare än 1968.

Ordet informism dyker upp i skallen.

En snabb googling visar att någon annan redan tänkt på ordet. Det visar sig att ingen mindre än Piratpartiets vice ordförande Christian Engström bollat med ordet som ett sätt att förklara Piratpartiets ideologi.

Hm. Två hjärnor, (ungefär) samma tanke. Kanske finns det ett litet frö där.

FRA-debatten (som inte ger sig) visar på kulturskiftet som skett. Mer än 70% av Sveriges ungdomar säger att FRA-lagen kommer att påverka deras val 2010. ”De gamla” talar om teknikneutral lagstiftning och förstår inte ens problemet.

Så, vad göra?

Hur frigör man den interaktiva medborgaren?

En informismrörelse kan te sig på många sätt. Kanske är Cory Doctorow något på spåren när han efterlyser en anti-rörelse till inkvisitionenutkvisitionen:

In a talk with Cory Doctorow he imagined that it would need an almost missionary fervor, something like the Inquisition (which largely destroyed knowledge) in reverse, a crusade of open sharing, or as Cory dubbed it, the Outquisition.

Varken böcker eller behåar ska brännas i en sådan rörelse. Nej, tvärtom handlar det om att skapa, frigöra, kopiera och dela med sig.

Att bli politiskt interaktiv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ang. Interaktiva medborgare: Ilskna mobben – den fjärde statsmakten


Den ilskna mobben är inget nytt, men oj vad möjligheterna har förändrats. Den cyniske vill troligen hävda att mobben egentligen är dirigerade av den den tredje statsmakten, medans den genuine människovännen till och med vill påstå det motsatta. Vinstdrivande media vill ju sälja sin produkt och bör därför sträva efter att skriva vad pöbeln vill läsa—således är kanske människovännens påståendet inte helt verklighetsfrånvänt trots allt.

Det nya i den interakativa medborgarens tidevarv är att mobben kan föra sin talan själv genom argumentation. Den kan göra mer än skalla att de är många och starka och att de är på väg att krossa någonting. Mobben kan idag intellektualisera, förenkla, smutskasta, förtydliga och allt det andra som tidigare varit i händerna på fåtalet i den tredje statsmakten.

Johanna påpekar att detta måhända skapar en ny elit där ett fåtal utgör den egentliga fjärde statsmakten och det är klart att hon har rätt—alla kan och vill inte. Detta är särskilt tydligt om man skärskådar hierarkin inom den fjärde statsmakten. Det är ett verkligt fåtal i mobben som sätter dess egentliga dagordningen. Detta fåtal får nog med uppmärksamhet för att kunna påverka vart mobbens aggression riktas.
Det nya är att det är ännu enklare att utmana detta fåtal och vem som helst kan konkurrera på i princip samma villkor med blott en investering av ens tid.
Ribban ligger med andra ord lågt och alla kan vara med. Vilket betyder varierande kvalité, men precis som i sportsammanhang brukar en bred bas betyda en vass topp.

Om Habermas håller för öronen ett tag så skall jag våga mig på att påstå att detta är så nära deliberativ demokrati vi kan komma. Idag finns en möjlighet för alla att driva det rationella samtalet, även om det med all säkerhet kommer drunkna i en ocean av dravel så finns det utrymme för det och verktyg för att navigera bland dravlet. Således behöver aldrig ett beslut tas i ett vakuum—då det alltid kan föranledas av ett rationellt samtal.

Habermas förhoppning om att det kan leda till konsensus beslut är i och med olika individers uppsättning axiomatiska premisser (eller brist på sådanna) omöjliggjort. Det skulle dock kunna leda till konsensus beslut bland de som delar samma premisser.

Något som vi lärt oss inte är fallet idag. Konsensus hade fattas i den liberala blogosfären angående FRA-lagen och trots det så röstade nästan alla de riksdagsledamöter som representerade de liberala väljarna efter partilinjer—ett konsensusbeslut stick i stäv med det rationella samtalets konsensus-slutsats. Även om en del gjorde avkall igår.

Om man får lov att hoppas i ett par steg så hoppas jag på följande:
Att i framtiden när svedan från partipiskan sätts i proportion till mobbens illska så blir partipiskan ett litet nyp i underarmen medans man tar emot en välriktad spark i skrevet. Kraftspråket tjänar endast till att sätta företeelserna i proportion till varandra.
Om nu partipiskan blir till ett litet nyp i armen istället för ett ”dödsgrepp”, kanske kan det leda till en utveckling mot verkliga personval där den valde politikern har ett mandat från hans eller hennes väljarna och ingen annan.

Effektfullt, men grovt förenklat och fyllt av missuppfattningar, kan man sammanfatta det med:
Ett skifte för gemene man från röstboskap till statsmakt.

Veckans skifte: Interaktiva medborgare

Med dataspelens framfart får vi medier som är allt mer interaktiva. I stället för att som publik eller åskådare se en film, ett tv-program eller läsa en bok, kräver spelens värld deltagande. Aktiva val, i bland ledda av ett narrativ, men med konsekvenser och slut beroende på handlande.

Dataspelens interaktiva värld omsätter i dag mer än filmens passiva värld. Samtidigt börjar andra medier ta efter, och låter betraktaren bli användare. Kvällspressen efterfrågar både tips och bilder. Filmers slut blir inte alltid självklara. Bloggar och andra vanliga människor tar del i debatten, och envägskommunikation blir allt mer sällare skådad.

Interaktiviteten genomsyrar mycket av det som kallats för ”webb 2.0”, med användargenererat material, och många röster i etern. Dock är det fortfarande en balansgång att gå, då det är långt från alla som tar del i den icke-narrativa interaktiviteten. Att aktiveras över en grad som kräver mer än ett par musklick kräver intresse, tid och förförståelse, och skillnaden mellan passivitet och deltagande bli för stor. Samtidigt kan just den korta aktiviteten för somliga vara det som är enklast. Ett långt deltagande, i exempelvis ett spel, följande ett narrativ, kan bli tröttsamt och jobbigt. Passivitet blir enklare.

Dystopin är ett intellektuellt klasssamhälle där aktiva deltagare sätter sig in i politik, frågor och information. Tack vare det aktiva deltagandet och möjligheten att påverka gör de som bryr sig det. De andra lämnas efter, och efter hand blir gränsen för att sätta sig in, alldeles för hög för att kunna bli övervunnen. Kanske är det dit vi är på väg. Kanske är vi där redan idag. Kanske är det så att ju mer öppenhet och interaktivitet vi får, ju mer blir delaktiga i de beslut och den information som tidigare bara var förunnat några.

Oavsett vilket, tycker jag det är ett steg framåt när människor inte bara nöjer sig med att stilla titta på en hjälte som räddar världen i en film. Fler och fler tar steget till att själv spela hjälten som räddar världen. Passiva objekt blir aktiva subjekt. Lite som kvinnlig frigörelse, fast med information.