Liberalismens kris är ideologiernas kris

Waldemar Ingdahl bjöd på veckans skifte i form av liberalismens kris.

Min korta kommentar och skiftesspaning är att det snarare handlar om ideologiernas kris. Politik har blivit ett taktiskt rösträknande med trianguleringar och väljargruppsundersökningar istället för vilja och hjärta. Detta gäller inte bara den ”liberala” alliansen utan alla riksdagspartier.

Förklaringen ligger delvis i precis vad Waldemar skriver: politiken är reaktiv på samhällets förändringar. Man tar inte ställning till något förrän det är tydligt vad väljarkåren anser. När en förändring når fram till politikens domäner har den redan skett, mätts och paketerats.

Politik har blivit snabbmat. Billig, lättsmält och anpassad för den bredaste massan.

Inget fel i detta, förvisso, om det hade funnits utrymme för alternativa uppstickare i form av hungriga entreprenörer och politiska förändringsagenter som kan fånga upp nya frågor och göra till sina egna.

Sådana individer saknas helt i partipolitiken. De som försökt har blivit slätstrukna och lättuggade anpassningar till den rådande plus-menyn.

Ett personvalsparti skulle kunna råda bot på den avsaknaden och bjuda på lite mer, och välbehövligt, tuggmotstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, politik, personval

Ang. Liberalismens kris: Hotet från överförmyndarna

Waldemar Ingdal kastade tidigare i veckan ut frågan om vart liberalismens kurs riktas, och skrev om hur stor besvikelsen mot den borgerliga regeringen varit.

Kanske beror det på att vi liberaler är så vana vid att befinna oss i opposition, att när en regering med någorlunda liberala aspirationer tillträder, läggs all hopp om frälsning hos dem, trots att vägen till ett friare samhälle är svårare att så att gå. Kombinerat med en regering som tror att de måste hålla sig till ett visst spår för att behålla makten i fyra år till, snarare än att åstadkomma verkliga förändringar.

Kanske är det också därför som alliansregeringen faktiskt kan vara den boost som vi liberaler behöver för att både i debatt och praktik hitta tillbaka till ideologin. När partier som i opposition verkar vettiga, inte klarar av uppgiften när de väl sitter vid makten, och kompromissandet och köpslåendet med rättigheter och värderingar synas i dagsljus, finns det helt plötsligt en plats för en mer ideologisk liberalism i debatten.

Diskussionerna kring FRA-frågan har dessutom visat att det finns en stor gräsrotsrörelsepotential i frågor som rör liberala värderingar. Sakfrågor berör inte längre enbart unga vänsterkids i palestinasjal och ett överflöd i knappar, utan har rotat sig fast vid köksbordet hos vaniljsvensson.

FRA-frågan har också gjort skillnaden mellan stat och folk betydligt tydligare. Reinfeldt och resten av regeringens bemötande av kritik när det gäller massövervakningslagen har gjort att fler än en och annan diskriminierad kvinna kännt sig klappade på huvudet som lilla gumman. Motståndet mot överförmynderi får potential att växa, och därmed även ett ökat intresse för ekonomisk frihet.

Det positiva i att den personliga integriteten hotas, är att fler ser vikten av att den bevaras. Med frihet i den personliga sfären kommer viljan att utnyttja den, och moralistiska trygghetslagar kan ifrågasättas.

Utmaningen är att från partipolitiskt håll möta liberala krafter och ge ifrån lite mera makt till folket. Annars kommer en borgerlig regering med liberala ledamöter däri, ha svårt att få något som helst förtroende i framtiden och i stället flyta ihop med tidigare regeringar till ett enda etablisemangssammelsurium.

Ang. Liberalismens kris: Maud det dynamistiska alibit

Alliansen är en stasistisk samling. Vilket är lätt att deducera ur det faktum att de, så när som på arbetslinjen, är en karbon-kopia av Sveriges stasistiska urmoder, socialdemokraterna.
Med min, kanske i överkant cyniska, karbon-kopie-inställning så är det inte mycket till kris för liberalismen. Det är dock en kris för liberalerna som är tänkta att se alliansen som deras ”lag”. Här kan det sista partiet som Nicklas Lundblad diskuterade i förra veckans skifte orsaka ett tapp för alliansen p g a minskad mobilisering.

Det kan i den bästa av världar leda till att alliansen m h a fingerkänsla inser att de behöver skifta tillbaka till en mer ideologisk utgånsgspunkt för att värna om sina kärnväljare. Kanske var det detta de fick lära sig av Rove—som skall vara något av ett mobiliserings-guru? Men knappast.

Johan Norbergs soffiga uttalande till trots så tror jag att hösten 2010 kommer de flesta av oss ideologiska liberaler skruva på oss, suck djupt och sedan kryssa någon som trots allt lyckas uppfattas som en uns liberalare än de övriga. För det är ju trots allt så att pest eller kolera inte är ett val mellan två lika horribla företeelser—nu minns jag inte vilket som är värst, men har hört att man bör föredra det ena.
Och alliansen kan komma att kvarstå som the lesser evil—speciellt om man bussar Maud på kärnväljarna.

Och förändringarna uteblir. Sossarna vinner valet. Reinfeldt avgår och först nu kan någon axla manteln som inte har tagit avstånd från allt vad ideologi heter. Ursäkta mitt trötta raljerande.

Veckans skifte: Liberalismens kris

Det är ingen tillfällighet att vi på Skiften de senaste veckorna har diskuterat teman som tangerat FRA-lagen.

Förutom att vara sommarens stora snackisföljetong så är det så klart en viktig principfråga, som öppnar en långt mer intensiv debatt kring informationssamhället.

Reaktionerna i bloggosfären har efter den borgerliga regeringens genomtrummande av lagen varit oerhört starka. Johan Norberg skrev om en borgerlighet utan principer och ideologi, Johan Ingerö om socialliberalismen som hållning istället för ideologi, Blogge Bloggelito ställde upp borgerligheten mot liberalismen, Louise Ps Frihetspropaganda kritiserar en lång svensk historia av blek paternalistisk liberalism och Mothugg lägger ansvaret hos panglossliberalismen.

Besvikelse efter genomdrivandet? Över att man ansåg att vissa liberalt profilerade riksdagsledamöter svek? Jo, delvis, men jag anar också ett skifte i samhällsdebatten och över vilka frågor som kommer att stå i centrum. Kanske ett skifte som varit på gång länge. Och det är som Mattias Bengtsson, tidigare chef för Timbro, skrev i Svensk Tidskrift bättre att ta ut en ny kurs än att vara arg.

OK, vad är den nya kursen? Jag tror att det handlar om att se att politiken är en eftersläpande indikator på vårt samhälle. Man behöver inte kunna dra sig till minnes DDR-Sverige för att se att vi har fått allt större utvidgning av vårt sociala och ekonomiska liv och som vi tagit upp mer individualiserad service, kultur och konsumentprodukter på varje nivå. Vi har en högre nivå av tolerans och långt fler krav på vård, skola, omsorg. Vi kanske är bara till 40 procent fria (läs boken), men det uppfattas av många som att de procenten köper oss långt mer frihet än tidigare. Den stora diskussionen om ekonomin verkar över.

Det blir nog att ta tag i nya politikområden, som t.ex. integritet, och börja det politiska samtalet utifrån det. Virginia Postrel ställde upp i sin bok Framtiden och dess fiender (svensk översättning tyvärr slut, se här) upp en användbar alternativ skala för dagens politik att orientera sig i. Hon anser att det är mer fruktbart att dela upp politiken i dynamister och stasister. Dynamisterna önskar mångfald i sina lösningar, medan stasisterna önskar kontroll: den enda bästa vägen. Denna brist på flexibilitet har allt svårare att fungera med ett mer komplext samhälle, och dess praktiska misslyckanden blir lättare att angripa.

Virginia Postrel byggde ut sina tankar i ett föredrag i Vancouver 1999

The most potent challenge to markets today, and to liberal ideals more generally, is not about fairness. It is about stability and control—not as choices in our lives as individuals, but as a policy for society as a whole. It is the argument that markets are disruptive and chaotic, that they make the future unpredictable, and that they serve too many diverse values rather than “one best way.” The most important challenge to markets today is not the ideology of socialism but the ideology of stasis, the notion that the good society is one of stability, predictability, and control. The role of the state, in this view, therefore, is not so much to reallocate wealth as it is to curb, direct, or end unpredictable market evolution.

Virginia Postrel vid ett tal i Kansas City

Kris brukar förknippas med en negativ utveckling, men det är också ett tillfälle att se över vilka frågor man prioriterar och de egna strategierna.

Pingat på Intressant.se

Vi är internet, internet är vi

Jag tar mig denna vecka, med anledning av Joakims val av veckans skifte, friheten att återberätta en historia jag postade på min andra blogg, Framtidstanken, för ett tag sedan. Den handlar om en applikation vid namn Skype. Eller så handlar den om en ny slags livsform, ett nytt slags medvetande, vi döpt till ”internet”. Det är en berättelse om död – och återuppståndelse.

Den 16:e augusti 2007 hände det. Telefoni-applikation Skype slutade fungera.

Om du levt under en sten de senaste åren och inte vet vad Skype är så går det att sammanfatta som en mjukvara du laddar ned till din dator som möjliggör röstsamtal via internet utan att det kostar dig någonting. Det är lika gratis att ringa någon i Indien som det är att ladda ned en indisk hemsida.

Det finurliga med Skype är att själva applikationen byggs upp genom att koppla samman olika körande instanser av programmet. Det finns alltså ingen central server med vilken applikationerna kommunicerar (delvis sant, själva inloggningen sker centralt). Detta för med sig en väldigt flexibel och skalbar arkitektur vilket också möjliggjort Skypes fantastiska tillväxt de senaste åren.

En nackdel med arkitekturen är dock att Skype själva (företaget) inte har direkt kontroll över sin egen mjukvara. Det går inte att ”starta om” en Skype-server någonstans om något går fel.

Å fel gick det, den 16:e augusti.

Användare lyckades inte logga in och programmet blev oanvändbart. Efter ca två dygn så började saker och ting åter fungera igen. Det intressanta är hur Skype själva beskriver vad som hände:

On Thursday, 16th August 2007, the Skype peer-to-peer network became unstable and suffered a critical disruption.

Vidare:

Normally Skype’s peer-to-peer network has an inbuilt ability to self-heal, however, this event revealed a previously unseen software bug within the network resource allocation algorithm which prevented the self-healing function from working quickly.

Skype är alltså ett självläkande, distribuerat system med vilket du kan kommunicera till ingen kostnad över hela jordklotet. Själva applikationen är dess användare. Å den är, likt en organism, självläkande.

Det ligger något djupt fascinerande i detta.

Hela internet kan sägas vara det samma men det är först när saker slutar fungera som man får tillfälle att reflektera över dem och än så länge har inte hela internet slagits ut under två dygn. För vad Skypes black-out belyser är hur sammankopplade vi är, både med varandra men också med tekniken.

Skype ger mig förmågan att tala med andra människor på andra sidan jordklotet, men det är inte Skype i sig som möjliggör detta utan kombinationen av tekniken och själva nätverket av användare som utgör Skype.

Det samma gäller hela internet.

Därför är vi internet och internet – det är vi.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, media, informationssamhället, web 2.0

Ang. Informationssamhället: De arga mobbarnas seger?

Joakim Lundblad inledde veckans tema med en positiv artikel om informationssamhällets decentraliserande effekt där han pekar på att vi nu håller effekterna av informationstekniken på att bli synliga bortom ”the early adopters” den tidiga informationsaristokratin. Vi är inne i den tredje informationsrevolutionens konsolideringsprocess. Konsolideringar är viktiga men naturligtvis inte så innovativa faser. Det är konsolideringarna som gör att man kan gå vidare till nya innovationsfaser. Hur skall vi använda det här? Borde det vi gör nu ändras eller skrotas? Vad funkar, vad funkar inte? Vad har det för effekter? Vad bör det ha för effekter?

Det gör analysen svårare för en bransch som präglats av ”wow, dude, cool!” och det kontinuerliga öppnandet av nya fält, vilket Anders Mildner tog upp i Sydsvenskan från sina intryck på Reboot.

Konsolideringarna går i en annan riktning än tidigare. Johannes Forssberg påpekar i Vem vill adda Raj-Raj? att den syn som partier, PR-firmor och företag tagit till sig om Web 2.0 stöter på patrull. De sociala effekterna Web 2.0 verkar inte främja styrning från en central punkt utan mot att nätet mer liknar ett decentraliserat system av lokala noder, lokala flugor, lokala relevansgrupper som kan sammanstråla ibland till större styrka. Det finns inte en kraft bakom FRA-motståndet, som skulle bjudas in till samtal och neutraliseras genom att företrädarna kan ingå i korporativa kommissioner. Det finns flera olika motstånd.

Sådana självständiga system har skapat rädsla och misstänksamhet hittills, när de anats. I dag så förs större krav fram på kontroll, som t.ex. av virtuella världar. I ett samhälle som tidigare präglats av
av att det är lätt att finna ”vem som står bakom” blir frågor om marknadsföring, politik, kommunikation svårare och mer komplicerade.

Notera att skiften inte bara har goda konsekvenser. Bara för att äldre centralistiska lösningar som censur, blockeringar, registreringar som kränker integriteten inte fungerar så bör vi ändå ha en debatt om hur olika nätkulturerna kan hållas i ett bra och öppet skick.

Wikipedia är ett bra sådant exempel, som fått kritik för bias i sin editorkultur. Där uttryckte jag min oro i Expressen för att om man inte tar upp den decentraliserade contentkulturens avigsidor så kommer en långt skadligare motreaktion. Wikipedia är ett alldeles för bra projekt, tack vare Jimbo Wales öppna grund i katallaxi, för att det skall behöva drabbas av tillslutande lagar och regleringar.

Det är i vissa sammanhang för lätt för trollen att ta över diskussioner. Blir Clay Shirkys glada vision förstörd av arga mobbar?

Här är Against the Machine: Being Human in the Age of the Electronic Mob av Lee Siegel intressant. Ja, Siegel är gnällig och har en närmast bitter ton mot de sociala medierna. Han talar om registrering och att pseudonymer måste bort. Han är själv en illustration på några av problemen inom sociala medier genom sin skandal som sock puppet. Men frågan är relevant; hur undviker vi att en egalitär, självuttryckande, antihierarkisk, icke-exklusivt internet standardiserar sina användare (eller delkulturer av dem)? Det finns ”bad seeds” ute på nätet, och bara för att vi tolererar dem behöver vi inte acceptera dem. Vad gör vi åt nätmobbning? Hur bedömmer vi vad som är sanning bäst? Hur undviker vi att neddumning sprider sig och blir dominant på nätet?

Decentraliserade lösningar fungerar bäst, och det ställer oss inför det svåra problemet att odla en god kultur. Skiftet som informationssamhällets decentralisering ställer inför är att vi måste ta tagit i våra värderingar kring teknikens användning.

Pingat på Intressant.se

Ang. Informationssamhället: Ett skifte framåt eller bakåt?

När jag med många andra började upptäcka internet någon gång i mitten av nittiotalet var virus de största hoten på nätet. Med modemuppkoppling tog man sig via Netscape och Altavista ut på en virtuell ocean av information.

Då, fanns inte ens tanken om regleringar, farlig information, eller att staten skulle ha tillgång till alla klick som gjordes. Teknikutvecklingen skedde snabbt, och i dag har nästan alla tillgång till bredband med datorer – ständigt uppkopplade, och med nätet som del av vardagen. Avstånd krymper, både till vänner på flygavstånd, till internationella nyheter och källor som annars endast en grävande journalist hade haft tillgång till.

I stora drag pekar det mesta åt att informationssamhällets decentraliserande effekt borde vara ett skifte framåt. För någon som bott en tid utanför storstadsregionerna kan det snarast beskrivas som en revolution. Under bara tio år har fiktion blivit verklighet. Möjligheterna som digital information medför är enorma, användargenererat material kombinerat med proffessionalism, kommunikationsnätverken och smala nischade områden når helt nya målgrupper.

Nätet har omgärdats av få stängsel, och här i öppna och fria Sverige har länder med murar kring nätet dragits fram som skräckexempel. Amnesty har kampanjat om fria ord, och företag som censurerat yttrandefrihetskämpar har hamnat i dålig dager. Trots frivilliga regler, såsom polisens barnporrfilter, har reglerna kring nätet varit få, och de som finns har kritiseras regelbundet. För, förutom möjligen ekonomiska brott som rör kreditkort och bankkonton, samt något enstaka virus, finns det mycket liten brottslighet på nätet som skadar någonting annat än digital egendom a la ettor och nollor. Något som borde ytmynna i att nätet inte alls hade behövt lika mycket regler som den fysiska världen, om ens några alls.

Tack vare öppenheten och friheten i den digitala världen har vi fått en informationsrevolution. Den stora frågan är om den kommer stanna.

De senaste åren har röster höjts om inskränkningar i den frihet som rått i den digitala världen. Det har varit mjukvarupatentkrav, datalagringsdirektiv, krypteringsförbud och nu senast, lagen om att FRA skall få möjlighet att övervaka all digital trafik som passerar landets gränser.

Som passerar landets gränser.

Informationssamhället blir helt plötsligt lite stängdare. Internetanvändare varnas för operatörer som skickar information över landsgränser. De som kan och förstår sig på, börjar kryptera trafiken, de andra hamnar steget bakom. Den politiska flyktingen slutar maila tillbaka till hemlandet (migrationsverket har gjort fel förut), läckorna om oegentligheter inom polis och myndigheter blir allt färre. Vad som kan skada rikets säkerhet beskriver till och med självaste statsminister Reinfeldt som diffust.

Vi är många som protesterat mot FRA-lagen. Människor från höger till vänster till kors och till tvärs har skickat mail till de 143 riksdagsledamöter som röstade för lagen, och fått till svar att vi inte ens vet vad vi pratar om.

Trots protesterna, är det ett faktum att med fler regleringar på nätet, oavsett om det handlar om övervakning, lagring av surfande eller förbud mot kryptering, kommer det vara en start till en backlash för den informationsrevolution vi haft de senaste tio åren.

Bara för att någonting existerar, innebär det inte att det kräver reglering.

Ang. Informationssamhället: Media pressade av stöd

Ur SOU 2006:8:

I direktiven angavs att utgångspunkten för analysen skulle vara att stödet skulle bidra till att upprätthålla mångfald och konkurrens inom dagspressen.

Stöd för att öka konkurrens? Ehm, ja just det. Inte ens utrustad med all marknadsskepcis i världen kan man ta i det påståendet med tång åtminstone inte med detta fall i åtanken.

Hur kan man utan att sitta i knät på den etablerade mediasfären försvara denna kvarleva? Finns det något som rasat i pris så mycket som att publicera och leta information? Alla kan etablera sig och massor har etablerat sig. Vilket implicerar enormt varierande kvalité, men ocks

å urval.
Det är inte för inte som begreppet medborgarjournalistik nått den välkända ytan och även spektrat mellan grannens blogg och de stora dagstidningarna har fyllts på. Genom just konkurrens, men trots presstöd.

Jag tillhör inte dem som tror att gammelmedia sjunger på sista versen, men jag tror att de kommer tvingas justera sin tonart för att det inte skall bli full kakafoni i det enormt breda utbudet. Presstödet enda egentliga funktion är att ge syre åt de konkurrensodugliga publikationernas otidsenliga toner samt ge extra vinst åt de som skulle klara sig i vart fall.

Låt mig påminna om den fruktade dansbandsdöden och hur glada vi är att diskon faktiskt fick etableras, om än välreglerade. Länge leve Schumpeter.

Slutligen en bonus liknelse:
Den s k medborgarjournalistiken blir för media och därmed även demokrati vad Indie-scenen är för amerikanska Billboard listan. Något som kan sparka ett skenande skeende åt rätt håll.

Ang. Informationssamhället: Bloggande, folkligt i kvadrat!

I bland är det väldigt tydligt på vilken sida om skiftesvågen våra mer eller mindre folkutvalda politiker står. Joakim pekar i veckans initiala post på hur bl a vissa EU parlamentariker vill reglera bloggandet. Låt mig gissa att Marianne Mikko inte känner till akronymen PKI eller företag som VeriSign—och låt gå för det. Det är nog ganska vanligt att man inte gör det, men att man väljer att öppna munnen så pass mycket och officiellt utan att rådfråga någon som faktiskt vet hur spelplanen ser ut är klart oproffsigt. Eller rent av folkligt?

Personligen kan jag tycka att de har trampat i det klaverat tillräckligt många gång

er nu. De borde ha lärt sig sin läxa vid det här laget. Men, kanske ger det dem en aura av just folklighet och det är ju ibland viktigare än förmåga i politikens survival of the most popular.

Folkligheten är intressant, den karaktäriseras ofta av skepsism och fungerar då som en buffer mot det som är på den andra sidan skiftesvågen. Så länge staten ser som sin funktion att agera som investerare så är ett folkligt sinne bra. Investeringen i Digital-TV, DAB och glesaste-glesbyggds-fiber? Knappast folkligt. Vård-skola-omsorg? Folkligt.

När staten däremot ser som sin funktion att agera som förmyndare och vill förbjuda och reglera saker som privata investeringar eller yttrandefrihet är de dock ute på tunn is. Det folkliga lynnet hos politiker skall inte få förlama de som vågar kliva utanför randen av den folkliga kvadraten och riskera det han eller hon har för att blott kanske flytta eller vidga kvadraten något.

Vår framtid ligger i och med statens stora roll i dagens Europa till stor del i händerna på kvadraten. Ibland kan man verkligen längta efter en oregelbunden månghörnings intåg.

Veckans Skifte: Informationssamhällets decentraliserande effekt

Magritte Det finns ingen klar och tydlig punkt i rumtiden för ett skifte, men när det väl skett så känns det självklart för alla. Det är dock aldrig självklart på förhand.

Veckans skifte handlar om informationssamhället, och digital direktdemokrati. Det har länge diskuterats huruvida bloggar påverkar den politiska debatten eller ej, och varför så många unga lägger ned tid och möda på att göra filmer som de sedan lägger upp gratis på Youtube. Det har talats om creative commons och informationssamhällets fusion mellan allmänheten och makten (eller bristen därav). Det har talats om gammelmedia, fildelning och det har talats om användargenererat innehåll. Problemet har varit att de som talat har varit starka supportrar, företagare och andra som har ett eget vinstdrivande eller hobbygrundat intresse i frågorna. Avgörande för ett skifte inom informationssamhället, speciellt ett skifte som bygger på allmänhetens delaktighet, är att just allmänheten börjar tala om och ta till sig skiftets karakteristika.

Det är först nu skiftet från informationsadel till informationselitism har fått fäste, och det är som tydligast i FRA-debatten (se exempelvis Expressens digitala uppmuntran till protest). Den avhoppande moderata politikern Fabian Norlin (som för övrigt blivit en skapare av användargenererat material genom att starta FRApedia) uttrycker sig väl i ett öppet brev till sina partikollegor:

“Lagförslaget gav en proteststorm bland de tekniskt kunniga och mest drabbade personerna; ett ramaskri som ALDRIG FÖRR skådats på Internet. Förmodligen var detta första gången i mänsklighetens historia som Bloggosfärens protester verkligen orsakade en ändring i ett politiskt beslut – om än en obetydlig ändring! Detta ramaskri av protester bland Internetanvändare från alla politiska partier ignorerades fullständigt av alliansen.

Vi var över 1 000 personer som protesterade utanför Riksdagen den 18 juni. Ung Vänster, SSU, CUF, KDU, MUF, Piratpartiet och Ung Pirat fanns representerade, liksom Journalistförbundet, internetleverantörer, etc. Jag har vänner som reste från andra delar av Sverige enbart för att demonstrera. Det fanns personer som tog bilen från Umeå vid midnatt för att hinna till Stockholm vid 8-tiden för att försöka förhindra det. Jag känner flera människor som GRÄT över att lagen såg ut att gå igenom. Grät ordentligt. Både män och kvinnor.”

Det är först när fler än bara de starkaste förespråkarna, ”the early adoptors” som de kallas i teorin, anammar, använder och värderar ett skifte som det förverkligas. Samtidigt innebär det bara att skiftet blir verklighet, att det de facto inleds. För att det ska genomföras måste det också överleva sin första dag, så att säga. Att förankra ett skifte är ingen lätt uppgift, och egentligen knappt en uppgift eftersom det ligger utanför vad någon enskild aktör förmår. Vad som däremot ligger i flera enskilda aktörers intressen är att förhindra att skiften förankrar sig. Det är förstås helt naturligt, eftersom skiften ofta för med sig Schumpeters kreativa förstörelse och förändringens ofta turbulenta

vindar. Skiften sprider sig som ringar på vattnet. Det är alltså en indikator på ett skiftes nära förestående förankring, när det möter motstånd.

När utskottet för kultur och utbildning lägger fram dokumentet för Om mediernas koncentration och mångfald i Europeiska unionen för Europaparlamentet att ta ställning till, bör detta således betraktas som en stark indikator för att ett skifte är nära förestående. Dokumentet behandlar hur klassiska medier utsätts för ”orättvis konkurrens” från nya medier, framför allt bloggar men även användargenererat material i allmänhet. Det står också att läsa att Public Service behöver en viss andel av marknaden för att kunna utföra sitt uppdrag, och att nya medier förvirrar informationskonsumenter eftersom de inte garanterar sig vara opartiska.

Ett uttryck som ”opartisk” hade ett värde när informationskanalerna var få och kunde variera extremt i sin inriktning. Det innebar då att informationsproducenten åtminstone försökte sträva mot mitten av olika åsiktsskalor. Idag har begreppet snarast blivit överflödigt, och subjektiviteten bör hyllas, inte fruktas. Med en bred flora av informationskanaler kan varje läsare/lyssnare/tittare på egen hand orientera sig bland utbudet i förhållande till sina egna åsikter, intressen och preferenser.

Det dokument Europaparlamentet har framför sig är en relik från svurna tider, och bör på sin höjd ges ett nostalgiskt värde när det sakta förtvinar i den öppna brasan en sen kväll (förhoppningsvis inom en snar framtid). Att helt utelämna informationskonsumenternas intressen och tydliga efterfrågan (som just är grunden för författarnas oro) ur kalkylen visar på exklusivitetsperspektiv som vill förvägra den ”vanliga människan” inträde i de ”fina” mediernas korridor, eller rampljus om man så vill. Faktum är att nya journalister växer och utvecklas dagligen i bloggosfären, och även om deras mål inte är att jobba för en stor dagstidning, så är det deras rätt att producera egen och reflektera på andras information.

Att Public Service, och därmed staten, behöver en viss andel av marknaden är fantasifullt men helt utan relevant innebörd. Om Public service inte kan utföra sitt uppdrag på grund av att de konkurreras ut av andra som gör det bättre, är detta då inte ett tecken på att Public Service, eller dess uppdrag, passerat sitt bäst-före-datum? På samma vis kan det inte sägas vara fel att allt större del av reklamintäkterna går till digitala medier, eftersom det är en effekt av var läsarna, och därmed efterfrågan, finns. Det är precis detta kreativ förstörelse handlar om: Gamla strukturer och fenomen dör och lämnar utrymme för nya effektivare strukturer och mer efterfrågade fenomen. På så vis har fotogenlampan lämnat utrymme för elektriciteten, och är det då så underligt, eller oönskat, om samma sak händer med information? Finns det ett egenvärde i en hög maktkoncentration inom en mediaelit som lär upp sina efterträdare? Att registrera, katalogisera och avgiftsbelägga det frivilliga skapandet är ingenting mer än ett uttryck av rädsla och oro för en mediahierarki som gått och blivit förlegad.

FRA-debatten och Europaparlamentets bloggjaktssfunderingar ger sammantaget en diagnos av informationssamhället som antyder att ett skifte är nära. En del skulle säga att det inte rör sig om någonting nytt, utan snarare ett bevis på något de hävdat länge. Vad man då inte betänker, är att skiftet inte handlar om, eller styrs av, en liten grupp. Istället rör det sig om det rakt motsatta, ett skifte i informationsproduktion, från små organiserade grupper, till ett fluffigt informationsmoln i vilket varje enskild individ tar ställning till vilken roll man vill ha i att producera, alternera och konsumera information. Nästa steg är att inte bara delta i, utan bli en del av molnet. Nästa steg är det decentraliserade jaget.