informationssamhället

Ang IPRED: Skaparen eller innehållet?

Traditionellt har skapandet av information tillskrivits enskilda skapare, som beskrivs som kreativa genier och begåvningar. Denna syn lever kvar i hur vi ser på upphovrätten idag och hur somliga menar att vi ska förhålla oss till informationsflöden i framtiden, men är den verkligen så korrekt att den förtjänar den tron den tycks vila alltför tryggt på?

Det skrivs och talas allt mer om den framväxande remixkulturen, om deltagarkultur och om användargenererat material, men hur förhåller sig dessa nya, eller nygamla,  fenomen till den klassiska synen på den ensamme, distinkte skaparen? Faktum är att nya informationskulturer egentligen belyser ett fenomen som är lika uråldrigt som det mänskliga skapandet, nämligen alterering genom inspiration. Genom att kombinera en ändlig mängd olika ting, idéer eller aspekter skapar vi nya ting, idéer och aspekter. Är det egentligen möjligt att påstå att någon upphovsman någonsin skapat någonting helt utan inspiration eller påverkan från en naturlig och/eller skapad omgivning?

Finns det gudomligt inspirerade och från världen frigjorda geniet överhuvudtaget? Som polariserande hypotes kan vi istället studera skapandet som någonting gemensamt, till skillnad från tillverkandet som är distinkt individuellt eller personrelaterat. Kanske är det så att goda teorier, lysande idéer och ny ansatser kommer till stånd genom en iterativ dialog som alla människor ägnar sig åt i utbytet med sin omgivning (såväl interaktionen med andra varelser som med döda ting)? Istället för att se artister som enskilda skapare av musik, skulle man kunna se dem som en del av den större generativ kultur?

Utifrån ett innehållsrelaterat perspektiv snarare än dagens artisters egna perspektiv tycks inte framtiden handla så mycket om konstens död, utan snarare om hur konsten likt en fågel fenix ska brinna upp och återfödas ur sin egen aska. Framtidens film och musik kanske till stor del produceras och inspireras av hela kulturer, och inte bara av några få självutnämnda kulturambassadörer. Stora talanger skulle i en sådan omgivning fortfarande skina igenom, men det skulle göra det för att tillräckligt många gillar dem snarare än för att de har ett tungt skiv- eller filmbolag i ryggen.

När vi talar om upphovsrätt, fildelning och underhållningsproduktion ska vi fokusera på innehållet, och inte på dess form eller vilka som idag producerar det innehållet. Bara det faktum att många idag aktivt tar avstånd från hur marknaden fungerar är ett tydligt tecken på att efterfrågan och historieboken skiljer sig åt, och facit finns inte i detta fall i historieboken…

Ang IPRED: Innehåll eller form?

Debatten om IPRED håller kvickt på att reduceras och bakas in i den dimmiga fildelningsfrågan, denna vortex i vilken nedladdning av musik likställs med bilstölder och snatteri. Frågan låter sig lätt problematiseras bortom dessa plattityder, men starka särintressen får bra betalt, eller vill fortsätta få bra betalt, för att så inte ska ske.

Vad är det egentligen vi värderar i denna fråga? Är det innehållet eller formen, musiken eller dess förpackning eller det vis på vilket den levereras till oss? Svaret torde för de flesta enskilda individer vara att innehållet står över formen, men begreppen blandas ständigt ihop. Musik- och filmindustrin har en något annorlunda avvägning, eftersom formen snarare än innehållet är vad som ställer mat på deras bord. Problemet är att den lilla grupp som värderar formen har så pass mycket större incitament att slåss för sin sak än den överhängande majoritet som värderar innehållet, en situation som känns igen från EUs jordbrukssubventioner.

Låt oss för en stund utgå från innehållet, och skissa några drag av hur framtiden kunde se ut om vi helt släppte greppet om den traditionella formen. Innehållet i fråga är information, och för information kan vi ställa upp tre tydliga trender:

  1. Lagringsutrymmet går mot oändligheten (relativt sett). Vi kan lagra mer och mer information på mindre och mindre utrymme, och således blir information allt lättare att bära runt på.
  2. Informationsmängden går mot oändligheten (relativt sett). Vi kan idag i informationsbegreppet innefatta mer än vad vi kunnat tidigare, och utan att lägga någon kvalitativ värdering i denna observation kan vi notera att mer och mer personligt orienterad information produceras av enskilda användare. ett bra exempel är förstås de många musikstyckena på MySpace och de många filmklippen på Youtube).
  3. Informationens primära hållbarhet går mot noll (relativt sett). Information har en primär hållbarhet, ett nyhetsvärde, som avgör den huvudsakliga period under vilken informationen är aktuell och anses köpvärd. Information kan också ha ett nostalgiskt värde, en sekundär hållbarhet, men detta motsvarar sällan eller aldrig dess primära hållbarhet.

Sammantaget säger alltså dessa trendspaningar att vi kommer skaffa oss mer information snabbare, och vi kommer tröttna på den fortare. Det här är på alla tänkbara vis dåliga nyheter för den befintliga underhållningsindustrin. Deras temporala intäktsfönster minskar mer eller mindre framför deras ögon, och förblindade av vrede tror de att det beror på att någon stulit något från dem. De vet inte vad, eller när eller hur. Men de vet, typ.

Istället för att se dessa tre trender som hot, kan man se dem som grundläggande för en ny typ av marknad. Med ökande informationsmängd och kortare hållbarheter blir det intressant att erbjuda individanpassade informationsflöden med ständig uppdatering. Man skulle kunna tänka sig ett Spotify som låter användaren ställa in sina preferenser för att få ständiga tips och uppdateringar om nyproducerad musik, kommande konserter och andra som också gillar samma musik. Personifieringen av informationsflöden är redan tydlig i nyhetsvärlden, där bloggar lockar till sig likasinnade läsare och fungerar som informationsportaler, och på nyhetssidor där de mest lästa och av läsare högst betygsatta artiklarna framhävs. Sådana tjänster finansieras troligtvis inte genom produktifiering och försäljningen av enskilda varor, utan genom prenumerationsavgifter och annonsintäkter. Även detta är mer eller mindre dåliga nyheter för den befintliga underhållningsindustrin.

Sett ur ett individperspektiv är frågan innehåll eller form? inte helt olik Eddie Izzards genialiska fråga: Cake or Death?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=BNjcuZ-LiSY]

Obama hotar svenska demokrati

Oj, är det inte skifte på gång när media och kampanjmakare hyllar Barack Obamas internetkampanj.

Detta är den deliberativa demokratin, politik som livsstil. Men jag tror inte att svenska politiker kan lära av Obama, och bör tänka sig nog för om de vill det.

Skall vi lära oss av Obamas microtargeting, att finna små undergrupper noggrant kolla deras preferenser och se till att anpassa budskapet just till att passa just dem. Vänta, hade inte just en stor FRA-debatt om det här? Vill vi att det skall gå att göra sökningar som i USA. Vi behöver mer diskussion om storebror och hur vi som konsumenter manar fram honom. Vad säger Datainspektionen om det?

Det blir en annan miljö för medierna. Den svenska nyhetscykeln är inte anpassad riktigt ännu till att aldrig ta paus. Bloggarna driver på åt det hållet, men orkar en svensk kampanjorganisation vara så initiativtagande och snabb?

Det är inte heller att Obama helt släppt innehållet fritt. Det är en stor skillnad. Frihet på nätet har getts under ansvar och med kontroller. Budskapet, innehållet i politiken och vilka typer av aktiviteter som rymts inom kampanjens ram, det har inte satts av gräsrötterna. Vad jag förstått har även typsnitten förutbestämts centralt så att man inte får ett splittrat utseende.

I grunden finns ju en längtan efter framgången, men svenska val vinns inte av gräsrötter. Och den svenska demokratin byggs, som jag påpekat på andra principer. Så blev också moderaternas nya site sluten också.

Man bör betänka att olika former av demokrati har olika sätt att kommunicera, och kopierar vi Obama så måste man också lägga upp en strategi som är anpassad till att förändra vissa delar av det svenska systemet (vilket kan vara positivt och ge segrar).

Pingat på Intressant

E-romantik och emotionell bandbredd


Svårslaget. Foto av milizero.com.

Joakim Lundblad valde ett bra ämne för veckans skifte så här i höstmörkret: romantik. Mina reflektioner på ämnet innebär en koppling till förra veckans ämne: det urbana rummet, om staden i förändring. Jag skrev då om virtuella resor som kan lösa upp stadens fysiska gräns.

När jag skrev texten hade jag främst arbetslivet och resandet i åtanke men man gör ju så mycket mer i en stad än arbetar. Människor möts och blir förälskade bland asfalten och husen.
Så sker även i den virtuella världen vilket filmen (”Ruanur and Yuina’s wedding”) nedan visar:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Txy6OWtpBok&hl=sv&fs=1]

Fast nog är det något saknas där bland pixlarna. Tekniken tillåter inte riktigt att upplevelsen blir likvärdig med ett ”riktigt” bröllop och bröllopsnatten för Ruanur och Yuina gissar jag vara en ganska platt affär. World of Warcraft saknar helt enkelt den emotionella bandbredden som krävs för att kunna konkurrera med verkligheten.

Emotionell bandbredd är en teknologis förmåga att förmedla känslor. När två människor möts sker den mesta av denna kommunikation med kroppen. En vardaglig gest som att ta i hand är en ritual där vi delar med oss av känslomässig information (har därför förståelse för Carl Hamiltons reaktion).

Video har relativt hög emotionell bandbredd, men email och SMS är känslomässiga stenstoder. ”Det är fegt att göra slut via fax, sms eller e-post” skriver Aftonbladets dejtingexpert och vad är väl anledningen om inte den smala emotionella bandbredden. (Göra slut via fax. Går det att komma lägre på romantikskalan?)

Även om videosamtal kan vara tämligen intima står sig tekniken slätt i jämförelse med verkligheten. Som skiftesskribent undrar man då om det i framtiden kan komma teknik som överträffar verklighetens brutala nakenhet när det gäller att skicka ut signaler om vårt känslotillstånd.

En möjlig utveckling är den som forskaren Kevin Warwick och hans fru Irena provade för ett par år sedan. De opererade in chip under huden som skickade signaler från deras nervsystem, via chippen ut över internet och in i varandra.

when his wife moved her hand, he felt it. He could actually feel her movements

Framtidens vigselringar, måhända? När vi börjar växa samman så till den grad att vi t.o.m. delar nervsystem, då får man noga säga att tekniken överträffar våra nuvarande sinnens förmåga att ta emot och förmedla känslor.

Huruvida det är romantiskt eller ej lämnar jag däremot åt andra att avgöra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ang. E-romantik: Förförande nära

Distansförhållanden kan vara knepiga. Tusenlappar försvinner snabbt på flygbiljetter, tågresor eller bensinpengar. Digitala kommunikationsmöjligheter, allt billigare mobilabonnemang och webkameror har säkerligen hjälp ett antal kärestor världen över. Joakim sätter fingret på att digital kommunikation har svårt att hantera tystnad, och att känna sig bekväm i varandras sällskap även när orden inte räcker till, kanske är en av de saker som kännetecknar romantik.

Den klassiska bilden av romantiken är konservativ och fylld med nostalgiska minnen, vilket gör att blandbanden säkert slår youtubelistorna ett bra tag över. Kanske finns det en och annan maskin som kan utmana kasetten i romantik, med ett enkelt och konkret fysiskt övertag.

Trots det är den fysiska kontakten oslagbar i sin genré, och e-romantiken har sin styrka när den får människor att börja kommunicera och träffas. Dejtingsajterna klarar sig bra genom avancerad matchning, och den med mindre konventionella preferenser kan också hitta ett forum och marknad. Men vad beträffar det virtuella sexet har Stallone och Bullock har redan bevisat att det är rätt tråkigt. Från ”Demolition Man”:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=BD3ulOglkcI]

Ang. e-Romantik: ”Whatever ’in love’ means…”

Under en intervju med Prince Charles och Princess Diana strax efter att de hade förlovat sig frågade enjournalist: ”Are you in love?”, var på Diana utbrister: ”Oh, yes!”, medans den kontemplerande och lätt medieotränade (samt ev. känslokalle och kärlekslöse) Charles säger: ”Whatever ’in love’ means…”.

Det är tydligt att om man skall försöka definiera kärlek eller romantik, utan att sväva iväg och bli osammanhängande poetisk, så dödar man begreppet.
Ger man sig hän med att reducera romantik, poesi och kärlek i fysikalismens tecken. Så uppstår en hel del frågor.

Eftersom jag är en person med viss kännedom om mina egna brister, så tog jag hjälp av Google. Jag googlade på ”romantik” och fann följande ”definition” i en gammal Metro kolumn: ”Små oväntade saker är äkta romantik.”
Strängt taget betyder det att om världen är determinerad så existerar det ingen romantik, men mindre verklighetsfrånvänt så betyder det att en artificiell intelligensen behöver ta ett par steg bortom det strängt rationella för att vara romantisk i verklig mening.

Många är de chatterbots som fått skamliga förslag genom åren. Den lokala BBSens ELIZA har troligen ifrågasatt en hel del känsloutspel med tillsynes känslomässiga frågor.
En gammeldags chatterbot kan visserligen upplevas både irrationell och full av ”små oväntade” utspel, men kan den sägas vara romantisk? Knappast.

Den välriktade slumpen, som kännetecknar kreativitet, och nästan alltid är en syntes av tidigare kända idéer, som antingen ger upphov till en ny idé, eller kanske ett artefakt. Den är lika viktig för de romantiska, så väl som de a-romantiska idéerna och artefakten. Det gäller så väl de knappt romantiska sakerna som hjärtformade prylar, så väl som de verkligt fantastiska där element av omtanke, offer och ”känsla” har bakats in.

Romantik är en delmängd av det kreativa, som utvärderas genom dess känslo-utslag det ger hos den det projeceras mot. När man skall implementera en välfungerande AI (i vart fall med hjälp av genetiska algoritmer) är ofta det centrala problemet att skapa en funktion som utvärderar en given handling.
Motsvarande problem för en poesi-skrivande AI föreslog jag vara människor. Kanske kan man tänka sig motsvarande här? D v s att man tränar AI:t med verkliga männsikors reaktioner.

En möjlighet är att plantera en AI på en dating-site och som gör sitt bästa för att flirta med en viss kategori av människor, och som möter sin success-rate genom hur många som faktiskt blir intresserade.

Marknaden för ett romantiskt AI, bör vara stor! Och därmed kanske risken för att en AI kommer och flirtar med dig i en framtid inte helt kan ignoreras.
Den som blir rekommenderad ett klädesplagg eller vara av ”någon” som han eller hon kärat ner sig i bör ha mycket stor påverkan. För att inte tala om tillväxtpotensialen för den bedrägerimarknad av s k ”Nigeria-brev” som idag sköts manuellt.
Konceptet kan tas vidare med s k robocalls, och marknadsförings möjligheterna ter sig närmast oändliga.

Eller som Lena PH sjunger, ”HAL” jobbar i affär:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=PfGMf8gOuJw&hl=en&fs=1]

E-romantik: Framtidens kärlek är delad

Joakim Lundblad tänker kring romantiken i den digitala miljön i veckans skifte. Överlever romantiken?

Romantik, kärlek och sex är självklart beroende av sociala kontakter, och där finns två trender: de blir oberoende av fysisk kontakt och vi får genom sociala medier och kanske även den nya mediciner mer kontroll över dem.

Sex är på väg in i virtuell riktning internetpornografi, telefonsex, sex i virtuella världar och utvecklingen av teledildoniken med cybersex har vi talat om länge nu. Det skett under fniss, moralpanik från kanske inte så representativa grupper och en svårighet för de stora sexualpolitiska aktörerna som t.ex. RFSU och RFSL att ta sig ur identitetspolitiska antaganden för att möta fragmenteringen av vår sexualitet.

Diskussionen om sex skylde över vår förändring i andra känslomässiga relationer, som Joakim tog i sitt Skifte. Det är minst lika viktigt för att förstå det sociala skiftet, som även påverkar cybersex.

Här kommer börjar vi se en rädsla på sina håll för att relationer blir ytliga av e-romantiken. Det behöver inte vara fallet, just genom att vi blir vana att stegmentera relationer och lägga olika betydelse i dem.  Det är säkrare, enklare, anpassningsbart och möjligt att nischa. Vissa e-romanser kanske bara är att finna varandra på nätet, och sedan skriva vanliga snigel brev till varandra i en riktig 1800-tals romans.

Segmenteringen gör att dessa olika delar av våra liv blir mer distinkta från varandra, och allt som oftast även okända för andra människor i vår närhet. Det är nog inte en för from förhoppning att det här ger fler människor chansen att försöka få bestämma mer över romantiken och sexualiteten i sina liv. Vi blir inte fullt lika pressade mot det gamla traditionella luteranska kyskhetsidealet. Det ibland påklistrat frigjorda happy swinger idealet i vissa kretsar under det långa 70-talet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=j13VEiOC0d8&hl=en&fs=1]

Eller för den delen 90-talets ortodoxa identitetsbyggen i form av t.ex. duktig flicka eller hora (se mer i Johanna Nylander skifte om framtidens man).

Joakim riktar in sig på nätet och den elektroniska miljön för relationer i skiftet, men jag vill också notera att den stora utvecklingen på relationernas område förmodligen kommer när vi kan kombinera nätets enorma urval, enkla kommunikationer och segmentering med att vi kan styra vår hjärnas reaktioner på social interaktion.

Också, då vi kan få fullständig kontroll över neurokemin i sex, kärlek och ömsesidig bindning kan vi göra medvetna, tydliga val i fråga om våra känslor och önskningar.

Jag misstänker att de olika val kan skapa upp både extremt romantiska miljöer i samhället, strikt polyamrösa grupper eller även strikt monogami och celibat.

Utmaningen är att förbli ett liberalt samhälle samtidigt som födelsetalen sjunker och rädslan över internets förändring av vår sexualitet växer. Kontroll över neurokemi och över våra sociala relationer på nätet skapar risken för förtryck.Vi måste arbeta hårt för att försvara kognitiva frihet och vår sexuella, romantiska och emotionella frigörelse, delvis genom att utveckla sätt för människor att kontrollera och kanalisera sin egen sexualitet.

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: e-romantik —’-,{@

Ibland kan det tyckas som om allting har försetts med prefixet e-, och ingenting verkar undkomma den framryckande digitaliseringen. Mestadels ligger dock fokus på produktion, marknader och näringsliv, emedan den individuella sfären lämnas märkligt oberörd i debatten, förutom när den kränks av spaningssugna lagstiftare förstås.  Men vad betyder egentligen digitaliseringen för oss personligen? Vad betyder det nya informationssamhället för, säg, romantiken?

I takt med en utvecklad och allt mer mångfacetterad kommunikationsinfrastruktur har villkoren för kontakt och samtal förändrats drastiskt. Från att historiskt inte ha kunnat kommunicera alls på distans, via brev, budbärare, telegram, och telefoner har nu flirtande par mobiltelefoner, chattkonton och facebook som i praktiken gör dem kontaktbara 24h/dygn. Detta förändrar förutsättningarna, dynamiken och interaktionen i nya relationer, och då inte minst romantiska relationer. Och vi kommunicerar inte bara mer, vi kommunicerar annorlunda!

Utöver ett otal optimeringsmotorer som dagligen matchar ihop tusentals männisnkor med varandra via intressen, värderingar och beskrivningar av drömpartnern – och ytterligare en kaskad av sociala nätverk för dejting – ser vi också romantiken leta sig in i mindre väntade format. ett småvärmande exempel på detta är giftemål i WoW:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=A9K-Mc3AZZU]

Överlever romantiken digitaliseringen och informationssamhället? Förändras den? Eller blir den starkare av att bevara sin struktur i en föränderlig omgivning? Vad händer med poesin, nedskriven på ett välvalt ark av lite finare kvalitet med lite grövre struktur? Mixbanden kanske lätt kan bytas mot youtubeklipp? Man kan gissa att riktiga rosor fortfarande slår talstreck och snabel-a, men är det också romantiskt att inte kommunicera? Förr var tystnad och väntan en naturlig del av kommunikationen mellan
möten, men idag behöver det inte vara det på samma vis. Frågan är om
väntan och tystnaden har ett värde i sig, och vilka uttryck det i så
fall tar sig i form av nya normer och beteenden?

Många är de som tror sig ha förstått och mästrat ”spelet” bakom kärlek och romantik, men ännu tycks ingen sådana teori vara mer än resultatet av lite väl starkt självförtroende från författarhåll. I någon mån har romantiken och kärleken det gemensamt med kreativiteten, att ett av begreppets mest centrala världen är dess obeskrivbarhet. Vi kan inte explicit definiera romantik, men vi vet när någonting är romantiskt.

Vill vi i framtiden paras ihop utifrån optimal matching för att spara tid, eller vill vi jaga och bli jagade på en fuzzy, analog marknad? Vill vi kanske designa vår egen artificiella dejt? Hur vill vi bli uppvaktade/uppvakta, och vad tycker vi är romantiskt imorgon? Vill vi ens ha romantiken kvar?

Jag vill nog ha romantiken kvar, och jag tror nog att poesi gör sig bättre på ett väl valt gammeldags pappersark än i ett chattfönster, men jag känner mig förvånansvärt och ovant konservativ och föråldrad i sammanhanget.

Lunch with Vinton Cerf: the question I never asked

I had the good fortune to attend a lunch today with none other than Google Chief Internet Evangelist, Dr. Vinton Cerf. Dr. Cerf is in Sweden to speak at the Internetdagarna conference but he managed to squeeze in a lunch with a few bloggers, researchers and journalists.

The father of the internet turned out to be a humble gentleman with an intellectual curiosity I wish I have a fraction of at the age of 65.

Actually, I wish I had it at 32! Google is very fortunate.

The discussion lasted about 2 hours and covered a range of subjects, including the struggle between an open internet/society (can you really pick them apart nowadays?) and crime prevention, machine learning, young peoples use of the internet and the meaning of life (we didn’t really sort that last one out, though).

Dr. Cerf started the discussion by introducing the thinking behind the architecture of the net that he and Robert Kahn used when constructing the core components of what is now called the internet back in the 70s. It was an architecture based on openness and collaboration. There was no central component controlling the nodes of the network, it was distributed and in a sense organic, growing node by node.

In fact, I would argue that this idea really is the internet. Not the ethernet, TCP/IP, HTTP-protocols or any of the other acronyms. The internet is an idea. The rest are just implementation details.

That’s why you can’t kill it.

The discussion turned to openness and authenticity to prevent fraud and spam. There’s an interesting link between the need for authenticity and identification, the loss of ways to be anonymous, privacy and personal integrity that unfortunately wasn’t explored further.

There’s one question I wanted to ask Dr Cerf that I never got to.

I would like to know the IQ of the internet.

Or, well, not really the internet itself, but rather how the internet affects the ability of society to solve problems. How it affects the intelligence of individuals.

Computers and the internet is a tool for the mind. As such, the primary purpose of that tool is to extend the capabilities of the human brain. Some years ago I proposed the IA Turing Test.

Unlike the original AI Turing Test, this test does not test the intellectual capability of a machine but how a machine can augment the intellectual capability of a man. The test is simple: you sit outside two rooms with closed doors. In one of the rooms is an expert in a certain subject. In the other room is a layman in the same subject, but with access to the internet.

Your task is to find out in which room the expert is in. You can only communicate with the persons in the room using a chat client. The persons in the rooms may lie.

20 years ago the test would be simple. 10 years ago still quite simple. Today, probably still rather simple but the difference (I would guess) is decreasing. It is becoming easier to find answers to just about everything online or to use software to solve problems without expert knowledge. The computer and the internet is becoming ever more powerful as a tool for the mind.

It is becoming easier for the layman to be an expert. In everything!

I think that’s pretty cool.

I think that’s a major shift!

That’s why I would like to know the intelligence of the internet and the rate at which (Dr Cerf thinks) it is changing.

Why? Because it’s not the internet that is changing. It’s us.

All of us.

Together.

We, as a global society is changing and it’s a change driven by the mind tools we call computers or mobile phones or netbooks or cybernetic machines. We are so intertwined with these tools that it’s sometimes hard to tell them apart from us. They augment us. Extend us. That’s why they are also a part of us.

Oh well. Maybe next time.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Regeringen gjorde rätt

I dag beslutade regeringen att inte ge några nya miljarder i stöd till bredbandsutbyggnad i glesbygden. Finansminister Anders Borg gör nog rätt i budget.

Nej, det är inte för att det inte behövs nya satsningar på IT. Nej, det är inte för att jag tycker att inte skall finnas IT i glesbygden. Tvärtom så har många bra beslut fattats i glesbygden.

Det är snarare effekten av när jag lyssnade på ett seminarium i Almedalen om den utredning centerpartisten Åke Hedén gjorde om bredbandsstödet. Hedén låg nära Björn Rosengrens gamla planer, som främst ledde till utbyggnad av ADSL, men nu har vi börjat kommat nära gränsen vad man kan få ut av den gamla koppartråden från Telia.

Det talades om tre miljarder, vilket inte verkade troligt ens då. Gissningarna låg på något hundratal miljoner och uppskjutet beslut.

Nu står vi inför ett teknikskifte, och ett beslut som skulle ha gällt fram till år 2013 hade varit för kortsiktigt. Det hade funnits risk att staten fastnat i att behöva uppgradera vartannat år. Jag undrar också om statens roll i dessa infrastruktursatsningar bredbandsnätet, där det också kommer att bli tal om tjänster som staten skall finansiera.

Nu gäller det att börja diskutera långsiktigare lösningar.

Pingat på Intressant.se