Veckans skifte: på utflykt i idévärlden

Ute på utflykt. Foto av jesusdq.

Nicklas Lundblad står för veckans skifte i en tillbakablick till en Wired-artikel från mars 1994. Artikelns titel: ”The Economy of Ideas”.

Artikelförfattaren skriver att grundläggande spelregler för samhället ändras ”as information enters cyberspace, the native home of Mind”. Det där med internet som en förlängning av vårt medvetande har poppat upp på flera ställen i veckan. Fredrik Wass ställer frågan om Google gör oss dummare (Nicklas Lundblad svarar på frågan i artikeln och jag ska tillägga att jag inte håller med: ett fritt internet gör oss tvärtom smartare, åtminstone som kollektiv. Se även min gamla text om IA Turing Testet). Isobel Hadley-Kamptz skriver idag på Expressens ledarsida:

Jag överdriver inte när jag säger att jag på internet knappt vet var min egen hjärna slutar och andras börjar.

Detta som ett svar på moderaten Olah Örtengrens bloggpost om hur enkelt det var att slippa FRA: det är ju bara att sluta använda internet. Själv skrev jag i höstas att jag tror att avstängning från nätet kan komma att bli ett av lagens strängaste straff och förmodligen betraktas som så obarmhärtigt att det inte ens finns på straffskalan.

Platon skulle åtminstone ha nickat igenkännande åt den här debatten;

Idévärlden är enligt Platon den sanna verkligheten och sinnevärlden, alltså den värld människan kan uppfatta med våra sinnen, är bara är en skugga eller en blek kopia av idévärlden.

Ja, det är verkligen en helt annan värld med helt andra naturlagar. Vi har ännu inte riktigt förstått de här lagarna och det blir inte enklare av att de i många fall går i rakt motsatt riktning mot de som gäller i den fysiska världen, där föremål har en massa och kräver energi för att sättas samman av begränsade resurser.

Tänk att vi ska bygga ett helt samhälle där dessa naturlagar inte gäller.

Där föremål inte har en massa.

Där det inte krävs energi för att sätta samman föremål.

Och där det finns obegränsat med resurser.

Man kan förstå att denna värld ter sig mycket underlig för de flesta.

Det talas om digitalt infödda, d.v.s. människor som är födda i det digitala samhället och aldrig upplevt något annat. Kanske är en mer korrekt benämning idévarelser. Individer som lever, andas och livnär sig på att sprida idéer.

För dessa människor är det inte själva slutprodukten i sig som är det mest värdefulla. Istället är det förmågan att omvandla, remixa, mashupa andras idéer till något bättre som uppskattas. Därför måste en upphovsrättslagstiftning för denna idévärld utgå från själva skaparna snarare än det skapade objektet. Kanske bör det därför vara ett värre brott att inte länka och ge cred till upphovsmannen än att kopiera.

Det kan komma att anses som ett misslyckande att inte få sina idéverk tillräckligt kopierade.

D.v.s. ungefär som bloggvärlden fungerar idag.

Med andra ord: eftertexten till filmen är viktigare än copyrighten. Det är ju där alla medverkanden listas – nej, länkas!

För det är såklart vad det är. Hade eftertexten uppfunnits idag hade det självklart varit en länklista.

Det är runt länken (Isobel igen!) en hållbar upphovsrättslagstiftning bör byggas. Creative Commons är ett försök i den riktningen.

Det är 15 år sedan The Economy of Ideas skrevs. Jag hoppas verkligen att vi inte om 15 år skriver ett 30-årsjubileum utan att ha rört oss längre framåt än vi gjort de senaste 15 åren.

Möjligheterna som gömmer sig i idévärlden är alldeles för stora för att tappas bort i en debatt som hör hemma i 1900-talet.

Det är dags för oss alla att bli idévarelser.

Anarchy, ”choice of law” or ”acts of God”?

I början av 90- talet fanns en vida spridd teknikdeterminism: ”Information wants to be free.” John Perry Barlow sägs ha myntat uttrycket. Det stämmer inte Stewart Brand myntade uttrycket ”Information wants to be free” år 1983, och Brand fick det rätt första gången

”Information wants to be (politically) free”

Nicklas Lundblad ger oss en tillbakablick till internets barndom med John Perry Barlow och artikeln The Economy of Ideas. Det stämmer, texten är en klassiker. Detta är kanon för cypherpunk. Här ser vi grunderna för tech policy och en hel del IT-juridik träda fram. Som frågan om vem som ursprungligen myntade citatet visar, så kom Barlows text från en öppen och kreativ miljö. Det ligger mycket i Lundblads poäng om att sätta skapandet i centrum snarare än kopierandet.

Fast vi måste ge Barlow lite utrymme. Internet från mitten av 1990-talet är nästintill oigenkännligt för oss från det avlägsna 2000-talet. Titta på den här parodin av hur Jack Bauer skulle ha arbetat i TV-serien 24 om den utspelat sig år 1994

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=JMLH_QyPTYM]

Barlows liknelser handlar mer om innehållet än det radikalt annorlunda.Vi köper en vinflaska, när vi vill ha vin, skriver Barlow. Nu behöver vi inte köpa flaskan utan bara vinet. Thomas Jefferson och de amerikanska founding fathers ville sprida tanken, inte vinsten. Vinsten var en samverkande faktor, som underlättade spridandet, därför knöts de ihop i upphovsrättslagstiftningen. Dessa kan nu skiljas åt genom att tekniken digitaliserar innehållet, men i slutändan så kommer användaren att köpa programvaran, musikfilen eller kanske flaskan för sitt vin. Det var en vision om ett öppet och fritt nät.

Så annorlunda läget måste te sig nu. Sam Sundberg skriver i Svenska Dagbladet om att varje rörelse övervakas och det icke-önskvärda utestängs i de virtuella världarna. Är onlinevärldarna virtuella diktaturer?

Är vi fångade i koden, på ett sätt som JP Barlow nog hade svårt att riktigt ana från sin horisont? Det har funnits kritik mot Barlow, som juristerna Goldsmith och Wu som frågat vem som styr internet?

Daniel Johansson anser att vi har redan gjort valet om det kontrollerade nätet, nu behöver vi komma på varför vi gjorde det.

När jag talade om Second Life på Handelshögskolan under hypens topp närmade jag mig frågan om utvecklingen som anarchy, ”choice of law” or ”acts of God”?

Hittills har vi sett internets funktioner, som något inbyggt i internets naturlagar. När skaparna av Second Life, LindenLabs, införde Sculpted Primitives så förändrades alla förutsättningar för byggande i den världen. Det var som en Guds handling, ”så funkar det”. Det antyder att det finns en objektiv, nästan naturgiven, användning av tekniken. Så har ofta tekniken setts, men teknikens utveckling är inte alltid tydlig, se på franska Minitel och den japanska spelkonsolerna.

Är The Economy of Ideas en utgångspunkt för förhandlingar? Anarki har vi sett att cyberspace inte är sedan 1990-talet.

Det har talats om nya tjänster, som Spiralfrog och Spotify, och en del finner dem attraktiva. Fast inte alla, det går inte att säga att piraterna drivs av bara inställningen att gratis är gott. Båda sidor vill styra ”the acts of God”, tekniken som åtalas eller att fildelning är stöld.

I en informationspolitisk miljö där alternativen står emellan att bara kunna köpa vin på flaska, eller dem som vill kasta bort flaskan så faller skapandet till föga. Riktigt till den tredje internetrevolutionen har vi inte kommit, vilket också märks i att det stängda samhällets övervakning lockar oss med sin trygghet att tekniken löser problem.

Barlow var kanske som bäst i The Economy of Ideas när han gav oss möjligheten att påbörja denna upptäckandeprocess, för att välja lagar ”choice of law”, vilka typer av kontrakt som är lämpliga inom ramarna för tekniken.

The answer to the machine, is in the machine, but there are multiple reply options!

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Idéernas ekonomi firar 15 år! (Gästskribent Nicklas Lundblad)

Det här är min andra gästpost på skiften, och det är roligt att få förtroendet att posta igen. Den här gången är mitt ämne en text om idéernas ekonomi av John Perry Barlow som publicerades i mars 1994 i Wired – exakt 15 år sedan, alltså. Det är en text som kommit att bli en del av medieforskningens och IT-rättens kanon i USA och jag ser fram mot att se Skiftens skarpa pennor skära den i bitar. Min introduktion och mina spridda funderingar kring texten nedan.

—

Det kanske mest märkvärdiga med John Perry Barlows ”The Economy of Ideas” som publicerades i Wired i mars för 15 år sedan, 1994, är att den innehåller i sig nästan alla de frågor som fortfarande är aktuella i diskussionen om upphovsrätten i informationssamhället. Och då menar jag inte på det lama sätt som man ibland kan hylla gamla texter genom att säga att de föregrep dagens diskussion i något litet stycke, nej, Barlows text fullkomligen flödar över med referenser som både direkt fungerar som argument i samtiden och skjuter in sig på problem som är rykande aktuella.

Ta frågan om internetleverantörernas eventuella ansvar för att övervaka vad som sker i deras nät: Barlow refererar ett rättsfall där CompuServe stämdes för att deras användare kunde ladda upp skyddat material utan att CompuServe bevakade detta – och Barlow menar att det vore ett enormt misstag att hålla den som bara levererar nätkapacitet och lagringsmöjligheter ansvariga för innehållet om vi inte vill bygga ett samhälle baserat på rädda mellanmän som hålls gisslan för olika särintressens syften.

Eller ta frågan om bredbandsskatt. Barlow menar att även om mycket av informationsekonomin ser ut som broadcast-sändningar så vore det ett misstag att försöka kopiera kollektiva lösningar för att distribuera ersättning, eftersom dessa inte ens fungerar för de situationer där de användes 1994.

I dagarna har vi kunnat läsa alltmer om det handelsavtal som går under namnet Anti-Counterfeting Trade Agreement (ACTA) och hur upphovsrätten sipprar in i världshandelns regelverk. Barlow påpekar redan 1994 att det är oundvikligt och exemplifierar med Kina och Världshandelsorganisationen.

Barlow föregriper även tanken på kunskap som en sorts allmänning och talar om risken att vi stängslar och förstör den gemensamma kunskap som alla våra idéer spirar från, och hans tankar ligger inte långt ifrån de motiv som sedemera fick Lawrence Lessig att skapa Creative Commons .

Det sätt på vilket intäkter flyttar sig från försäljning av inspelningar till konserter diskuterar Barlow närmast ointresserat, som om det var en självklarhet.

Att de etablerade strukturerna skulle försvara sig med stämningar var för Barlow självklart och han skriver att vi kan förvänta oss att se de som hitintills tjänat pengar på att sälja materiella kopior förskansa sig i karantän i domstolarna, medan andra bygger ett nytt samhälle som till en början kommer att vara baserat på piratkopiering och fritt spridande av information.

Också det sociologiska faktum att vi riskerar att utarma förtroendet för lagstiftningen om spänningen mellan vad flertalet tycker är acceptabelt och vad som är kriminaliserat blir för stor berör Barlow i en bisats, och han konstaterar att det vore en större skada än vi kanske inser. De skydd som finns för innehåll kommer att bero av etik och teknik, noterar han, och i ett slag lägger han fram hela den teori om att Internet är normberoende snarare än lagreglerat som blivit så populär i och med författare som Jonathan Zittrain och Daniel Solove.

Det är inte märkligt att Barlows text används i juristutbildningen vid de mest prestigefyllda universiteteten i USA.

Men om du läser om Barlow i dag – 15 år efter det att artikeln publicerades – är det värt att koncentrera sig på de nyanser som skiljer det han skrev från vad vi faktiskt diskuterar i dag. Skillnaderna är inspirerande.
För det första är Barlows utgångspunkt aldrig informationsspridning. Visst, han konstaterar att om varorna i vårt samhälle faktiskt blir förvillande lika yttranden, ja, då är det självklart att försöka att äga och kontrollera varorna kommer att inverka på yttrandefriheten, men han börjar inte i den änden. Han börjar inte heller med att observera att upphovsrätten är meningslös när det inte kostar något att kopiera och distribuera information.

Han börjar med att säga att det verkliga problemet för immaterialrätten i sin helhet är att det kostar allt mindre att skapa.

Det är här den som läser Barlow kanske upplever artikeln i Wired som tidsfrämmande. Barlows entusiasm för den nya tekniken är inte en glädje baserad på att det nu går att skicka låtar fram och tillbaka till varandra via nätet – han känner i stället en eufori över att det plötsligt blivit möjligt för var och en att skapa egen musik, egen litteratur och egen film. Här finns ett helt annat anslag hos Barlow än i delar av dagens debatt. Det självklara svaret på den gamla strukturens utmaning är inte kopierandet och distribuerandet, utan det fria skapandet. Visst: det är meningslöst att försöka kontrollera kopierandet och distribuerandet, och det är lätt att se enligt Barlow. Men det är lika meningslöst att nöja sig med det.

Skulle vår samtid vara självkritisk, och skulle dagens upphovsrättskritiker erkänna någon svaghet, kanske, så vore det väl att de ofta låter sig bli väl förtrollade av de gamla industriernas innehåll. Svaret på en stämning som upplevs som felaktig blir en bojkott av de gamla industrierna. Borde det inte bli en egen film? En egen platta? Skapad utanför de strukturer som hukar bakom domstolens skrank?

Den som läser Barlow kan lätt se hur det skulle gå att bygga upp en kritik av dagens samtal om upphovsrätten. Det är, skulle någon tillsammans med Barlow kunna hävda, i just de nya möjligheterna till skapande som den politiska nyckeln till framtiden gömmer sig – inte i ett piratparti så mycket som i Kreativa Partiet, som firar att människans skaparkraft i dag inte begränsas av kostnaden i en musikstudio, en tryckpress eller en dyr inspelningsutrustning för film – och att det i dag är möjligt att dela med sig av sin kreativitet blixtsnabbt till andra över nätet. Ett parti som skyddar kreativiteten i stället för kopieringen, en partipolitisk gren av Creative Commons.

Jag tror att en sådan kritik skulle bemötas med att den som framför den inte förstått hur ordet ”pirat” utvecklats från att bli någon som mest sysslar med kopiering till att bli en samhällsomvandlande kraft. Kanske stämmer det, men kan det vara så att det innebär en uppförsbacke att försöka förklara att det inte är kopiering och distribuering som är spännande i informationssamhället, så mycket som skapandet i sig – vare sig det är remixens omskapande eller det nya skapande som nu finns tillgängligt för var och en som vill skriva, göra musik eller film, och visst kan väl ordet pirat leda tanken fel för någon?

För Barlow är det just möjligheten för var och en att skapa som fullständigt bankruttförklarar dagens upphovsrätt. Inte möjligheten att kopiera och distribuera.

För det andra finns det hos Barlow en närmast mystisk tillit till kryptering som verktyg för att återskapa någon sorts materiella egenskaper i det immateriella. Även om han på andra ställen konsterar att information är en livsform som kommer att utvecklas ur eventuella begränsningar som vi försöker belägga den med, kan han skriva saker som att han är orolig för att lås på information förvandlar kunskap till ett den rikes privilegium? Varför trodde Barlow så mycket på kryptering?

Det finns ett flertal olika möjliga förklaringar. Dels kan det handla om att när texten skrevs – 1994 – så befann sig Barlow och hans Electronic Frontier Foundation i en strid om huruvida det skulle vara lagligt för en var att inneha krypteringsverktyg . Att säga att kryptering skulle bli viktigt för hela den industri som sysslade med innehåll på nätet var att säga att det inte skulle vara ekonomiskt rationellt att begränsa tillgången till kryptering. Dels kan det handla om att vi i dag inte ser krypteringen som lika viktig som den faktiskt är för att ta betalt för vissa informationstjänster. Datorspelsbranschen har med Valve och Blizzard lyckats bygga mycket framgångsrika system där krypteringen inte paketerar informationen så mycket som fungerar som ingångströskel. En liten tröskel är allt som behövs när ens kunder också tycker att man levererar ett tydligt värde.

Barlow missar, eller underlåter, helt att nämna att krypteringen kan användas för att skapa nätverk som oneswarm eller freenet där det blir ännu svårare att kontrollera spridningen av material. Kanske beror detta på att han inte var särskilt intresserad av just det problemet, kanske beror det på att han inte gärna ville lägga ett argument till krypteringsfiendernas arsenal.

För det tredje finns det hos Barlow en respekt för att information är något i grunden fascinerande. Litet har vi ändå tappat bort detta i vår diskussion i dag. Barlow ägnar en betydande del av sin artikel åt att undersöka hur information beter sig. Han är förtrollad av Richard Dawkins tanke på levande information, eller memer, och beskriver information som en livsform: den lämnar spår efter sig där den varit, den strävar efter att utvecklas, förändras och mutera. Information vill inte förbli densamma som den varit, utan den vill framåt – den drivas av samma evolution som biologiska system.

För Barlow skulle därmed den som angrep spridning av information – av vilken sort det vara månde – med stämningar och rättegång mest påminna om den som försökte försvara en dodo mot darwinismen med samma medel. Hans biologism är nästan frustande i delar.

Barlow avslutar sin analys med att förklara att vi rör oss från en ekonomi styrd av substantiv till en dominerad av verb. Det finns flera sätt att förstå det, men en sak som slår mig när jag läser Barlow är att för honom handlade det aldrig om det skapade verket, utan om den som verkar för att skapa nytt. Barlow citerar Steve Jobs: verkliga artister levererar – det är i det nya skapandet som beviset för upphovsrättens problem verkligen ligger, menar han.

Kanske är en del av nyttan med att läsa Barlow i dag just att man inser hur viktigt det är att den delen av teknikens utveckling inte hamnar i skymundan. Och det gör den ju egentligen inte – det finns ju ett blomstrande, fantastiskt skapande som vi bara behöver lyfta fram – som sker utanför det etablerade och som representerar en intressant utmaning för samhället. Skapandet kommer ju inte att försvinna, egentligen alldeles oaktat vad som händer med upphovsrätten – om det finns en efterfrågan (och vem tror att efterfrågan försvinner på ny kreativitet?) kommer också ett utbud att skapas – marknaden, liksom naturen, skyr ett tomrum, som Barlow skriver.

Efter 15 år är det fortfarande uppfriskande att läsa Barlows text och följa de vägar i den som ännu inte trampats upp så mycket, alldeles oavsett var vi står i sakfrågan. Det här är en i god mening visionär text.

Nicklas Lundblad är fil dr i informatik och medlem i regeringens IT-råd. Han arbetar på Google. Denna artikel återger inga andra åsikter än hans egna.

Ang. Innovation: Kopiera

Anna frågar var resurserna skall läggas för att bäst främja innovation i Sverige. Jag tror på tre saker:

1. Sänk skatten.

2. Avbyråkratisera. Det borde ta fem minuter att lära sig hur man driver ett eget företag och max tio minuter för att lära sig hur man expanderar, anställer folk och driver det framåt. Kreativitet och ideér borde inte få lov att hindras av pappersarbete och snåriga regelverk.

3. Avreglera och kopiera. Om det är någonting man borde ha lärt sig av allt vad upphovsrättsdebatt heter är att man inte kan hejda digital kopiering. Bland naturlagarna för digitala filer är att de kopieras och multipliceras.

Om man istället för att försöka konstruera fiktiva marknader och begränsad tillgång av oändliga resurser, tog och avreglerade alla hinder för kopiering till förmån för avtal och marknadslösningar, hade det blivit en jämnare balans mellan utbud och efterfrågan. Öppna databaser med information, nätbaserade bibliotek och forskningsresultat kunde tjäna som enorma resurser för den som vill förändra.

Friare kopiering kan fungera som innovationens action-research; kopiera, utveckla, pröva, och förändra…

IPRED, tekniken och medborgarskapet

Vad innebär det att vara svensk medborgare?

Många skulle säga att det har med den svenska kulturen att göra. Att fira midsommar. Att titta på Kalle Anka på julafton. Att njuta av kungabröllop och att klaga på vädret.

Sånt där som svenskar gör.

Men det stämmer inte riktigt. Grundbulten i det svenska medborgarskapet är att man följer och accepterar den svenska lagboken.

Fundera på detta i dessa dagar då Riksdagen klubbar genom IPRED-lagen och det fria utbytet av information står inför rätta. ”FRA-lagen” är redan i bruk.

Vad som händer då är att en ny generation växer upp som inte accepterar dessa lagar. Som använder tekniken för att komma runt lagarna.

Någon beskrev TPB-rättegången som en kamp mellan två logiska system: lagtexten och mjukvaran. Kanske är det också en kamp mellan två olika sorters medborgarskap.

Det ena till ett land, en nation, en flagga, ett kungahus.

Det andra till ett nätverk, en idé, en mjukvara. Eller, ja, till vad? För något är det, det där ännu svårdefinierade molnet som internet utgör. På väldigt många sätt likt ett samhälle. Utan gränser. Utan land. Utan flagga. Men likväl, ett samhälle.

Ett medborgarskap blir åtminstone svårt att skaffa sig. Internet saknar en sådan struktur.

Än så länge.

Idag klockan 16 patchas den svenska lagboken med en uppgradering som möjliggör det här. Tycker du som svensk medborgare att det är något du kan stå bakom med själ och hjärta?

Eller är det dags att byta system?

Piratens dilemma: vad är en pirat?

Under TPB-rättegången i veckan kunde man ana en attackstrategi hos åklagarsidan som cirklar kring begreppet pirat och hur det bör anses som uppenbart att en webbsajt som kallar sig The Pirate Bay uppmuntrar till illegalt beteende. En närmast ideologisk attack eftersom det skulle innebära ett likhetstecken mellan pirat och kriminell, något som t.ex. Piratpartiet knappast skulle skriva under på (även om jag tycker de borde byta namn).

Men vad är då en pirat? Vad innebär ordet som alla pratar om?

En förklaring, eller kanske snarare en version, ger Matt Mason i sin bok The Pirate’s Dilemma. Se och hör honom tala om boken och piraternas historia här.

De pirater Mason talar om är snarare mönsterbrytare än kriminella. Det är människor som vid ett teknisk skifte snabbt tar till sig de nya möjligheterna och använder tekniken som sin plattform.

Dessa pirater kan vara konstnärer, hackers (i bemärkelsen ”hemma-pulare”) eller entreprenörer. Mason själv sände piratradio i London. I boken skriver han om punkrörelsen och discoteken, graffitin och hip-hopen men också piratkopierade läkemedel och open source-programmerare.

Och visst rör sig även Masons pirater ibland i ett legalt gränsland men han ser deras samhällsfunktion som inte helt olik Joseph Schumpeters entreprenörer (”punk capitalists”), de kreativa förstörarna, med den ack så viktiga funktionen att ifrågasätta, bryta ned gamla mönster, prova nya vägar och föra utvecklingen framåt. ”It’s how inefficient systems are replaced.” skriver Mason. Ibland innebär detta att man bryter mot existerande lagar, men det är i så fall lagar vars syfte är att bibehålla en struktur.

Ja, en moralisk balansgång, men ur denna synvinkel var Rosa Parks lika mycket pirat som Radio Luxemburg eller 90-talets svenska, unga nyliberaler (med, just det, Alexander Bard, som en av frontfigurerna, vilket visar att pirat är en mental inställning man kan tappa bort när man själv blivit del av strukturerna) som drev svartklubbar samtidigt som de pressade Sverige i mer frihetlig riktning.

Jag vet inte om Piratpartiet eller Piratbyrån delar den här synen på piraten som mönsterbrytare och punkkapitalist men det är åtminstone en annan bild än tjuv och bandit som åklagarsidan kommer att försöka driva.

Det är sällan två samhällssystem står mot varandra i rätten (det är uppenbart att det inte bara är de fyra åklagade männen som är under prövning, utan något betydligt större). Det mest tragiska blir man påmind om när man läser undertiteln till Masons bok:

How youth culture is reinventing capitalism

Just så. Pirate Bay borde inte vara upphovsrättsindustrins fiende, utan dess framtid.

Detta blir också en konsekvens av Masons definition: det finns enbart förlorare i piratkampen.

Man slåss nämligen inte mot piraterna som individer utan mot sin egen framtid.

Frihandel 2.0

Genom historien har människor kopierat kultur. Sägner vandrade från mun till mun, sånger snabbades upp och spelades, tavlor målades om av mästarnas adepter och pjäserna transporterades från stad till land. Underhållning och känslosvallande skönhet blandades med gränstänjande fasansfullheter. Gråzonen mellan det accepterade och tabut har hela tiden förflyttas, blandat runts och förnyats med förbättringar.

Kanske är Piratebays största bidrag till kulturvärlden inte den mängd data den kan hjälpa användaren att hitta, utan snarare som kulturellt fenomen eller konstnärligt verk. Redan innan rättegången kallade piratbyrån den för ett spektakel, en teater – Spectrial. Och det är inte så konstigt att teatervibbarna svälls över en om man lyssnar på radiosändningarna från pjäsen. För rättegången är en hollywoodproduktion i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Narrativet innehåller både uppgång och fall, rebelliska antagonister och storkapital. De åtalade är inte perfekta människor, har alla gjort några rätt taskiga val, samtidigt som de representerar en hel generation och ett skifte mellan gammalt och nytt.

Rättegången mot sajten har fört in fildelningsfrågan i politikens finrum. Frågan om hur kulturarbetare skall få betalt väcks gång på gång, trots att internet till största del inte handlar om gratis, utan om gränslöshet och frihandel 2,0.

För när upphovsrättsindustrin och andra institutionaliserade aktörer agerar protektionistiskt mot internet, agerar pirater i linje med fri handel och fri marknad. Gränsdragande som avtal likt ACTA är desperata sätt för nationalstaterna att territoriekissa ner de barriärer som nätet befriat oss ifrån. Lika förlegat är skilda premiärdatum för tv-serier, filmer och dvd-släpp beroende på världsdelar och nationsgränser, när tekniken lätt kan tillgängliggöra materialet direkt. Trots det är bristen på nytänkande påtaglig, och i stället för att ifrågasätta vad människor egentligen efterfrågar, och hur man kan arbeta effektivt med gränslös digitalitet, verkar till och med frihandelsförespråkande liberaler förorda extrastöd till parter som erbjuder saker marknaden inte vill ha.

I stället för att krampaktigt försöka omfamna gamla institutionaliserade system som nationsgränser och upphovsrätt, borde vi gå tillbaka till den fria marknadens kärna. Äganderätt och frihandel är principer som fungerar utmärkt i en gränslös digital värld, även om möjligheten att skapa oändliga kopior skakar om bland föreställningarna av vad det egentligen går att tjäna pengar på. Det är inte längre exemplarframställning som är viktigt, utan tjänster, urval och eftersökning.

Gamla marknadsliberaler har blivit nätkommunister och förordrar nationsgränser och kopieringsbegränsningar för att kunna råda över en fiktiv ekonomi utan verklighetsförankring. Det är dags för frihandel 2,0.

Post Pirate Bay: Så tjänar man pengar

På en av mina andra bloggar, Opportunity Cloud, uppmärksammar jag f.d. Nine inch Nails-trummisen Josh Freese sätt att sälja sin skiva på. Han har förstått vad som har ett värde i en värld av Free.

Exempel: för $7 får du ladda ned skivan. För $50 köper du skivan och blir uppringd av Josh för at

t kunna berätta vad du tyckte. För $75000 kommer Josh och spelar i ditt band!

Kom ihåg:

Allt som går att automatisera kommer att automatiseras.

Allt som automatiseras kommer att få marginalkostnaden noll. Med andra ord: bli gratis.

Äkthet, tid, uppmärksamhet går inte att automatisera. Bygg därför ditt värdeerbjudande runt detta! Kevin Kelly har fler exempel.

Vem skall äga konsumtionsmedlen- Pirate Bay eller du?

Marknaden kan få problem med att lösa upphovsrättens fråga, då när debatten lämnar frågan om ”Code is Law” som Lawrence Lessig ställde, att teknik motsvarar lag. Nu gäller striden att anpassa lagen till tekniken, eller tekniken till lagen.

Det är lite konstigt att debattera en snabbt åldrande bit torrent tracker som Pirate Bay, distributionen är centraliserad och behöver en speciell software för att fungera. Dessutom behöver användarna själva sitta och delta i fildelning, istället för att använda ”one-click hosting”. Copyriot beskriver hur tyska upphovsrättsorganisationen GEMA slagits mot RapidShare. Nya typer av fildelningssiter står redo.

Pirate Bay kommer nog att vara historia som den stora fildelningssiten innan alla rättegångar är över, men hur det påverkar företagandet digitalt vet vi inte.

Joakim berättar om kreativ förstörelse, digitala affärsmodeller och det svenska problemet att gå från innovation till produktion (vilket även beror på synen på entreprenören och entreprenörskapets kris)

Där har vi en del av debattens framtid. Vi har åter fått en våg av förhoppningar av Christer Berg på Dataföreningen, Pär Strömbäck på Dataspelsbranschen, DNs Ledare att det kommer att finnas affärsmodeller och kanske även tekniska lösningar som löser piratkopieringen och frågan kring digital produktion. Fast Michael Porter’s generic strategies fungerar inte riktigt här, inte heller mer poliser, mer stängsel. Det handlar om förtroende, om idéer, och att vinna respekt för ekonomiska transaktioner som modell för mänsklig samvaro- för nu finns ett reellt existerande alternativ. Där pejlar Strömbäck bäst att det handlar om olika visioner om hur internet skall fungera, kommer företag verkligen investera i en digital miljö utan lagar som respekteras, skall och kan företagen ändra sig?

DN drattar dit med att föreslå bredbandsskatt igen, och det kommer inte funger

a som jag och Oscar Swartz tog upp i Svenska Dagbladet.

Självorganiserande system är mycket främmande för det svenska sinnet. Finns det verkligen ingen som bestämmer? Vem står bakom? Katallaxi är granne med kaos. Därmed inte sagt att självorganiserade system alltid är goda och positiva utvecklingar. Oscar Swartz skriver om självorganisation och den politiska uppslutningen bakom The Pirate Bay. Även om jag tycker att de politiska ungdomsförbundens uppslutning verkar lite opportunistisk, hur väl har ni pejlat in frågan MUF, LUF, CUF, SSU, KDU, Ung Vänster, Grön Ungdom?

Isobel Hadley Kamptz skriver i Expressen om att vi nu lever i det digitala 1968 med dess skarpa politiska strider. Hur utvecklingen gick från teknik och lagstiftning till politik beskriver jag i en artikel om boken Piraterna av Anders Rydell och Sam Sundberg i Sundsvalls Tidning.

Effekterna av den politiska kampen om upphovsrätten på världen börjar bli synliga. På tisdagen den 24 februari släpper tankesmedjan Eudoxa the International Property Rights Index IPRI som utvecklingsekonomen Hernando De Soto står bakom. Nu har upphovsrätten uppgraderats i IPRIs undersökning.

Vi kommer till den relevanta frågan, vem skall äga konsumtionsmedlen? Vem formulerar de politiska idéerna kring 2000-talets stora fråga? Kommer det finnas en lösning?

1968 löstes de politiska konflikterna genom att parterna smälte samman, hippien och fundamentalisten blev ett, fast idag ser vi inte upphovsrättens motsvarighet till hippies. Det finns inte lika välformulerade och intelligenta visioner för upphovsrättens utveckling, som 70-talet och 80-talet såg av försvaret och utvecklingen av kapitalismen. I slutändan kommer vi fram till att det finns olika sidor i striden om konsumtionsmedlen. Är det företagen, piraterna, blandningar av dessa två eller du som skall avgöra?

Intressant

Bortom TPB: Piratkopierade upplevelser i lågkonjuktur

Denna post syftar tillbaka på skiftet som tittade närmare på lågkonjukturers roll i samhälletsutveckling. Prismedvetenhet, mer eller mindre kreativ destruktion av de underpresterande, och massa friställd arbetskraft åt nya mer eller mindre fräscha idéer. Ungefär så brukar den oförtrötlige optimisten låta – med viss rätt.

Det finns begär, eller behov om man så vill, som i och med lågkonjukturens minskade köpkraft drabbar oss människor i den industrialiserade världen, en brist på ”unboxing”. D v s den lätt perverterade ritualen som innefattar kartonger, shrink-wrap, manualer, brist på batterier och nyplast-doft.

Ett viktigt skifte i det post-industrialiserade informationssamhället har dock lyckats ta sig runt problemet som den minskade köpkraften manifesterar genom att utrota knappheten. Kanske bör det kallas order propecia online

.gearlive.com”>piratkopierad ”unboxing”? Känslorna av förväntan, nyfikenhet och visuell stimuli. Men ägandet har upphört då det känslobringade plötsligt blivit knapphetsbefriat. Kan man påstå att det känslobringande har verkshöjd, och vem tillfaller i så fall det immateriellt monopolet?

Givet att försäljningspsykologin på prylar i mångt och mycket baserar sig på relativt irrationella ”ha-begär” kanske den virtualiserade upplevelsen dödar marknaden för Teknikmagasinet så snart luktdatorn gör sitt intåg.

På samma ämne:
Via Slashdot ser jag att det agiteras för att stimulanspaketspengar skall gå till utveckling av open-source mjukvara, med ett särskilt fokus på säkerhetsaspekter.
Plötsligt infinner sig mina känslor på den onda sidan av ”Public choice” ekvationen – så det är så här det känns…
Mitt känslokomplex rymmer dock fler känslor, men klart är att ett stimulanspaket alltid glädjer någon, och det är inte svårt att förstå att han/hon/SAAB som känner vittring av paketen slåss för dem.